George R. R. Martin

Kampen om järntronen

Den här boken tillägnas Melinda

PROLOG

”Vi borde vända tillbaka”, sa Gared enträget då det började bli mörkt runt omkring dem i skogen. ”Rövarna är döda.”

”Skrämmer de döda dig?” frågade ser Waymar Royce med ett svagt leende.

Gared lät sig inte provoceras, för han var gammal, över femtio, och han hade sett många högättade ynglingar komma och gå. ”Är man död så är man, men vi har inget med de döda att skaffa”, sa han.

”Är de verkligen döda?” undrade Royce i silkeslen ton. ”Vad har vi för bevis?”

”Will såg dem”, svarade Gared, ”och om han säger att de är döda är det bevis nog för mig.”

Will hade vetat att de förr eller senare skulle dra in honom i grälet, och han hade helst sett att det varit senare. ”Min mor har berättat för mig att döda inte sjunger några visor”, insköt han.

”Min amma har berättat detsamma, Will”, sa Royce, ”men man ska aldrig tro på vad man får höra vid en kvinnas bröst. Även de döda kan ha saker att förtälja.” Hans röst ekade alltför högt i skogens skymningsljus.

”Vi har en lång ritt framför oss”, påpekade Gared. ”Åtta dagar, kanske nio, och mörkret faller.”

Ser Waymar Royce kastade en likgiltig blick på himlen. ”Det gör det varenda dag vid den här tiden. Är du rädd för mörkret?”

Will kunde se Gareds hopknipna mun och den nätt och jämnt återhållna ilskan i hans blick under mantelns tjocka svarta huva. Gared hade tjänstgjort fyrtio år i nattens väktare, ända sedan ungdomen, och han var inte van vid att bli respektlöst behandlad. Men det var inte bara det, för under den sårade stoltheten anade Will något annat hos den äldre mannen, och han kunde nästan känna lukten av det: en nervositet som kom farligt nära rädsla.

Will kände sig lika illa till mods själv. Han hade varit på muren i fyra år. Första gången han skickades ut bortom muren hade alla gamla historier gjort sig påminda och han hade drabbats av ett våldsamt diarréanfall. Efteråt hade han skrattat åt det hela. Vid det här laget var han veteran med hundratalet spaningsuppdrag bakom sig, och den ändlösa mörka vildmarken som sydlänningarna kallade spökskogen skrämde honom inte längre.

Eller hade åtminstone inte gjort det fram till i kväll, för i kväll var någonting annorlunda. Det fanns en skärpa hos mörkret som fick håret att resa sig i nacken på honom. I nio dagar hade de ridit mot norr och nordväst och sedan mot norr igen — längre och längre bort från muren — hack i häl på ett rövarband. Var dag hade varit värre än den föregående, och den här dagen var värst av alla. En kall vind som blåste från norr fick träden att prassla och röra sig som levande varelser. Hela dagen hade Will haft en känsla av att någonting iakttog honom, något kallt och oförsonligt som inte älskade honom, och Gared hade också känt det. Will ville inget hellre än rida i sporrsträck tillbaka till tryggheten innanför muren, men det var inte något man sa till sin kapten.

Särskilt inte till en kapten som den här.

Ser Waymar Royce var yngste sonen i en urgammal ätt med för många arvingar. Det var en stilig ung riddare på arton år, smärt som en kniv med grå ögon och behagfulla rörelser, och där han satt på sin stora svarta stridshäst tornade han upp sig över Will och Gared på deras små ponnyer. Han var klädd i svarta läderstövlar, svarta yllehosor, svarta handskar av mullvadsskinn och en elegant och smidig, glänsande svart ringbrynja ovanpå lager av svart ylle och härdat läder. Ser Waymar hade varit en edsvuren broder i nattens väktare i mindre än ett halvår, men ingen kunde påstå att han inte hade förberett sig för sin uppgift, åtminstone inte vad klädseln beträffade.

Manteln var kronan på verket, av tjock svart sobel och mjuk som synden. ”Jag kan slå vad om att vår tappre krigare dödade alla soblarna själv genom att vrida av deras små huvuden”, hade Gared sagt då de satt och hinkade vin i kasernen. Alla hade skrattat.

Det var inte lätt att ta order av en man som man skrattat åt i ruset, tänkte Will där han satt och huttrade på sin ponny. Gared måste ha känt samma sak.

”Mormont befallde oss att spåra dem och det har vi också gjort”, sa Gared. ”De är döda och kommer inte att besvära oss mer. Vi har en besvärlig ritt framför oss, och jag tycker inte om det här vädret. Om det snöar kan det ta oss fjorton dagar att komma tillbaka, och snö är det bästa vi kan hoppas på. Har ni någonsin sett en isstorm, ers nåd?”

Ser Waymar tycktes inte höra honom utan studerade den tätnande skymningen på sitt lite uttråkade, förströdda sätt. Will hade ridit tillräckligt länge i riddarens sällskap för att inse att det var bäst att inte störa honom då han hade det där uttrycket i ansiktet. ”Berätta vad du såg en gång till, Will. Alla detaljer och utelämna ingenting.”

Will hade varit jägare — eller rättare sagt tjuvjägare — innan han blev en av nattens väktare. Mallisters friryttare hade tagit honom på bar gärning i Mallisters egna skogar där han var i färd med att flå en dovhjortsbock, och Will hade ställts inför valet att ta den svarta dräkten eller förlora en hand. Ingen kunde röra sig så tyst i skogen som Will, och det hade inte tagit lång tid för de svarta bröderna att upptäcka denna förmåga.

”Lägret ligger tre kilometer längre fram, alldeles intill en bäck på andra sidan den där bergskammen”, började Will. ”Jag gick så nära jag vågade. Det är åtta stycken, både män och kvinnor, men inga barn såvitt jag kunde se. De hade byggt ett skydd vid en klippa. Nu är det säkert översnöat, men då kunde jag fortfarande se det. Det brann ingen eld, men eldgropen syntes tydligt, och ingen rörde sig trots att jag höll utkik en bra stund. Ingen levande människa kan hålla sig så stilla.”

”Såg du något blod?”

”Neej”, medgav Will.

”Såg du några vapen?”

”Några svärd och pilbågar, och en man hade en yxa. Den såg tung ut och var dubbelbladig, ett fruktansvärt vapen, och den låg på marken bredvid honom, alldeles vid hans hand.”

”Noterade du kropparnas position?”

Will ryckte på axlarna. ”Några sitter lutade mot klippan, men de flesta ligger på marken. Som fallna.”

”Eller sovande”, föreslog Royce.

”Fallna”, envisades Will. ”Uppe i en bok sitter en kvinna till hälften dold av grenarna. En utkik.” Han log svagt. ”Jag var noga med att hon inte skulle se mig, men då jag kom närmare upptäckte jag att hon inte heller rörde sig.” Mot sin vilja rös han till.

”Fryser du?” undrade Royce.

”Lite”, muttrade Will. ”Det är vinden, ers nåd.”

Den unge riddaren vände sig åter till den gråhårige mannen. Vissna löv virvlade runt i luften omkring dem och Royces stridshäst trampade oroligt. ”Vad tror du det var som dödade de här människorna, Gared?” frågade ser Waymar i lätt ton samtidigt som han rättade till den långa sobelmanteln.

”Det var kölden”, svarade Gared tvärsäkert. ”Jag såg män frysa ihjäl förra vintern och även vintern dessförinnan då jag var en liten pojke. Alla talar om snödjup på över tio meter och om hur isvinden tjuter från norr, men den verkliga fienden är kölden. Den smyger sig på en tystare än Will, och till en början huttrar man och hackar tänder och man stampar med fötterna och drömmer om glödgat vin och härliga varma brasor. Kölden bränner, det är vad den gör. Ingenting bränner som den, men bara ett tag. Sedan tränger den in i en och sprider sig i hela kroppen, och så småningom orkar man inte kämpa emot den, för det är lättare att bara sätta sig ner och somna. Det sägs att man inte känner någon smärta mot slutet. Först blir man svag och dåsig och allt börjar bli suddigt, och sedan är det som att sjunka ner i ett hav av varm mjölk. Fridfullt, om man säger så.”

”Vilken vältalighet, Gared”, anmärkte ser Waymar. ”Det hade jag aldrig kunnat tro om dig.”

”Jag har själv erfarenhet av kölden, ers nåd.” Gared fällde ner huvan så att ser Waymar kunde se hålen där öronen suttit. ”Två öron, tre tår och lillfingret på vänsterhanden, och ändå kom jag lindrigt undan. Vi fann min bror ihjälfrusen på sin post med ett leende på läpparna.”

Ser Waymar ryckte på axlarna. ”Du borde klä dig varmare.”

Gared blängde argt på den högättade ynglingen och ärren runt öronhålen där mäster Aemon hade skurit bort öronen blev ilsket röda. ”Vi får se hur varmt ni kan klä er när vintern kommer.” Han fällde upp huvan och sjönk tyst och butter ihop på sin ponny.

”Om Gared säger att det var kölden…”, började Will.

”Har du haft vakt någon gång den här veckan, Will?”

”Ja, ers nåd.” Det gick aldrig en vecka utan att han åkte på mängder av vakter. Vart ville karlen komma?

”Och hur var muren?”

”Den smälte”, sa Will och rynkade pannan. Nu när han fick hjälp på traven förstod han. ”De kan inte ha frusit ihjäl, inte om muren smälte, för det var inte tillräckligt kallt.”

Royce nickade. ”Skarpsinnigt av dig. Vi har haft en del milda frostnätter den gångna veckan och några lätta snöfall, men definitivt ingen kyla sträng nog att döda åtta vuxna som, vilket du kanske kommer ihåg, var klädda i päls och skinn med ett skydd bredvid sig och möjlighet att göra upp eld.” Riddarens leende var självsäkert. ”För oss dit, Will, för jag vill se dessa döda med egna ögon.”

Det var inget annat att göra. Ordern var given och äran tvingade dem att lyda.

Will red först på sin raggiga lilla ponny som försiktigt banade sig väg genom undervegetationen. Ett tunt snötäcke hade fallit natten innan, och det fanns stenar och rötter och vattenpölar under skaren som kunde bli till fällor för den som var oförsiktig och inte såg sig för. Därefter kom ser Waymar Royce på sin stora svarta stridshäst som otåligt frustade. Stridshästen var inte alls rätt riddjur för ett spaningsuppdrag ute i vildmarken, men hur skulle man få den unge riddaren att begripa det? Gared bildade eftertruppen, och den gamle muttrade medan han red.

Skymningen tätnade. Den molnfria himlen färgades mörkt purpurröd och övergick sedan i svart. Stjärnorna började titta fram och en halvmåne steg upp. Will var tacksam för dess ljus.

”Nog kan vi rida fortare än så här”, sa Royce när månen stod högt på himlen.

”Inte med den här hästen”, snäste Will. Rädslan gjorde honom oförskämd. ”Ers nåd kanske vill rida först?”

Ser Waymar Royce värdigades inte ens svara.

Någonstans långt borta i skogen ylade en varg.

Will höll in sin ponny under en knotig gammal bok och satt av.

”Varför stannar du?” undrade ser Waymar.

”Det är bäst att gå resten av vägen till fots, ers nåd. Lägret ligger på andra sidan bergskammen.”

Royce satt tyst en stund och stirrade med tankfull blick ut i mörkret. En kall vind ven genom träden och hans fina sobelmantel fladdrade bakom honom som om den vore ett levande väsen.

”Det är något som är fel här”, muttrade Gared.

Den unge riddaren gav honom ett föraktfullt leende. ”Är det?”

”Känner ni inte det?” frågade Gared. ”Lyssna på mörkret.”

Will kunde känna det, och trots att han varit fyra år i nattens väktare hade han aldrig varit så rädd. Vad var det?

”Vinden. Träd som prasslar. En varg. Vilket ljud är det som gör dig så rädd?” När Gared inte svarade gled Royce smidigt ner ur sadeln. Han band fast stridshästen vid en nedhängande gren en bra bit ifrån de andra hästarna och drog långsvärdet ur skidan. Juveler glittrade på dess fäste och månskenet glänste på det blanka stålet. Det var ett praktfullt vapen och nysmitt av utseendet att döma, men Will tvivlade på att det någonsin svingats i vrede.

”Träden står tätt här”, varnade Will, ”och svärdet kommer bara att hindra er. Det är bättre med en kniv, ers nåd.”

”Om jag behöver några goda råd ska jag be om dem”, sa den unge riddaren. ”Gared, stanna här och vakta hästarna.”

Gared satt av. ”Vi behöver eld. Jag ska göra upp en.”

”Är du inte riktigt klok, gamle man? Om det finns fiender här i skogen är en eld det sista vi vill ha.”

”Det finns en del fiender som elden håller borta”, påpekade Gared. ”Björnar och skräckvargar och…och andra saker…”

Ser Waymars mun blev till ett hårt streck. ”Ingen eld.”

Gareds huva skuggade ansiktet, men Will kunde se det hårda glittret i ögonen då han stirrade på riddaren, och ett ögonblick var Will rädd för att den äldre mannen skulle ta till svärdet. Det var en kort ful sak med greppet missfärgat av svett och eggen full av hack efter lång användning, men Will skulle inte ha gett ett järnmynt för den högättade ynglingens liv om Gared hade dragit det ur skidan.

Till slut tittade Gared ner. ”Ingen eld”, muttrade han tyst.

Royce tog det som ett samtycke och vände sig bort. ”Då går vi då”, sa han till Will.

Will trängde sig igenom ett busksnår och började sedan klättra uppför sluttningen mot den låga bergskammen där han gömd under en gran hade hållit utkik. Under den tunna snöskorpan var marken fuktig och lerig och det var lätt att halka eller snubbla på stenar och rötter. Will rörde sig ljudlöst. Bakom sig hörde han det svaga metalliska rasslet av den unge riddarens ringbrynja, prasslet av löv och dämpade svordomar då grenarna fastnade i långsvärdet och slet i hans praktfulla sobelmantel.

Den stora granen stod där på krönet av bergskammen precis som Will visste att den skulle göra och de understa grenarna satt bara några decimeter från marken. Will lade sig på mage i snösörjan, kröp in under granen och tittade ner på den tomma gläntan.

Hjärtat stannade i bröstet och för ett ögonblick vågade han inte andas. Månen sken på gläntan och allt — askan i eldgropen, det snötäckta skyddet, den väldiga klippan och bäcken som nästan frusit till — var precis som det varit för några timmar sedan.

Men de var borta. Alla kropparna var borta.

”Vid alla gudar!” hörde han bakom sig. Svärdet högg av en gren och ser Waymar Royce kom upp på bergskammen. Han avtecknade sig tydligt mot den stjärnbeströdda himlen där han lång och ståtlig stod bredvid granen med långsvärdet i handen medan vinden fick manteln att bölja bakom honom.

”Ner!” viskade Will enträget. ”Det är något som är fel här.”

Royce rörde sig inte. Han tittade ner på den tomma gläntan och skrattade. ”Dina döda män tycks ha brutit lägret, Will.”

Will tappade målföret och fick inte fram ett ljud. Det var omöjligt. Blicken svepte fram och tillbaka över den övergivna lägerplatsen och stannade vid yxan, en bastant, dubbelbladig stridsyxa som fortfarande låg orörd där han sist sett den. Ett värdefullt vapen…

”På benen, Will”, befallde ser Waymar. ”Det finns ingen här, och jag vägrar att låta dig ligga gömd under en gran.”

Motvilligt lydde Will.

Ser Waymar betraktade honom med öppet ogillande. ”Jag tänker inte komma hem till Svarta slottet med svansen mellan benen på mitt första spaningsuppdrag. Vi ska hitta rövarna.” Han såg sig omkring. ”Klättra upp i det där trädet, snabbt. Titta efter en eld.”

Will vände sig stumt bort, för det var ingen idé att protestera. Vinden ven och blåste rakt igenom honom. Han gick fram till trädet, en hög grågrön gran, och började klättra. Snart var händerna klibbiga av kåda och grenarna med sina vassa barr slog honom i ansiktet. Rädslan fick det att vända sig i magen på honom, som om han ätit något han inte tålde. Han viskade en bön till skogens namnlösa gudar, drog dolken ur slidan och tog den mellan tänderna för att ha bägge händerna fria. Smaken av kallt stål i munnen fick honom att känna sig lite tryggare.

Där nere ropade plötsligt ser Waymar: ”Vem där?” Will hörde osäkerhet i anropet. Han slutade klättra och lyssnade, spanade.

Skogen svarade: prasslet av löv, klirrande isflak i bäcken, en fjällugglas avlägsna hoande.

Vålnaderna rörde sig ljudlöst.

Will uppfattade något ur ögonvrån. Bleka gestalter gled genom skogen och han vred på huvudet och skymtade en vit skugga i mörkret. Så var den borta. Grenarna vajade mjukt i vinden och skrapade spöklikt mot varandra. Will öppnade munnen för att ropa en varning, men orden tycktes fastna i halsen. Kanske hade han tagit fel. Kanske hade det bara varit en fågel, en reflex i snön eller månskenet som spelat honom ett spratt. Vad hade han egentligen sett?

”Will, var är du?” ropade ser Waymar. ”Ser du någonting?” Han rörde sig långsamt i cirkel och var med ens på sin vakt med svärdet i handen. Han måste ha känt dem precis som Will kände dem, men det fanns inget att se. ”Svara! Varför är det så kallt?”

Det var kallt. Huttrande klängde sig Will hårdare fast vid granen med ansiktet tätt tryckt mot stammen. Han kunde känna den söta, klibbiga kådan mot kinden.

En skugga dök upp ur skogens mörker och stannade framför Royce. Den var lång och utmärglad och hård som gamla benknotor med hud blek som mjölk. Dess rustning tycktes ändra färg då den rörde sig. Än var den vit som nyfallen snö, än svart som en skugga och hela tiden fläckades den av trädens mörka grågröna nyanser. Mönstren skiftade som månsken på vatten för varje steg den tog.

Will hörde ser Waymar Royce andas ut med en lång väsning. ”Kom inte närmare”, varnade han, och rösten bröts som en pojkes. Han slängde den långa sobelmanteln bakåt över axlarna för att få armarna fria för strid och tog svärdet i båda händerna. Vinden hade lagt sig och det var mycket kallt.

Vålnaden gled fram på tysta fötter och i handen höll den ett långsvärd vars make Will aldrig sett. Ingen vanlig metall hade använts då det bladet smiddes, för det var som levande månsken, genomskinligt, en klinga av kristall så tunn att den nästan tycktes försvinna då man bara såg eggen. Det fanns ett svagt blått skimmer hos svärdet, ett spökljus som spelade runt de skarpa kanterna, och på något sätt visste Will att det var vassare än något rakblad.

Ser Waymar mötte modigt vålnaden. ”Dansa med mig då.” Utmanande lyfte han sitt svärd högt över huvudet, och händerna darrade under tyngden, eller kanske av kylan. Ändå var han i det ögonblicket inte längre någon pojke utan en av nattens väktare, tänkte Will.

Vålnaden hejdade sig och Will såg dess ögon: blå, mörkare och blåare än några mänskliga ögon, en blå färg som brann som is. De fästes på långsvärdet som darrade högt uppe i luften, såg månljuset löpa längs den kalla metallen, och för ett kort ögonblick vågade Will hoppas.

Ljudlöst dök de upp ur skuggorna, dubbelgångare till den förste. Tre…fyra…fem…Ser Waymar kanske kände kölden som följde med dem, men han såg dem aldrig, hörde dem aldrig. Will måste varna honom, för det var hans plikt — och döden om han gjorde det. Han rös, tog ett fastare tag om trädet och höll tyst.

Det bleka svärdet skar genom luften.

Ser Waymar mötte det med stål. När klingorna träffade varandra hördes ingen klang av metall mot metall utan bara ett högt, sprött ljud på gränsen till det hörbara, som ett djur som skrek av smärta. Royce parerade ett andra hugg och ett tredje och backade sedan ett steg. Huggen haglade över honom och han backade igen.

Bakom honom, till höger och vänster, överallt, stod vålnaderna tålmodigt, skoningslösa och tysta, medan de skiftande mönstren på deras spröda rustningar nästan gjorde dem osynliga i skogen. Ändå visade de ingen vilja att ingripa.

Gång på gång brakade svärden samman tills Will ville sätta händerna för öronen för att utestänga det otäcka, isande ljudet. Ser Waymar flämtade av ansträngning nu och andedräkten ångade i månskenet. Hans klinga var vit av frost och vålnadens dansade med ett blekblått ljus.

Så kom Royces parering bråkdelen av en sekund för sent, och det bleka svärdet skar igenom ringbrynjan under armen. Den unge riddaren skrek till av smärta och blodet vällde fram mellan ringarna. Det ångade om det i kylan och dropparna verkade röda som eld där de träffade snön. Ser Waymar kände på sidan med handen och handsken av mullvadsskinn blev genomvåt av blod.

Vålnaden sa någonting på ett språk som Will inte förstod. Rösten lät som när isen brister på en sjö och orden var hånfulla.

Ser Waymar Royce blev rasande. ”För Robert!” ropade han och lyfte med ett morrande det frostiga långsvärdet med bägge händerna och svingade det av alla krafter i ett våldsamt hugg med bredsidan. Vålnadens parering var nästan lättjefull.

Då klingorna träffade varandra splittrades stålet.

Ett skri ekade i den mörka skogen och långsvärdet gick i tusen bitar medan skärvorna spreds likt ett regn av barr. Royce föll tjutande ner på knä och höll för ögonen. Blodet vällde fram mellan fingrarna.

Vålnaderna rörde sig framåt som på en given signal. Svärd höjdes och sänktes under dödstystnad. Det var rena slakten. De bleka bladen skar genom ringbrynjan som vore den gjord av siden, och Will slöt ögonen. Långt under sig hörde han deras skarpa röster och skratt som klirrade som istappar.

När han äntligen efter en lång stund tog mod till sig och tittade var bergskammen där nere tom.

Will stannade kvar i trädet och tordes knappt andas medan månen långsamt kröp över den svarta himlen. Till slut, när han hade fått kramp i musklerna och fingrarna var stela av köld, klättrade han ner.

Royces kropp låg med ansiktet i snön och ena armen utsträckt åt sidan. Den tjocka sobelmanteln var sönderskuren på en mängd ställen, och när han låg död så där såg man hur ung han var, bara en pojke.

Will fann resterna av svärdet några meter därifrån, och fästet var kluvet och vridet som ett träd träffat av blixten. Han knäböjde, såg sig vaksamt omkring och ryckte till sig det. Det trasiga svärdet skulle bli hans bevis. Gared skulle dra sina slutsatser av det, och om inte han kunde det skulle säkert den där gamle björnen Mormont eller mäster Aemon klara det. Stod Gared fortfarande kvar och vaktade hästarna? Han måste skynda sig.

Will reste sig. Ser Waymar Royce stod lutad över honom.

De praktfulla kläderna var i trasor och ansiktet såg fasansfullt ut. En skärva från hans svärd genomborrade den blinda vita pupillen på vänster öga.

Det högra ögat var öppet, och pupillen brann blå. Den såg.

Det trasiga svärdet föll ur kraftlösa fingrar och Will slöt ögonen för att be. Långa, eleganta händer snuddade vid hans kind och klämdes sedan åt om strupen. De bar handskar av finaste mullvadsskinn och de var klibbiga av blod, men ändå var beröringen isande kall.

BRAN

Morgonen hade randats klar och kall med en friskhet i luften som förebådade slutet på sommaren. De var totalt tjugo stycken som red i väg i gryningen för att se en man halshuggas, och Bran var med, nervös och upphetsad. Det var första gången han ansågs gammal nog att få följa med fadern och bröderna för att se kungens rättvisa skipas. Det var det nionde året på sommaren och det sjunde i Brans liv.

Mannen hade tagits till fånga utanför en liten fästning bland kullarna. Robb trodde att det var en rövare som svurit att tjäna Mance Rayder, kungen bortom muren. Bara tanken fick det att krypa i skinnet på Bran, och han mindes alla historier som gamla Nan berättat för dem. Rövarna var grymma män, sa hon, slavhandlare och mördare och tjuvar. De var lierade med jättar och onda andar, stal flickebarn i nattens mörker och drack blod ur blankpolerade horn. Och deras kvinnor låg med vålnaderna i Den långa natten för att avla fasansfulla barn som bara var till hälften människor.

Men mannen som de fann fastbunden till händer och fötter vid fästningsmuren i väntan på sin dom var gammal och skinntorr och inte mycket längre än Robb. Han hade förlorat båda öronen och ett finger genom förfrysning, och han var helt klädd i svart och såg ut precis som bröderna i nattens väktare, förutom att pälsen var trasig och smutsig.

Andedräkten från män och hästar blandades och ångade i den kalla morgonluften då fadern lät skära ner mannen från muren och släpa honom framför dem. Robb och Jon satt raka och stilla på hästarna och mellan sig hade de Bran på sin ponny som försökte se äldre ut än sina sju år och låtsas som om han varit med om detta förut. En svag vind blåste genom fästningsporten, och över deras huvuden vajade ätten Starks av Vinterhed baner: en grå skräckvarg på snövit botten.

Brans far satt värdigt på sin häst. Hans långa bruna hår fladdrade i vinden. Det prydligt ansade skägget hade stänk av vitt och fick honom att se äldre ut än sina trettiofem år. Den här dagen hade han ett bistert uttryck i de grå ögonen och verkade inte alls vara samme man som brukade sitta framför brasan på kvällarna och lågmält berätta om hjältarnas tidsålder och skogens barn. Han hade tagit av sig faderns ansikte, tänkte Bran, och satt på sig lord Starks av Vinterhed ansikte.

Det ställdes frågor och gavs svar där i den kyliga morgonen, men efteråt kunde Bran inte minnas mycket av vad som sagts. Till slut gav hans far en order och två av hans soldater släpade fram trashanken till bokstocken mitt på borggården. De tvingade ner hans huvud mot det hårda svarta träet. Lord Eddard Stark satt av och hans myndling Theon Greyjoy kom fram med svärdet. Svärdet hette Is och det var lika brett som en manshand och till och med längre än Robb. Klingan var av valyriskt stål och den var smidd med trolldom och mörk som rök. Det fanns inget så vasst som valyriskt stål.

Fadern drog av sig handskarna och räckte dem till Jory Cassel, kaptenen för slottsvakten. Så fattade han Is med bägge händerna och sa: ”I Robert av huset Baratheons namn, den förste av hans namn, kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare, dömer jag, Eddard av huset Stark, lord av Vinterhed och ståthållare i Norden, dig till döden.” Han lyfte slagsvärdet högt över huvudet.

Brans halvbror Jon Snö flyttade sig närmare. ”Se till att ha ponnyn under kontroll”, viskade han, ”och titta inte bort, för far märker om du gör det.”

Bran höll ponnyn i strama tyglar och tittade inte bort.

Fadern högg av mannens huvud med ett enda säkert hugg, och blodet sprutade ut över snön lika rött som sommarvin. En av hästarna stegrade sig och mannen som satt på den hade fullt sjå att hindra den från att skena. Bran kunde inte slita blicken från blodet som snabbt sögs upp av snön runt omkring stocken och färgade den röd.

Huvudet studsade ner på en bastant rot, rullade en bit och stannade vid Greyjoys fot. Theon var en mager och mörk yngling på nitton år som tyckte allt var lustigt. Han skrattade, satte foten mot huvudet och sparkade i väg det.

”Idiot”, muttrade Jon så lågt att Greyjoy inte hörde det. Han lade handen på Brans axel och Bran tittade på halvbrodern. ”Du skötte dig bra”, sa Jon högtidligt. Jon var fjorton och van vid att se rättvisa skipas.

Det kändes kallare under den långa ritten tillbaka mot Vinterhed trots att vinden hade lagt sig och solen stod högre på himlen. Bran red tillsammans med sina bröder, långt före huvudtruppen, och hans ponny fick kämpa hårt för att hålla jämna steg med deras hästar.

”Desertören dog modigt”, förkunnade Robb. Han var stor och bredaxlad och växte för var dag som gick, och han hade moderns färger: den ljusa hyn, det kastanjeröda håret och de blå ögonen som var typiska för ätten Tully av Flodvattnet. ”Han var åtminstone modig.”

”Nej, det var inte mod”, invände Jon Snö lågt. ”Den mannen var död av rädsla, och det kunde man se i hans blick, Stark.” Jons ögon var så mörkt grå att de nästan verkade svarta, men det fanns inte mycket som de inte såg. Han var jämnårig med Robb, men de var inte lika. Jon var smärt medan Robb var muskulös, mörk medan Robb var ljus, smidig och snabb medan halvbrodern var stark och säker.

Robb var inte övertygad. ”Må vålnaderna ta hans blick”, svor han. ”Han dog värdigt. Ska vi rida i kapp till bron?”

”Kör till!” ropade Jon och satte hälarna i sidorna på hästen. Robb svor till och satte efter honom, och de galopperade i väg medan Robb skrattade och skrek, Jon var tyst och koncentrerad och snön sprutade om hästarnas hovar.

Bran försökte inte följa efter, för hans ponny kunde inte springa lika fort. Han hade sett trashankens blick och tänkte på den nu. Efter en stund avtog ljudet av Robbs skratt och det blev åter tyst i skogen.

Han var så djupt försjunken i tankar att han inte hörde att resten av sällskapet hunnit i fatt honom förrän fadern red upp vid hans sida. ”Mår du bra, Bran?” frågade han, inte ovänligt.

”Ja, far”, sa Bran och såg upp. Där fadern satt på sin stora stridshäst klädd i päls och skinnbyxor tornade han upp sig över honom som en jätte. ”Robb säger att mannen dog modigt, men Jon säger att han var rädd.”

”Vad tror du?” undrade fadern.

Bran funderade. ”Kan en man vara modig även om han är rädd?”

”Det är bara då en man kan vara modig”, svarade fadern. ”Förstår du varför jag gjorde det?”

”Han var rövare”, sa Bran. ”De rövar bort kvinnor och säljer dem till vålnaderna.”

Fadern log. ”Gamla Nan har berättat rövarhistorier för dig igen. I själva verket var mannen edsbrytare och desertör från nattens väktare. Det finns inga farligare män, för desertören vet att han får plikta med sitt liv om han blir tagen och därför drar han sig inte för något brott, hur vidrigt det än är. Men du missförstod mig. Frågan var inte varför mannen måste dö utan varför jag måste verkställa domen.”

Bran hade inget svar på det. ”Kung Robert har en skarprättare”, sa han osäkert.

”Det har han”, instämde fadern, ”precis som Targaryenkungarna före honom, men vi gör på det gamla sättet. De första människornas blod flyter fortfarande i ådrorna på ätten Stark, och vi håller fast vid den uppfattningen att den man som avkunnar domen ska svinga svärdet. Om man är beredd att ta en mans liv är man skyldig honom att se honom i ögonen och höra hans sista ord, för om man inte klarar av att göra det förtjänar mannen kanske inte att dö.

En dag ska du bli Robbs vasall, Bran, och hålla en egen borg i din brors och din konungs tjänst, och då måste även du skipa rättvisa. När den dagen kommer får du inte finna nöje i uppgiften, men du får inte heller titta bort. En härskare som gömmer sig bakom betalda bödlar glömmer snart vad döden innebär.”

Just då dök Jon upp på krönet av kullen framför dem. Han vinkade och skrek. ”Far, Bran, kom fort och se vad Robb har hittat!” Så var han borta igen.

Jory red upp bredvid dem. ”Bekymmer, ers nåd?”

”Förmodligen”, svarade fadern. ”Kom, så ska vi ta reda på vad mina söner nu har hittat på för ofog.” Han satte hästen i trav, och Jory, Bran och de andra följde efter.

De hittade Robb på flodstranden norr om bron och Jon satt fortfarande till häst bredvid honom. Sensommarens snöfall hade varit rikliga det här månadsskiftet, och Robb stod med snö ända upp till knäna och huvan nerfälld så att solen sken på håret. Han hade något i famnen och de båda pojkarna pratade med dämpade och upphetsade röster.

Ryttarna tog sig försiktigt genom drivorna för att hästarna skulle få fotfäste på den ojämna marken. Jory Cassel och Theon Greyjoy kom först fram till pojkarna. Greyjoy skrattade och skämtade medan han red, men plötsligt hörde Bran hur han flämtade till. ”Vid alla gudar!” utbrast han och kämpade för att få kontroll över hästen samtidigt som han drog svärdet.

Jory hade redan dragit sitt svärd. ”Gå därifrån, Robb!” ropade han i samma stund som hästen stegrade sig under honom.

Robb flinade och tittade upp från byltet han hade i famnen. ”Hon kan inte skada dig”, sa han, ”för hon är död, Jory.”

Vid det laget brann Bran av nyfikenhet, och han skulle helst ha velat sätta sporrarna i ponnyn, men fadern fick dem att sitta av bredvid bron och närma sig till fots. Bran hoppade av och sprang.

Både Jon, Jory och Theon Greyjoy hade nu suttit av. ”Vad i alla sju helveten är det?” undrade Greyjoy.

”En varg”, svarade Robb.

”Ett missfoster”, fnös Greyjoy. ”Titta så stor den är.”

Brans hjärta dunkade i bröstet då han trängde sig igenom en midjehög driva fram till sina bröder.

Till hälften begravd i blodfläckad snö låg en enorm mörk skepnad död. Det hade bildats is i dess raggiga grå päls och från den kom en svag lukt av förruttnelse, likt en kvinnas parfym. Bran såg en skymt av oseende ögon där det kryllade av maskar och ett stort gap fullt av gulnade tänder. Men det var vargens storlek som fick honom att dra efter andan, för den var större än hans ponny, dubbelt så stor som den största jakthunden i faderns hundgård.

”Det är inget missfoster”, upplyste Jon lugnt, ”utan en skräckvarg. De blir större än den andra sorten.”

”Det har inte siktats en skräckvarg söder om muren på två hundra år”, sa Theon Greyjoy.

”Jag ser en nu”, påpekade Jon.

Bran slet blicken från monstret, och det var då han fick syn på byltet i Robbs famn. Han skrek till av förtjusning och gick närmare. Vargungen var en liten boll av gråsvart päls och ögonen var fortfarande slutna. Den gned blint nosen mot Robbs bröst och letade med ett ömkligt gnällande efter mjölk bland hans skinnkläder. Bran sträckte tveksamt fram handen. ”Det är ingen fara”, försäkrade Robb, ”och du får klappa den.”

Bran gav ungen en snabb, nervös klapp och vände sig om då Jon sa: ”Varsågod.” Hans halvbror lade en unge i famnen på honom. ”Det finns fem stycken.” Bran satte sig ner i snön och tryckte ansiktet mot vargungen. Pälsen kändes mjuk och varm mot kinden.

”Skräckvargar lösa i riket efter så många år”, muttrade Hullen, stallmästaren. ”Jag tycker inte om det.”

”Det är ett tecken”, sa Jory.

Fadern rynkade pannan. ”Det är bara ett dött djur, Jory”, invände han, men ändå verkade han bekymrad. Snön knarrade under stövlarna då han gick runt kroppen. ”Vet vi vad som dödade henne?”

”Det sitter något i strupen”, sa Robb och var stolt över att ha funnit svaret redan innan fadern frågade. ”Där, alldeles under käften.”

Fadern knäböjde och kände under bestens huvud med handen. Han ryckte till och höll upp något så att alla kunde se det: en lång bit av ett hjorthorn med avbrutna taggar som var alldeles dränkt i blod.

En plötslig tystnad lade sig över sällskapet. Männen tittade illa till mods på hjorthornet och ingen vågade tala. Till och med Bran kunde känna deras rädsla trots att han inte förstod.

Fadern kastade hjorthornet åt sidan och tvättade händerna i snön. ”Det förvånar mig att hon levde tillräckligt länge för att föda ungarna”, sa han och hans röst bröt förtrollningen.

”Det kanske hon inte gjorde”, framkastade Jory. ”Jag har hört historier…kanske var varghonan redan död då ungarna kom.”

”Född av en död”, insköt en annan man. ”Det betyder otur.”

”Det spelar ingen roll, för de dör snart de också”, sa Hullen.

Bran gav ifrån sig ett ljudlöst skrik av förfäran.

”Ju förr dess bättre”, instämde Theon Greyjoy och drog svärdet. ”Ge hit besten, Bran.”

Den lilla vargungen tryckte sig intill honom som om den hörde och förstod. ”Nej!” utropade Bran häftigt. ”Den är min.”

”Stoppa ner svärdet, Greyjoy”, beordrade Robb, och för ett ögonblick lät han lika myndig som deras far, som den lord han en dag skulle bli. ”Vi ska behålla ungarna.”

”Det kan du inte, pojk”, protesterade Harwin som var son till Hullen.

”Det är en barmhärtighetsgärning att döda dem”, tillade Hullen.

Bran vände sig till fadern för att få hjälp men möttes bara av en bistert rynkad panna. ”Det Hullen säger är riktigt, min son, för det är bättre med en snabb död än att långsamt svälta eller frysa ihjäl.”

”Nej!” Han kände hur tårarna steg upp i ögonen och vände sig bort, för han ville inte gråta inför fadern.

Robb stod envist på sig. ”Ser Rodriks röda tik fick valpar igen förra veckan”, sa han. ”Det var en liten kull och bara två valpar överlevde. Hon har mjölk så det räcker.”

”Hon kommer att slita dem i stycken då de försöker dia.”

”Lord Stark”, började Jon. Det lät konstigt att höra honom tilltala fadern så formellt. Bran tittade på Jon fylld av ett desperat hopp. ”Det finns fem ungar”, fortsatte han, ”tre hannar och två honor.”

”Vart vill du komma med det, Jon?”

”Ni har fem äkta barn”, svarade Jon, ”tre söner och två döttrar, och skräckvargen är ert hus vapen. Det var meningen att era barn skulle ha de här vargungarna, ers nåd.”

Bran såg hur faderns ansiktsuttryck förändrades och hur de andra männen utbytte blickar. I det ögonblicket älskade han Jon av hela sitt hjärta, för trots att Bran bara var sju förstod han vad Jon gjort. Antalet hade blivit rätt tack vare att Jon utelämnat sig själv. Han hade tagit med flickorna och till och med Rickon, som bara var ett småbarn, men inte oäktingen som bar efternamnet Snö, det namn som av hävd gavs till alla i Norden som var olyckliga nog att födas utan ett eget namn.

Deras far förstod han också. ”Vill du inte ha någon vargunge själv då, Jon?” frågade han stilla och mjukt.

”Skräckvargen pryder huset Starks baner”, påpekade Jon, ”och jag är ingen Stark, far.”

Fadern betraktade tankfullt Jon, och i tystnaden som följde skyndade sig Robb att tillägga: ”Jag ska själv ge den mat, far”, lovade han. ”Jag ska dränka in en handduk med varm mjölk och låta ungen suga på den.”

”Jag med!” utbrast Bran.

Lorden gav sina söner en lång och värderande blick. ”Det är lättare sagt än gjort, och jag kan inte tillåta att ni tar upp tjänarnas tid med detta. Om ni vill ha de här ungarna måste ni mata dem själva. Förstått?”

Bran nickade ivrigt, och ungen snodde runt i hans famn och slickade honom i ansiktet med sin varma tunga.

”Dessutom måste ni dressera dem”, återtog fadern. ”Ni måste dressera dem, för jag kan garantera att hundgårdsmästaren inte kommer att vilja ha något med dessa monster att göra. Och gudarna hjälpe er om ni vansköter dem eller dresserar dem illa, för de är inte hundar som går och tigger godsaker och slinker i väg om man ger dem en spark. En skräckvarg kan slita av en mans arm från axeln lika lätt som en hund biter ihjäl en råtta. Är ni säkra på att ni klarar det här?”

”Ja, far”, svarade Bran.

”Ja”, instämde Robb.

”Och trots allt ni gör kan ungarna dö ändå.”

”De kommer inte att dö”, förkunnade Robb, ”för vi tänker inte tillåta det.”

”Behåll dem då. Jory, Desmond, ta hand om de andra ungarna. Det är på tiden att vi vänder tillbaka mot Vinterhed.”

Det var inte förrän de hade satt upp och var på väg igen som Bran tillät sig att njuta av segerns sötma. Vid det laget låg hans vargunge innanför skinnkläderna där den var varm och trygg för den långa ritten hem. Bran funderade på vad han skulle kalla den.

Halvvägs över bron höll Jon plötsligt in hästen.

”Vad är det, Jon?” frågade fadern.

”Hör ni inte?”

Bran kunde höra vinden i träden, klappret av hovar mot träplankorna, gnället från sin hungriga unge, men Jon lyssnade till något annat.

”Hör”, upprepade Jon. Han vände hästen och galopperade tillbaka över bron. De såg honom sitta av där skräckvargen låg död i snön, såg honom falla på knä. En stund senare kom han leende ridande tillbaka mot dem.

”Den måste ha krupit i väg från de andra”, sa Jon.

”Eller blivit bortdriven”, sa fadern och tittade på den sjätte vargungen. Den hade vit päls medan de övriga i kullen var grå, och ögonen var lika röda som blodet hos trashanken som dött på morgonen. Bran tyckte att det var märkligt att bara den här ungen hade öppnat ögonen medan de andra fortfarande var blinda.

”En albino”, fnös Theon Greyjoy spydigt. ”Den kommer att dö ännu fortare än de andra.”

Jon Snö gav sin fars myndling en lång kylig blick. ”Det tror jag inte, Greyjoy”, sa han, ”för den här tillhör mig.”

CATELYN

Catelyn hade aldrig tyckt om den här gudaskogen.

Hon var av ätten Tully och född på slottet Flodvattnet som låg långt nere i Södern vid Röda floden, en av Treuddens armar. Gudaskogen där var en ljus och luftig trädgård där höga tallar kastade spräckliga skuggor över porlande bäckar, där fåglarna sjöng i sina bon och luften var fylld av blomdoft.

Gudarna på Vinterhed hade en annan sorts skog. Det var en mörk och primitiv plats, tre tunnland gammal skog som stått orörd i tio tusen år då det dystra slottet byggdes. Den luktade fuktig jord och förruttnelse, och här växte inga tallar. Den här skogen bestod av dystra granar med grågröna barr, av mäktiga ekar och bokar lika gamla som riket självt. Här stod tjocka mörka stammar tätt ihop medan sammanflätade grenar bildade ett tak och knotiga rötter slingrade sig under marken. Det här var en plats med djup tystnad och ruvande skuggor, och gudarna som bodde här hade inga namn.

Men Catelyn visste att hon skulle finna sin make här den här kvällen. Var gång han tog en mans liv sökte han alltid upp stillheten i gudaskogen efteråt.

Catelyn hade blivit smord med de sju oljorna och döpt i det regnbågsskimrande ljuset som fyllde kapellet i Flodvattnet. Hon hade den sanna tron, precis som sin far och farfar och hans far före honom. Hennes gudar hade namn och deras ansikten var lika välbekanta som hennes föräldrars ansikten. Gudsdyrkan innebar en kaplan med ett rökelsekar, doften av rökelse, en sjusidig kristall gnistrande av ljus och röster höjda i sång. Ätten Tully hade en gudaskog precis som alla förnäma hus, men det var bara en plats där man promenerade eller läste eller låg i solen, för det var i kapellet man dyrkade gudarna.

För hennes skull hade Ned byggt ett litet kapell där hon kunde sjunga till guds sju ansikten, men de första människornas blod flöt fortfarande i ådrorna på ätten Stark, och hans egna gudar var den gröna skogens gamla, namnlösa gudar som han delade med skogens försvunna barn.

Mitt i gudaskogen stod ett urgammalt ödesträd lutat över en liten damm där vattnet var svart och kallt. Hjärtträdet kallade Ned det. Ödesträdets bark var vit som ben och bladen var mörkröda som tusentals blodfläckade händer. Ett ansikte hade ristats in i stammen på det stora trädet, och dragen var långa och melankoliska och de djupt liggande ögonen röda av torkad kåda och förunderligt vaksamma. De var gamla, de där ögonen, äldre än själva Vinterhed. De hade sett Brandon byggaren lägga dit den första stenen, om historierna var sanna, och de hade sett slottets granitväggar växa. Det sades att skogens barn hade ristat in ansiktena i träden under gryningens århundraden innan de första människorna kom över Smala havet.

I Södern hade de sista ödesträden huggits ner eller bränts ner för tusen år sedan, utom på Ansiktenas ö där de gröna männen tyst höll vakt. Här uppe var det annorlunda. Här hade varje slott sin gudaskog och varje gudaskog sitt hjärtträd, och varje hjärtträd hade sitt ansikte.

Catelyn fann sin make sittande på en mossbevuxen sten under ödesträdet. Slagsvärdet Is låg tvärs över hans knä och han höll på att göra ren klingan i det nattsvarta vattnet. Tusen års mylla låg tjock på marken i gudaskogen och dämpade ljudet av hennes steg, men ändå tycktes ödesträdets röda ögon följa henne med blicken. ”Ned”, ropade hon lågt.

Han höjde huvudet och såg på henne. ”Catelyn”, sa han och rösten var reserverad och formell. ”Var är barnen?”

Det frågade han alltid. ”De är i köket och diskuterar namn på vargungarna.” Hon spred ut sin mantel på marken och satte sig ner vid dammen med ryggen mot ödesträdet. Hon kunde känna hur ögonen stirrade på henne men gjorde sitt bästa för att inte låtsas om dem. ”Arya är salig, Sansa glad och tacksam, men Rickon är inte riktigt säker.”

”Är han rädd?” frågade Ned.

”Lite”, erkände hon, ”men han är trots allt bara tre.”

Ned rynkade pannan. ”Han måste lära sig att tygla sin rädsla, för han kommer inte alltid att vara tre, och vintern närmar sig.”

”Ja”, höll Catelyn med. Orden fick henne att rysa, som de alltid gjorde, ätten Starks ord. Varje adelssläkt hade sina ord eller valspråk. De var som en sorts böner och de berömde sig av heder och ära, lovade lojalitet och sanning, svor tro och mod. Alla utom ätten Starks valspråk. Vintern närmar sig var deras ord, och det var inte första gången hon tänkte på vilka underliga människor dessa nordbor var.

”Mannen dog värdigt, det måste jag tillerkänna honom”, sa Ned. Han hade en bit oljat skinn i handen som han gned slagsvärdet med medan han pratade och polerade metallen så att den fick en mörk glans. ”Jag var glad för Brans skull. Du skulle ha varit stolt över Bran.”

”Jag är alltid stolt över Bran”, svarade Catelyn och betraktade svärdet medan han putsade det. Hon kunde se vågrörelserna djupt inne i stålet där metallen hade falsats hundratals gånger vid smidningen. Catelyn kände ingen kärlek till svärd, men hon kunde inte förneka att Is hade sin egen skönhet. Det hade smitts i Valyrien innan det gamla fria riket gick under, på den tiden då smederna bearbetade metallen med både trollformler och hammare. Svärdet var fyra hundra år gammalt och lika vasst som den dagen det smiddes. Namnet det bar var ännu äldre, ett arv från hjältarnas tidsålder då ätten Stark fortfarande var kungar i Norden.

”Han var den fjärde det här året”, sa Ned bistert, ”och den stackars karlen var halvgalen. Något hade skrämt honom så djupt att mina ord inte nådde honom.” Han suckade. ”Ben skriver att nattens väktare nu har mindre än tusen man, och det är inte bara folk som deserterar utan de förlorar män på sina spaningsuppdrag också.”

”Är det rövarna?” undrade hon.

”Vilka annars?” Ned lyfte upp Is och betraktade det hårda kalla stålet. ”Och det kommer bara att bli värre. Den dagen kan komma när jag inte har något annat val än att kalla mina vasaller under fanorna och rida norrut för att ta itu med den här kungen bortom muren en gång för alla.”

”Bortom muren?” Tanken fick Catelyn att rysa.

Ned såg fruktan i hennes ansikte. ”Mance Rayder behöver vi inte vara rädda för.”

”Det finns farligare saker bortom muren.” Hon kastade en blick på hjärtträdet bakom sig: den vita barken och de röda ögonen, som iakttog, lyssnade och tänkte sina egna långa, långsamma tankar.

Hans leende var ömt. ”Du har hört för många av gamla Nans historier. Vålnaderna är lika döda som skogens barn och de försvann för åtta tusen år sedan. Mäster Luwin säger att de aldrig har funnits, och ingen levande människa har sett dem.”

”Fram till i morse hade ingen nu levande människa någonsin sett en skräckvarg heller”, påminde Catelyn.

”Jag borde veta bättre än att diskutera med en Tully”, sa Ned med ett beklagande leende. Han stack Is i skidan. ”Du kom inte hit för att berätta amsagor för mig och jag vet hur illa du tycker om den här platsen. Vad är det, min kära?”

Catelyn tog sin makes hand. ”Vi har fått sorgliga nyheter i dag, men jag ville inte störa dig förrän du fått rena dig.” Det fanns inget sätt att mildra slaget, så hon berättade det utan omsvep. ”Jag är så ledsen, älskade. Jon Arryn är död.”

Hans blick mötte hennes och hon kunde se hur hårt det tog honom, precis som hon vetat att det skulle göra. I sin ungdom hade Ned blivit fostrad på Örnnästet och den barnlöse lord Arryn hade blivit en andre far för honom och Robert Baratheon som också varit myndling till lord Arryn. När den galne kung Aerys II Targaryen krävde deras huvuden hade lorden av Örnnästet höjt upprorsfanan med månen och falken i revolt hellre än att överlämna dem som han lovat att beskydda.

Och en dag för femton år sedan hade denne andre far även blivit som en bror för Ned då han och Jon stod tillsammans i kapellet på Flodvattnet för att äkta två systrar, döttrarna till lord Hoster Tully.

”Jon…”, sa han. ”Är vi säkra på att det är sant?”

”Det var kungens sigill och Robert har själv skrivit brevet. Jag har det med mig. Han sa att det gick fort. Till och med stormäster Pycelle stod hjälplös, men han gav Jon vallmomjölk så att han slapp lida.”

”Det är alltid något att vara tacksam för”, mumlade Ned. Hon såg sorgen i hans ansikte, men ändå tänkte han först på henne. ”Din syster”, tillade han, ”och Jons pojke. Står det något om dem?”

”Bara att de mår bra och har återvänt till Örnnästet”, svarade Catelyn. ”Jag önskar att de hade begett sig till Flodvattnet i stället, för Örnnästet ligger högt och är så ödsligt, och det var hennes makes hem, inte hennes. Varje sten kommer att påminna om lord Jon. Jag känner min syster, och hon behöver ha familj och vänner omkring sig.”

”Din farbror är väl kvar i Arryndalen? Jon utnämnde honom till portens riddare, har jag hört.”

Catelyn nickade. ”Brynden kommer att göra vad han kan för henne och pojken, och det känns skönt att veta, men ändå…”

”Res till henne”, uppmanade Ned. ”Ta med barnen och fyll hennes salar med oväsen och skrik och skratt. Hennes pojke behöver träffa andra barn och Lysa borde inte vara ensam med sin sorg.”

”Jag önskar att jag kunde”, suckade Catelyn, ”men det fanns andra nyheter i brevet också. Kungen är på väg till Vinterhed för att hälsa på dig.”

Det tog en stund för Ned att begripa vad hon sa, men så ljusnade hans blick. ”Kommer Robert hit?” Då hon nickade spreds ett leende över hans ansikte.

Catelyn önskade att hon kunde dela hans glädje, men hon hade hört vad som sades på borggårdarna: en skräckvarg död i snön med ett avbrutet hjorthorn i strupen. Rädslan ringlade inom henne som en orm, men hon tvingade sig att le mot mannen hon älskade som inte trodde på tecken. ”Jag visste att du skulle bli glad”, sa hon, ”och vi borde skicka bud till din bror på muren.”

”Ja, naturligtvis”, instämde han, ”för Ben vill säkert vara här. Jag ska säga åt mäster Luwin att skicka sin snabbaste fågel.” Ned reste sig och drog upp henne på fötter. ”Tusan! Hur många år sedan är det? Och han ger oss inte mer förvarning än så här. Står det något om hur många det är i hans sällskap?”

”Jag skulle tro att det är minst ett hundratal riddare med deras följen och hälften så många friryttare. Cersei och barnen är också med.”

”Robert färdas säkert långsamt för deras skull”, sa han. ”Det är tur det, då får vi mer tid för förberedelserna.”

”Drottningens bröder ingår också i sällskapet”, berättade hon.

Ned gjorde en grimas, och Catelyn visste att han och drottningens familj inte hade mycket till övers för varandra. Ätten Lannister av Casterlyklippan hade anslutit sig till Robert först när segern nästan var vunnen, och Ned hade aldrig förlåtit dem. ”Om priset för att få träffa Robert är en invasion av klanen Lannister får jag väl stå ut med det. Det låter som om Robert har med sig halva sitt hov.”

”Dit kungen går går även riket”, påpekade hon.

”Det ska bli roligt att träffa barnen. Den yngste sög fortfarande på den där gräsliga kvinnans tutte sist jag såg honom. Han måste vara i femårsåldern vid det här laget.”

”Prins Tommen är sju”, talade hon om för honom, ”och lika gammal som Bran. Men snälla Ned, vakta din tunga. Den där gräsliga kvinnan är vår drottning och det sägs att hennes stolthet växer för varje år som går.”

Ned kramade hennes hand. ”Vi måste naturligtvis ställa till med en fest med musik och trubadurer och Robert vill säkert jaga. Jag ska skicka Jory söderut med en hedersvakt för att möta dem på kungsvägen och eskortera dem hit. Vid alla gudar, hur ska vi kunna utspisa dem allihop? Redan på väg, sa du? Förbannad vare den mannen. Förbannat vare hans kungliga skinn.”

DAENERYS

Brodern höll upp klänningen för henne. ”Det här är vad jag kallar skönhet. Rör vid den. Se så, smek tyget.”

Dany rörde vid tyget. Det var så lent att det tycktes rinna genom fingrarna som vatten och hon kunde inte minnas att hon någonsin burit något så mjukt. Det skrämde henne och hon drog åt sig handen. ”Är den verkligen min?”

”En gåva från master Illyrio”, svarade Viserys och log, för han var på gott humör den här kvällen. ”Färgen kommer att framhäva dina violblå ögon, och du ska få guld och juveler också, det har Illyrio lovat. I kväll måste du se ut som en prinsessa.”

En prinsessa, tänkte Dany. Hon hade glömt hur det kändes, och kanske hade hon aldrig vetat det. ”Varför ger han oss så mycket?” frågade hon. ”Vad vill han ha av oss?” I nästan ett halvår hade de bott i guvernörens residens, ätit hans mat och blivit uppassade av hans tjänare. Dany var tretton år och gammal nog att veta att sådana gåvor sällan gavs utan ett pris här i den fria staden Pentos.

”Illyrio är inte dum”, sa Viserys. Det var en mager ung man med nervösa rörelser och en feberaktig glans i de ljust syrenfärgade ögonen. ”Guvernören vet att jag inte kommer att glömma mina vänner när jag har fått tillbaka min tron.”

Dany sa ingenting. Master Illyrio handlade med kryddor, ädelstenar, drakben och andra mindre tilltalande saker. Han hade vänner i alla de nio fria städerna, sades det, och även bortom dem i Vaes Dothrak och de sagoomspunna länderna vid Jadehavet. Det sades också att han aldrig någonsin haft en vän som han inte gladeligen skulle ha sålt för rätt pris. Dany lyssnade till skvallret på gatorna och hörde allt detta, men hon visste bättre än att ifrågasätta brodern då han vävde sina drömmar. Hans ilska var förfärlig att skåda då den väcktes. Viserys kallade det att ”väcka draken”.

Brodern hängde upp klänningen bredvid dörren. ”Illyrio skickar hit slavarna för att bada dig, och var noga med att tvätta bort stanken från stallet. Khal Drogo har tusen hästar, men i kväll letar han efter en annan sorts riddjur.” Han granskade henne kritiskt. ”Du har fortfarande dålig hållning. Stå rak i ryggen.” Han lade händerna på hennes axlar och förde dem bakåt. ”Låt dem se att du har en kvinnas former nu.” Fingrarna snuddade vid hennes knoppande bröst och klämde åt om en bröstvårta. ”Du får inte svika mig i kväll, för om du gör det blir det synd om dig. Du vill väl inte väcka draken?” Fingrarna vred om och nöp brutalt till genom det grova tyget i tunikan. ”Vill du det?” upprepade han.

”Nej”, svarade Dany undergivet.

Brodern log. ”Bra.” Han rörde nästan tillgivet vid hennes hår. ”När de skriver historien om min regeringstid, söta syster, kommer de att säga att den började i kväll.”

Då han gått sin väg gick Dany fram till fönstret och tittade längtansfullt ut över vattnet i bukten. De fyrkantiga tegeltornen i Pentos avtecknade sig som svarta silhuetter mot den nedgående solen. Dany kunde höra de röda prästerna sjunga medan de tände sina kvällseldar och de glada skriken från trashankarna som lekte utanför residensets murar. För ett ögonblick önskade hon att hon fick vara där ute tillsammans med barnen, barfota och andfådd och klädd i trasor, utan förflutet och utan framtid, och utan någon fest att gå på i khal Drogos palats.

Någonstans bortom solnedgången, på andra sidan Smala havet, låg ett land med gröna kullar och blommande slätter och stora brusande floder där torn av mörk sten reste sig bland magnifika blågrå berg och riddare i rustning red ut i strid under sina lorders baner. Dothrakierna kallade det landet Rhaesh andahli, Andalernas land. I de fria städerna talade de om Västeros och Solnedgångens kungariken. Hennes bror hade ett enklare namn, han kallade det ”vårt land”. Orden var som en bön för honom, och om han upprepade dem tillräckligt ofta skulle gudarna höra honom. ”Vårt av blodets rätt, fråntaget oss genom förräderi, men fortfarande vårt, vårt för evigt. Man bör inte stjäla från draken, å nej, för draken minns.”

Och kanske mindes draken, men det gjorde inte Dany. Hon hade aldrig sett det här landet som brodern sa var deras, riket på andra sidan Smala havet, och platserna han talade om — Casterlyklippan och Örnnästet, Höggården och Arryndalen, Dornien och Ansiktenas ö — var bara ord för henne. Viserys hade varit en pojke på åtta då de flydde från Kungshamn för att undkomma troninkräktarens annalkande arméer, men Daenerys hade bara varit ett litet foster i deras mors mage.

Ändå kunde Dany ibland föreställa sig hur det varit, för så ofta hade brodern berättat historien för henne. Flykten mitt i natten till Draksten medan månskenet lyste på skeppets svarta segel. Hennes bror Rhaegar hade kämpat mot troninkräktaren i Treuddens blodiga vatten och dött för kvinnan han älskade. Plundringen av Kungshamn av dem som Viserys kallade troninkräktarens lakejer, lorderna Lannister och Stark. Prinsessan Elia av Dornien som bad om nåd då Rhaegars arvinge slets från bröstet och mördades inför hennes ögon. De glänsande skallarna på de sista drakarna som oseende stirrade ner från stenväggarna i tronsalen medan kungamördaren slet upp faderns strupe med ett gyllene svärd.

Hon föddes på Draksten nio månader efter flykten medan en rasande sommarstorm hotade att slita sönder fästningen. Det berättades att den stormen var fasansfull. Huset Targaryens flotta krossades där den låg för ankar vid ön och enorma stenblock slets loss från bröstvärnet och slungades ner i Smala havets upprörda vatten. Modern hade dött då hon födde Daenerys, och det hade Viserys aldrig förlåtit henne.

Hon kom inte ihåg Draksten heller. De hade flytt igen, alldeles innan troninkräktarens bror avseglade med sin nybyggda flotta. Vid det laget var det bara Draksten, deras hus urgamla säte, som återstod av de sju konungarikena som en gång varit deras, och de skulle inte få ha det kvar länge till. Garnisonen hade varit beredd att sälja dem till troninkräktaren, men en kväll hade ser Willem Darry och fyra lojala män brutit sig in i barnkammaren och fört bort dem bägge två tillsammans med hennes amma och i skydd av mörkret avseglat till tryggheten på kusten vid Braavos.

Hon mindes vagt ser Willem, en stor grå björn till karl som halvblind vrålade ut order från sjuksängen. Tjänarna hade varit livrädda för honom, men han hade alltid varit snäll mot Dany. Han kallade henne ”lilla prinsessa” eller ”ers höghet”, och hans händer var mjuka som gammalt läder. Men han lämnade aldrig sängen och lukten av sjukdom klibbade fast vid honom dag och natt, en varm, fuktig och sötaktigt äcklig odör. Det var då de bodde i Braavos, i det stora huset med den röda dörren. Dany hade sitt eget rum där med ett citronträd utanför fönstret. Då ser Willem dog stal tjänarna den lilla summa pengar de hade kvar och strax därefter hade de blivit utkastade ur det stora huset. Dany hade gråtit då den röda dörren för alltid stängdes bakom dem.

Ända sedan dess hade de flackat omkring, från Braavos till Myr, från Myr till Tyrosh och vidare till Qohor och Volantis och Lys, och aldrig stannat länge på en och samma plats. Brodern vägrade att göra det, för han hävdade att troninkräktarens lejda mördare var dem i hälarna även om Dany aldrig hade sett någon.

Till en början hade guvernörerna och styresmännen och de rika handelsmännen med glädje välkomnat de sista av ätten Targaryen till sina hem, men allt eftersom åren gick och troninkräktaren fortsatte att sitta kvar på järntronen stängdes dörrarna för dem och de fick leva i fattigdom. De hade varit tvungna att sälja sina sista skatter för många år sedan, och nu var till och med pengarna de fått för moderns krona slut. I gränderna och på vinstugorna i Pentos kallade de hennes bror ”tiggarkungen”, och Dany ville helst inte veta vad de kallade henne.

”En dag kommer vi att få tillbaka alltihop, söta syster”, brukade han lova, och ibland darrade hans händer då han talade om det. ”Juvelerna och sidentygerna, Draksten och Kungshamn, järntronen och de sju konungarikena, allt har de tagit ifrån oss, men vi ska ta tillbaka det.” Viserys levde för den dagen. Det enda Daenerys ville ha tillbaka var det stora huset med den röda dörren, citronträdet utanför fönstret och den barndom hon aldrig fått uppleva.

Det hördes en svag knackning på dörren. ”Kom in”, ropade Dany och vände sig bort från fönstret. Illyrios tjänare steg in, bugade och tog itu med sina göromål. De var slavar, en gåva från en av guvernörens många vänner bland dothrakierna. Det fanns inget slaveri i den fria staden Pentos, men ändå var de slavar. Den gamla kvinnan var liten och grå som en mus och sa aldrig ett ord, men flickan pratade desto mer. Hon var Illyrios favorit, en ljushårig, blåögd tös på sexton år som pladdrade oavbrutet medan hon arbetade.

De fyllde hennes badkar med hett vatten som burits upp från köket och parfymerade det med väldoftande oljor. Flickan drog den grova bomullstunikan över Danys huvud och hjälpte henne ner i badet. Vattnet var skållhett, men Daenerys ryckte varken till eller skrek. Hon tyckte om hettan, för den fick henne att känna sig ren. Dessutom hade brodern ofta sagt att vattnet aldrig kunde bli för hett för en Targaryen. ”Vi är av drakens hus”, brukade han säga, ”och vi har elden i blodet.”

Under fullständig tystnad tvättade den gamla kvinnan hennes långa silverblonda hår och kammade försiktigt ut tovorna. Flickan skrubbade Dany på ryggen och tvättade hennes fötter medan hon talade om för henne vilken tur hon haft. ”Drogo är så rik att till och med hans slavar bär halsringar av guld. Hundra tusen man rider i hans khalasar, och hans palats i Vaes Dothrak har två hundra rum och dörrar av massivt silver.” Det var mer i samma stil, mycket mer, vilken stilig man khalen var, så lång och vild, orädd i strid, den bäste ryttaren som någonsin suttit på en häst, en baddare till bågskytt. Daenerys sa ingenting. Hon hade alltid förutsatt att hon skulle gifta sig med Viserys när hon blev tillräckligt gammal. I århundraden hade ätten Targaryen förmält broder med syster, ända sedan Aegon erövraren tagit båda sina systrar till brud. Linjen måste hållas ren, hade Viserys sagt tusentals gånger, för de hade kungligt blod, det gamla Valyriens gyllene blod, drakens blod. Drakarna parade sig inte med slätternas djur och ätten Targaryen blandade inte sitt blod med ringare människors blod, men nu planerade Viserys ändå att sälja henne till en främling, en barbar.

Då hon var ren hjälpte slavarna henne upp ur badet och torkade henne. Flickan borstade hennes hår tills det glänste som smält silver medan den gamla kvinnan parfymerade henne med kryddblomsdoft från Dothrakiens slätter: ett stänk på varje handled, bakom öronen, på bröstvårtorna och ett sista stänk, svalt på läpparna där nere mellan benen. De klädde henne i de tunna underkläder som master Illyrio skickat upp och drog sedan på henne klänningen, som var av mörkt plommonfärgat siden och framhävde den violblå färgen på hennes ögon. Flickan trädde de förgyllda sandalerna på hennes fötter medan den gamla kvinnan satte tiaran i håret och guldarmband inlagda med ametister runt handlederna. Sist av allt kom den tunga halsringen i guld som var prydd med urgamla valyriska tecken.

”Nu ser ni verkligen ut som en prinsessa”, utbrast flickan andlöst när de var färdiga. Dany betraktade sin bild i den försilvrade spegeln som Illyrio så omtänksamt skänkt henne. En prinsessa, tänkte hon, men hon mindes vad flickan sagt, att khal Drogo var så rik att till och med hans slavar bar halsringar av guld. Hon genomfors av en rysning och fick gåshud på de bara armarna.

Brodern väntade i den svala entréhallen där han satt vid bassängkanten och lät handen dingla i vattnet. Han reste sig när hon närmade sig och inspekterade henne kritiskt. ”Stå still”, befallde han. ”Vänd dig om. Ja. Bra. Du ser…”

”…majestätisk ut”, avslutade master Illyrio som just kom in genom ett valv. Han rörde sig med förvånansvärd smidighet för att vara så stor. Under löst sittande plagg av brandgult siden guppade fettvalkarna då han gick. Ädelstenar glittrade på vartenda finger och hans betjänt hade oljat hans gula tveskägg tills det glänste som äkta guld. ”Må ljusets herre överösa er med välsignelser denna lyckliga dag, prinsessan Daenerys”, fortsatte guvernören och tog hennes hand. Han böjde på huvudet och visade en skymt av krokiga gula tänder genom det gyllene skägget. ”Hon är en uppenbarelse, ers höghet, en uppenbarelse”, sa han till brodern. ”Drogo kommer att bli hänförd.”

”Hon är för mager”, klagade Viserys. Hans hår, som hade samma silverblonda färg som hennes, var stramt bakåtkammat och hopfäst i nacken med en brosch av drakben. Det fick honom att se sträng ut och underströk de hårda, skarpa dragen i hans ansikte. Han vilade handen på fästet till svärdet som Illyrio lånat honom och frågade: ”Är ni säker på att khal Drogo tycker om så här unga kvinnor?”

”Hon har fått sin blödning och är gammal nog för khalen”, svarade Illyrio, inte för första gången. ”Se på henne. Det silverblonda håret, de violblå ögonen…Hon är av det gamla valyriska blodet, utan tvekan, utan tvekan…och högättad, dotter till den gamle kungen, syster till den nye. Hon kan inte undgå att förtrolla Drogo.” När han släppte hennes hand fann Daenerys att hon darrade.

”Jag förmodar det”, sa brodern tveksamt. ”Vildarna har underlig smak. Pojkar, hästar, får…”

”Det är nog bäst att ni inte säger något om det där till khal Drogo”, avbröt Illyrio.

Ilskan flammade upp i broderns syrenfärgade ögon. ”Tar ni mig för en dumbom?”

Guvernören bugade lätt. ”Jag tar er för en kung, och kungar saknar vanliga mäns försiktighet, men jag ber om ursäkt om jag har förorättat er.” Han vände sig bort och klappade i händerna för att kalla på bärarna.

Gatorna i Pentos var beckmörka då de gav sig av i Illyrios konstfullt snidade bärstol. Två tjänare gick före för att lysa upp vägen bärande på utsirade oljelampor med rutor av blekblått glas medan ett dussin starka karlar hissade upp stängerna på sina axlar. Det var varmt och instängt innanför gardinerna, och Dany kunde känna stanken av Illyrios bleka hull genom hans tunga parfymer.

Brodern som vräkte sig på kuddarna bredvid henne märkte aldrig lukten, för han hade tankarna på andra sidan Smala havet. ”Vi kommer inte att behöva hela hans khalasar”, sa Viserys. Fingrarna lekte med fästet på den lånade klingan, men Dany visste att han aldrig hade svingat ett svärd på riktigt. ”Tio tusen man, det borde räcka. Jag skulle kunna sopa rent i de sju konungarikena med tio tusen dothrakikrigare. Hela riket kommer att resa sig för sin rättmätige konung. Tyrell, Redwyne, Darry, Greyjoy — de älskar inte troninkräktaren mer än jag gör. Dorniens män brinner av lust att hämnas Elia och hennes barn, och vi kommer att ha folket med oss, för de längtar efter sin konung.” Han kastade en ängslig blick på Illyrio. ”För det gör de väl?”

”Det är ert folk och de tycker bra om er”, försäkrade master Illyrio förbindligt. ”I fästningar över hela riket skålar männen i hemlighet för er hälsa medan kvinnorna syr drakbaner och gömmer dem för den dag då ni återvänder tvärs över vattnet.” Han ryckte på sina kraftiga axlar. ”Det är i alla fall vad mina spioner berättar.”

Dany hade inga spioner och ingen möjlighet att veta vad folk gjorde eller tänkte på andra sidan Smala havet, men hon misstrodde Illyrios fagra ord på samma sätt som hon misstrodde allt hos honom. Men brodern nickade ivrigt. ”Jag ska själv döda troninkräktaren”, lovade han som aldrig hade dödat någon, ”precis som han dödade min bror Rhaegar, och Lannister också, kungamördaren, för vad han gjorde min far.”

”Det skulle vara synnerligen passande”, instämde master Illyrio. Dany såg att ett aldrig så litet leende spelade kring den fylliga munnen, men brodern märkte ingenting. Han nickade, förde gardinen åt sidan och stirrade ut i mörkret, och Dany visste att han än en gång utkämpade slaget vid Treudden i sina tankar.

Khal Drogos palats med nio torn låg vid bukten och de höga tegelmurarna var övervuxna med ljus murgröna. Det hade skänkts till khalen av styresmännen i Pentos, berättade Illyrio för dem, för de fria städerna var alltid generösa mot ryttarhövdingarna. ”Det är inte det att vi är rädda för de där barbarerna”, brukade Illyrio leende förklara. ”Ljusets herre skulle kunna hålla våra stadsmurar mot en miljon dothrakier, det försäkrar åtminstone de röda prästerna…men varför ta risker när det är så billigt med vänskap?”

Deras bärstol hejdades vid porten och gardinerna drogs bryskt åt sidan av en livvakt. Han hade dothrakiernas kopparfärgade hud och mörka mandelformade ögon, men ansiktet var hårlöst och han bar de obefläckades pickelhuva i brons. Han granskade dem kallsinnigt. Master Illyrio morrade något till honom på dothrakiernas kärva språk. Vakten svarade och vinkade igenom dem.

Dany lade märke till att broderns hand höll hårt om fästet på det lånade svärdet. Han såg nästan lika rädd ut som hon själv kände sig. ”Oförskämde eunuck”, muttrade Viserys då bärstolen gungande bars upp mot palatset.

Master Illyrios ord var som honung. ”Många betydelsefulla män kommer att delta i festen i kväll, och sådana män har fiender. Khalen måste skydda sina gäster och ni är själv den främste bland dem, ers höghet. Troninkräktaren skulle utan tvekan betala bra för ert huvud.”

”O ja”, sa Viserys mörkt. ”Han har försökt, Illyrio, det kan jag försäkra er. Hans lejda mördare följer oss överallt. Jag är den siste draken och han kommer inte att sova lugnt så länge jag lever.”

Bärstolen saktade in och stannade. Gardinerna drogs åt sidan och en slav räckte handen till Daenerys för att hjälpa henne att stiga ur. Hans halsring var av vanlig brons, noterade hon. Brodern följde efter med ena handen fortfarande hårt knuten om svärdsfästet, och det krävdes två starka män för att få master Illyrio på benen igen.

Inne i palatset var luften tung av doften av citron och kanel. De eskorterades genom entréhallen där en mosaik av färgat glas skildrade Valyriens undergång. Det brann i svarta oljelampor av järn längs väggarna och under en valvbåge av flätade stenlöv annonserade en eunuck deras ankomst. ”Viserys av huset Targaryen, den tredje av hans namn”, ropade han med hög och välmodulerad röst, ”kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare. Hans syster Daenerys stormfödd, prinsessa av Draksten. Hans ärade värd, Illyrio Mopatis, guvernör i den fria staden Pentos.”

De gick förbi eunucken och in på en gård med pelare som var övervuxna av murgröna. Månskenet målade bladen i nyanser av benvitt och silver medan gästerna gick omkring. Många var dothrakiska ryttarhövdingar, stora män med rödbrun hud och hängmustascher med metallringar i, och deras svarta hår var oljat och flätat och behängt med bjällror. Bland dem rörde sig också banditer och soldenärer från Pentos och Myr och Tyrosh, en röd präst som till och med var fetare än Illyrio, håriga män från Ibbens hamn och lorder från Sommaröarna med hud svart som ebenholts. Daenerys tittade förundrat på dem alla…och ryckte till av rädsla då hon plötsligt insåg att hon var den enda kvinnan där.

”De där tre är Drogos blodsryttare”, viskade Illyrio till dem. ”Vid pelaren står khal Moro med sonen Rhogoro. Mannen med det gröna skägget är bror till guvernören i Tyrosh och mannen bakom honom är ser Jorah Mormont.”

Det sista namnet fångade Daenerys uppmärksamhet. ”En riddare?”

”Det är just vad han är.” Illyrio log genom skägget. ”Smord med de sju oljorna av överstekaplanen själv.”

”Vad gör han här?” slank det ur henne.

”Troninkräktaren vill ha hans huvud”, svarade Illyrio, ”till följd av en liten förolämpning. Han sålde några tjuvjägare till en slavhandlare från Tyrosh i stället för att ge dem till nattens väktare. Idiotisk lag. En man borde få göra som han själv vill med sina ägodelar.”

”Jag vill tala med ser Jorah innan kvällen är över”, sa brodern. Dany kom på sig själv med att nyfiket stirra på riddaren. Det var en äldre man, över fyrtio och tunnhårig, men fortfarande stark och i god form, och i stället för siden och bomull var han klädd i ylle och läder. Hans tunika var mörkgrön och broderad med något som liknade en svart björn stående på två ben.

Hon stod fortfarande och tittade på den främmande mannen från det hemland hon aldrig känt när master Illyrio lade en fuktig hand på hennes bara axel. ”Där borta, söta prinsessa”, viskade han, ”står khalen själv.”

Dany ville springa sin väg och gömma sig, men brodern iakttog henne och hon visste att om hon gjorde honom missnöjd skulle hon väcka draken. Ängsligt vände hon sig om och tittade på mannen som Viserys hoppades skulle be att få äkta henne innan kvällen var över.

Slavflickan hade inte haft fel, tänkte hon. Khal Drogo var huvudet högre än den längste mannen i rummet och ändå lätt på fötterna på något sätt, lika smidig som pantern i Illyrios menageri, och han var yngre än hon trott, inte mer än trettio. Hans hud hade samma färg som blankpolerad koppar och i de kraftiga mustascherna satt ringar av guld och brons.

”Jag måste gå fram och betyga khalen min vördnad”, förklarade master Illyrio. ”Vänta här så ska jag föra honom till er.”

Medan Illyrio vaggade över till khalen tog brodern henne i armen och hans fingrar kramade så hårt att det gjorde ont. ”Ser du hans fläta, söta syster?”

Drogos fläta var svart som natten och parfymerad med väldoftande oljor, och i den satt små bjällror som pinglade svagt då han rörde sig. Flätan nådde långt nedanför hans bälte, till och med längre ner än skinkorna, och änden slog mot baksidan av låren.

”Ser du hur lång den är?” frågade Viserys. ”När en dothrakier blir besegrad i strid skär han av sig flätan i vanära, så att omvärlden ska se hans skam. Khal Drogo har aldrig förlorat en strid, och han är Aegon draklorden pånyttfödd, och du ska bli hans drottning.”

Dany tittade på khal Drogo. Hans ansikte var hårt och grymt, ögonen lika kalla och mörka som onyx. Brodern gjorde henne illa ibland när hon väckte draken, men han skrämde henne inte så som den här mannen skrämde henne. ”Jag vill inte bli hans drottning”, hörde hon sig själv säga med en liten, tunn röst. ”Snälla, snälla Viserys, jag vill inte, jag vill fara hem.”

”Hem?” Han höll rösten låg, men hon kunde höra raseri i hans tonfall. ”Hur ska vi kunna fara hem, söta syster? De tog vårt hem ifrån oss!” Han drog in henne i skuggorna, utom synhåll, och fingrarna grävde sig in i hennes hud. ”Hur ska vi kunna fara hem?” upprepade han och menade Kungshamn och Draksten och hela riket som de förlorat.

Dany hade bara menat deras rum i Illyrios residens, inget riktigt hem naturligtvis, men det var allt de hade. Men brodern ville inte höra på det örat, för det fanns inget hem där för honom. Inte ens det stora huset med den röda dörren hade varit hemma för honom. Hans fingrar trängde djupt in i hennes arm och krävde ett svar. ”Jag vet inte…”, mumlade hon till sist. Rösten bröts och tårarna vällde upp i ögonen.

”Men det gör jag”, fräste han skarpt. ”Vi ska fara hem med en armé, söta syster, med khal Drogos armé. Det är så vi ska fara hem, och om du måste gifta dig med honom och gå till sängs med honom för den sakens skull ska du också göra det.” Han log mot henne. ”Jag skulle låta hela khalasaren rida dig om så behövdes, söta syster, alla fyrtio tusen männen och deras hästar också om det var vad som krävdes för att få min armé. Var tacksam för att det bara är Drogo, och med tiden kanske du lär dig att tycka om honom. Torka ögonen nu, för Illyrio kommer över med honom och han får inte se dig gråta.”

Dany vände sig om och såg att det var sant. Master Illyrio log och bockade medan han eskorterade khal Drogo fram till dem. Hon torkade tårarna med baksidan av handen.

”Le”, viskade Viserys nervöst medan handen sökte sig till svärdsfästet. ”Och stå rak. Låt honom se att du har bröst, för gudarna ska veta att du inte har mycket att komma med.”

Daenerys log och rätade på ryggen.

EDDARD

Besökarna vällde in genom slottsporten som en flod av guld och silver och blankt stål. Tre hundra var de, vasaller och riddare, både edsvurna och friryttare. Över deras huvuden vajade dussinet gyllene baner i nordanvinden prydda med huset Baratheons kronhjort.

Ned kände många av ryttarna. Där kom ser Jaime Lannister vars hår lyste som hamrat guld och där Sandor Clegane, Blodhunden kallad, med sitt fasansfulla brännskadade ansikte. Den långe pojken bredvid honom kunde inte vara någon annan än kronprinsen och den förkrymte lille mannen bakom dem var dvärgen Tyrion Lannister.

Men den väldige mannen som red först i kolonnen flankerad av två riddare i kungsvaktens snövita mantlar verkade nästan som en främling för Ned…tills mannen hoppade av stridshästen med ett välbekant tjut och gav honom en björnkram. ”Ned! Ah, det är underbart att se ditt frusna ansikte.” Kungen granskade honom från topp till tå och skrattade. ”Du har inte förändrats ett dugg.”

Ned önskade att han kunde säga detsamma. När de femton år tidigare red ut för att vinna en tron hade lorden av Stormens ände varit renrakad, klarögd och muskulös och sett ut som jungfruns bön. Han var nästan två meter lång och tornade upp sig över alla andra, och då han iförde sig rustning och sitt hus hornprydda hjälm blev han en riktig jätte. Han hade haft en jättes styrka också, och hans favoritvapen var en stridsklubba i järn som Ned knappt orkade lyfta. På den tiden hade doften av läder och blod häftat vid honom som en kvinnas parfym.

Nu var det parfym som häftade vid honom som parfym, och han hade ett midjemått som matchade längden. Senast Ned såg kungen var nio år tidigare under Balon Greyjoys revolt då kronhjorten och skräckvargen hade slagit ihop sina styrkor för att få den självutnämnde kungen på Järnöarna att ge upp sina anspråk på tronen. Sedan den kvällen de stod sida vid sida i Greyjoys fästning, där Robert tagit emot den rebelliske lordens kapitulation och Ned tagit hans son Theon som gisslan och myndling, hade kungen gått upp minst femtio kilo. Ett skägg lika grovt och svart som järntråd täckte hakan och dolde dubbelhakorna och de kungliga kindpåsarna, men ingenting kunde dölja magen eller de mörka ringarna under ögonen.

Ändå var Robert Neds kung nu och inte bara en vän, så han sa bara: ”Ers höghet, Vinterhed är ert.”

Vid det laget höll även de andra på att sitta av och stalldrängar kom fram för att ta hand om hästarna. Roberts drottning, Cersei Lannister, kom gående till fots med sina minsta barn eftersom karossen de färdats i, en enorm dubbeldäckad vagn av oljad ek och förgylld metall som drogs av fyrtio starka draghästar, var för bred för att komma in genom slottsporten. Ned föll på knä i snön för att kyssa drottningens ring medan Robert kramade om Catelyn som om hon vore en länge saknad syster. Sedan fördes barnen fram och blev presenterade och i vederbörlig ordning beskådade.

Knappt var dessa hälsningsformaliteter överstökade förrän kungen sa till sin värd: ”För mig ner till kryptan, Eddard, för jag vill betyga min aktning.”

Ned älskade honom för det, för att han mindes henne efter alla dessa år, och bad om en oljelampa. Inga andra ord behövdes. Drottningen började protestera, för de hade varit på väg ända sedan gryningen och alla var trötta och frusna. Nog kunde de väl få något att äta och dricka först, de döda skulle vänta. Hon sa inte mer än det, för Robert bara tittade på henne, och tvillingbrodern tog henne i armen och då höll hon tyst.

Ned och denne kung som han knappt kände igen gick ner till kryptan tillsammans. Spiraltrappan i sten var smal, och Ned gick före med lampan. ”Jag började tro att vi aldrig skulle komma fram till Vinterhed”, klagade Robert medan de gick nedför trappan. ”När de pratar om mina sju konungariken nere i Södern är det lätt att glömma att din provins är lika stor som alla de andra sex tillsammans.”

”Jag hoppas att ni hade en angenäm resa, ers höghet.”

Robert fnös. ”Träsk, skogar och slätter och knappt ett enda värdshus värt namnet norr om Näset. Jag har aldrig sett sådan ödslighet. Var finns alla människor?”

”Förmodligen var de för blyga för att komma ut”, skämtade Ned. Han kunde känna kylan komma uppför trappan, en kall pust djupt inifrån jorden. ”Vi ser inte kungar så ofta här uppe i Norden.”

Robert fnös igen. ”Det är mer sannolikt att de gömde sig under snön. Snö, Ned!” Kungen satte handen mot väggen för att stödja sig medan de fortsatte neråt.

”Det är inte ovanligt med snöfall på sensommaren”, påpekade Ned. ”Jag hoppas ni inte hade besvär av dem, för de brukar oftast vara lätta.”

”Må vålnaderna ta dina lätta snöfall”, svor Robert. ”Hur kommer det att vara här på vintern? Jag ryser vid blotta tanken.”

”Vintrarna är stränga”, medgav Ned, ”men ätten Stark klarar det. Det har vi alltid gjort.”

”Du borde komma ner till Södern”, menade Robert, ”för du behöver uppleva lite sommar innan den försvinner. I Höggården finns fält med gyllengula rosor som sträcker sig så långt ögat når, och frukterna är söta och så mogna att de exploderar i munnen — meloner, persikor, plommon. Du har aldrig smakat deras like. Du ska få se, för jag har med mig lite frukt åt dig. Till och med på Stormens ände, där det blåser kraftigt från bukten, är dagarna så heta att man knappt orkar röra sig. Och du borde se städerna, Ned! Blommor överallt, marknaderna dignar av mat och sommarvinerna är så billiga och bra att man kan bli berusad bara av att andas in doften. Alla är feta och fulla och förmögna.” Han skrattade och klappade sig på den omfångsrika magen. ”Och flickorna, Ned!” utbrast han med lysande blick. ”Jag svär på att kvinnorna struntar i all anständighet i värmen. De simmar nakna i floden alldeles nedanför slottet. Till och med på gatorna är det för hett för ylle och päls, så de går omkring i korta klänningar, av siden om de har pengar och annars bomull, men det är sak samma när de börjar svettas och tyget klistrar mot huden, för då kunde de lika gärna vara nakna.” Kungen skrattade lyckligt.

Robert Baratheon hade alltid varit en man med stor aptit på livet, en man som inte missunnade sig några njutningar, men det var inte något man kunde beskylla Eddard Stark för. Ändå kunde Ned inte undgå att märka att njutningarna började sätta sina spår hos kungen. Robert andades tungt när de kom till foten av trappan och hans ansikte lyste rött i lampskenet då de steg in i den mörka kryptan.

”Ers höghet”, sa Ned respektfullt och lyste med lampan i en vid halvbåge. Skuggorna hoppade och dansade då det fladdrande ljusskenet föll på stenarna på golvet och på de långa raderna av granitpelare som två och två sträckte sig in i mörkret. Mellan pelarna satt de döda på sina stentroner vid väggarna med ryggen mot sarkofagerna som innehöll deras jordiska kvarlevor. ”Hon ligger längst in tillsammans med far och Brandon.”

Han gick före mellan pelarna och Robert följde tyst och huttrande efter i den underjordiska kylan, för det var alltid kallt här nere. Deras steg återkastades av stenarna och ekade mot det välvda taket medan de gick bland huset Starks döda. Vinterheds lorder såg dem passera. Deras ansikten var uthuggna i stenarna som förseglade gravarna, och de satt där i långa rader, blinda ögon som stirrade ut i det eviga mörkret medan väldiga skräckvargar av sten låg hopkrupna vid deras fötter. De fladdrande skuggorna fick statyerna av sten att verka röra sig då de levande gick förbi.

Enligt urgammal sed hade ett långsvärd av järn lagts över knäna på var och en som varit lord av Vinterhed för att hålla kvar de hämnande andarna i sina gravar. De äldsta hade för länge sedan rostat sönder och kvar fanns bara några röda fläckar där metallen vilat på stenen. Ned undrade om det betydde att de vålnaderna fritt kunde hemsöka slottet nu. Han hoppades inte det. De första lorderna av Vinterhed hade varit lika hårda som det land de härskade över. Under århundradena innan draklorderna kom över havet hade de vägrat att svära någon herre trohetsed och titulerat sig Nordens kungar.

Till slut stannade Ned och höjde oljelampan. Kryptan fortsatte in i mörkret framför dem, men där bortom var gravarna tomma och oförseglade, svarta hål som väntade på sina döda, väntade på honom och hans barn. Ned ville helst inte tänka på det. ”Här”, sa han till sin kung.

Robert nickade tyst, föll på knä och böjde på huvudet.

Där fanns tre sarkofager sida vid sida. Lord Rickard Stark, Neds far, hade ett långt och strängt ansikte. Stenhuggaren hade känt honom väl, och han satt där med stilla värdighet och stenfingrarna höll hårt om svärdet som vilade i hans knä, men i livet hade alla svärd svikit honom. I två mindre sarkofager på var sida om honom låg hans barn.

Brandon hade varit tjugo då han dog, strypt på order av den galne kung Aerys Targaryen, bara några dagar innan han skulle äkta Catelyn Tully av Flodvattnet. Fadern hade varit tvungen att se honom dö, han som var den sanne arvingen, den äldste, född att härska.

Lyanna hade bara varit sexton år gammal, en ungmö av enastående skönhet. Ned hade älskat henne av hela sitt hjärta, men Robert hade älskat henne ännu högre och hon skulle ha blivit hans brud.

”Hon var vackrare än så”, anmärkte kungen efter en stunds tystnad. Blicken dröjde sig kvar vid Lyannas ansikte, som om han med sin viljestyrka kunde göra henne levande igen. Slutligen reste han sig mödosamt. ”Tusan också, Ned! Måste du begrava henne på ett sådant här ställe?” Rösten blev hes av sorg vid minnet. ”Hon förtjänade mer än mörker…”

”Hon var en Stark av Vinterhed”, svarade Ned lågmält, ”och det här är hennes plats.”

”Hon borde vila på en kulle någonstans, under ett fruktträd med solen och molnen ovanför sig och regnet som strilar ner över henne.”

”Jag var hos henne när hon dog”, påminde Ned kungen. ”Hon ville komma hem och ligga bredvid Brandon och far.” Han kunde fortfarande höra henne ibland. Lova mig, hade hon utropat i ett rum som luktade blod och rosor. Lova mig, Ned. Febern hade berövat henne all styrka och rösten hade varit svag som en viskning, men när han gav systern sitt ord hade rädslan lämnat hennes blick. Ned mindes hur hon hade lett då, hur hårt hennes fingrar kramat hans när hon gav upp andan och rosenbladen vissna och svarta föll ur hennes slappa fingrar. Därefter mindes han ingenting. De hade funnit honom med hennes hand fortfarande i sin, stum av sorg. Den lille träskmannen, Howland Reed, hade tagit hennes hand från hans, men det mindes Ned inget av. ”Jag har med mig blommor åt henne när jag kan”, sa han. ”Lyanna…tyckte om blommor.”

Kungen rörde vid hennes kind och fingrarna smekte den skrovliga stenen lika mjukt som om den vore levande hud. ”Jag svor att döda Rhaegar för det han gjorde mot henne.”

”Det gjorde du också”, påpekade Ned.

”Bara en gång”, sa Robert bittert.

De hade brakat samman vid vadstället över Treudden medan striderna rasade omkring dem, Robert med sin stridsklubba och sin hornprydda hjälm och prins Targaryen helt i svart pansar. Bröstharnesket var prytt med hans hus trehövdade drake, gjord av rubiner som flammade som eld i solen. Treuddens vatten flöt rött runt hovarna på deras stridshästar då de kretsade kring varandra och drabbade samman, om och om igen, tills ett sista våldsamt hugg från Roberts klubba krossade draken och bröstet innanför. När Ned senare kom till platsen låg Rhaegar död i floden medan soldater från båda arméerna letade i det forsande vattnet efter rubiner som lossnat från rustningen.

”I mina drömmar dödar jag honom varenda natt”, erkände Robert. ”Tusen dödar är mindre än han förtjänar.”

På det hade Ned inget svar, så efter en stunds tystnad sa han: ”Vi borde gå tillbaka, ers höghet. Er hustru väntar.”

”Må vålnaderna ta min hustru”, muttrade Robert vresigt, men han började med tunga steg gå tillbaka samma väg de kommit. ”Och om jag hör ’ers höghet’ en gång till ska jag se till att du får ditt huvud spetsat på en påle. Vi betyder mer än så för varandra.”

”Det har jag inte glömt”, försäkrade Ned lugnt. När kungen inte svarade tilllade han: ”Berätta om Jon.”

Robert skakade på huvudet. ”Jag har aldrig sett en man insjukna så hastigt. Vi ordnade en tornering på min sons namndag, och om du sett Jon då hade du kunnat svära på att han skulle leva för evigt. Fjorton dagar senare var han död. Sjukdomen var som eld i hans mage, och den brände rakt igenom honom.” Han stannade vid en pelare framför en grav med en sedan länge död medlem av ätten Stark. ”Jag älskade den gamle mannen.”

”Det gjorde vi båda två.” Ned gjorde en paus. ”Catelyn är orolig för sin syster. Hur bär Lysa sorgen?”

Roberts mun förvreds i en bitter grimas. ”Inte särskilt bra, om jag ska vara ärlig”, medgav han. ”Jag tror att förlusten av Jon har gjort kvinnan galen, Ned. Hon har tagit pojken med sig tillbaka till Örnnästet, mot min vilja. Jag hade hoppats få fostra honom hos Tywin Lannister på Casterlyklippan. Jon hade inga bröder, inga andra söner. Skulle jag låta honom bli uppfostrad av kvinnor?”

Ned skulle hellre anförtro ett barn till en orm än till lord Tywin, men han höll tyst med sina tvivel. En del gamla sår läker aldrig helt och blöder igen vid minsta ord. ”Hustrun har förlorat sin make”, sa han försiktigt, ”och modern kanske var rädd för att förlora sonen. Pojken är mycket ung.”

”Sex år och sjuklig och lord av Örnnästet till råga på eländet”, svor kungen. ”Lord Tywin hade aldrig förut tagit någon myndling, och Lysa borde ha känt sig hedrad, för huset Lannister är ädelt och förnämt. Men Lysa vägrade att ens höra talas om saken, och sedan gav hon sig av mitt i natten utan att ens be om lov. Cersei blev rasande.” Han suckade djupt. ”Pojken är min namne, visste du det? Robert Arryn. Och jag har svurit att beskydda honom, men hur ska jag kunna göra det när hans mor smiter i väg med honom?”

”Jag kan ta honom som myndling om du vill”, föreslog Ned, ”och det borde Lysa gå med på, för hon och Catelyn stod varandra nära som flickor. Hon är själv välkommen hit också.”

”Ett generöst erbjudande, min vän”, svarade kungen, ”men det kommer för sent. Lord Tywin har redan gett sitt samtycke, och att fostra pojken någon annanstans skulle vara en grov förolämpning mot honom.”

”Jag bryr mig mer om Catelyns systersons väl än ätten Lannisters stolthet”, förkunnade Ned.

”Det beror på att du inte sover med en Lannister.” Robert skrattade och ljudet skallade bland gravarna och studsade tillbaka från det välvda taket. Han log så att tänderna blixtrade vita i det buskiga svarta skägget. ”Å, Ned”, utbrast han, ”du är fortfarande alldeles för allvarlig.” Han lade sin väldiga arm runt axlarna på Ned. ”Jag hade tänkt vänta några dagar innan jag pratade med dig, men nu inser jag att det inte behövs. Kom, så ska du få höra.”

De började åter gå mellan pelarna, och blinda stenögon tycktes följa dem med blicken då de passerade. Kungen höll kvar armen om Neds axlar. ”Du måste ha undrat varför jag äntligen kom till Vinterhed efter så lång tid.”

Ned hade sina misstankar men gav inte uttryck för dem. ”För nöjet att få träffa mig naturligtvis”, svarade han i lätt ton, ”och så är det muren. Ni måste se den, ers höghet, promenera längs bröstvärnet och tala med dem som bemannar det. Nattens väktare är bara en skugga av vad styrkan en gång var, och Benjen säger…”

”Tids nog får jag säkert höra vad din bror säger”, avbröt Robert. ”Muren har stått i…åtta tusen år, väl? Den klarar sig några dagar till och jag har mer brådskande angelägenheter att ta itu med. Det är svåra tider vi lever i och jag behöver dugliga män omkring mig, män som Jon Arryn. Han tjänade som lord av Örnnästet, som ståthållare i Östern och kungens hand, och det blir inte lätt att ersätta honom.”

”Hans son…”, började Ned.

”Hans son får ärva Örnnästet och alla dess intäkter”, klippte Robert bryskt av. ”Inget mer.”

Detta kom som en överraskning för Ned. Han stannade förvånat och tittade på kungen och orden kom av sig själva. ”Huset Arryn har alltid varit ståthållare i Östern och titeln följer med domänerna.”

”När han blir myndig kan han kanske återfå den värdigheten”, sa Robert. ”Jag måste tänka på det här året och nästa och en sexårig pojke är ingen härförare, Ned.”

”I fredstid är titeln bara en hederstitel. Låt pojken behålla den, om inte för hans egen så för hans fars skull. Nog är du skyldig Jon så pass mycket efter alla år han tjänade dig.”

Kungen var inte belåten och han tog bort armen från Neds axlar. ”Jon gjorde bara sin plikt mot sin härskare och konung. Jag är inte otacksam, Ned, och det borde du av alla veta, men sonen är inte fadern. En liten pojke kan inte försvara Östern.” Så mjuknade hans röst. ”Nog om detta. Jag har ett viktigare ämbete att diskutera och jag vill inte bråka med dig.” Robert tog Ned i armen. ”Jag behöver dig, Ned.”

”Jag är er ödmjuke tjänare, ers höghet, som alltid.” Det var ord han måste säga, och han sa dem, men han fasade för vad som skulle komma.

Robert tycktes knappt höra honom. ”De där åren vi bodde på Örnnästet…vid alla gudar, det var härliga år. Jag vill ha dig vid min sida igen, Ned, jag vill ha dig nere i Kungshamn och inte här uppe vid världens ände där du inte är till nytta för någon.” Robert stirrade in i mörkret och såg för ett ögonblick lika melankolisk ut som någon av ätten Stark. ”Jag svär att det är tusen gånger svårare att sitta på en tron än att vinna den. Det är urtrist att hålla på med lagar och förordningar och räkenskaperna är ännu värre. Och människorna…det är ingen ände på dem. Jag sitter i den där fördömda järnstolen och hör dem klaga tills det går runt i huvudet och baken är skinnflådd. Alla vill ha någonting: pengar eller land eller rättvisa, och alla lögner de kommer med…och mina lorder och deras hustrur är inte bättre de. Jag är omgiven av smickrare och dumbommar, och det kan driva en man till vansinne, Ned. Hälften av dem vågar inte tala om sanningen för mig och den andra hälften vet inte ens hur den ser ut. Det finns nätter då jag önskar att vi hade förlorat vid Treudden. Nej, inte egentligen, men…”

”Jag förstår”, sa Ned lågt.

Robert betraktade honom. ”Jag tror att du gör det, och i så fall är du den ende, gamle vän.” Han log. ”Lord Eddard Stark, härmed utser jag dig till kungens hand.”

Ned föll ner på ett knä. Erbjudandet förvånade honom inte, för vilket annat skäl kunde Robert haft för att resa så långt? Kungens hand var den näst mäktigaste mannen i de sju konungarikena, för han talade med kungens röst, förde befälet över kungens arméer och avfattade kungens lagar. Ibland satt han till och med på järntronen för att skipa kungens rättvisa då kungen var borta eller sjuk eller på annat sätt indisponerad. Robert erbjöd honom ett ansvar stort som hela riket.

Det var det sista i världen han ville ha.

”Ers höghet, jag är inte värdig den äran”, invände han.

Med godmodig otålighet stönade Robert. ”Om jag hade velat ära dig skulle jag låtit dig träda tillbaka, men jag planerar att låta dig styra kungariket och utkämpa alla krig medan jag äter och dricker och horar mig till en förtidig grav.” Han klappade sig på magen och flinade. ”Du känner väl till talesättet om kungen och hans hand?”

Det gjorde Ned. ”Det kungen drömmer bygger handen”, svarade han.

”Jag gick i säng med en fiskarflicka en gång som berättade att de lågättade har ett mer träffande sätt att uttrycka saken på. Kungen äter, säger de, och handen tar hand om skiten.” Han kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt. Ekon skallade i mörkret och runt omkring dem tycktes Vinterheds döda se på med kalla och ogillande blickar.

Skrattet avtog och upphörde slutligen. Ned stod fortfarande på ett knä med uppåtvänd blick. ”Tusan också, Ned”, klagade kungen, ”du kunde åtminstone bevärdiga mig med ett leende.”

”Det sägs att det blir så kallt här uppe på vintern att en mans skratt fryser i strupen och kväver honom till döds”, sa Ned lugnt. ”Kanske är det därför ätten Stark inte har någon humor.”

”Följ med mig söderut, så ska jag lära dig att skratta igen”, lovade kungen. ”Du hjälpte mig att vinna den här fördömda tronen, och nu får du ta mig tusan också hjälpa mig att sitta på den. Det är ödets mening att vi ska regera tillsammans, och om Lyanna hade fått leva skulle vi ha varit bröder, förenade av både blodsband och tillgivenhet. Men det är inte för sent än. Jag har en son och du har en dotter. Min Joff och din Sansa ska förena våra hus såsom Lyanna och jag en gång kunde ha gjort.”

Det här erbjudandet kom däremot som en överraskning för honom. ”Sansa är bara elva.”

Robert viftade otåligt med handen. ”Gammal nog för trolovning. Giftermålet kan vänta några år.” Kungen log. ”Tusan också, res dig nu och säg ja.”

”Ingenting skulle bereda mig större glädje, ers höghet”, svarade Ned. Han tvekade. ”Alla dessa hedersbetygelser kommer så oväntat. Kan jag få lite tid att fundera på saken? Jag måste tala med min hustru…”

”Ja, ja, naturligtvis, tala med Catelyn och sov på saken om du absolut måste.” Kungen sträckte sig efter Neds hand och drog upp honom på fötter. ”Men låt mig inte vänta för länge, för jag är inte den tålmodigaste av män.”

Med ens fylldes Eddard Stark av onda aningar. Hans plats var här, i Norden. Han betraktade statyerna av sten runt omkring dem och andades djupt i den kalla tystnaden i kryptan. Han kunde känna de dödas blickar, och han visste att de lyssnade, och vintern närmade sig.

JON

Det fanns tillfällen — inte många, men en del — då Jon Snö var glad över att vara oäkting. När ett vinkrus gick runt och han än en gång fyllde bägaren slog det honom att det här förmodligen var ett av dem.

Han satte sig till rätta på sin plats på bänken bland de unga väpnarna och drack. Den söta, fruktiga smaken hos sommarvinet fyllde munnen och lockade fram ett leende på läpparna.

I den stora salen på Vinterhed var luften tjock av rök och tung av doften av stekt kött och nybakat bröd, och på de grå stenväggarna hängde baner i vitt, guld och karmosinrött: ätten Starks skräckvarg, Baratheons kronhjort och Lannisters lejon. En trubadur spelade luta och deklamerade en ballad, men i den här änden av salen hördes knappt hans röst över den sprakande elden, klirret av tallrikar och tennbägare och det låga mumlet från flera hundra berusade gäster.

Välkomstfesten för kungen hade hållit på i fyra timmar. Jons syskon var placerade tillsammans med de kungliga barnen nedanför podiet där lord och lady Stark presiderade tillsammans med kungen och drottningen. Dagen till ära skulle fadern förmodligen tillåta varje barn ett glas vin, men inte mer. Här nere på bänkarna där de ringare gästerna satt fanns det ingen som kunde hindra Jon att dricka sig otörstig.

Och han fann att han hade en mans törst, till glädje för ynglingarna som satt runt omkring honom och högljudda hejade på honom var gång han tömde en bägare. De var trevliga och Jon uppskattade historierna de berättade om slag och kvinnor och jakt. Han var säker på att hans sällskap var mer underhållande än kungens barn. Han hade tillfredsställt sin nyfikenhet på besökarna då de gjorde entré i salen, för de hade tågat rakt förbi den plats Jon fått på bänken och han hade kunnat studera dem allihop.

Fadern hade gått först tillsammans med drottningen, och hon var lika vacker som det sades. En juvelbesatt tiara glänste på det långa gyllene håret och smaragderna matchade perfekt hennes gröna ögon. Fadern hjälpte drottningen uppför trappan till podiet och förde henne till hennes plats, men hon gav honom aldrig så mycket som en blick ens. Redan vid fjorton års ålder kunde Jon genomskåda hennes leende.

Därefter kom kung Robert med lady Stark vid armen, och kungen blev en stor besvikelse för Jon. Fadern hade ofta talat om honom: den ojämförlige Robert Baratheon, demonen från Treudden, rikets tappraste krigare, en jätte bland prinsar. Jon såg bara en fet man med rött ansikte och svart skägg som svettades genom sidenkläderna, och det såg ut som om han redan var berusad.

Efter dem kom barnen. Lille Rickon gick först och klarade av det långa intåget med all den värdighet en treåring kunde uppamma. Jon var tvungen att mana på honom då han stannade för att prata. Alldeles bakom kom Robb i grått ylle kantat med vitt, ätten Starks färger, och han hade prinsessan Myrcella vid armen. Det var en spenslig flicka på snart åtta år med ett svall av gyllene lockar under ett juvelprytt nät. Jon märkte de skygga blickarna hon gav Robb då de passerade mellan borden och hennes blyga sätt att le mot honom. Han avgjorde att hon var tråkig, men Robb hade inte ens förstånd nog att inse hur dum hon var utan log som en idiot.

Hans halvsystrar eskorterade de kungliga prinsarna. Arya var hopparad med den knubbige unge Tommen vars vitblonda hår var längre än hennes. Den två år äldre Sansa hade fått kronprinsen, Joffrey Baratheon, på sin lott. Han var tolv, yngre än både Jon och Robb men längre än dem bägge, till Jons stora förtrytelse. Prins Joffrey hade systerns hår och moderns mörkgröna ögon, och tjocka, blonda lockar hängde ner över halsringen av guld och den höga sammetskragen. Sansa strålade där hon spatserade bredvid honom, men Jon tyckte inte om Joffreys trutande mun och hans uttråkade och föraktfulla sätt att blicka ut över Vinterheds stora sal.

Jon var mer intresserad av paret som kom bakom prinsen: drottningens bröder av huset Lannister på Casterlyklippan, lejonet och dvärgen, och det gick inte att ta fel på vem som var vem. Ser Jaime Lannister var tvillingbror till drottning Cersei: lång och gyllene med blixtrande gröna ögon och ett leende som var skarpt som en kniv. Han var klädd i karmosinrött siden, höga svarta stövlar och svart sidenmantel. På framsidan av tunikan var hans hus rytande lejon broderat med guldtråd. Man kallade honom Lannisters lejon då han hörde det och viskade kungamördaren bakom hans rygg.

Jon hade svårt att slita blicken från honom. Det är så en kung borde se ut, tänkte han då mannen gick förbi.

Så fick han syn på den andre som vaggade fram till hälften dold vid broderns sida: Tyrion Lannister, det yngsta av lord Tywins barn och det absolut fulaste. Allt som gudarna skänkt Cersei och Jaime hade de förvägrat Tyrion. Han var dvärg, bara hälften så lång som brodern, och fick kämpa hårt för att hålla jämna steg med honom på sina förkrympta ben. Huvudet var för stort för kroppen med ett ansikte som var intryckt under en alltför utbuktande panna. Ett grönt och ett svart öga kikade ut under ett stripigt hårsvall som var så blont att det nästan såg vitt ut. Jon betraktade honom fascinerat.

De sista av de höga lorderna som steg in var hans farbror, Benjen Stark i nattens väktare, och faderns myndling, unge Theon Greyjoy. Benjen gav Jon ett varmt leende då han gick förbi medan Theon inte tog minsta notis om honom, men det var inget nytt. När alla hade satt sig utbringades skålar och välkomsttal hölls, och sedan började festmåltiden.

Det var då Jon började dricka, och han hade inte slutat än.

Något gned sig mot hans ben under bordet och han såg röda ögon stirra upp mot sig. ”Är du hungrig igen?” frågade han. Det fanns fortfarande en halv honungsglaserad kyckling kvar mitt på bordet. Jon sträckte ut handen för att vrida av ett ben men fick sedan en bättre idé. Han stack kniven i hela kycklingen och lät den glida ner på golvet mellan benen. Gast började slita i den under hotfull tystnad. Jons syskon hade inte fått ta med sig sina vargar till gästabudet, men i den här änden av salen fanns fler byrackor än han kunde räkna, och ingen hade sagt ett ord om hans vargunge. Han sa sig att han kunde skatta sig lycklig på den punkten också.

Det sved i ögonen och Jon gnuggade dem hårt och förbannade röken. Han svalde ännu en klunk vin medan han såg skräckvargen sluka kycklingen.

Hundarna följde efter serveringsflickorna och sprang mellan borden. En av dem, en svart tik av blandras med stora gula ögon, kände doften av kycklingen, och hon stannade och kröp in under bänken för att få sig en munsbit. Jon väntade intresserat på vad som nu skulle hända. Tiken morrade dovt långt nere i strupen och gick närmare. Gast tittade upp utan att ge minsta ljud ifrån sig och stirrade på hunden med de där glödande röda ögonen. Tiken gav ifrån sig ett utmanande skall, för hon var tre gånger så stor som skräckvargungen. Gast flyttade inte på sig utan stod kvar och försvarade sitt byte. Så öppnade han munnen och visade tänderna. Tiken stelnade till, skällde igen och bestämde sig för att inte ta upp striden. Hon vände sig om och slank i väg med ett sista trotsigt skall för att rädda stoltheten, och Gast återgick till sin måltid.

Jon flinade, stack handen under bordet och rufsade om den raggiga vita pälsen. Skräckvargen tittade på honom, nafsade mjukt efter hans hand och fortsatte sedan äta.

”Är det här en av de där skräckvargarna som jag hört så mycket om?” undrade en välbekant röst intill honom.

Jon tittade lyckligt upp då farbror Benjen lade handen på hans huvud och rufsade honom i håret på ungefär samma sätt som Jon gjort med vargen. ”Ja”, svarade han, ”och den heter Gast.”

En av väpnarna avbröt den oanständiga historia han höll på att berätta för att göra plats vid bordet för deras lords bror. Benjen Stark klev över bänken med sina långa ben och tog vinbägaren ur Jons hand. ”Sommarvin”, konstaterade han efter att ha smakat. ”Det finns inget godare. Hur många bägare har du druckit, Jon?”

Jon log.

Ben Stark skrattade. ”Som jag befarade, fast jag tror nästan jag var yngre än du första gången jag drack mig redlöst berusad.” Från ett träfat nappade han till sig en stekt lök som dröp av brun sky och satte med ett krasande ljud tänderna i den.

Med sina skarpskurna drag och sin magra kropp påminde farbrodern om en skrovlig bergspets, men det lurade alltid ett leende i de där gråblå ögonen. Han klädde sig i svart, som det anstod en i nattens väktare, och den här kvällen var det tjock svart sammet med höga läderstövlar och ett brett bälte med silverspänne. En tung silverkedja hängde om halsen. Benjen betraktade roat Gast medan han åt löken. ”En mycket tyst varg”, anmärkte han.

”Han är inte som de andra”, förklarade Jon, ”för han ger aldrig ett ljud ifrån sig. Det var därför, och för att han är vit, som jag kallade honom Gast. Alla de andra är mörka, grå eller svarta.”

”Det finns fortfarande skräckvargar på andra sidan muren, och vi hör dem när vi är ute på våra spaningsuppdrag.” Benjen Stark gav Jon en lång blick. ”Brukar du inte sitta tillsammans med dina syskon vid måltiderna?”

”Oftast”, svarade Jon uttryckslöst, ”men i kväll tyckte lady Stark att det skulle vara en förolämpning mot den kungliga familjen att sätta en oäkting bland dem.”

”Jag förstår.” Farbrodern kastade en blick över axeln på det upphöjda bordet i andra änden av salen. ”Min bror tycks inte vara på festhumör i kväll.”

Det hade Jon också märkt, för en oäkting var tvungen att lära sig lägga märke till saker och ting och läsa sanningen som människorna dolde bakom sina blickar. Fadern uppträdde precis så artigt och uppmärksamt som en värd skulle göra, men det fanns ett spänt drag hos honom som Jon sällan sett. Han sa inte mycket och blickade ut över salen med halvslutna ögon som inte såg någonting. Kungen satt två stolar därifrån. Han hade druckit tappert hela kvällen och det breda ansiktet var rödbrusigt bakom det stora svarta skägget. Han skålade oavbrutet, skrattade högljutt åt varje skämt och gav sig i kast med varje rätt som om han vore utsvulten, men bredvid honom verkade drottningen lika kall som en isskulptur. ”Drottningen är också arg”, talade Jon om för farbrodern med låg röst. ”Far tog med sig kungen ner till kryptan i eftermiddags trots att drottningen inte ville att han skulle gå dit.”

Benjen gav Jon en försiktig, mönstrande blick. ”Det är visst inte mycket som undgår dig, Jon. Vi kunde ha användning för en man som du på muren.”

Jon pöste av stolthet. ”Robb är en starkare lansiär än jag, men jag är bättre med svärdet, och Hullen säger att jag rider lika bra som någon på slottet.”

”Det är nyttiga färdigheter.”

”Ta mig med när du återvänder till muren”, bad Jon ivrigt. ”Far kommer att ge sitt tillstånd om du frågar honom, det vet jag.”

Farbror Benjen studerade ingående hans ansikte. ”Muren är en hård plats för en pojke, Jon.”

”Jag är nästan en vuxen man nu”, protesterade Jon. ”Jag fyller femton nästa gång, och mäster Luwin säger att oäktingar växer upp fortare än andra barn.”

”Det är sant”, medgav Benjen med ett snett leende. Han tog ett vinkrus på bordet, fyllde på Jons bägare och drack en djup klunk.

”Daeron Targaryen var bara fjorton då han erövrade Dornien”, sa Jon. Den unge draklorden var en av hans hjältar.

”En erövring som varade en sommar”, påminde farbrodern. ”Din pojkkung förlorade tio tusen man när han tog riket och ytterligare femtio tusen då han försökte hålla det. Någon borde ha talat om för honom att krig inte är någon lek.” Han tog ännu en klunk vin. ”Dessutom”, fortsatte han och torkade munnen, ”var Daeron Targaryen bara arton år gammal när han dog. Eller har du glömt den delen av historien?”

”Jag glömmer aldrig något”, skröt Jon. Vinet gjorde honom djärv och han försökte sitta mycket rak i ryggen för att verka längre. ”Jag vill tjäna i nattens väktare.”

Han hade tänkt på det länge och väl då han låg i sin säng om nätterna medan bröderna sov runt omkring honom. Robb skulle en dag ärva Vinterhed och föra befälet över stora arméer som ståthållare i Norden. Bran och Rickon skulle bli vasaller till Robb och styra över fästningar i hans namn. Hans systrar Arya och Sansa skulle gifta sig med arvtagare till andra adelshus och flytta söderut som härskarinnor över sina egna slott. Men vad kunde en oäkting hoppas på?

”Du vet inte vad du ber om, Jon. Nattens väktare är ett edsvuret brödraskap. Vi har inga familjer, och ingen av oss kommer någonsin att bli far till söner. Plikten är vår hustru och hedern vår älskarinna.”

”En oäkting har också sin heder”, påpekade Jon, ”och jag är redo att svära er ed.”

”Du är en pojke på fjorton”, fastslog Benjen, ”och inte en man, inte ännu, och du kan inte förstå vad du avstår från förrän du har känt en kvinna.”

”Det är jag inte intresserad av!” utbrast Jon hett.

”Det kanske du skulle vara om du visste vad det innebar”, sa Benjen. ”Om du visste vad eden skulle kosta dig vore du kanske inte lika angelägen om att betala priset, min son.”

Jon kände ilskan stiga inom sig. ”Jag är inte din son.”

Benjen Stark reste sig. ”Tyvärr inte.” Han lade handen på Jons axel. ”Kom tillbaka till mig då du har avlat några egna oäktingar, så får vi se vad du tycker då.”

Jon darrade. ”Jag ska aldrig avla någon oäkting”, förkunnade han långsamt och tydligt. ”Aldrig!” Han spottade ut ordet som ett gift.

Med ens märkte han att det blivit tyst vid bordet och att alla tittade på honom. Han kände tårarna välla upp i ögonen och reste sig från bordet.

”Ursäkta mig”, sa han med de sista resterna av sin värdighet och svängde runt på klacken för att komma därifrån innan de andra märkte att han grät. Men han måste ha druckit mer än han trodde. Fötterna trasslade in sig och han ramlade rakt på en serveringsflicka så att hon tappade kruset med kryddat vin i golvet med ett brak. Skrattsalvorna dånade omkring Jon och han kände heta tårar rinna nedför kinderna. Någon försökte stödja honom, men han slet sig fri och sprang halvblind mot dörren och ut i natten med Gast tätt i hälarna.

Borggården låg tyst och tom. En ensam vaktpost syntes högt uppe på den inre muren med manteln svept tätt om sig som skydd mot kylan. Han såg uttråkad och ömklig ut där han stod ensam och kurade, men Jon skulle gärna ha bytt plats med honom. För övrigt var slottet mörkt och öde. Jon hade en gång sett en övergiven fästning, en dyster plats där ingenting rörde sig utom vinden, och stenarna höll tyst om de människor som en gång levt där. Den här kvällen påminde Vinterhed om det stället.

Ljudet av sång och musik trängde ut genom de öppna fönstren bakom honom, och det var det sista Jon ville höra. Han torkade tårarna med skjortärmen, rasande över att han gråtit, och började gå därifrån.

”Pojk”, ropade en röst och Jon vände sig om.

Tyrion Lannister satt på avsatsen ovanför dörren till stora salen och såg närmast ut som en djävulsfigur. Dvärgen flinade mot honom. ”Är det där en varg?”

”En skräckvarg”, sa Jon, ”och han heter Gast.” Han stirrade upp på den lille mannen och smäleken var med ens glömd. ”Vad gör du där uppe, och varför är du inte på festen?”

”Där är alldeles för varmt och bullrigt och dessutom hade jag druckit för mycket vin”, svarade dvärgen. ”Jag har för länge sedan lärt mig att det anses opassande att kräkas på bordsgrannen. Får jag titta närmare på din varg?”

Jon tvekade och nickade sedan långsamt. ”Kan du klättra ner eller ska jag hämta en stege?”

”Det behövs inte”, sa den lille mannen och hoppade rakt ut i tomma luften. Jon flämtade till och såg sedan imponerat på medan Tyrion Lannister snurrade runt som en boll, landade på händerna och därefter gjorde en baklängesvolt och kom på fötter.

Gast backade osäkert undan för honom.

Dvärgen borstade av sig och skrattade. ”Jag tror jag har skrämt din varg. Jag ber om ursäkt.”

”Han är inte skrämd”, invände Jon. Han ställde sig på knä och ropade: ”Gast, kom hit. Så ja, kom nu.”

Vargungen tassade närmare och nosade Jon i ansiktet, men han höll ett vaksamt öga på Tyrion Lannister, och då dvärgen sträckte ut handen för att klappa honom drog han sig bakåt och visade tänderna med ett lågt morrande. ”Han verkar blyg”, anmärkte Lannister.

”Sitt, Gast”, beordrade Jon. ”Så där ja, sitt still.” Han tittade upp på dvärgen. ”Nu kan du klappa honom, för han kommer inte att röra sig förrän jag säger till. Jag har dresserat honom.”

”Jag förstår”, sa Lannister. Han kliade den snövita pälsen mellan Gasts öron och tillade: ”Fin varg.”

”Om inte jag var här skulle han slita upp strupen på dig”, påstod Jon. Det var inte riktigt sant än, men det skulle bli det.

”I så fall är det bäst du håller dig nära mig”, sa dvärgen. Han lade sitt överdimensionerade huvud på sned och studerade Jon med sina olikfärgade ögon. ”Jag är Tyrion Lannister.”

”Jag vet”, svarade Jon. Han reste sig och stående var han längre än dvärgen. Det kändes konstigt.

”Du är väl Ned Starks oäkting?”

Jon blev alldeles kall över hela kroppen och han pressade ihop munnen och sa ingenting.

”Har jag förolämpat dig?” undrade Lannister. ”Jag är ledsen, men dvärgar behöver inte vara taktfulla. Generationer av löjliga hovnarrar har gett mig rätten att klä mig illa och säga vad som faller mig in.” Han flinade. ”Men du är väl oäktingen?”

”Lord Eddard Stark är min far”, medgav Jon stelt.

Lannister granskade hans ansikte. ”Ja, jag ser det, för du har mer av Norden i dig än dina bröder.”

”Halvbröder”, rättade Jon. Han var belåten över dvärgens kommentar men försökte att inte visa det.

”Jag ska ge dig en del goda råd, oäkting”, sa Lannister. ”Glöm aldrig vad du är, för omvärlden kommer definitivt inte att göra det. Gör det till din styrka, för då kan det aldrig bli en svaghet. Beväpna dig med det, så kan det aldrig användas för att skada dig.”

Jon var inte på humör att få goda råd. ”Vad vet du om hur det är att vara oäkting?”

”Alla dvärgar är oäktingar i sina fäders ögon.”

”Du är din mors äkta son av ätten Lannister.”

”Är jag?” undrade dvärgen sardoniskt. ”Tala om det för min höge far. Min mor dog då hon födde mig, och han har aldrig varit säker.”

”Jag vet inte ens vem min mor var”, sa Jon.

”Förmodligen en kvinna, de flesta mödrar är det.” Han gav Jon ett sorgset leende. ”Kom ihåg att skönheten inte alltid sitter på utsidan, och att det vackraste utseende kan dölja en djävul.” Med de orden vände han sig om och strosade visslande tillbaka in i stora salen. När han öppnade dörren sken ljuset inifrån på honom och kastade hans skugga över borggården, och för ett kort ögonblick var Tyrion lång och ståtlig som en kung.

CATELYN

Av alla rummen i kärntornet på Vinterhed var Catelyns sovgemak det varmaste, och hon behövde sällan ha någon brasa tänd. Slottet var byggt på naturligt varma källor, och det skållheta vattnet rann genom dess murar och rum som blod genom en människas kropp och drev ut kylan ur stensalarna, fyllde växthusen med fuktig värme och hindrade marken från att frysa. Dag och natt ångade det om öppna dammar på dussintalet små borggårdar. Det betydde inte så mycket på sommaren, men på vintern var det skillnaden mellan liv och död.

Catelyns bad var alltid ångande hett och väggarna i sovgemaket var varma då man rörde vid dem. Värmen påminde henne om Flodvattnet, om dagar i solen tillsammans med Lysa och Edmure, men Ned stod inte ut med hettan. Ätten Stark var skapt för köld, brukade han säga, och då skrattade hon och sa att i så fall hade de byggt sitt slott på helt fel ställe.

Så när de var klara rullade Ned av henne och klev ur hennes säng som han gjort tusentals gånger förut. Han gick tvärs över rummet, drog de tunga draperierna åt sidan och slängde ett efter ett upp de höga smala fönstren för att släppa in nattluften.

Vinden virvlade runt honom där han naken och tomhänt stod och stirrade ut i mörkret. Catelyn drog upp skinnfällarna till hakan och betraktade honom. På något sätt verkade han mindre och sårbarare, som den yngling hon femton år tidigare äktat i kapellet på Flodvattnet. Det värkte fortfarande i underlivet efter hans passionerade famntag, men det var en bra värk. Hon kunde känna hans säd inuti sig och hoppades att den skulle ge upphov till ett nytt liv där. Det hade gått tre år sedan Rickon föddes, men hon var inte för gammal, hon kunde skänka honom ännu en son.

”Jag tänker tacka nej”, upplyste Ned och vände sig åter mot henne. Hans blick var jagad och rösten hes av tvehågsenhet.

Catelyn satte sig upp i sängen. ”Det kan du inte. Du får inte.”

”Min plikt finns här i Norden och jag har ingen önskan att bli Roberts hand.”

”Det skulle han aldrig förstå, för han är kung nu och kungar är inte som andra män. Om du vägrar att tjäna honom kommer han att undra varför, och förr eller senare börjar han misstänka att du motarbetar honom. Inser du inte vilken fara det skulle försätta oss i?”

Ned skakade på huvudet och vägrade tro på det. ”Robert skulle aldrig göra mig eller de mina något ont, för han älskar mig. Om jag tackar nej kommer han att ryta och gorma, och en vecka senare kan vi skratta åt det tillsammans. Jag känner den mannen!”

”Du kände mannen”, instämde hon, ”men kungen är en främling för dig.” Catelyn mindes skräckvargen som legat död i snön och det avbrutna hjorthornet som suttit djupt inne i strupen. Hon måste få honom att förstå. ”Stoltheten betyder allt för en kung. Robert kom hela den här vägen för att träffa dig och ge dig dessa hedersbetygelser, och du kan inte kasta dem i ansiktet på honom.”

”Hedersbetygelser?” utbrast Ned med ett ironiskt skratt.

”Ja, i hans ögon”, sa hon.

”Och i dina?”

”Och i mina!” fräste hon ilsket, för hon var arg nu. Varför förstod han inte? ”Vad vill du annars kalla det när han föreslår trolovning mellan sin egen son och Sansa? Sansa kan bli drottning en dag, och hennes söner kan komma att regera över ett rike som sträcker sig från muren ända till Dorniens berg. Vad är det för fel med det?”

”Vid alla gudar, Catelyn, Sansa är bara elva”, påminde Ned. ”Och Joffrey…Joffrey är…”

”…kronprins”, avslutade hon åt honom, ”och arvtagare till järntronen. Själv var jag bara tolv när min far lovade bort mig till din bror Brandon.”

De orden fick Neds mun att bittert kröka sig. ”Brandon. Ja, Brandon skulle ha vetat hur man borde göra, för det gjorde han alltid. Allt var menat för Brandon — du, Vinterhed, alltihop. Han var född till att bli kungens hand och en far åt drottningar. Jag har aldrig bett om att denna kalk skulle hamna i mina händer.”

”Kanske inte”, sa Catelyn, ”men Brandon är död och kalken har gått vidare, och vare sig du vill det eller ej måste du dricka ur den.”

Ned vände sig bort från henne och stirrade ut i mörkret igen. Kanske betraktade han månen och stjärnorna eller kanske vaktposterna på murkrönet.

Då Catelyn såg hans smärta mjuknade hon. Eddard Stark hade som seden föreskrev gift sig med henne i Brandons ställe, men skuggan av hans döde bror stod fortfarande mellan dem, precis som skuggan av den kvinna han vägrade namnge, kvinnan som fött honom hans oäkte son.

Hon skulle just gå fram till honom när det helt oväntat hördes en ljudlig knackning på dörren. Ned vände sig irriterat om. ”Vad är det?”

Desmonds röst hördes genom dörren. ”Ers nåd, mäster Luwin är här och ber om företräde i ett brådskande ärende.”

”Talade du om för honom att jag inte ville bli störd?”

”Ja, ers nåd, men han säger att det är mycket viktigt.”

”Skicka in honom då.”

Ned gick fram till garderoben och tog på sig en tjock morgonrock, och med ens märkte Catelyn hur kallt det blivit och drog upp skinnfällarna till hakan. ”Vi kanske skulle stänga fönstren”, föreslog hon.

Ned nickade frånvarande samtidigt som mäster Luwin visades in.

Livmedikusen var en liten grå man. Ögonen var grå och kvicka och såg mycket, och det lilla han hade kvar av håret var också grått. Hans ämbetsdräkt var av grått ylle och kantad med vit päls, ätten Starks färger. I de stora vida ärmarna fanns dolda fickor, och Luwin stoppade alltid saker i de där ärmarna och plockade fram annat: böcker, budskap, konstiga artefakter, leksaker åt barnen. Det förvånade Catelyn att mäster Luwin alls orkade lyfta sina armar med allt han hade gömt i ärmarna.

Livmedikusen väntade tills dörren stängts bakom honom innan han tog till orda. ”Ers nåd”, sa han till Ned, ”jag ber om ursäkt för att jag stör er vila, men ett budskap har tillställts mig.”

Ned såg irriterad ut. ”Tillställts? Av vem? Har det varit en budbärare här? Det har ingen talat om för mig.”

”Det har inte kommit någon budbärare, ers nåd, bara en snidad träask som lämnades på ett bord i observatoriet medan jag tog mig en tupplur. Mina tjänare såg ingen, men asken måste ha lämnats där av någon i kungens följe, för vi har inte haft några andra besökare söderifrån.”

”En träask, säger ni?” insköt Catelyn.

”Inuti fanns ett nytt fint objektiv till observatoriet, från Myr av utseendet att döma, för objektivmakarna i Myr är utan like.”

Ned rynkade pannan, för han hade inte tålamod med sådant här, och det visste Catelyn. ”Ett objektiv”, sa han, ”men vad har det med mig att göra?”

”Jag ställde mig själv samma fråga”, svarade mäster Luwin, ”och det stod klart för mig att här låg en hund begraven.”

Catelyn huttrade under de tjocka skinnfällarna. ”Ett objektiv är ett instrument som hjälper oss att se.”

”Just precis.” Han fingrade på sin ämbetskedja, en tung halsring som han bar under dräkten och där varje länk var smidd av olika metaller.

Catelyn kände hur rädslan vaknade till liv igen. ”Vad är det någon vill att vi ska se klarare?”

”Precis vad jag frågade mig själv.” Mäster Luwin drog fram ett hoprullat papper ur ärmen. ”Jag fann det verkliga budskapet dolt i en dubbelbotten då jag tog isär asken som objektivet legat i, men det är inte för mina ögon.”

Ned höll fram handen. ”Ge det till mig då.”

Luwin rörde sig inte ur fläcken. ”Ursäkta, ers nåd, men budskapet är inte till er heller utan det är avsett för lady Catelyns ögon och bara hennes. Får jag stiga fram?”

Catelyn nickade, för hon litade inte på rösten, och livmedikusen placerade papperet på nattygsbordet. Det var förseglat med en liten klump blått vax. Luwin bugade och började dra sig tillbaka.

”Stanna”, befallde Ned. Rösten var allvarlig och han såg på Catelyn. ”Vad är det, min kära? Du darrar ju.”

”Jag är rädd”, erkände hon. Hon sträckte sig efter brevet med darrande händer, omedveten om att skinnfällarna föll ner och visade henne i all hennes nakenhet. I det blå vaxet fanns huset Arryns sigill med månen och falken. ”Det är från Lysa”, upplyste Catelyn och tittade på maken, ”och det kommer inte att göra oss glada. Det finns sorg i det här budskapet, Ned, det känner jag.”

Ned rynkade pannan och ansiktet mörknade. ”Öppna det.”

Catelyn bröt sigillet.

Blicken gled över orden och först begrep hon ingenting. Så mindes hon. ”Lysa tog inga risker. Vi hade ett hemligt språk hon och jag när vi var små.”

”Kan du läsa det?”

”Ja”, sa Catelyn.

”Men så berätta då.”

”Jag kanske skulle dra mig tillbaka”, inföll mäster Luwin.

”Nej”, sa Catelyn, ”för vi behöver rådgöra med er.” Hon slängde skinnfällarna åt sidan och klev ur sängen, och kvällsluften var kall som graven mot hennes bara hud då hon tassade över rummet.

Mäster Luwin vände bort blicken och Ned såg chockerad ut. ”Vad tänker du göra?” frågade han.

”Jag ska göra upp eld”, svarade Catelyn. Hon hittade en morgonrock, drog på sig den och knäböjde vid den kalla härden.

”Mäster Luwin…”, började Ned.

”Mäster Luwin har förlöst alla mina barn”, avbröt Catelyn, ”och det här är inte rätt tillfälle för falsk blygsamhet.” Hon stack in papperet bland tändveden och lade bastanta vedträn ovanpå.

Ned stegade tvärs över rummet, tog henne i armen och drog upp henne på fötter. Han höll fast henne där med ansiktet bara några centimeter från hennes. ”Berätta nu! Vad var det för budskap?”

Catelyn stelnade till i hans grepp. ”En varning”, sa hon lågt. ”Om vi har förstånd nog att uppfatta den.”

Han såg forskande på henne. ”Fortsätt.”

”Lysa säger att Jon Arryn blev mördad.”

Greppet om hennes arm hårdnade. ”Av vem?”

”Klanen Lannister”, svarade hon. ”Drottningen.”

Ned släppte taget om hennes arm, och det syntes djupa röda märken på huden. ”Vid alla gudar”, viskade han med skrovlig röst. ”Din syster är sjuk av sorg, och hon vet inte vad hon säger.”

”Hon vet”, sa Catelyn. ”Visst är Lysa impulsiv, men det här budskapet var noggrant planerat och skickligt gömt. Hon visste att det betydde döden om brevet föll i orätta händer. För att riskera så mycket måste hon ha haft mer än en svag misstanke.” Catelyn höjde blicken mot maken. ”Nu har vi inte längre något val, du måste bli Roberts hand. Du måste följa med honom söderut och ta reda på sanningen.”

Hon märkte genast att Ned kommit fram till en helt annan slutsats. ”Den enda sanning jag känner till finns här, för Södern är ett ormbo som jag helst undviker.”

Mäster Luwin plockade med halsringen där den skavt den mjuka huden vid strupen. ”Kungens hand har stor makt, ers nåd, makt att ta reda på sanningen kring lord Arryns död och ställa hans mördare inför kungens rättvisa, och makt att skydda lady Arryn och hennes son om det visar sig att våra farhågor blir besannade.”

Ned såg sig hjälplöst omkring i sovgemaket. Catelyn tyckte oändligt synd om honom, men hon visste att hon inte kunde ta honom i sina armar just då. Först måste segern vinnas, för barnens skull. ”Du säger att du älskar Robert som en bror, men skulle du lämna din bror omgiven av klanen Lannister?”

”Må vålnaderna ta er bägge två”, muttrade Ned mörkt. Han vände sig ifrån dem och gick fram till fönstret. Hon sa inget och det gjorde inte livmedikusen heller utan de väntade tigande medan Eddard Stark sa ett tyst farväl till det hem han älskade. När han till sist vände sig bort från fönstret var rösten trött och svårmodig och det glänste svagt av tårar i ögonvrårna. ”Min far begav sig söderut en gång sedan han blivit ditkallad av en kung, men han kom aldrig hem igen.”

”En annan tid och en annan kung”, påpekade mäster Luwin.

”Ja”, instämde Ned dystert. Han satte sig i en stol bredvid brasan. ”Du stannar här på Vinterhed, Catelyn.”

Hans ord var som en isande vind genom hjärtat. ”Nej!” utbrast hon och kände sig plötsligt rädd. Skulle det här bli hennes straff? Att aldrig mer få se hans ansikte eller känna hans armar omkring sig?

”Jo”, fastslog Ned i en ton som inte tålde några motsägelser. ”Du måste styra Norden i mitt ställe medan jag springer ärenden åt Robert, för det måste alltid finnas en Stark på Vinterhed. Robb är fjorton och snart vuxen. Han måste lära sig att styra, och jag kommer inte att finnas här och kunna hjälpa honom. Se till att ha honom med på dina rådsmöten, för han måste vara redo när hans tid kommer.”

”Inte på många år än, om Gud vill”, mumlade mäster Luwin.

”Mäster Luwin, jag litar på er som om ni vore av mitt eget blod. Ge min hustru era råd i stort som smått och lär min son vad han måste kunna. Vintern närmar sig.”

Mäster Luwin nickade allvarligt och det blev tyst ända tills Catelyn tog mod till sig och ställde den fråga som hon mest av allt fruktade svaret på. ”Hur blir det med de andra barnen?”

Ned reste sig, tog henne i famnen och höll henne tätt intill sig. ”Rickon är liten och bör stanna här hos dig och Robb”, svarade han, ”men de andra tar jag med mig.”

”Det är mer än jag står ut med”, sa Catelyn darrande.

”Du är tvungen”, förklarade han, ”för Sansa måste äkta Joffrey, det står klart för mig nu, och vi får inte ge dem någon anledning att tvivla på vår lojalitet. Och det är hög tid att Arya lär sig hur man uppför sig vid ett hov i Södern, för om några år är hon också giftasvuxen.”

Sansa skulle glänsa i Södern, tänkte Catelyn för sig själv, och gudarna skulle veta att Arya behövde lite förfining. Motvilligt släppte hon taget om dem i sitt hjärta, men inte Bran, aldrig Bran. ”Ja”, instämde hon, ”men snälla Ned, för den kärlek du hyser till mig, låt Bran stanna kvar här på Vinterhed. Han är ju bara sju.”

”Jag var åtta då min far skickade i väg mig till Örnnästet för att fostras där”, påminde Ned. ”Ser Rodrik har berättat för mig att det råder osämja mellan Robb och prins Joffrey. Det är inte bra, och Bran kan överbrygga klyftan, för det är en rar pojke som är snar att skratta och lätt att tycka om. Låt honom växa upp tillsammans med de unga prinsarna, låt honom bli deras vän som Robert blev min, så kommer vårt hus att vara tryggare.”

Han hade rätt, och Catelyn visste det, men det gjorde inte smärtan lättare att bära. Så hon skulle förlora dem alla fyra, Ned och båda flickorna och sin ljuvlige, rare Bran. Bara Robb och lille Rickon skulle hon få ha kvar, och hon kände sig redan ensam, för Vinterhed var så stort. ”Håll honom borta från murarna åtminstone”, sa hon modigt. ”Du vet ju hur Bran älskar att klättra.”

Ned kysste bort hennes tårar innan de hann falla. ”Tack, min kära”, viskade han, ”jag vet hur svårt det här är.”

”Hur blir det med Jon Snö, ers nåd?” frågade mäster Luwin.

Catelyn stelnade till vid omnämnandet av namnet. Ned kände ilskan hos henne och drog sig undan.

Många män fick oäktingar, och Catelyn hade vuxit upp med den vetskapen. Därför kom det inte som någon överraskning för henne under äktenskapets första år när hon fick veta att Ned fått barn med en flicka som han råkat träffa då han låg ute i fält. Han hade trots allt en mans behov, och de hade varit åtskilda det året när Ned var ute och krigade i Södern medan hon stannade kvar i tryggheten på faderns slott. Hon bekymrade sig mer för Robb, spädbarnet som låg vid hennes bröst, än för den make hon knappt kände, och för henne fick han gärna söka njutning på annat håll mellan slagen. Och om hans säd gav upphov till ett nytt liv antog hon att han skulle sörja för barnet.

Men Ned gjorde mer än så, för en Stark var inte som andra män. Han tog med sig sin oäkting hem och kallade honom sin son inför hela Norden, och när Catelyn kom till Vinterhed sedan kriget äntligen tagit slut fann hon att Jon och hans amma redan gjort sig hemmastadda där.

Det sved djupt. Ned vägrade att tala om pojkens mor, sa inte så mycket som ett ord, men på ett slott finns inga hemligheter, och Catelyn hörde sina kammarjungfrur upprepa vad de fått höra av makens soldater. De viskade om ser Arthur Dayne, morgonsvärdet, den oförsonligaste av de sju riddarna i Aerys kungsvakt, och om hur deras unge lord hade dödat honom i envig. Och de berättade om hur Ned efteråt hade fört hem ser Arthurs svärd till den vackra unga systern som väntade på sin bror i slottet Stjärnfall vid Sommarhavets stränder: lady Ashara Dayne, lång och blond med oförglömliga violblå ögon. Det hade tagit Catelyn två veckor att samla mod, men till slut hade hon en kväll då de låg i sängen frågat maken rent ut.

Det var enda gången på alla deras år tillsammans som Ned någonsin hade skrämt henne. ”Fråga mig aldrig om Jon”, sa han kall som is. ”Han är av mitt blod, och det är allt du behöver känna till. Och nu vill jag veta var du har hört det namnet.” Hon hade lovat att lyda honom, så hon berättade det, och från den dagen upphörde viskningarna och Ashara Daynes namn hördes aldrig mer på Vinterhed.

Vem Jons mor än varit så måste Ned ha älskat henne passionerat, för ingenting Catelyn sa kunde få honom att skicka bort pojken. Det var det enda hon inte kunde förlåta honom, för hon hade kommit att älska sin make av hela sitt hjärta, men hon hade aldrig kunnat förmå sig till att älska Jon. För Neds skull hade hon kunnat överse med dussinet oäktingar om så vore, bara de befann sig utom synhåll. Jon var aldrig utom synhåll, och allt eftersom han växte blev han mer lik Ned än någon av de äkta söner hon födde honom. På något sätt gjorde det saken värre. ”Jon måste härifrån”, förklarade hon nu.

”Han och Robb står varandra nära”, sa Ned, ”och jag hade hoppats…”

”Han kan inte stanna här”, avbröt Catelyn, ”för han är din son, inte min, och jag vill inte ha honom kvar.” Det var hårt, det visste hon, men det var sanningen, och Ned skulle inte göra pojken någon tjänst genom att lämna honom här på Vinterhed.

Blicken Ned gav henne var ångestfull. ”Du vet att jag inte kan ta honom med mig söderut, för det finns ingen plats för honom vid hovet. En pojke med en oäktings namn…Du vet vad de skulle säga om honom, och han skulle bli skydd som pesten.”

Catelyn stålsatte sig mot den stumma vädjan i makens ögon. ”Det sägs att din vän Robert själv har ett dussin oäktingar.”

”Och ingen av dem har någonsin setts vid hovet!” exploderade Ned. ”Det har den där gräsliga kvinnan sett till. Hur kan du vara så fördömt grym, Catelyn? Han är bara en pojke. Han…”

”Och ingen av dem har någonsin setts vid hovet!” exploderade Ned. ”Det har den där gräsliga kvinnan sett till. Hur kan du vara så fördömt grym, Catelyn? Han är bara en pojke. Han…”

Han var rasande och skulle ha sagt mer och värre saker, men mäster Luwin insköt med mild röst: ”Det finns en annan lösning. Er bror Benjen kom och talade med mig om Jon för ett par dagar sedan, och det verkar som om pojken vill ta den svarta dräkten.”

Ned såg chockad ut. ”Har han bett att få gå in i nattens väktare?”

Catelyn sa ingenting utan tyckte det var bäst att Ned fick klara ut det här själv, och hennes åsikt skulle dessutom inte vara välkommen nu. Men hon kunde gladeligen ha kysst mäster Luwin just då, för hans lösning var perfekt. Benjen Stark var en edsvuren broder, och Jon skulle bli som en son för honom, den son han aldrig skulle få. Och med tiden skulle även Jon svära eden, och då skulle han inte heller avla några barn som en dag kunde strida med Catelyns egna barnbarn om Vinterhed.

”Det är en stor ära att tjänstgöra på muren, ers nåd”, framhöll mäster Luwin.

”Och till och med en oäkting kan stiga högt i graderna i nattens väktare”, sa Ned eftertänksamt, men rösten lät ändå bekymrad. ”Jon är så ung. Om han hade bett om det här i vuxen ålder skulle det vara en annan sak, men en pojke på fjorton…”

”Ett stort offer”, instämde mäster Luwin, ”men tiderna är hårda nu, ers nåd, och hans väg är inte grymmare än er eller er makas.”

Catelyn tänkte på de tre barn hon måste förlora, och då var det inte lätt att hålla tyst.

Ned vände sig bort från dem och stirrade tyst och tankfull ut genom fönstret. Till slut suckade han och vände sig åter om. ”Det får väl bli så”, sa han till mäster Luwin, ”och jag antar att det är det bästa. Jag ska tala med Ben.”

”När ska vi berätta det för Jon?” undrade livmedikusen.

”När vi måste. Vi har en mängd förberedelser att göra, och det dröjer fjorton dagar innan vi är klara att ge oss av. Jag vill helst låta Jon njuta av de här sista dagarna, för sommaren tar snart slut och barndomen också. När tiden är inne ska jag själv berätta det för honom.”

ARYA

Aryas stygn var ojämna igen.

Hon stirrade olyckligt på dem och tittade sedan på Sansa som satt tillsammans med de andra flickorna. Sansas broderi var utsökt, det sa alla. ”Sansas handarbete är lika vackert som hon själv”, hade mamsell Mordana en gång sagt till deras mor. ”Hon har så välskötta och smäckra händer.” Då lady Catelyn frågade om Arya hade guvernanten fnyst. ”Arya har händer som en smed.”

Arya kastade en förstulen blick tvärs över rummet, orolig för att mamsell Mordana kunde läsa hennes tankar, men guvernanten ägnade henne ingen uppmärksamhet den här dagen. Hon satt tillsammans med prinsessan Myrcella och var idel leenden och beundran. Det var inte ofta guvernanten fick privilegiet att undervisa en prinsessa i de kvinnliga konsterna, som hon sagt då drottningen kom till dem med Myrcella. Arya tyckte att även Myrcellas stygn såg lite ojämna ut, men det skulle man aldrig kunnat tro av mamsell Mordanas förtjusta utrop.

Arya granskade sitt eget handarbete igen och undrade om det fanns något sätt att rädda det, suckade sedan och lade ifrån sig nålen. Hon såg dystert på systern. Sansa pratade glatt medan hon arbetade. Beth Cassel, ser Rodriks lilla flicka, satt vid hennes fötter och sög i sig vartenda ord hon sa, och Jeyne Poole lutade sig fram för att viska något i hennes öra.

”Vad pratar ni om?” frågade Arya plötsligt.

Jeyne gav henne en bestört blick och fnissade sedan. Sansa såg förlägen ut och Beth rodnade, men ingen svarade.

”Berätta”, bad Arya.

Jeyne kastade en blick på mamsell Mordana för att försäkra sig om att hon inte lyssnade, men just då sa Myrcella någonting och guvernanten skrattade tillsammans med hovdamerna.

”Vi talade om prinsen”, upplyste Sansa och hennes röst var mjuk som en kyss.

Arya visste vilken prins hon menade: Joffrey naturligtvis, den långe och stilige. Sansa fick sitta tillsammans med honom på festen medan Arya blev placerad bredvid den lille tjocke. Naturligtvis.

”Joffrey tycker om din syster”, viskade Jeyne, lika stolt som om det vore hennes förtjänst. Hon var dotter till Vinterheds förvaltare och Sansas bästa vän. ”Han sa till henne att hon var mycket vacker.”

”Han ska gifta sig med henne”, mumlade lilla Beth drömmande och slog armarna om sig själv, ”och då blir Sansa drottning över hela riket.”

Sansa hade skam nog i kroppen att rodna, och hon rodnade vackert. Allt hon gjorde blev vackert, tänkte Arya dystert. ”Du ska inte hitta på saker och ting”, förmanade Sansa den yngre flickan samtidigt som hon mjukt strök henne över håret för att ta udden av sina ord. Hon såg på Arya. ”Vad tyckte du om prins Joffrey, kära syster. Är han inte ståtlig, så säg?”

”Jon säger att han ser ut som en flicka”, svarade Arya.

Sansa suckade medan hon broderade. ”Stackars Jon”, sa hon, ”han är bara avundsjuk för att han är oäkting.”

”Han är vår bror”, påpekade Arya alldeles för högt och rösten skar genom eftermiddagstystnaden i tornrummet.

Mamsell Mordana höjde blicken. Hon hade ett benigt ansikte, skarpa ögon och en smal, snipig mun som var som gjord för att se ogillande ut. Den såg ogillande ut nu. ”Vad pratar ni om, barn?”

”Vår halvbror”, rättade Sansa, lågmäld och exakt. Hon log mot guvernanten. ”Arya och jag pratade om hur trevligt det är att ha prinsessan här i dag”, svarade hon.

Mamsell Mordana nickade. ”Det är det verkligen och en stor ära för oss alla.” Prinsessan Myrcella log osäkert vid komplimangen. ”Arya, varför arbetar du inte?” frågade guvernanten. Hon reste sig och styvstärkta kjolar frasade då hon började gå över rummet. ”Visa mig ditt broderi.”

Arya ville skrika, för det var typiskt Sansa att väcka guvernantens uppmärksamhet. ”Här”, sa hon och lämnade över broderiet.

Guvernanten granskade tyget. ”Arya, Arya, Arya”, utbrast hon, ”det här duger inte, det duger inte alls.”

Alla stirrade på henne. Det blev för mycket. Sansa var för väluppfostrad för att le åt systerns skam, men Jeyne flinade på hennes vägnar, och prinsessan Myrcella verkade tycka synd om henne. Arya kände hur ögonen fylldes av tårar och hon hoppade upp ur stolen och rusade mot dörren.

”Arya, kom tillbaka!” ropade mamsell Mordana efter henne. ”Våga inte ta ett steg till! Det här ska din mor få veta. Och inför prinsessan också! Du skämmer ut oss allihop!”

Arya stannade vid dörren, vände sig om och bet sig i läppen. Vid det laget rann tårarna nedför kinderna, men hon lyckades klara av en stel liten bugning för Myrcella. ”Med er tillåtelse, ers höghet.”

Myrcella blinkade förvånat mot henne och kastade sedan en villrådig blick på hovdamerna, men om hon var osäker så var mamsell Mordana det definitivt inte. ”Vart ska du ta vägen, Arya?” frågade hon strängt.

Arya glodde ilsket på henne. ”Jag måste sko en häst”, svarade hon ljuvt och noterade med tillfredsställelse det chockerade uttrycket i guvernantens ansikte. Så snurrade hon runt på klacken och rusade nedför trappan så fort benen bar henne.

Det var så orättvist. Sansa var två år äldre och hade allt; kanske hade det inte funnits något kvar då Arya föddes. Åtminstone kändes det ofta så. Sansa kunde sy och dansa och sjunga, och hon skrev dikter. Hon visste hur man skulle klä sig, och hon spelade harpa och bjällror — och hon var vacker. Sansa hade fått moderns höga kindben och ätten Tullys tjocka, kastanjeröda hår. Arya bråddes på fadern, och hennes hår var brunt och glanslöst och ansiktet långt och allvarligt. Jeyne brukade kalla henne hästansiktet och gnägga så snart hon såg henne. Det kändes hårt att det enda Arya klarade bättre än systern var att rida — och räkna. Sansa hade aldrig haft något vidare huvud för siffror, och om hon gifte sig med prins Joff hoppades Arya för hans skull att de fick en bra förvaltare.

Nymeria väntade på henne i vaktrummet vid foten av trappan och kom på fötter så snart hon fick syn på Arya. Arya log. Vargungen älskade henne även om ingen annan gjorde det. De var alltid tillsammans, och Nymeria sov i hennes rum vid fotändan av sängen. Om modern inte hade förbjudit det skulle Arya gärna haft vargen med sig när hon satt och broderade, för då skulle mamsell Mordana säkert inte ha vågat klaga på hennes stygn.

Nymeria nafsade ivrigt efter hennes hand då Arya lossade henne. Hon hade gula ögon, och då de fångade solljuset glänste de som två guldmynt. Arya hade döpt henne efter krigardrottningen i Rhoyne som hade lett sitt folk tvärs över Smala havet. Också det hade blivit skandal. Sansa hade naturligtvis kallat sin varg Lady. Arya gjorde en grimas och kramade om vargungen hårt. Nymeria slickade henne på örat och hon fnissade.

Vid det här laget hade mamsell Mordana med all säkerhet redan underrättat modern, och om Arya gick till sitt rum skulle de hitta henne. Hon hade ingen lust att bli hittad, för hon hade en bättre idé. Pojkarna hade vapenövning på borggården, och hon ville se Robb fälla den ståtlige prins Joffrey till marken. ”Kom”, viskade hon till Nymeria. Hon reste sig och började springa med vargen hack i häl.

Det fanns ett fönster i den inbyggda bron mellan rustkammaren och kärntornet, varifrån man hade utsikt över hela borggården, och det var dit de var på väg.

Andfådda och flåsande kom de fram och fann Jon sittande i fönstersmygen med ena benet uppdraget mot hakan. Han betraktade skådespelet där nere och verkade så fascinerad att han inte märkte att hon kom förrän hans vita varg reste sig för att gå dem till mötes. Nymeria närmade sig försiktigt. Gast, som redan var större än sina syskon, luktade på henne och nafsade henne försiktigt i örat innan han satte sig igen.

Jon gav henne en undrande blick. ”Ska du inte sitta och brodera, lillasyster?”

Arya gjorde en grimas åt honom. ”Jag vill se dem slåss.”

Han log. ”Kom hit då.”

Arya klättrade upp i fönstret och satte sig bredvid honom. Från borggården nedanför hördes dunsar och stönanden.

Till hennes besvikelse var det de yngre pojkarna som drillades. Bran var så vadderad att han såg ut som om han var klädd i ett bolster, och prins Tommen, som var knubbig redan från början, såg ut som ett klot. De flåsade och stönade och pucklade på varandra med madrasserade träsvärd under ser Rodrik Cassels vaksamma blick, en stor och bastant karl med magnifika vita polisonger som var vapenmästare på Vinterhed. Dussintalet åskådare, alla män eller pojkar, kom med uppmuntrande tillrop och Robbs röst var högst av dem alla. Arya fick syn på Theon Greyjoy bredvid honom med den midjekorta svarta jackan prydd med hans hus gyllene sjöodjur och ett uttryck av hån och förakt i ansiktet. Bägge kämparna vacklade, och Arya drog slutsatsen att de hållit på ett tag.

”En aning tröttsammare än att brodera”, anmärkte Jon.

”En aning roligare än att brodera”, gav Arya igen. Jon flinade, sträckte ut handen och rufsade henne i håret. Arya blev röd om kinderna. De hade alltid stått varandra nära, och Jon hade faderns ansikte, precis som hon. De var de enda, för Robb och Sansa och Bran, och till och med lille Rickon, hade släkten Tullys drag med lättsamt sinnelag och eld i håret. När Arya var liten hade hon varit rädd för att det betydde att hon också var oäkting, och det var till Jon hon gått med sin rädsla och det var han som lugnat henne.

”Varför är inte du nere på borggården?” undrade Arya.

Han gav henne ett snett leende. ”Det är inte tillåtet för oäktingar att skada unga prinsar”, svarade han, ”och de blåmärken de får vid vapenövningarna måste komma från äkta barns svärd.”

”Å.” Arya kände sig förlägen, för det borde hon ha förstått. För andra gången den dagen tänkte hon att livet var orättvist.

Hon såg sin lillebror rikta ett slag mot Tommen. ”Det där skulle jag klara lika bra som Bran”, förklarade hon, ”och han är bara sju. Jag är nio.”

Jon granskade henne med all sin fjortonåriga vishet. ”Du är för mager”, sa han. Han tog henne i armen för att känna på musklerna. Så suckade han och skakade på huvudet. ”Jag tvivlar på att du ens skulle orka lyfta ett långsvärd, lillasyster, och än mindre svinga det.”

Arya drog till sig armen och blängde på honom, och Jon rufsade henne i håret igen medan de såg Bran och Tommen kretsa runt varandra.

”Ser du prins Joffrey?” frågade han.

Det gjorde hon inte först, men när hon tittade närmare fick hon syn på honom i skuggan av den höga stenmuren. Han var omgiven av män som hon inte kände igen, unga väpnare i ätterna Lannisters och Baratheons livréer som alla var främlingar för henne. Det fanns också några äldre män bland dem; riddare, antog hon.

”Titta på vapnen på hans vapenrock”, uppmanade Jon.

Arya tittade. På prinsens vadderade rock var en utsirad vapensköld broderad, och broderiet var utan tvekan utsökt. Vapenskölden var delad på mitten, och på den ena sidan fanns kungahusets kronhjort och på den andra huset Lannisters lejon.

”Ätten Lannister är stolt”, anmärkte Jon. ”Man kunde tro att det skulle räcka med det kungliga vapnet, men icke. Han jämställer sin mors hus med kungens värdighet.”

”Kvinnan är också viktig!” protesterade Arya.

Jon småskrattade. ”Du skulle kanske göra samma sak, lillasyster, och förena Tully med Stark på din vapensköld.”

”En varg med en fisk i munnen?” Det fick henne att skratta. ”Det skulle se löjligt ut, och om en flicka inte får slåss, vad ska hon då med en vapensköld till?”

Jon ryckte på axlarna. ”Flickorna får vapenskölden men inte svärdet. Oäktingar får svärdet men inte vapenskölden. Det var inte jag som hittade på reglerna, lillasyster.”

Det hördes ett skrik från borggården nedanför. Prins Tommen låg och rullade i smutsen och försökte förgäves resa sig, och den tjocka stoppningen fick honom att se ut som en sköldpadda på rygg. Bran stod lutad över honom med höjt träsvärd, redo att slå till så snart han kom på fötter igen. Männen började skratta.

”Nu räcker det!” ropade ser Rodrik. Han räckte prinsen handen och drog upp honom på benen. ”Bra kämpat.” Lew, Donnis, hjälp dem ur rustningarna.” Han såg sig omkring. ”Prins Joffrey, Robb, har ni lust att gå en omgång till?”

Robb, som redan var svettig efter en tidigare duell, steg ivrigt fram. ”Gärna.”

Joffrey klev ut i solen och håret sken som spunnet guld. ”Det här är en lek för barn, ser Rodrik.”

Theon Greyjoy skrattade högljutt till. ”Ni är barn”, fnös han hånfullt.

”Robb är kanske ett barn”, svarade Joffrey, ”men jag är prins, och jag är trött på att smälla till unge lord Stark med ett leksakssvärd.”

”Du fick fler smällar än du gav, Joff”, påpekade Robb. ”Är du rädd?”

Prins Joffrey såg på honom. ”Livrädd”, sa han, ”och du är ju så mycket äldre än jag också.” En del av männen i huset Lannisters livré skrattade.

Jon betraktade det hela med rynkad panna. ”Joffrey är verkligen en liten skit”, sa han till Arya.

Ser Rodrik drog tankfullt i sina vita polisonger. ”Vad föreslår ni då?” frågade han prinsen.

”Skarpa vapen.”

”Gärna för mig”, fräste Robb, ”men du kommer att ångra dig!”

Vapenmästaren lade handen på Robbs axel för att lugna ner honom. ”Det är för farligt med skarpa vapen, men jag kan tillåta er tornersvärd med trubbig egg.”

Joffrey sa ingenting, men en man som Arya inte kände igen, en lång riddare med svart hår och brännskadat ansikte, trängde sig fram till prinsens sida. ”Det här är er prins, ser Rodrik. Med vilken rätt säger ni att han inte får slåss med skarpa vapen?”

”Det är jag som är vapenmästare på Vinterhed, Clegane, och jag råder er att inte glömma den saken.”

”Tränar ni kvinnor här?” ville den brännskadade mannen veta. Han var muskulös som en tjur.

”Jag tränar riddare”, sa ser Rodrik eftertryckligt. ”De ska få skarpa vapen när de är redo. När de är tillräckligt gamla.”

Den brännskadade mannen tittade på Robb. ”Hur gammal är du, pojk?”

”Fjorton”, sa Robb.

”Jag dödade en man vid tolv, och det var inte med ett trubbigt svärd.”

Arya såg att Robb var nära att gå i bitar, för hans stolthet var sårad. Han vände sig mot ser Rodrik. ”Låt mig få göra det, för jag kan slå honom.”

”Slå honom med en tornerklinga i så fall”, svarade ser Rodrik.

Joffrey ryckte på axlarna. ”Sök upp mig då du blir äldre, Stark, om du inte är för gammal.” Återigen hördes skratt från huset Lannisters män.

Robbs svordomar ekade på borggården, och Arya satte chockad handen för munnen. Theon Greyjoy tog Robb i armen för att hindra honom från att ge sig på prinsen och ser Rodrik drog bestört i polisongerna.

Joffrey låtsades gäspa och vände sig till sin lillebror. ”Kom, Tommen”, sa han. ”Lektimmen är över. Låt småbarnen fortsätta med sina upptåg.”

Dessa ord lockade fram ytterligare skrattsalvor från huset Lannisters män och ännu fler svordomar från Robbs sida. Ser Rodrik var tomatröd i ansiktet av ilska under de vita polisongerna. Theon höll Robb i ett järngrepp tills prinsarna hade försvunnit med sitt följe.

Jon tittade efter dem och Arya tittade på Jon. Hans ansikte hade blivit lika orörligt som dammen i hjärtat av gudaskogen. Till slut klättrade han ner från fönstret. ”Skådespelet är över”, sa han och böjde sig ner för att klia Gast bakom öronen. Den vita vargen reste sig och gned sig mot honom. ”Det är bäst du skyndar dig tillbaka till ditt rum, lillasyster, för mamsell Mordana väntar säkert på dig, och ju längre du håller dig undan, desto strängare blir straffet. Du får sitta och sy hela vintern, och när snön börjar smälta kommer de att finna din döda kropp med en nål mellan dina frusna fingrar.”

Arya tyckte inte att det var det minsta lustigt. ”Jag avskyr handarbete!” utbrast hon passionerat. ”Det är inte rättvist!”

”Ingenting är rättvist”, fastslog Jon. Han rufsade henne i håret igen och gick därifrån med Gast vid sin sida. Nymeria började följa efter men stannade sedan och kom tillbaka då hon såg att Arya inte rörde sig.

Motvilligt gick hon åt andra hållet.

Det var ännu värre än Jon hade trott, för det var inte bara mamsell Mordana som väntade i hennes rum utan både mamsell Mordana och modern.

BRAN

Jaktsällskapet gav sig av i gryningen, för kungen ville ha vildsvin på festen samma kväll. Prins Joffrey red tillsammans med fadern och därför hade även Robb fått följa med jägarna. Farbror Benjen, Jory, Theon Greyjoy, ser Rodrik och till och med drottningens lustige lille bror hade ridit ut tillsammans med dem. Det var trots allt den sista jakten, för följande dag skulle de ge sig i väg söderut.

Bran hade blivit lämnad kvar med Jon och flickorna och Rickon, men Rickon var bara ett småbarn och flickorna bara flickor och Jon och hans varg var spårlöst försvunna. Bran letade visserligen inte särskilt noga efter honom, för han trodde att Jon var arg på honom. Jon verkade vara arg på alla nu för tiden, men Bran visste inte varför. Jon skulle följa med farbror Ben till muren och gå in i nattens väktare, och det var nästan lika bra som att få rida söderut tillsammans med kungen. Det var Robb som var tvungen att stanna kvar, inte Jon.

I många dagar hade Bran sett fram emot avfärden. Han skulle få rida på kungsvägen på en egen häst, inte en ponny utan en riktig häst. Hans far skulle bli kungens hand och de skulle bo i Röda slottet i Kungshamn, slottet som draklorderna hade byggt. Gamla Nan sa att det fanns spöken där och fängelsehålor där fasansfulla saker hade skett och drakskallar på väggarna. Bran rös bara han tänkte på det, men han var inte rädd. Hur skulle han kunna vara det? Fadern skulle vara med honom och kungen med alla sina riddare och edsvurna män.

En dag skulle Bran själv bli riddare och tjäna i kungsvakten. Gamla Nan sa att de vita svärden var de finaste i hela riket. De var bara sju och de bar vit rustning och hade varken hustru eller barn utan levde bara för att tjäna kungen. Bran kunde alla historierna om dem, och deras namn var som musik i hans öron: Serwyn av spegelskölden, ser Ryam Redwyne, prins Aemon drakriddaren, tvillingarna ser Erryk och ser Arryk, som dött för varandras svärd för hundratals år sedan då bror kämpade mot syster i kriget som trubadurerna kallade drakdansen. Vite tjuren, Gerold Hightower. Ser Arthur Dayne, morgonsvärdet. Barristan den djärve.

Två av riddarna i kungsvakten hade följt med kung Robert norrut, och Bran hade fascinerat betraktat dem utan att våga tilltala dem. Ser Boros var skallig med påsigt ansikte och ser Meryn hade tunga ögonlock och rostfärgat skägg. Ser Jaime Lannister såg mer ut som historiernas riddare och han tillhörde också kungsvakten, men Robb hade sagt att han mördat den gamle galne kungen och inte borde räknas längre. Den främste levande riddaren var ser Barristan Selmy, Barristan den djärve, som förde befälet över kungsvakten. Fadern hade lovat att de skulle få träffa ser Barristan då de kom till Kungshamn och Bran hade prickat av dagarna på väggen, ivrig att ge sig av och se en värld som han bara drömt om och börja ett liv som han knappt kunde föreställa sig.

Men nu då den sista dagen var inne kände sig Bran med ens vilsen. Vinterhed var det enda hem han någonsin haft. Fadern hade sagt att han borde ta farväl den här dagen, och han hade försökt. Efter det att jaktsällskapet ridit ut hade han vandrat omkring i slottet med vargen vid sin sida och tänkt säga adjö till dem som skulle stanna kvar: gamla Nan och Gage, kocken, Mikken i sin smedja, stalldrängen Hodor som alltid log och tog hand om hans ponny och aldrig sa något annat än ”Hodor”, mannen i växthuset som gav honom björnbär då han kom på besök…

Men det tjänade ingenting till. Först hade han gått till stallarna och sett sin ponny stå där i spiltan, fast det var inte hans ponny längre, för han skulle få en riktig häst och lämna kvar ponnyn, och plötsligt ville Bran bara sätta sig ner och gråta. Han vände om och sprang därifrån innan Hodor och de andra stalldrängarna kunde se tårarna i hans ögon. Så det blev inga fler farväl. I stället tillbringade Bran förmiddagen ensam i gudaskogen där han förgäves försökte lära vargen hämta en pinne. Vargungen var klyftigare än någon av jakthundarna i faderns hundgård och Bran kunde ha svurit på att vargen förstod vartenda ord som sades till den, men den visade mycket lite intresse för att springa efter pinnar.

Han hade fortfarande inte lyckats bestämma sig för något namn. Robb kallade sin varg Gråvind eftersom den sprang så fort. Sansa hade döpt sin till Lady och Arya hade uppkallat sin efter någon gammal häxdrottning i balladerna, och lille Rickon kallade sin Rufs, vilket Bran tyckte var ett ganska löjligt namn på en skräckvarg. Jons varg, den vita, hette Gast. Bran önskade att han kommit på det namnet först, trots att hans varg inte var vit. De senaste två veckorna hade han prövat hundratals namn, men inget lät rätt.

Till slut tröttnade han på att kasta pinnar och beslöt sig för att klättra. På grund av allt som hänt hade han inte varit uppe i tornruinen på veckor, och det här skulle kanske bli hans sista chans.

Han sprang genom gudaskogen och tog den långa vägen runt för att undvika dammen där hjärtträdet växte. Hjärtträdet hade alltid skrämt honom; träd borde inte ha ögon, tänkte Bran, eller blad som såg ut som händer. Vargen var honom tätt i hälarna. ”Plats”, sa han till den vid foten av granen som växte en bit ifrån rustkammaren. ”Ligg ner. Det är bra. Stanna här.”

Vargen gjorde som den blev tillsagd. Bran kliade den bakom öronen, vände sig sedan om, hoppade och fick tag i en lågt sittande gren och drog sig upp. Han var halvvägs uppe i trädet och klättrade smidigt från gren till gren då vargen reste sig och började yla.

Bran tittade ner och vargen tystnade och stirrade upp på honom med smala, gula ögon. En rysning genomfor honom. Så började han klättra igen. Än en gång ylade vargen. ”Tyst”, skrek han. ”Sitt ner. Plats. Du är värre än mor.” Ylandet förföljde honom ända upp i toppen av trädet tills han hoppade ner på rustkammartaket och försvann utom synhåll.

Taken på Vinterhed var Brans andra hem, och modern sa ofta att Bran kunde klättra innan han kunde gå. Bran mindes inte när han lärde sig gå, men han kom inte ihåg när han lärde sig klättra heller, så han antog att det måste vara sant.

För en pojke var Vinterhed en grå stenlabyrint av murar och torn och borggårdar och tunnlar. I de äldre delarna varierade takhöjden i salarna så att man inte ens kunde vara säker på vilken våning man befann sig på. Under århundradenas lopp hade slottet vuxit som ett monstruöst stenträd, hade mäster Luwin en gång sagt, och dess grenar var knotiga och tjocka och förvridna och rötterna gick långt ner i marken.

När Bran var där uppe nära himlen kunde han skåda ut över hela Vinterhed, och han tyckte om att se slottet utbrett under sig med bara fåglarna som kretsade ovanför huvudet medan livet nedanför honom gick sin gilla gång. Bran kunde sitta i timtal bredvid vattenkastarna i sten som regnet slipat formlösa — djävulsfigurerna som ruvade över gamla tornet — och betrakta skådespelet där nere: männen som övade med trä- och stålsvärd på borggården, kökspojkarna som arbetade med grönsaksodlingarna i växthusen, oroliga hundar som sprang fram och tillbaka i hundgården, tystnaden i gudaskogen, tjänsteflickorna som skvallrade vid tvättbrunnen. Det fick honom att känna sig som herre på slottet på ett sätt som inte ens Robb någonsin skulle få uppleva.

Det lärde honom Vinterheds hemligheter också. De som byggde slottet hade inte jämnat ut marken runt omkring, och det fanns kullar och dalar bortom murarna. Det fanns en inbyggd bro som gick från fjärde våningen i klocktornet till andra våningen i voljären. Det visste Bran, och han visste också att man kunde ta sig in i den inre muren via södra porten, klättra tre våningar och springa hela vägen runt Vinterhed genom en smal tunnel i stenen och sedan komma ut på bottenvåningen vid norra porten där muren reste sig trettio meter upp i luften ovanför en. Det kände inte ens mäster Luwin till, det var Bran övertygad om.

Modern var livrädd för att Bran en dag skulle ramla ner från en mur och slå ihjäl sig. Han hade sagt åt henne att han inte skulle göra det, men hon trodde honom aldrig. En gång fick hon honom att lova att stanna kvar på marken. Han hade lyckats hålla löftet i nästan två veckor, och varit olycklig varenda dag, tills han en natt klättrade ut genom sovrumsfönstret medan bröderna sov djupt.

Nästa dag hade han blivit skuldmedveten och erkänt. Lord Eddard beordrade honom att gå till gudaskogen för att rena sig. Man satte ut vakter som skulle se till att Bran stannade kvar där ensam hela natten och begrundade sin olydnad. Nästa morgon syntes Bran inte till någonstans. Till slut hittade de honom djupt sovande bland de översta grenarna på den högsta granen i gudaskogen.

Trots att fadern var arg kunde han inte låta bli att skratta. ”Du är inte min son”, sa han till Bran då de hämtade ner honom, ”utan en ekorre. Men det är väl inget att göra åt saken. Om du måste klättra så gör det, men försök att inte låta din mor se dig.”

Bran gjorde sitt bästa, men han trodde inte egentligen att han lurade henne. Eftersom fadern inte ville förbjuda sonen att klättra vände hon sig till andra. Gamla Nan berättade en historia för honom om en stygg liten pojke som klättrade för högt och träffades av blixten och hur sedan kråkorna kom och pickade ut ögonen på honom där han låg på marken. Historien gjorde inget intryck på Bran. Det fanns kråkbon på taket av tornruinen, dit ingen utom han någonsin kom, och ibland fyllde han fickorna med majs innan han klättrade upp dit och kråkorna åt ur handen på honom. Ingen av dem hade någonsin verkat vilja picka ut ögonen på honom.

Senare gjorde mäster Luwin en liten pojke av lera, klädde honom i Brans kläder och kastade ner honom på borggården från ett tak för att visa vad som skulle hända om Bran ramlade ner. Det hade varit roligt, men efteråt hade Bran bara tittat på livmedikusen och sagt: ”Jag är inte gjord av lera, och dessutom ramlar jag aldrig.”

Efter det hade vakterna en tid jagat honom var gång de såg honom på taken och försökt slita ner honom. Det hade varit roligast av allt, för det var som att leka med bröderna, med den skillnaden att Bran alltid vann. Ingen av vakterna kunde klättra hälften så bra som han, inte ens Jory, och för det mesta upptäckte de honom ändå inte. Folk tittade aldrig uppåt. Det var en annan sak han gillade med att klättra, det var nästan som att vara osynlig.

Han tyckte även om känslan att sten för sten dra sig uppför en mur genom att köra in fingrar och tår hårt i de små sprickorna. Han tog alltid av sig stövlarna och var barfota då han klättrade, för det fick honom att känna sig som om han hade fyra händer i stället för två. Han tyckte om den sköna värken i musklerna efteråt. Han tyckte om luftens smak här uppe, söt och kall som en vinterpersika. Han tyckte om fåglarna: kråkorna i tornruinen, de små sparvarna som hade sina bon i sprickor mellan stenarna, den uråldriga ugglan som sov på den dammiga vinden ovanför den gamla rustkammaren. Ingenting var obekant för Bran.

Mest av allt tyckte han om att vara på ställen dit ingen annan kunde ta sig och se det grå slottet breda ut sig på ett sätt som ingen annan någonsin såg. Det gjorde Vinterhed till Brans eget hemliga ställe.

Hans favorittillhåll var tornruinen. En gång i tiden hade den varit ett vakttorn, det högsta på Vinterhed. För länge sedan, hundra år innan ens hans far föddes, hade en blixt satt eld på det. Den översta tredjedelen av byggnaden hade fallit in och tornet hade aldrig byggts upp igen. Ibland skickade fadern in råttfångare på bottenvåningen för att rensa bort bona som de alltid hittade bland bråten av nedfallna stenar och förkolnade och murkna stockar. Men numera tog sig ingen utom Bran och kråkorna någonsin upp till krönet av tornet.

Han visste två sätt att komma dit. Man kunde klättra rakt uppför själva tornmuren, men stenarna var lösa och murbruket som höll ihop dem hade för länge sedan vittrat sönder, och Bran tyckte inte om att ta stöd mot dem.

Bästa sättet var att börja i gudaskogen, klättra upp i den höga granen och ta sig över rustkammaren och vaktrummet genom att barfota hoppa från tak till tak så att vakterna inte hörde något. Då kom man till baksidan av gamla tornet, som var den äldsta delen av slottet, ett bastant torn som var högre än det verkade. Bara råttor och spindlar bodde där numera, men de gamla stenarna var fortfarande bra att klättra på. Man kunde ta sig rakt upp dit där djävulsfigurerna lutade sig blint ut över tomma intet och med händerna svinga sig från djävul till djävul runt till norra sidan. Om man sträckte sig så långt man förmådde kunde man därifrån ta sig över till tornruinen. Den sista etappen var att klättra tre meter uppför de svartnade stenarna till fågelbona, och då skulle kråkorna komma fram för att se om man hade med sig majs åt dem.

Med den lätthet som lång övning gett honom svingade sig Bran från djävul till djävul då han fick höra rösterna. Han blev så häpen att han nästan tappade taget, för gamla tornet hade varit tomt i hela hans liv.

”Jag tycker inte om det”, sa kvinnan. Det fanns en rad fönster under honom och rösten kom från det sista på den här sidan. ”Du borde vara kungens hand.”

”Må gudarna förbjuda det”, svarade en mansröst lättjefullt. ”Det är inte en ära jag eftersträvar, för det innebär alldeles för mycket arbete.”

Bran hängde kvar och lyssnade och var med ens rädd för att fortsätta. De skulle kunna få syn på hans fötter om han försökte svinga sig förbi fönstret.

”Inser du inte vilken fara det här försätter oss i?” frågade kvinnan. ”Robert älskar karlen som en bror.”

”Robert tål knappt sina egna bröder. Inte för att jag klandrar honom, för Stannis skulle kunna ge vem som helst dålig matsmältning.”

”Gör dig inte dum. Stannis och Renly är en sak men Eddard Stark en helt annan. Robert kommer att lyssna på Stark. Må djävulen ta dem bägge två. Jag borde ha insisterat på att han skulle utnämna dig, men jag var säker på att Stark skulle tacka nej.”

”Vi kan skatta oss lyckliga”, sa mannen, ”för kungen kunde lika gärna ha utsett någon av sina bröder eller till och med Lillfinger, gudarna hjälpe oss. Ge mig hellre hederliga fiender än ärelystna, så sover jag bättre om nätterna.”

De talade om fadern, insåg Bran, och han ville höra mer. Bara någon meter till…men de skulle få syn på honom om han svingade sig ut framför fönstret.

”Vi måste hålla ögonen på honom”, förklarade kvinnan.

”Jag håller hellre ögonen på dig”, sa mannen. Han lät uttråkad. ”Kom tillbaka hit.”

”Lord Eddard har aldrig varit intresserad av något som hänt söder om Näset”, sa kvinnan, ”aldrig, och jag kan svära på att han tänker motarbeta oss. Varför skulle han annars lämna sätet för sin makt?”

”Det finns massor av skäl. Plikten. Hedern. Han kan längta efter att få skriva sitt namn i stora bokstäver i historiens bok eller att komma ifrån hustrun, eller båda delarna. Kanske vill han bara bli varm för en gångs skull i sitt liv.”

”Hans hustru är lady Arryns syster, och det är mycket konstigt att Lysa inte var här och tog emot oss med sina anklagelser.”

Bran tittade ner. Det fanns en smal hylla under fönstret, inte många centimeter bred, men han försökte ändå sänka sig ner mot den. Det var för långt och han nådde inte.

”Du oroar dig för mycket. Lysa Arryn är en rädd gammal kossa.”

”Den rädda kossan delade Jon Arryns säng.”

”Om hon visste något skulle hon ha gått till Robert innan hon flydde från Kungshamn.”

”När han redan hade gått med på att hennes vekling till son fostrades på Casterlyklippan? Det tror jag inte. Hon visste att pojken skulle sväva i livsfara om hon inte höll tyst, men hon kanske blir djärvare nu när han är i säkerhet uppe i Örnnästet.”

”Mödrar.” Mannen fick ordet att låta som en svordom. ”Jag tror att barnafödandet skadar era hjärnor på något sätt. Ni är galna allihop.” Han skrattade och ljudet lät bittert. ”Låt lady Arryn bli så djärv hon vill. Vad hon än vet, eller tror sig veta, så har hon inga bevis.” Han gjorde en paus. ”För det har hon väl inte?”

”Tror du att kungen skulle kräva bevis?” frågade kvinnan. ”Du vet ju att han inte älskar mig.”

”Och vems fel är det, söta syster?”

Bran granskade hyllan. Han kunde låta sig falla ner. Den var för smal att landa på, men om han kunde gripa tag i den på väg ner och dra sig upp…fast det skulle kanske höras och locka fram dem till fönstret. Han var inte säker på vad det var han hörde, men han visste att det inte var menat för hans öron.

”Du är lika blind som Robert”, menade kvinnan.

”Ja, om du med det menar att jag ser detsamma”, medgav mannen. ”Jag ser en man som hellre dör än förråder sin kung.”

”Han har redan förrått en, eller har du glömt det?” undrade kvinnan. ”Å, jag förnekar inte att han är lojal mot Robert, för det är uppenbart. Men vad händer när Robert dör och Joffrey får tronen? Och ju förr det inträffar, desto säkrare är det för oss alla. Min make blir rastlösare för var dag som går, och han kommer bara att bli värre med Stark vid sin sida. Han älskar fortfarande Eddards syster, den där döda intetsägande lilla sextonåringen. Hur länge dröjer det innan han bestämmer sig för att byta ut mig mot någon ny Lyanna?”

Med ens blev Bran livrädd och ville inget hellre än att klättra tillbaka och leta reda på sina bröder. Men vad skulle han säga till dem? Han insåg att han måste komma närmare och se vilka det var som pratade.

Mannen suckade. ”Du borde tänka mindre på framtiden och mer på stundens njutning.”

”Sluta!” utbrast kvinnan. Bran hörde ljudet av en dask mot hud och sedan mannens skratt.

Bran drog sig upp, klättrade över djävulen och kravlade sig ut på taket. Det här var den lätta vägen. Han smög över taket till nästa djävul, alldeles ovanför fönstret till rummet där mannen och kvinnan befann sig.

”Allt det här pratet är tröttsamt, kära syster”, sa mannen. ”Kom hit och håll tyst.”

Bran satte sig gränsle över djävulsfiguren, knep åt med benen om den och gled runt så att han hängde upp och ner. Hängande i benen sträckte han långsamt huvudet mot fönstret. Världen såg konstig ut upp och ner, och långt under honom syntes suddigt en borggård med stenarna våta av smält snö.

Bran tittade in genom fönstret.

Inne i rummet brottades en man och en kvinna, och båda var nakna. Bran kunde inte avgöra vilka de var, för mannen hade ryggen mot honom och hans kropp skymde kvinnan då han tryckte upp henne mot väggen.

Det hördes låga, våta ljud, och Bran förstod att de kysstes. Han såg på med stora, skrämda ögon och hade svårt att andas. Mannen hade handen nere mellan hennes ben och han måste ha gjort henne illa där, för kvinnan började stöna långt nere i halsen. ”Sluta”, sa hon, ”sluta, sluta. Å, snälla…” Men rösten var låg och svag och hon knuffade inte undan honom. Hon lindade in händerna i hans hår, hans rufsiga, gyllene hår, och drog ner hans ansikte mot brösten.

Bran såg hennes ansikte. Ögonen var slutna och munnen öppen och hon stönade. Hennes gyllengula hår svängde från sida till sida då huvudet rörde sig fram och tillbaka, men han kände ändå igen drottningen.

Han måste ha gjort något ljud, för plötsligt öppnades hennes ögon och hon stirrade rakt på honom. Hon skrek.

Sedan hände allt på en gång. Kvinnan knuffade häftigt undan mannen medan hon ropade och pekade. Bran försökte dra sig upp och vek sig dubbel samtidigt som han sträckte sig efter djävulen, men han hade för bråttom. Handen bara snuddade vid den släta stenen och i paniken tappade han taget med benen och plötsligt föll han. Han fick svindel och det vände sig i magen då fönstret fladdrade förbi. Han sträckte ut handen efter hyllan, missade men fick tag med andra handen och dunsade hårt in i väggen. Stöten tog andan ur honom. Flämtande dinglade han där medan han höll i sig med ena handen.

Två ansikten dök upp i fönstret ovanför honom.

Drottningen. Och nu kände Bran igen mannen bredvid henne. De var så lika att de kunde ha varit varandras spegelbilder.

”Han såg oss!” skrek kvinnan gällt.

”Det gjorde han”, instämde mannen.

Brans fingrar började glida och han tog tag i hyllan med andra handen och körde in naglarna i den hårda stenen. Mannen sträckte ner handen. ”Ta min hand innan du faller”, sa han.

Bran grep tag i hans arm och höll sig fast av alla krafter, och mannen drog upp honom på hyllan. ”Vad gör du?” frågade kvinnan.

Mannen struntade i henne. Han var mycket stark, och han ställde Bran på fönsterbrädan. ”Hur gammal är du, pojk?”

”Sju”, svarade Bran och darrade av lättnad. Hans fingrar hade gjort djupa märken i mannens underarm, och han släppte generat taget.

Mannen kastade en blick på kvinnan. ”Vad gör man inte för kärleken”, sa han med avsky och knuffade till Bran.

Skrikande åkte Bran baklänges ut genom fönstret, ut i tomma luften. Det fanns inget att ta tag i och borggården kom rusande emot honom.

Någonstans långt borta ylade en varg och kråkorna kretsade runt tornruinen och väntade på majs.

TYRION

Någonstans i Vinterheds stora stenlabyrint tjöt en varg, och ljudet hängde över slottet som en flagga på halv stång.

Tyrion Lannister tittade upp från sina böcker och rös trots att det var varmt och skönt i biblioteket. Det var någonting hos vargtjuten som fick honom att känna sig som om han befann sig i en mörk skog och sprang naken med flocken i hälarna.

När skräckvargen tjöt igen slog Tyrion ihop det tunga skinnbandet han satt och läste, en hundra år gammal betraktelse över årstidernas växlingar av en sedan länge död mästare. Han dolde en gäspning med baksidan av handen. Läslampan fladdrade eftersom oljan nästan var slut och det första gryningsljuset tittade in genom de höga fönstren. Han hade suttit uppe hela natten, men det var inget ovanligt, för Tyrion Lannister sov aldrig mycket.

Benen var stela och ömma då han hasade sig ner från bänken. Han masserade dem för att få lite av känseln tillbaka och haltade tungt fram till bordet där kaplanen satt och snarkade lågt med en öppen bok framför sig som kudde. Tyrion kastade en blick på titeln. En biografi över stormäster Aethelmure. Inte undra på att han hade somnat. ”Chayle”, sa han lågt. Den unge mannen ryckte till och blinkade förvirrat medan hans ämbetskristall svängde vilt i sin silverkedja. ”Jag är på väg för att bryta fastan. Se till att du sätter in böckerna i hyllorna igen, och var försiktig med de valyriska handskrifterna, för pergamentet är mycket torrt. Ayrmidons ’Belägringsmaskiner’ är mycket sällsynt, och det där är det enda kompletta exemplar jag någonsin har sett.” Chayle var fortfarande halvsovande och stirrade tomt på honom. Tålmodigt upprepade Tyrion sina instruktioner, klappade kaplanen på axeln och lämnade honom.

Då Tyrion kommit ut drog han ett djupt andetag i den kalla morgonluften och började mödosamt ta sig nedför den branta spiraltrappan i sten som löpte runt utsidan av bibliotekstornet. Det gick långsamt, för trappstegen var höga och smala medan hans ben var korta och krumma. Den uppgående solen hade ännu inte stigit över Vinterheds murar, men nere på borggården var männen redan i full gång. Sandor Cleganes väsande röst hördes upp till honom. ”Pojken tar god tid på sig att dö. Jag önskar att han ville snabba på lite.”

Tyrion tittade ner och såg Blodhunden och unge Joffrey stå där med en svärm av väpnare omkring sig. ”Han dör åtminstone i tysthet”, svarade prinsen. ”Det är vargen som för oväsen. Jag kunde knappt sova i natt.”

Clegane kastade en lång skugga över den frusna marken då hans väpnare satte den svarta hjälmen på hans huvud. ”Jag kan tysta kräket om du vill”, sa han genom det öppna visiret. Väpnaren räckte honom långsvärdet och han kände på tyngden och högg i den kalla morgonluften. Bakom honom genljöd borggården av klangen av stål mot stål.

Tanken tycktes göra prinsen förtjust. ”En hund som dödar en varg!” utbrast han. ”Vinterhed är så nerlusat med vargar att barnen Stark inte skulle märka om någon fattades.”

Tyrion hoppade ner på borggården från det sista trappsteget. ”Det är inte min uppfattning, käre systerson”, invände han, ”och de kan räkna längre än till sex, till skillnad från vissa prinsar som jag skulle kunna namnge.”

Joffrey hade tillräckligt mycket skam i kroppen att rodna.

”En röst från ingenstans”, utbrast Sandor. Han kikade genom visiret och tittade åt alla håll. ”Andar i luften!”

Prinsen skrattade, som han alltid gjorde då hans livvakt utförde detta gyckelspel, och Tyrion var van vid det. ”Här nere.”

Den långe mannen spanade ner på marken och låtsades upptäcka honom. ”Lille lord Tyrion”, sa han. ”Ursäkta, jag såg inte att ni stod där.”

”Jag är inte på humör för dina oförskämdheter i dag.” Tyrion vände sig till systersonen. ”Joffrey, det är hög tid att du hälsar på lord Eddard och lady Catelyn för att framföra ditt beklagande över vad som hänt.”

Bara en ung prins kunde se så surmulen ut som Joffrey gjorde just då. ”Vad har de för nytta av mitt beklagande?”

”Ingen alls”, svarade Tyrion, ”men det förväntas av dig, och man har lagt märke till din frånvaro.”

”Den där pojken Stark betyder ingenting för mig”, muttrade Joffrey, ”och jag står inte ut med klagande kvinnor.”

Tyrion Lannister sträckte upp handen och gav systersonen en örfil. Pojkens kind började bli röd.

”Ett ord och jag slår dig igen”, sa Tyrion.

”Det här ska jag berätta för mor!” utropade Joffrey.

Tyrion gav honom ännu en örfil och nu var bägge kinderna blossande röda.

”Berätta det gärna för din mor”, svarade Tyrion, ”men först ska du gå till lord och lady Stark. Du ska falla på knä framför dem och tala om hur ledsen du är, säga att du står till deras tjänst om det finns det minsta du kan göra för dem i denna tunga stund och att du ber för dem. Har du förstått?”

Pojken såg ut som om han tänkte börja gråta, men i stället nickade han kort. Så vände han på klacken och rusade från borggården med händerna mot kinderna. Tyrion såg efter honom.

En skugga föll över hans ansikte. Han vände sig om och fick se Clegane torna upp sig över honom som en klippa. Den sotgrå rustningen verkade utestänga solen, och han hade fällt ner visiret på hjälmen. Den var formad som en morrande svart hund och såg skräckinjagande ut, men Tyrion hade alltid tyckt att den var en klar förbättring mot Cleganes ohyggligt brännskadade ansikte.

”Det där kommer prinsen inte att glömma, min lille lord”, sa Blodhunden varnande och hjälmen förvandlade hans skratt till ett ihåligt muller.

”Det hoppas jag verkligen att han inte gör”, svarade Tyrion Lannister, ”och om han glömmer det kan du väl vara en snäll hund och påminna honom.” Han lät blicken svepa runt borggården. ”Vet du var jag kan hitta min bror?”

”Han bryter fastan tillsammans med drottningen.”

”Ah”, sa Tyrion. Han nickade nonchalant åt Clegane och gick visslande därifrån så snabbt hans förkrympta ben tillät. Han tyckte synd om den förste riddare som fick kämpa mot Blodhunden den dagen. Karlen hade ett rysligt humör.

En kall och trist måltid hade dukats fram i frukostrummet i gästhuset. Jaime satt vid bordet tillsammans med Cersei och barnen, och de samtalade med låga, dämpade röster.

”Sover Robert fortfarande?” undrade Tyrion då han objuden slog sig ner vid bordet.

Systern kikade på honom med samma uttryck av lätt avsmak som hon haft sedan den dagen han föddes. ”Kungen har inte sovit alls”, upplyste hon. ”Han är hos lord Eddard, för deras sorg har gått honom djupt till sinnes.”

”Han har ett rymligt hjärta, vår Robert”, anmärkte Jaime med ett lojt leende. Det var inte mycket Jaime tog på allvar, det visste Tyrion om brodern och han förlät honom. Under barndomens långa förfärliga år var det bara Jaime som visat honom den minsta gnutta tillgivenhet och respekt, och för det var Tyrion villig att förlåta honom nästan vad som helst.

En tjänare närmade sig. ”Bröd”, sa Tyrion, ”och två av de där små fiskarna och en mugg av det goda mörka ölet att skölja ner det hela med. Å, och lite bacon, stek det tills det är svart.” Mannen bugade och försvann och Tyrion vände sig till sina syskon. De var tvillingar, och den här morgonen gjorde de verkligen skäl för namnet. Båda hade valt en mörkgrön klädsel som harmonierade med deras ögon, och deras blonda lockar hängde moderiktigt löst och guldsmycken glänste runt handleder och fingrar och hals.

Tyrion undrade hur det skulle vara att ha en tvilling, och beslöt sig för att han helst inte ville veta det. Det var tillräckligt illa att se sig själv i spegeln varje dag, och ännu en som såg ut som han var en fasansfull tanke.

”Har du några nyheter om Bran, morbror?” frågade prins Tommen.

”Jag tittade in i sjukrummet i går kväll”, svarade Tyrion. ”Det var ingen förändring, och livmedikusen tyckte det var ett gott tecken.”

”Jag vill inte att Brandon ska dö”, sa Tommen försagt. Det var en rar pojke, inte alls lik brodern, men Jaime och Tyrion var ju inte heller lika som bär precis.

”Lord Eddard hade en bror som också hette Brandon”, sa Jaime. ”En i gisslan som mördades av Targaryen. Det verkar vara ett otursförföljt namn.”

”Inte så otursförföljt ändå”, menade Tyrion. Tjänaren kom med hans tallrik och han bröt av en bit svart bröd.

Cersei betraktade honom med vaksam blick. ”Vad menar du?”

Tyrion gav henne ett snett leende. ”Inget särskilt. Bara att Tommens önskan kanske går i uppfyllelse, för livmedikusen tror att pojken kan överleva.” Han tog en klunk öl.

Myrcella gav ifrån sig ett lyckligt utrop och Tommen log nervöst, men det var inte barnen Tyrion iakttog. Blicken som växlades mellan Jaime och Cersei varade bara någon sekund, men den undgick honom inte. Så tittade systern ner i tallriken. ”Det är obarmhärtigt, och de här nordliga gudarna är grymma som låter pojken leva vidare trots att han är så svårt skadad.”

”Vad sa livmedikusen?” frågade Jaime.

Baconet knastrade då Tyrion satte tänderna i det, och han tuggade eftertänksamt ett tag och sa sedan: ”Han tror att om pojken skulle dö borde han redan ha gjort det, och det har gått fyra dagar utan förändring.”

”Kommer Bran att bli bättre, morbror?” undrade lilla Myrcella. Hon hade ärvt moderns skönhet men inte hennes karaktär.

”Han har brutit ryggen, lilla vän”, förklarade Tyrion, ”och i fallet krossades även benen. De håller honom vid liv med honung och vatten, för annars skulle han svälta ihjäl. Om han vaknar upp kommer han kanske att kunna äta riktig mat, men han kommer aldrig att kunna gå igen.”

”Om han vaknar upp”, upprepade Cersei. ”Är det troligt?”

”Det vet bara gudarna”, svarade Tyrion, ”och livmedikusen kan inte annat än hoppas.” Han tog en tugga av brödet. ”Jag kan svära på att det är vargen som håller pojken vid liv. Den sitter och ylar nedanför hans fönster dag och natt. Varje gång de jagar bort den kommer den tillbaka. Mäster Luwin berättade att de stängde fönstret en gång för att utestänga oljudet, men då verkade Bran bli svagare. När de öppnade det igen slog hans hjärta stadigare.”

Drottningen rös. ”Det är något onaturligt med de där bestarna”, sa hon. ”De är farliga, och jag tänker inte tillåta att någon av dem följer med oss söderut.”

”Du får nog svårt att hindra dem, kära syster, för de följer med de där flickorna överallt”, påpekade Jaime.

Tyrion högg in på fisken. ”Ska ni ge er av snart?”

”Inte tillräckligt snart”, svarade Cersei. Så rynkade hon pannan. ”Ska vi ge oss av?” upprepade hon. ”Men du då? Säg inte att du tänker stanna här?”

Tyrion ryckte på axlarna. ”Samtidigt som lord Eddard själv beger sig söderut, återvänder Benjen Stark till nattens väktare tillsammans med broderns oäkting, och jag har god lust att följa med dem och se den här muren som vi har hört så mycket om.”

Jaime log. ”Jag hoppas du inte tänker ta den svarta dräkten och lämna oss, käre bror.”

Tyrion skrattade. ”Skulle jag leva i celibat? I så fall skulle skökorna gå och tigga mellan Dornien och Casterlyklippan. Nej, jag vill bara stå högst upp på muren och pissa på världens ände.”

Cersei reste sig tvärt. ”Barnen ska inte behöva höra sådant språk. Kom, Tommen och Myrcella.” Hon stegade raskt ut ur frukostrummet med sitt följe och barnen i släptåg.

Jaime Lannister betraktade tankfullt brodern med sina kyliga gröna ögon. ”Eddard Stark går aldrig med på att lämna Vinterhed så länge dödens skugga vilar över hans son.”

”Om Robert befaller det gör han det”, invände Tyrion, ”och Robert kommer att befalla det, och det finns i alla fall inget lord Eddard kan göra för pojken.”

”Han skulle kunna göra slut på hans lidande”, menade Jaime. ”Det skulle jag göra om det var min son, för det vore en barmhärtighetsgärning.”

”Jag råder dig att inte föreslå den saken för lord Eddard, käre bror”, sa Tyrion, ”för han skulle inte ta väl upp.”

”Även om pojken överlever blir han krympling, eller värre än krympling. En grotesk figur. Då är det mycket bättre med en snygg, snabb död.”

Tyrion svarade med en axelryckning som framhävde de förvridna axlarna. ”Som grotesk figur ber jag att få anmäla avvikande åsikt”, sa han. ”Döden är så fruktansvärt slutgiltig medan livet är fullt av möjligheter.”

Jaime log. ”Du är en egensinnig liten djävul du.”

”O ja”, medgav Tyrion, ”och jag hoppas pojken vaknar, för det skulle vara intressant att höra vad han har att säga.”

Broderns leende stelnade som en filbunke. ”Tyrion, min käre bror”, morrade han mörkt, ”det finns tillfällen då du ger mig anledning att undra vems sida du står på.”

Tyrion hade munnen full av bröd och fisk. Han tog en klunk av det starka svarta ölet för att skölja ner maten och ansiktet klövs i ett varggrin. ”Men Jaime, du sårar mig, käre bror, för du vet ju hur högt jag älskar min familj.”

JON

Jon gick långsamt uppför trappan och försökte låta bli att tänka på att det kanske var sista gången någonsin. Gast tassade tyst bredvid honom. Utomhus virvlade snön genom slottsporten och på borggården rådde fullt kaos, men innanför de tjocka stenmurarna var det varmt och tyst, för tyst i Jons smak.

Han nådde trappavsatsen och stod där en lång stund, för han var rädd. Gast gned nosen mot hans hand, och det gav honom modet tillbaka. Han rätade på sig och steg in i rummet.

Lady Stark satt bredvid sängen. Hon hade suttit där dag och natt i nästan fjorton dagar, och inte för ett ögonblick hade hon lämnat Brans sida. Hon fick sina måltider serverade där och tjänarna kom till och med dit med nattkärl åt henne. Hon hade en liten hård säng att sova på, fast det sades att hon knappt sov alls. Hon matade honom själv med honung och vatten och en örtdekokt som upprätthöll livet. Inte en enda gång hade hon lämnat rummet och därför hade Jon hållit sig undan.

Men nu kunde han inte vänta längre.

Han stod i dörren ett ögonblick, rädd för att tala och rädd för att gå närmare. Fönstret var öppet och nedanför det tjöt en varg. Gast hörde det och lyfte på huvudet.

Lady Stark fick syn på honom, och först tycktes hon inte känna igen honom. Till slut blinkade hon förvånat. ”Vad gör du här?” frågade hon med kall och livlös röst.

”Jag kom för att se Bran”, svarade Jon, ”och säga adjö.”

Hennes ansiktsuttryck förändrades inte. Det långa kastanjeröda håret var matt och tovigt och hon såg tjugo år äldre ut. ”Nu har du gjort det, så nu kan du gå.”

En del av honom ville bara fly, men han visste att om han gjorde det skulle han kanske aldrig mer få se Bran. Nervöst tog han ett steg in i rummet. ”Snälla”, vädjade han.

Något kallt syntes i hennes blick. ”Jag sa åt dig att gå”, upprepade hon. ”Vi vill inte ha dig här.”

En gång i tiden skulle de orden ha jagat honom på flykten och till och med fått honom att gråta, men nu gjorde de honom bara arg. Han skulle bli en edsvuren broder i nattens väktare och möta värre faror än Catelyn Tully Stark. ”Han är min bror”, sa han.

”Ska jag kalla på vakterna?”

”Gör det”, svarade Jon trotsigt, ”men ni kan inte hindra mig från att se på honom.” Han gick tvärs över rummet och tittade ner på Bran medan han såg till att ha sängen mellan sig och lady Stark.

Hon satt och höll i den ena av hans händer och den såg ut som en klo. Det här var inte den Bran han mindes. Allt hull hade försvunnit från kroppen, huden var hårt spänd över ben som såg ut som stickor, och under filten var benen böjda på ett sätt som fick det att vända sig i magen på Jon. Ögonen var djupt insjunkna i sina hålor; de var öppna, men de såg ingenting. Fallet hade krympt honom på något sätt, och han såg ut som ett löv som minsta vindpust skulle kunna föra med sig till graven.

Men innanför de där krossade revbenen höjdes och sänktes bröstet för varje ytligt andetag.

”Bran”, började han, ”jag är ledsen att jag inte har kommit tidigare, men jag var rädd.” Jon kände hur tårarna rullade nedför kinderna, men det brydde han sig inte längre om. ”Dö inte, snälla Bran. Vi väntar allihop på att du ska vakna upp igen, jag och Robb och flickorna…”

Lady Stark satt tyst och tittade på och hon hade inte gett ett ljud ifrån sig. Jon tog det för ett medgivande. Utanför fönstret tjöt skräckvargen igen, vargen som Bran inte fått tid att ge något namn.

”Jag måste gå nu”, återtog Jon, ”för farbror Benjen väntar. Jag ska rida norrut till muren, och vi måste ge oss av i dag innan snön kommer.” Han mindes hur upphetsad Bran varit över den förestående färden, och tanken på att lämna kvar honom så här var mer än han stod ut med. Jon strök bort tårarna, lutade sig fram och gav brodern en lätt kyss på munnen.

”Jag ville att han skulle stanna här hos mig”, mumlade lady Stark.

Jon kastade en försiktig blick på henne. Hon såg inte ens på honom. Hon talade till honom, men ändå var det som om han inte befann sig i rummet.

”Jag bad om det”, fortsatte hon dovt, ”för han var min ögonsten. Jag gick till kapellet och bad sju gånger till guds sju ansikten att Ned skulle ändra sig och lämna honom här hos mig. Ibland blir man bönhörd.”

Jon visste inte vad han skulle säga. ”Det var inte ert fel”, lyckades han få fram efter en besvärad tystnad.

Hennes blick mötte hans och den var illvillig. ”Jag behöver inte syndernas förlåtelse av dig, oäkting.”

Jon sänkte blicken. Hon höll en av Brans händer i sina och han tog den andra och kramade den. Fingrarna var som fågelben. ”Adjö”, viskade han.

Han var vid dörren då hon ropade till honom. ”Jon”, sa hon. Han borde ha gått sin väg, men hon hade aldrig tilltalat honom med hans namn tidigare. Han vände sig om och fann att hon betraktade hans ansikte som om hon såg det för första gången.

”Ja?” svarade han.

”Det borde ha varit du”, sa hon. Så vände hon sig åter mot Bran och började gråta, och hela kroppen skakade av snyftningar. Jon hade aldrig förut sett henne gråta.

Vägen ner till borggården kändes lång.

Där ute var allt en enda röra. Vagnar lastades, karlar skrek och hästar selades på och sadlades och leddes från stallarna. Det hade börjat snöa och alla var ivriga att komma i väg.

Robb befann sig mitt i oväsendet och ropade order för glatta livet. Han verkade ha vuxit på sista tiden, som om Brans fall och moderns kollaps på något sätt gjort honom starkare. Gråvind stod vid hans sida.

”Farbror Benjen letar efter dig”, upplyste han. ”Han hade velat ge sig i väg för en timme sedan.”

”Jag vet”, sa Jon, ”och jag kommer strax.” Han såg sig omkring på allt ståhejet. ”Det är svårare än jag trodde att säga adjö.”

”Det är det för mig också”, sa Robb. Han hade snö i håret som smälte av kroppsvärmen. ”Såg du honom?”

Jon nickade eftersom han inte vågade lita på rösten.

”Han kommer inte att dö”, sa Robb. ”Det vet jag.”

”Ni är seglivade i ätten Stark”, instämde Jon. Rösten var klanglös och trött, för besöket hade tagit musten ur honom.

Robb visste att något var fel. ”Min mor…”

”Hon var…mycket vänlig”, försäkrade Jon.

Robb såg lättad ut. ”Bra.” Han log. ”Nästa gång vi ses kommer du att vara helt klädd i svart.”

Jon tvingade sig att le tillbaka. ”Det har alltid varit min favoritfärg. Hur länge tror du det dröjer till dess?”

”Snart”, lovade Robb. Han drog Jon intill sig och gav honom en hård kram. ”Farväl, Snö.”

Jon kramade om honom. ”Farväl, Stark, och ta hand om Bran.”

”Det ska jag göra.” De släppte varandra och tittade lite generat på varandra. ”Farbror Benjen sa att jag skulle skicka dig till stallarna om jag såg dig”, sa Robb till slut.

”Jag har ännu en person att ta farväl av”, förklarade Jon.

”I så fall har jag inte sett dig”, svarade Robb. Jon lämnade honom stående där i snön omgiven av vagnar och vargar och hästar. Det var bara en kort bit att gå till rustkammaren. Han hämtade sitt paket och tog den inbyggda bron över till kärntornet.

Arya var på sitt rum där hon höll på att packa en blankpolerad kista av bok som var större än hon själv. Nymeria hjälpte till. Arya behövde bara peka så tog vargen ett språng tvärs över rummet och kom tillbaka med ett sidenplagg i käften. Men då Nymeria kände lukten av Gast satte hon sig ner på bakbenen och gläfste åt dem.

Arya vände sig om, fick syn på Jon och kom på fötter. Så slog hon sina magra armar om halsen på Jon. ”Jag var rädd att du redan hade gett dig i väg”, sa hon med ett hack i rösten. ”Jag fick inte komma ut och säga adjö.”

”Vad har du gjort nu då?” undrade Jon roat.

Arya släppte honom och gjorde en grimas. ”Ingenting. Jag hade packat allt och var klar.” Hon pekade på den väldiga kistan som bara var tredjedelsfull och på kläderna som låg spridda över hela rummet. ”Mamsell Mordana säger att jag måste göra om det, för mina kläder var inte ordentligt hopvikta. En riktig sydländsk dam kastar inte bara ner kläderna i kistan som gamla trasor, säger hon.”

”Är det vad du gjorde, lillasyster?”

”De blir i alla fall skrynkliga”, svarade hon, ”och vem bryr sig om hur de är vikta?”

”Mamsell Mordana”, sa Jon, ”och jag tror inte att hon skulle gilla att Nymeria hjälper till heller.” Varghonan betraktade honom med sina mörkt gyllengula ögon. ”Men det kanske var lika bra det, för jag har något åt dig och det måste packas mycket omsorgsfullt.”

Hennes ansikte lyste upp. ”En present?”

”Det kan man säga. Stäng dörren.”

Upphetsat tittade Arya ut i korridoren. ”Kom hit, Nymeria. Stå på vakt.” Hon lämnade vargen där ute för att varna dem ifall det kom någon och stängde dörren. Under tiden hade Jon lindat av trasorna som han gömt presenten i och nu höll han fram den mot henne.

Arya gjorde stora ögon, ögon som var precis lika mörka som hans. ”Ett svärd!” utbrast hon med låg röst.

Skidan var av mjukt och smidigt grått läder. Jon drog långsamt ut klingan så att hon kunde se stålets mörkblå glans. ”Det här är ingen leksak”, varnade han, ”och du måste vara försiktig så du inte skär dig. Eggen är vass nog att raka sig med.”

”Flickor rakar sig inte”, påpekade Arya.

”Det kanske de skulle. Har du sett mamsell Mordanas ben?”

Hon fnissade åt honom. ”Svärdet är så tunt.”

”Det är du med”, sa Jon. ”Jag bad Mikken tillverka det här speciellt för dig. Banditerna i Pentos och Myr och de andra fria städerna använder sådana här svärd. Det kan inte hugga huvudet av en man, men det kan sticka honom full med hål om man är tillräckligt snabb.”

”Jag kan vara snabb”, försäkrade Arya.

”Du måste träna varje dag.” Han räckte henne svärdet, visade hur man skulle hålla det och tog ett steg bakåt. ”Hur känns det? Tycker du om balansen?”

”Jag tror det”, svarade Arya.

”Första lektionen”, sa Jon. ”Stick dem med den spetsiga änden.”

Arya gav honom en smäll på armen med bredsidan av klingan. Det kändes ordentligt, men Jon fann att han grinade med hela ansiktet som en idiot. ”Jag vet vilken ände man ska använda”, sa Arya. Så såg hon med ens bekymrad ut. ”Mamsell Mordana kommer att ta det ifrån mig.”

”Inte om hon inte vet att du har det”, påpekade Jon.

”Vem ska jag öva med?”

”Du hittar alltid någon”, försäkrade Jon. ”Kungshamn är en riktig stad, tusen gånger större än Vinterhed, men innan du finner en partner kan du titta på då de slåss på borggården. Spring och rid och se till att bli stark, och vad du än gör…”

Arya visste precis vad han tänkte säga, och de sa det tillsammans.

”…berätta…inget…för…Sansa.”

Jon rufsade henne i håret. ”Jag kommer att sakna dig, lillasyster.”

Plötsligt såg hon ut som om hon skulle börja gråta. ”Jag önskar att du fick följa med oss.”

”Ibland leder olika vägar till samma slott. Vem vet?” Han kände sig bättre till mods nu, och han tänkte inte tillåta sig att bli sorgsen. ”Det är bäst jag går, för om jag låter farbror Ben vänta längre får jag nog tillbringa det första året på muren med att tömma nattkärl.”

Arya störtade fram till honom för att få en sista kram. ”Lägg ifrån dig svärdet först”, varnade Jon med ett skratt. Hon lade det nästan blygt åt sidan och överöste honom med kyssar.

När han vände sig om i dörren hade hon svärdet i handen och kände på balansen. ”Det höll jag nästan på att glömma”, tillade han. ”Alla fina svärd har ett namn.”

”Som Is”, sa hon. Hon betraktade klingan i sin hand. ”Har den här något namn? Berätta!”

”Kan du inte gissa det?” retades Jon. ”Din älsklingssak.”

Först verkade Arya förbryllad, men så kom hon på det, för hon var snabb. De sa det tillsammans:

”Nål!”

Minnet av hennes skratt värmde honom på den långa ritten norrut.

DAENERYS

Daenerys Targaryen äktade khal Drogo i rädsla och barbarisk prakt på ett fält utanför Pentos murar, för dothrakierna ansåg att alla viktiga händelser i en människas liv skulle ske under bar himmel.

Drogo hade kallat samman sin khalasar, och de hade kommit, fyrtio tusen dothrakikrigare och ett oräkneligt antal kvinnor, barn och slavar. De slog läger utanför stadsmuren med sina väldiga hjordar och byggde palats av flätat gräs, åt allt inom synhåll och gjorde de goda människorna i Pentos ängsligare för var dag som gick.

”Mina ämbetsbröder har fördubblat storleken på stadsvakten”, berättade Illyrio för dem en kväll då de satt och åt honungsglaserad anka och pepparkakor med apelsinsmak i palatset som tillhört Drogo. Khalen hade förenat sig med sin khalasar och Daenerys och hennes bror hade fått överta palatset fram till bröllopet.

”Det är bäst vi ser till att få prinsessan Daenerys bortgift snabbt innan de överlämnar hälften av Pentos rikedomar till soldenärer och banditer”, skämtade ser Jorah Mormont. Den landsflyktige riddaren hade svurit Viserys trohetsed samma kväll som Dany blev såld till khal Drogo, och sedan dess hade Mormont varit deras ständige följeslagare.

Master Illyrio skrattade till genom tveskägget, men Viserys drog inte ens på munnen. ”Han kan få henne i morgon dag om han vill”, sa brodern och kastade en blick på Dany som slog ner ögonen, ”bara han betalar priset.”

Illyrio viftade lojt med handen i luften så att ringarna på hans feta fingrar glittrade. ”Jag har ju redan försäkrat att allt är ordnat. Lita på mig. Khalen har lovat er en kungakrona, och den ska ni få.”

”Ja, men när?”

”När det behagar khalen”, svarade Illyrio. ”Han ska ha flickan först, och när de är gifta måste han tåga över slätterna och presentera henne för dosh khaleenen i Vaes Dothrak. Efter det kanske, om tecknen är gynnsamt inställda till krig.”

Viserys sjöd av otålighet. ”Må djävulen ta dothrakiernas tecken. Troninkräktaren sitter på min fars tron. Hur länge måste jag vänta?”

Illyrio ryckte på de bastanta axlarna. ”Ni har väntat nästan hela ert liv, store konung. Vad spelar ytterligare några månader eller år för roll?”

Ser Jorah, som hade varit så långt österut som Vaes Dothrak, nickade instämmande. ”Jag råder er att vara tålmodig, ers höghet. Dothrakierna står vid sitt ord, men de gör saker när det passar dem. En lägre stående man kan be khalen om en ynnest men får aldrig tillåta sig att kritisera honom.”

Viserys blev tvärarg. ”Vakta din tunga, Mormont, annars låter jag dra ut den. Jag är inte någon lägre stående man utan den rättmätige härskaren över de sju konungarikena. Draken ber inte om saker.”

Ser Jorah sänkte respektfullt blicken, och Illyrio log gåtfullt och vred av en vinge på ankan. Honung och fett rann över hans fingrar och droppade ner i skägget medan han tuggade på det möra köttet. Det finns inga drakar längre, tänkte Dany och betraktade brodern, fast hon vågade inte säga det högt.

Men den natten drömde hon om en. Viserys slog henne och gjorde henne illa. Hon var naken och rädslan fick henne att röra sig klumpigt. Hon försökte springa ifrån honom, men kroppen verkade stor och otymplig. Han slog henne igen och hon snubblade och föll. ”Du väckte draken”, skrek han och sparkade henne. ”Du väckte draken, du väckte draken.” Låren var klibbiga av blod och hon slöt ögonen och gnällde. Då hördes ett fasansfullt brakande ljud och det sprakade som från en stor eld. När hon tittade upp igen var Viserys försvunnen, väldiga eldkvastar slog upp överallt och mitt bland dem fanns draken. Den vred långsamt på sitt jättelika huvud. Då dess glödheta blick fann hennes vaknade hon darrande och badande i svett. Hon hade aldrig varit så rädd…

…förrän hennes bröllopsdag till sist randades.

Ceremonin började i gryningen och höll på fram till skymningen, en ändlös dag av drickande och festande och slagsmål. En kolossal plattform av jord hade byggts upp bland gräspalatsen och där satt Dany bredvid khal Drogo ovanför det myllrande havet av dothrakier. Hon hade aldrig sett så mycket folk på ett ställe och inte heller så underliga och skrämmande människor. Ryttarhövdingarna satte visserligen på sig dyrbara kläder och söta parfymer då de besökte de fria städerna, men ute under den bara himlen höll de sig till sina gamla seder. Både män och kvinnor bar målade lädervästar över nakna bröst och benläder av hästhår som hölls ihop med bälten bestående av bronsmedaljonger, och krigarna smorde in sina långa flätor med fett från eldgroparna. De frossade på hästkött stekt med honung och paprika, drack sig redlösa på jäst hästmjölk och Illyrios fina viner och skämtade med varandra över eldarna med röster som lät grova och främmande i Danys öron.

Viserys satt alldeles nedanför henne och såg ståtlig ut i en ny svart ylletunika med en scharlakansröd drake på bröstet. Illyrio och ser Jorah satt bredvid honom. De hade fått hedersplatser alldeles nedanför khalens egna blodsryttare, men Dany kunde se vreden i broderns syrenfärgade ögon. Han tyckte inte om att sitta nedanför henne, och han blev rasande då slavarna först erbjöd varje rätt till khalen och hans brud och sedan serverade honom det brudparet inte ville ha. Han kunde inte göra något annat än underblåsa sin förbittring, och det gjorde han medan humöret för var timme blev allt sämre allt eftersom antalet förolämpningar mot hans person ökade.

Dany hade aldrig känt sig så ensam som då hon satt mitt i den där enorma människomassan. Brodern hade sagt åt henne att le, och därför log hon tills det värkte i ansiktet och tårarna steg upp i ögonen. Hon gjorde sitt bästa för att dölja dem eftersom hon visste hur arg Viserys skulle bli om han märkte att hon grät och var livrädd för hur khal Drogo skulle reagera. Man kom fram med mat till henne — ångande köttbitar och tjocka, svarta korvar och dothrakiska blodpajer, och senare frukt och mannagrässtuvningar och delikata bakverk från köken i Pentos — men hon viftade bort allt, för magen var i uppror och hon visste att hon inte skulle få behålla en bit.

Det fanns ingen att prata med. Khal Drogo ropade befallningar och skämt ner till sina blodsryttare och skrattade åt deras svar, men han tittade knappt på Dany där hon satt bredvid honom. De kunde inte heller tala varandras språk. Dothrakiska var obegripligt för henne och khalen kunde bara några få ord på de fria städernas uppblandade valyriska och inte något alls på de sju konungarikenas gemensamma språk. Hon skulle till och med ha varit tacksam om hon fått samtala med Illyrio och brodern, men de befann sig alldeles för långt under henne för att höra.

Därför satt hon där i sin brudstass i siden utan att våga äta och smuttade på en mugg honungsdoftande vin medan hon pratade med sig själv. Jag är av drakens blod, sa hon sig. Jag är Daenerys stormfödd, prinsessa av Draksten, av Aegon erövrarens blod och säd.

Solen hade inte hunnit långt upp på himlen när hon såg den förste mannen dö. Trummorna dunkade medan några av kvinnorna dansade för khalen. Drogo tittade uttryckslöst på, men han följde deras rörelser med blicken och då och då kastade han ner en bronsmedaljong som kvinnorna fick slåss om.

Krigarna tittade också på. Slutligen klev en av dem in i ringen och tog en danserska i armen, vräkte omkull henne på marken och besteg henne där, precis som en hingst bestiger ett sto. Illyrio hade berättat för henne att detta kunde inträffa. ”Dothrakierna parar sig som djuren i sina hjordar. Man har inget privatliv i en khalasar, och de ser inte på synd och skam som vi gör.”

Dany blev rädd då hon insåg vad som höll på att hända och tittade bort från det kopulerande paret, men en andra krigare steg fram och en tredje, och snart fanns det ingenstans att fästa blicken. Så grep två män tag i samma kvinna. Dany hörde ett skrik, såg en knuff och på ett ögonblick hade de dragit arakherna, långa, rakbladsvassa klingor som var till hälften svärd och till hälften lie. En dödsdans började medan krigarna kretsade runt varandra och högg, hoppade mot varandra och svingade klingorna ovanför sina huvuden medan de skrek förolämpningar varje gång de drabbade samman. Ingen gjorde minsta ansats att ingripa.

Det hela slutade lika snabbt som det börjat. Arakherna rörde sig så snabbt att Dany inte hann med, den ene mannen missade ett steg och den andre svingade sin klinga i en flack båge. Stålet trängde in i köttet alldeles ovanför midjan på dothrakiern och öppnade honom från ryggraden till naveln så att inälvorna rann ut i dammet. Medan förloraren dog tog vinnaren tag i närmaste kvinna — som inte ens var den de slagits om — och tog henne på fläcken. Några slavar bar bort kroppen och dansen återupptogs.

Master Illyrio hade varnat Dany även för detta. ”Ett dothrakiskt bröllop utan minst tre döda anses vara en trist tillställning”, hade han sagt. Hennes bröllop måste ha varit särskilt välsignat, för innan dagen var slut hade tolv män dött.

Medan timmarna gick växte skräcken inom Dany tills hon var nära att skrika. Hon var rädd för dothrakierna vars seder verkade främmande och monstruösa, som om de var bestar i mänsklig skepnad och inte riktiga människor alls. Hon var rädd för brodern, för vad han skulle ta sig till om hon svek honom, och mest av allt var hon rädd för vad som skulle hända på kvällen under stjärnorna sedan brodern överlämnat henne till bjässen som satt och drack bredvid henne med ett ansikte som var lika orörligt och grymt som en bronsmask.

Jag är av drakens blod, sa hon sig än en gång.

När solen till slut stod lågt på himlen klappade khal Drogo i händerna och trummorna och ropen och festandet upphörde genast. Drogo reste sig och drog upp Dany på fötter bredvid sig. Det var dags för hennes brudgåvor.

Och efter gåvorna då solen gått ner, det visste hon, skulle det bli dags för hennes make att rida henne och fullborda äktenskapet. Dany försökte skjuta ifrån sig tanken, men den vägrade att lämna henne, så hon slog armarna om sig för att försöka låta bli att darra.

Viserys skänkte henne tre tjänarinnor. Dany visste att de inte hade kostat honom någonting, för utan tvivel var det Illyrio som betalat för flickorna. Irri och Jhiqui var kopparhyade dothrakier med svart hår och mandelformade ögon och Doreah en ljushårig och blåögd flicka från Lys. ”Det här är inga vanliga tjänare, söta syster”, berättade brodern medan de en i taget fördes fram till henne. ”Illyrio och jag har personligen valt ut dem åt dig. Irri ska lära dig rida, Jhiqui ska hjälpa dig med dothrakiska och Doreah ska undervisa dig i kärlekens konst.” Han log snett. ”Hon är mycket bra, det kan både Illyrio och jag intyga.”

Ser Jorah Mormont bad om ursäkt för sin gåva. ”Det är inte mycket att komma med, vördade prinsessa, men allt en fattig landsflyktig hade råd med”, förklarade han då han lade en liten trave gamla böcker framför henne. Det var historier och ballader från de sju konungarikena, såg hon, och de var skrivna på det gemensamma språket. Hon tackade honom av hela sitt hjärta.

Master Illyrio mumlade en befallning och fyra kraftigt byggda slavar skyndade fram med en stor bronsbeslagen cederträkista mellan sig. När hon öppnade den fann hon högar med finaste sammet och damast som tillverkades i de fria städerna…och ovanpå det mjuka tyget låg tre ägg. Dany flämtade till, för hon hade aldrig sett något så vackert. Alla äggen var olika och hade så överdådiga färger att hon först trodde att de var inlagda med ädelstenar, och de var så stora att hon måste använda bägge händerna för att hålla i ett. Hon lyfte försiktigt upp ett av dem och förväntade sig att det skulle vara gjort av tunt porslin eller skör emalj eller till och med blåst glas, men det var mycket tyngre än så, som om det vore av massiv sten. Skalet var täckt med små fjäll och då hon vred ägget mellan fingrarna skimrade det som blankpolerad metall i ljuset från den nedgående solen. Ett ägg var mörkgrönt, och beroende på hur Dany höll det skiftade det i brons. Ett annat var gräddfärgat med strimmor av guld. Det sista var svart som havet vid midnatt men ändå levande med scharlakansröda krusningar och virvlar. ”Vad är de för något?” frågade hon med en röst som var dämpad och full av förundran.

”Drakägg från skuggländerna bortom Asshai”, svarade master Illyrio. ”Tidsåldrarna har förvandlat dem till sten, och ändå strålar de fortfarande av skönhet.”

”De kommer alltid att vara mina finaste klenoder.” Dany hade hört talas om sådana ägg men hade själv aldrig sett något och inte heller trott att hon någonsin skulle få göra det. Det var i sanning en magnifik gåva, fast hon visste att Illyrio hade råd att vara frikostig, för han hade fått en förmögenhet i hästar och slavar för sin medverkan i försäljningen av henne till khal Drogo.

Khalens blodsryttare skänkte henne de tre traditionella vapnen, och det var praktfulla vapen. Haggo gav henne en läderpiska med silverhandtag, Cohollo en utsökt arakh med utsmyckningar av guld, och Qotho en pilbåge av drakben som var högre än hon själv. Master Illyrio och ser Jorah hade lärt henne hur hon enligt traditionen skulle tacka nej till dessa gåvor. ”Detta är gåvor värdiga en stor krigare, o blod av mitt blod, och jag är blott kvinna. Låt min herre och make bära dem i mitt ställe.” Och på det viset fick även khal Drogo sina ”brudgåvor”.

Dany fick också massor av gåvor av andra dothrakier: tofflor och smycken och silverspännen för håret, medaljongbälten och målade västar och mjuka skinn, sidentyger och burkar med väldoftande krämer, nålar och fjädrar och små flaskor av purpurfärgat glas och en klänning gjord av skinnen från tusen möss. ”En furstlig gåva, khaleesi”, sa master Illyrio om den sistnämnda sedan han berättat vad det var. ”Mycket tursam.” Högarna med gåvor växte runt omkring henne, fler än hon kunde föreställa sig och fler än hon egentligen ville ha eller hade användning för.

Sist av allt överlämnade khal Drogo sin brudgåva till henne. Då han lämnade Danys sida spreds en förväntansfull tystnad som ringar på vattnet från mitten av lägret och växte tills det blev knäpptyst i hela khalasaren. När han kom tillbaka delade sig den täta folkmassan för honom och han ledde fram hästen till henne.

Det var ett eldigt ungsto, och Dany visste i alla fall så pass mycket om hästar att hon förstod att detta inte var något vanligt riddjur. Det fanns något hos stoet som tog andan ur henne. Hon var grå som vinterhavet med en man som silverfärgad rök.

Tvekande sträckte Dany ut handen och strök hästen över halsen och lät fingrarna glida genom silvermanen. Khal Drogo sa något på dothrakiska och master Illyrio översatte. ”Silver för silvret i ert hår, säger khalen.”

”Hon är vacker”, mumlade Dany.

”Hon är khalasarens stolthet”, talade Illyrio om, ”och enligt sedvänjan måste khaleesin rida en häst som är värdig hennes plats vid sidan av khalen.”

Drogo klev fram och lade händerna om midjan på Dany. Så lyfte han upp henne lika lätt som om hon vore ett barn och satte henne i den smala dothrakiska sadeln, som var mycket mindre än dem hon var van vid. Dany satt där och kände sig lite osäker, för det här hade ingen sagt något om till henne. ”Vad ska jag göra?” frågade hon Illyrio.

Det var ser Jorah Mormont som svarade. ”Fatta tyglarna och rid. Ni behöver inte rida långt.”

Nervöst samlade Dany tyglarna och satte fötterna i de korta stigbyglarna. Hon var bara en medelgod ryttare och hade mycket oftare färdats med båt eller vagn än på hästryggen. Samtidigt som hon innerligt hoppades att hon inte skulle falla av och skämma ut sig gav hon stoet en ytterst lätt tryckning med knäna.

Och för första gången på många timmar — ja, kanske för första gången i hela sitt liv — glömde hon bort att vara rädd.

Det silvergrå stoet rörde sig mjukt och fjädrande och folkmassan delade på sig för henne. Allas ögon vilade på Dany och hästen, och hon fann att hon red snabbare än hon tänkt, men ändå var det upphetsande snarare än skrämmande. Hästen ökade till trav och hon log medan dothrakierna kastade sig åt sidan för att göra vägen fri. Stoet svarade på minsta tryck från skänklarna eller lättaste beröring av tyglarna. Hon satte hästen i galopp, och nu skränade och skrattade och skrek dothrakierna samtidigt som de hoppade ur vägen för henne. Då hon vände hästen för att rida tillbaka dök en eldgrop upp rakt framför henne. De var instängda på båda sidorna och hon hann inte stanna. Daenerys fylldes av en djärvhet som hon aldrig tidigare upplevt och hon gav stoet lösa tyglar.

Silverhästen hoppade över flammorna som om den hade vingar.

När hon höll in hästen framför master Illyrio utbrast hon: ”Säg åt khal Drogo att han har gett mig vinden.” Pentos fete guvernör strök sig över det gula skägget och upprepade hennes ord på dothrakiska, och Dany såg sin nye make le för första gången.

Just då försvann solen bakom Pentos höga murar. Dany hade förlorat alla begrepp om tiden. Khal Drogo befallde sina blodsryttare att föra fram hans egen häst, en ståtlig röd hingst. Medan khalen sadlade hästen smög Viserys fram till Dany, körde fingrarna i hennes ben och sa: ”Behaga honom, söta syster, för annars svär jag att du ska få se draken vakna som aldrig förr.”

Broderns ord väckte rädslan på nytt, och hon kände sig åter som ett barn, bara tretton och alldeles ensam och inte redo för det som väntade henne.

De red i väg tillsammans samtidigt som stjärnorna började titta fram och lämnade khalasaren och gräspalatsen bakom sig. Khal Drogo sa inte ett ord till henne utan drev på hingsten i hårt trav genom den tätnande skymningen. De små silverbjällrorna i hans långa fläta pinglade svagt medan han red. ”Jag är av drakens blod”, viskade Dany då hon följde efter och försökte hålla modet uppe. ”Jag är av drakens blod. Jag är av drakens blod.” Draken var aldrig rädd.

Efteråt kunde hon inte säga hur långt eller hur länge de hade ridit, men det var helt mörkt när de stannade i en gräsbevuxen glänta bredvid en liten bäck. Drogo hoppade av hästen och lyfte ner Dany från hennes silversto. Hon kände sig lika bräcklig som glas i hans händer och lemmarna var som vatten. Hon stod där hjälplös och darrande i sin brudstass av siden medan han band hästarna, och då han vände sig om för att titta på henne började hon gråta.

Khal Drogo stirrade på hennes tårar och hans ansikte var förunderligt uttryckslöst. ”Nej”, sa han. Han höjde handen och torkade omilt bort tårarna med sin valkiga tumme.

”Talar du det gemensamma språket?” frågade Dany förundrat.

”Nej”, sa han igen.

Kanske kunde han bara det ordet, tänkte hon, men det var ett ord mer än hon trott att han kunde, och på något sätt fick det henne att känna sig lite bättre till mods. Drogo rörde lätt vid hennes hår och lät de silverblonda slingorna glida mellan fingrarna medan han mumlade mjukt på dothrakiska. Dany förstod inte orden, men det fanns värme i tonfallet och en ömhet som hon aldrig hade förväntat sig av denne man.

Han satte fingret under hakan på henne och höjde huvudet så att hon såg upp i hans ögon. Drogo tornade upp sig över henne precis som han tornade upp sig över alla andra. Han fattade henne försiktigt under armarna, lyfte henne och satte ner henne på en rund sten vid bäcken. Så satte han sig på marken mitt emot henne med benen i kors under sig så att deras ansikten äntligen var i jämnhöjd. ”Nej”, sa han.

”Är det det enda ord du kan?” undrade hon.

Drogo svarade inte. Den långa tunga flätan hängde ner i gräset bredvid honom. Han drog fram den över höger axel och började plocka bort bjällrorna en efter en ur håret. Efter en stund lutade sig Dany framåt för att hjälpa till. När de var klara gjorde Drogo en gest. Hon förstod och började långsamt och varligt lösa upp hans fläta.

Det tog en lång stund, och hela tiden satt han där tyst och betraktade henne. När hon var klar skakade han på huvudet och håret spreds ut bakom honom som en mörk flod, oljat och glänsande. Hon hade aldrig förut sett så långt, svart och tjockt hår.

Så var det hans tur, och han började klä av henne.

Hans fingrar var flinka och förunderligt ömma. Han tog varsamt av henne sidenplaggen, ett i taget, medan Dany satt orörlig och tyst och betraktade hans ögon. När han hade blottat hennes små bröst kunde Dany inte rå för att hon vände bort blicken och skylde sig själv med händerna. ”Nej”, sa Drogo. Han drog milt men bestämt bort hennes händer från brösten och höjde sedan ansiktet igen för att tvinga henne att se på honom. ”Nej”, upprepade han.

”Nej”, ekade hon.

Så reste han upp henne och drog henne närmare för att ta av de sista sidenplaggen. Nattluften kändes kylig mot den bara huden och hon huttrade och fick gåshud på armar och ben. Hon var rädd för vad som sedan skulle komma, men på ett tag hände ingenting. Khal Drogo satt med korslagda ben och betraktade henne, drack hennes kropp med blicken.

Efter en stund började han röra vid henne, först lätt och sedan hårdare, och hon anade den våldsamma styrkan i hans händer, men han gjorde henne aldrig illa. Han höll hennes hand i sin och smekte hennes fingrar, ett i taget. Han lät handen mjukt glida längs hennes ben. Han strök henne över ansiktet och följde öronens kurva och munnens konturer. Han stack händerna i hennes hår och kammade det med fingrarna. Han vände på henne och masserade hennes axlar och lät knogen följa ryggraden.

Det kändes som om det gått timmar när hans händer till slut fann hennes bröst. Han smekte den mjuka huden under dem tills det hettade i den. Han lät tummarna glida runt bröstvårtorna och tog dem mellan tummen och pekfingret, började sedan dra i dem, först mycket lätt och sedan mer ihärdigt tills bröstvårtorna blev styva och det började värka i dem.

Då slutade han och drog ner henne i knäet. Dany var blossande het om kinderna och andlös och hjärtat fladdrade i bröstet. Han tog hennes ansikte mellan sina stora kupade händer och såg henne i ögonen. ”Nej?” sa han och hon visste att det var en fråga.

Hon fattade hans hand och drog ner den till vätan mellan låren. ”Ja”, viskade hon och förde in hans finger.

EDDARD

Han blev väckt timmen före gryningen då världen fortfarande var tyst och grå.

Alyn skakade honom omilt ur drömmarna och Ned vacklade omtöcknad av sömn ut i morgonkylan där han fann sin häst sadlad och klar. Kungen satt redan till häst och han hade på sig tjocka bruna handskar och en tung pälsmantel med en huva som täckte öronen och fick honom att se ut precis som en björn. ”Upp, Stark”, vrålade han. ”Upp med dig! Vi har statsangelägenheter att diskutera.”

”Visst”, sa Ned. ”Kom in, ers höghet.” Alyn lyfte tältfliken.

”Nej, nej, nej!” utropade Robert, och andedräkten ångade för varje ord. ”Lägret är fullt av öron, och dessutom vill jag rida ut och titta lite närmare på din provins.” Ser Boros och ser Meryn väntade bakom honom tillsammans med dussinet vakter, såg Ned. Det var inget annat att göra än gnugga sömnen ur ögonen, klä sig och sitta upp.

Robert bestämde takten och drev sin stora svarta stridshäst hårt medan Ned galopperade vid hans sida och försökte hålla jämna steg med honom. Ned ropade en fråga medan de red, men vinden blåste bort hans ord och kungen hörde honom inte. Efter det red Ned under tystnad. Snart hade de lämnat kungsvägen bakom sig och satte i väg över böljande slätter som var höljda i mörk dimma. Vid det laget hade vakterna blivit lite efter och befann sig utom hörhåll, men Robert vägrade fortfarande att slå av på takten.

Det grydde just som de kom upp på krönet av en låg bergskam och äntligen höll kungen in hästen. Nu var de flera kilometer från det övriga sällskapet. Robert var röd om kinderna och på strålande humör då Ned höll in hästen bredvid honom. ”Vid alla gudar”, svor han och skrattade, ”det känns skönt att komma ut och rida som man ska rida! Jag svär att det gör mig galen att krypa fram på det där sättet.” Robert Baratheon hade aldrig varit särskilt tålmodig av sig. ”Den där förbaskade karossen som knakar och knirrar och tar sig över varje ojämnhet i vägen som om det vore ett berg…Jag lovar dig att om ännu en hjulaxel går sönder på den förbenade tingesten bränner jag upp den och Cersei får gå!”

Ned skrattade. ”Jag tänder gärna facklan åt dig.”

”Bra karl!” Kungen klappade honom på axeln. ”Jag har god lust att lämna kvar dem allihop och bara rida i väg.”

Ned log. ”Det låter faktiskt som om du menar det.”

”Det gör jag”, försäkrade kungen. ”Vad säger du, Ned? Bara du och jag, två kringflackande riddare på kungsvägen med svärdet vid sidan och gud vet vad framför oss, och kanske en bonddotter eller en värdshuspiga för att värma våra sängar på nätterna.”

”Jag önskar att vi kunde”, sa Ned, ”men vi har plikter nu, mot riket och våra barn, jag mot min hustru och du mot din drottning. Vi är inte längre några oansvariga unga män.”

”Det har du sorgligt nog aldrig varit”, muttrade Robert, ”bortsett från den där enda gången…Vad hette hon nu igen, den där flickan av folket som du föll för? Becca? Nej, hon var en av mina, må gudarna beskydda henne, med svart hår och stora milda ögon som man kunde drunkna i. Din hette…Aleena? Nej. Du berättade det en gång. Var det Merryl? Du vet vilken jag menar, din oäktings mor.”

”Hon hette Wylla”, svarade Ned kyligt, ”och jag vill helst inte tala om henne.”

”Wylla, ja.” Kungen flinade. ”Hon måste ha varit en ovanlig jänta om hon kunde få lord Eddard Stark att ens för en timme glömma sin ära. Du har aldrig berättat hur hon såg ut…”

Neds mun blev till ett ilsket streck. ”Och det tänker jag heller aldrig göra. Om du hyser den kärlek till mig som du säger, Robert, så låt det vara. Jag vanärade mig själv och jag vanärade Catelyn både inför gudar och människor.”

”Vid alla barmhärtiga gudar, du kände ju knappt Catelyn.”

”Jag hade tagit henne till hustru, och hon väntade mitt barn.”

”Du är för hård mot dig själv, Ned, det har du alltid varit. För tusan bövlar, ingen kvinna vill ha Baelor den välsignade i sin säng.” Han slog handen mot knäet. ”Jag ska inte pressa dig om ämnet är så känsligt, men ibland har du alla taggarna utåt, så att man kunde tycka att du borde välja igelkotten som ditt hus vapen.”

Solen steg upp och skickade strålar av ljus genom gryningens blekvita slöjor. En vidsträckt slätt bredde ut sig nedanför dem. Den var ödslig och brun, men här och var höjde sig långa, låga kullar och Ned pekade ut dem för sin kung. ”De första männens gravkummel.”

Robert rynkade pannan. ”Har vi ridit in på en kyrkogård?”

”Det finns gravkummel överallt i Norden, ers höghet”, förklarade Ned, ”för det här landet är gammalt.”

”Och kallt”, knotade Robert och drog manteln tätare om sig. Vaktstyrkan hade hållit in en bra bit ifrån dem vid foten av bergskammen. ”Men jag drog inte i väg med dig hit ut för att prata om gravar eller munhuggas om din oäkting. Det kom en budbärare i natt från lord Varys i Kungshamn.” Kungen drog fram ett papper ur bältet och räckte det till Ned. ”Läs.”

Eunucken Varys var kungens spionmästare, och han tjänade Robert nu som han en gång hade tjänat Aerys Targaryen. Full av bävan rullade Ned upp papperet medan han tänkte på Lysa och hennes fruktansvärda anklagelse, men budskapet hade inget med lady Lysa att göra. ”Varifrån kommer den här upplysningen?”

”Minns du ser Jorah Mormont?”

”Jag önskar att jag kunde glömma honom”, svarade Ned rättframt. Ätten Mormont av Björnön var gammal, och de var stolta och rättskaffens, men deras jordegendomar var karga och magra. Ser Jorah hade försökt fylla på familjens kassakista genom att sälja några tjuvjägare till en slavhandlare från Tyrosh, men eftersom huset Mormont var vasaller till ätten Stark hade hans brott vanärat Norden. Ned hade gjort den långa färden västerut till Björnön bara för att finna att ser Jorah seglat i väg utom räckhåll för Is och kungens rättvisa. Fem år hade gått sedan dess.

”Ser Jorah befinner sig nu i Pentos och är angelägen om en kunglig benådning som skulle tillåta honom att återvända från exilen”, berättade Robert. ”Lord Varys har stor nytta av honom.”

”Så slavhandlaren har blivit spion”, konstaterade Ned med avsmak och räckte tillbaka brevet. ”Jag skulle hellre se att han blev ett lik.”

”Varys hävdar att spioner är till större nytta än lik”, förklarade Robert, ”men vad säger du om hans rapport bortsett från ser Jorah?”

”Daenerys Targaryen har gift sig med en dothrakisk ryttarhövding. Än sen då? Ska vi skicka henne en bröllopsgåva?”

Kungen rynkade pannan. ”En kniv kanske, en som är riktigt vass, och en modig man som kan hantera den.”

Ned låtsades inte vara förvånad, för Roberts hat mot ätten Targaryen var som ett gift hos honom. Han mindes de hårda ord de växlat då Tywin Lannister som ett bevis på sin trohet hade överlämnat liken efter Rhaegars hustru och barn till Robert. Ned hade kallat det mord, medan Robert kallat det krig. När han påpekat att den unga prinsen och prinsessan bara var små barn hade den nyblivne kungen svarat: ”Jag ser inga barn, bara drakyngel.” Inte ens Jon Arryn hade lyckats gjuta olja på de vågorna. Samma dag hade Eddard Stark rasande av ilska ensam ridit ut för att utkämpa de sista striderna i kriget i Södern. Det hade krävts ännu ett dödsfall för att försona dem: Lyannas död och sorgen de delat över hennes bortgång.

Den här gången var Ned fast besluten att inte tappa humöret. ”Ers höghet, flickan är inte stort mer än ett barn, och ni är ingen Tywin Lannister som slaktar oskyldiga.” Det sades att Rhaegars lilla flicka hade gråtit då de drog fram henne där hon låg under sängen och ställde henne inför de höjda svärden. Pojken hade bara varit ett spädbarn, och ändå hade lord Tywins soldater slitit honom från moderns bröst och krossat hans huvud mot en vägg.

”Och hur länge kommer den här flickan att vara ett oskyldigt barn?” Roberts mun blev hård. ”Det här barnet kommer snart att sära på benen och börja föda fler drakyngel för att plåga mig.”

”Men att mörda barn…”, invände Ned, ”det skulle vara vidrigt…barbariskt…”

”Barbariskt?” dundrade kungen. ”Det Aerys gjorde mot din bror var barbariskt. Det sätt din far dog på var barbariskt. Och Rhaegar…hur många gånger tror du att han våldtog din syster? Hur många hundratals gånger?” Han skrek så högt att hästen gnäggade nervöst under honom, och kungen ryckte hårt i tyglarna och lugnade djuret och hötte sedan ilsket med fingret åt Ned. ”Jag ska döda varenda Targaryen jag kan lägga vantarna på tills de är lika döda som sina drakar och sedan ska jag pissa på deras gravar.”

Ned visste bättre än att säga emot honom då han var på det humöret. Om åren inte hade släckt Roberts törst efter hämnd skulle det inte hjälpa vad han än sa. ”Men den här flickan kan du väl inte lägga vantarna på?” sa han lågmält.

Kungens mun förvreds till en bitter grimas. ”Nej, förbannade vare alla gudar. Någon syfilitisk osthandlare i Pentos höll henne och brodern instängda i sitt palats med eunucker i spetsiga hattar överallt som bevakade dem, och nu har han överlämnat dem till dothrakierna. Jag borde ha låtit döda dem bägge två för åratal sedan då det var lätt att få tag i dem, men Jon var lika hopplös som du, och dum som jag var lyssnade jag på honom.”

”Jon Arryn var klok och en bra hand.”

Robert fnös, och vreden gick över lika snabbt som den flammat upp. ”Den här khal Drogo sägs ha hundra tusen man i sin hord. Vad skulle Jon säga om det?”

”Han skulle säga att inte ens en miljon dothrakier är något hot mot riket, så länge de stannar kvar på andra sidan Smala havet”, svarade Ned lugnt, ”för barbarerna har inga skepp, och de hatar och fruktar öppna havet.”

Kungen skruvade på sig i sadeln, illa till mods. ”Kanske, men det går att få tag i skepp i de fria städerna. Jag gillar inte det här äktenskapet, Ned, och det finns fortfarande folk i de sju konungarikena som kallar mig troninkräktaren. Har du glömt hur många hus som kämpade på Targaryens sida i kriget? De bidar sin tid tills vidare, men ge dem minsta chans och de mördar mig i min säng och mina söner med mig. Om tiggarkungen seglar över havet med en dothrakihord kommer förrädarna att ansluta sig till honom.”

”Han kommer inte att segla över havet”, lovade Ned, ”och om han mot all förmodan ändå skulle göra det ska vi kasta honom tillbaka i vågorna. Så snart du har valt en ny ståthållare i Östern…”

Kungen stönade. ”För sista gången. Jag vägrar att utnämna Arryns pojke till ståthållare. Jag vet att han är din hustrus systerson, men då flickan Targaryen kliver i säng med dothrakihövdingen skulle jag vara galen om jag lät en fjärdedel av rikets väl och ve vila på ett sjukligt barns axlar.”

Ned hade svar även på det. ”Men vi måste fortfarande ha en ståthållare i Östern, och om Robert Arryn inte duger kan du utse någon av dina bröder. Nog visade Stannis vad han gick för vid belägringen av Stormens ände.”

Han lät namnet hänga i luften. Kungen rynkade pannan och sa ingenting, men han såg besvärad ut.

”Såvida du inte redan har lovat någon annan den posten”, avslutade Ned lågmält.

Kungen hade så pass mycket skam i kroppen att han verkade känna sig illa till mods, men irritationen tog snabbt överhanden. ”Än sen då?”

”Det är väl Jaime Lannister?”

Robert satte sporrarna i hästen och började rida nedför bergskammen mot gravkumlen, men Ned höll jämna steg med honom. Kungen red på med blicken riktad rakt fram. ”Ja”, medgav han till slut, ett enda hårt ord för att få slut på diskussionen.

”Kungamördaren”, sa Ned. Ryktena var alltså sanna. Han var ute på farlig mark nu och det visste han. ”Utan tvekan en duktig och modig man”, började han försiktigt, ”men hans far är ståthållare i Västern, Robert. Med tiden får Jaime ärva den titeln också, och ingen man bör hålla både öst och väst.” Han sa inte vad som verkligen bekymrade honom: att utnämningen skulle sätta hälften av rikets arméer i händerna på ätten Lannister.

”Den dagen den sorgen”, sa Robert envist. ”Lord Tywin verkar vara lika odödlig som Casterlyklippan, så jag tvivlar på att Jaime kommer att efterträda honom inom de närmaste åren. Bråka inte med mig om det här, Ned, för det är redan bestämt.”

”Får jag tala uppriktigt, ers höghet?”

”Jag tycks inte kunna hindra dig”, muttrade Robert. De red genom högt, brunt gräs.

”Kan ni lita på Jaime Lannister?”

”Han är min hustrus tvilling och en edsvuren broder i kungsvakten, och han har svurit vid sitt liv och sin ära att tjäna mig.”

”Detsamma svor han Aerys Targaryen”, påminde Ned.

”Varför skulle jag misstro honom? Han har gjort allt som jag någonsin bett honom om, och hans svärd hjälpte mig att vinna den tron jag sitter på.”

Hans svärd hjälpte dig att besudla den tron du sitter på, tänkte Ned, men han tillät inte orden att komma över läpparna. ”Han svor en ed att skydda sin kungs liv med sitt eget, och sedan öppnade han kungens strupe med sitt svärd.”

”Vid alla helveten, någon måste döda Aerys!” utropade Robert och höll plötsligt in hästen vid ett urgammalt gravkummel. ”Om Jaime inte hade gjort det skulle du eller jag fått göra det.”

”Vi var inte edsvurna bröder i kungsvakten”, påpekade Ned. Det var dags för Robert att höra hela sanningen, avgjorde han. ”Minns ni slaget vid Treudden, ers höghet?”

”Jag vann min krona där, så hur skulle jag kunna glömma det?”

”Ni blev sårad av Rhaegar”, påminde Ned, ”så när hans här skingrades och flydde lät ni mig sköta förföljandet. Resterna av Rhaegars armé flydde tillbaka till Kungshamn. Vi följde efter. Aerys befann sig i Röda slottet med flera tusen lojala soldater, och jag väntade mig att finna portarna stängda.”

Robert skakade otåligt på huvudet. ”Men i stället upptäckte du att våra män redan tagit staden. Vad är det med det?”

”Inte våra män”, förklarade Ned tålmodigt, ”utan ätten Lannisters män. Lannisters lejon vajade på bröstvärnet, inte kronhjorten, och de hade tagit staden genom förräderi.”

Kriget hade rasat i nästan ett helt år. Många lorder hade strömmat till Roberts baner medan andra förblivit lojala mot Targaryen. Det mäktiga huset Lannister på Casterlyklippan, som var ståthållare i Västern, hade inte blandat sig i striderna och struntade i alla böner om hjälp från både rebeller och rojalister. Aerys Targaryen måste ha trott att gudarna svarat på hans böner då lord Tywin Lannister dök upp utanför Kungshamn med en armé på tolv tusen man och påstod sig vara lojal. Så den galne kungen hade beordrat sin sista galna handling. Han hade öppnat portarna för lejonen.

”Förräderi var något ätten Targaryen var väl förtrogen med”, sa Robert. Han började ilskna till igen. ”Lannister gav bara igen med samma mynt, för det var inte mer än de förtjänade, och jag tänker inte ligga sömnlös för den sakens skull.”

”Du var inte där”, utbrast Ned med bitterhet i rösten, för sömnlöshet var inget ovanligt för honom. Han hade varit tvungen att leva med lögnerna i fjorton år, och fortfarande plågade de honom om nätterna. ”Det fanns ingen ära i den erövringen.”

”Må vålnaderna ta din ära!” svor Robert. ”Vad har någon i huset Targaryen någonsin vetat om ära? Gå ner i din krypta och fråga Lyanna om drakens ära!”

”Du hämnades Lyanna vid Treudden”, påminde Ned där han satt på sin häst bredvid kungen. Lova mig, Ned, hade hon viskat.

”Det gav mig inte henne tillbaka.” Robert tittade bort och blickade ut i den grå fjärran. ”Förbannade vare alla gudar. Det var en ihålig seger de gav mig. En krona…det var flickan jag bad om. Din syster, välbehållen…och min igen som det var meningen att hon skulle bli. Jag frågar dig, Ned, vad är det för bra med att bära en krona? Gudarna struntar i både kungars och boskapsherdars böner.”

”Jag kan inte svara för gudarna, ers höghet…bara för vad jag fann då jag red in i tronsalen den där dagen”, sa Ned. ”Aerys låg död på golvet, badande i sitt eget blod, och hans drakskallar stirrade ner från väggarna. Ätten Lannisters soldater fanns överallt och Jaime hade kungsvaktens vita mantel över sin gyllene rustning. Jag kan fortfarande se honom för mig. Till och med hans svärd var förgyllt. Han satt på järntronen högt ovanför sina riddare och på huvudet hade han en hjälm som var formad som ett lejonhuvud. Som han glittrade!”

”Det här är inget nytt”, klagade kungen.

”Jag satt fortfarande till häst. Jag red genom salen under tystnad mellan de långa raderna av drakskallar, och på något sätt kändes det som om de iakttog mig. Jag stannade framför tronen och såg upp på honom. Det gyllene svärdet låg över hans knän och eggen var röd av en kungs blod. Mina män fyllde rummet bakom mig, och Lannisters män drog sig tillbaka. Jag yttrade aldrig ett ord utan tittade bara på honom där han satt på tronen, och jag väntade. Till slut skrattade Jaime och reste sig. Så tog han av sig hjälmen och sa: ’Oroa dig inte, Stark. Jag höll den bara varm för vår vän Robert, och det är inte heller någon särskilt bekväm stol, är jag rädd.’ ”

Kungen kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt. Det skrämde en flock kråkor som lyfte ur det höga bruna gräset och steg upp i luften med vilt flaxande vingar. ”Du tycker att jag ska misstro Lannister för att han satt på min tron i fem minuter?” Han skakade av skratt igen. ”Jaime var bara sjutton, Ned, och inte stort mer än en pojke.”

”Han hade ingen rätt till den tronen vare sig han var pojke eller vuxen.”

”Kanske var han trött”, föreslog Robert, ”för det är ett slitsamt arbete att döda kungar. Gudarna ska veta att det inte finns någon annanstans i den där förbaskade salen att vila häcken på, och han hade rätt; det är en fruktansvärt obekväm stol. På fler sätt än ett.” Kungen skakade på huvudet. ”Ja, nu känner jag till Jaimes mörka synd och vi kan glömma hela saken. Jag är hjärtligt trött på hemligheter och käbbel och statsangelägenheter, Ned. Det är lika trist som att räkna kopparmynt. Kom så rider vi. Du visste hur man bar sig åt en gång i tiden, och jag vill känna vinden i håret igen.” Han sporrade hästen och galopperade över gravkumlen så att grus och sten stänkte omkring honom.

Ned satt kvar en stund. Han hade slut på ord och var fylld av en känsla av hjälplöshet. Det var inte första gången han undrade vad han gjorde här och varför han hade följt med. Han var ingen Jon Arryn som kunde tygla kungens vilda sinnelag och lära honom visdom. Robert skulle göra som han ville, precis som han alltid gjort, och ingenting som Ned sa eller gjorde skulle ändra på den saken. Han hörde hemma på Vinterhed, hos Catelyn i hennes sorg, och hos Bran.

Men en man kunde inte alltid vara där han hörde hemma. Resignerat lät Eddard Stark hästen sätta av i galopp efter kungen.

TYRION

Norden tog aldrig slut.

Tyrion Lannister kunde kartorna lika väl som någon annan, men fjorton dagar på den smala och gropiga stig som här gällde för kungsvägen hade fått honom att inse att kartan var en sak och verkligheten en helt annan.

De hade lämnat Vinterhed samma dag som kungen. Mitt i all uppståndelsen kring den kungliga avfärden hade de ridit ut till ljudet av skrikande män och frustande hästar, till vagnsskrammel och knakandet från drottningens väldiga kaross medan lätta snöflingor virvlade i luften omkring dem. Kungsvägen började bortom den lilla staden som låg en bit utanför slottsmurarna. Där svängde baneren och vagnarna och kolonnerna med riddare och friryttare söderut och tog med sig oljudet och tumultet medan Tyrion styrde kosan mot norr tillsammans med Benjen Stark och hans brorson.

Efter det hade det blivit kallare och mycket tystare.

Väster om vägen fanns grå och taggiga flintstenskullar med höga vakttorn på de steniga topparna. I öster var landskapet lägre och marken planade ut till en böljande slätt som sträckte sig så långt ögat nådde. Stenbroar ledde över strida, smala floder medan små bondgårdar låg utspridda i ringar runt borgar omgivna av murar i trä och sten. Vägen var hårt trafikerad och på nätterna kunde de ta in på enkla värdshus.

Men efter tre dagars ritt från Vinterhed övergick jordbrukslandskapet i täta skogar och det blev ensamt på kungsvägen. Flintstenskullarna reste sig högre och vildare för varje kilometer tills de på den femte dagen hade blivit höga berg, kalla blågrå jättar med spetsiga snöklädda klipputsprång. När vinden blåste från norr svajade långa plymer av iskristaller från de höga topparna som baner.

Med bergen som en mur mot väster vek vägen mot norr och nordost genom skog, en skog av ek och barrträd som verkade äldre och mörkare än någon Tyrion någonsin sett. Vargskogen, kallade Benjen Stark den och nätterna fick liv av tjuten från avlägsna vargflockar, och en del som inte var så avlägsna. Jon Snös vita skräckvarg spetsade öronen då han hörde de nattliga tjuten men upphävde aldrig sin egen röst för att svara. Det var något hos det där djuret som gjorde en nervös, tänkte Tyrion.

Bortsett från vargen var de åtta i sällskapet vid det laget. Tyrion färdades tillsammans med två av sina egna män, såsom det anstod en Lannister. Benjen Stark hade bara med sig sin oäkta brorson och ett dussin nya hästar till nattens väktare. Men i utkanten av vargskogen tillbringade de en natt innanför trämurarna i en fästning och där anslöt sig en annan av de svarta bröderna till dem, en man vid namn Yoren. Yoren var bister och krokryggig och ansiktet doldes bakom ett skägg som var lika svart som hans klädsel, men han verkade seg som en gammal rot och hård som sten. Med sig hade han ett par sluskiga bondlurkar från Fingrarna. ”Våldtäktsmän”, upplyste Yoren med en kall blick på sina skyddslingar. Tyrion förstod. Det sades att livet på muren var hårt, men det var definitivt bättre än kastrering.

Fem män, tre pojkar, en skräckvarg, tjugo hästar och en bur med korpar som mäster Luwin bett Benjen Stark ta med: det var utan tvivel ett underligt sällskap på kungsvägen eller på vilken väg som helst.

Tyrion lade märke till att Jon Snö betraktade Yoren och hans surmulna följeslagare med ett underligt uttryck i ansiktet som bra nära liknade bestörtning. Yoren luktade illa, håret var tovigt och fett och fullt av löss, liksom skägget, och kläderna gamla, lappade och sällan tvättade. Hans båda unga rekryter luktade ännu värre och verkade lika dumma som grymma.

Utan tvekan hade pojken gjort misstaget att tro att nattens väktare bestod av män som hans farbror, och i så fall måste Yoren och hans följeslagare ha blivit ett smärtsamt uppvaknande för honom. Tyrion tyckte synd om pojken, för han hade valt ett hårt liv…eller kanske borde man säga att ett hårt liv hade valts åt honom.

Han var inte lika positivt inställd till farbrodern, för Benjen Stark tycktes dela sin brors avsky för ätten Lannister, och han hade inte blivit glad då Tyrion avslöjat sina avsikter för honom. ”Jag varnar er, Lannister, för ni kommer inte att hitta några värdshus på muren”, hade han sagt och tittat ner på honom.

”Ni hittar säkert något litet skrymsle åt mig”, hade Tyrion svarat, ”för som ni kanske har märkt är jag liten.”

Man sa inte nej till drottningens bror, så det avgjorde saken, men Stark hade inte varit nöjd. ”Ni kommer inte att gilla ridturen, det kan jag lova er”, hade han bryskt sagt, och sedan den stund de gav sig i väg hade han gjort allt han kunde för att leva upp till det löftet.

Vid slutet av första veckan var Tyrions bakdel skinnflådd av den hårda ritten, han hade en fruktansvärd kramp i benen och han frös ända in i märgen. Men han klagade inte, för den tillfredsställelsen tänkte han inte ge Benjen Stark.

Han fick delvis sin hämnd när han erbjöds ett gammalt trasigt björnskinn med unken lukt. Stark ville visa sig galant och förväntade sig otvivelaktigt att Tyrion artigt skulle tacka nej, men dvärgen tog leende emot det. Han hade haft med sig sina tjockaste kläder då de red ut från Vinterhed men upptäckte snart att de inte var på långt när tillräckligt varma. Det var kallt här uppe och det blev allt kallare. På nätterna var det en bra bit under fryspunkten och när vinden blåste kändes det som om en kniv skar rakt igenom hans varmaste ylleplagg. Vid det här laget ångrade Stark säkert sin chevalereska gest, och kanske hade han lärt sig en läxa, för en Lannister tackade aldrig nej till något, vare sig artigt eller oartigt. De tog vad som bjöds.

Bondgårdar och fästningar blev sällsyntare och mindre ju längre norrut de kom, och de red djupare och djupare in i vargskogen tills det slutligen inte fanns någonstans att söka natthärbärge och de fick lita till sig själva.

Tyrion var inte till någon större nytta då det gällde att slå eller bryta läger, eftersom han var för liten, för vanskapt och bara i vägen. Så medan Stark och Yoren och de andra männen byggde enkla skydd, skötte om hästarna och gjorde upp eld tog han för vana att ta sitt skinn och en vinlägel och sätta sig och läsa någonstans för sig själv.

Den artonde kvällen av deras färd var vinet utsökt — det var sött och bärnstensfärgat och kom från Sommaröarna, och han hade fört det med sig hela vägen från Casterlyklippan — och boken en betraktelse över drakarnas historia och egenskaper. Med lord Eddard Starks tillåtelse hade Tyrion lånat några sällsynta volymer från biblioteket på Vinterhed och packat ner dem för den långa resan norrut.

Han hittade en bekväm plats, där oljudet från lägret inte hördes, bredvid en snabbflytande bäck med vatten som var lika klart och kallt som is. En urgammal, knotig ek gav skydd mot den bitande vinden. Tyrion svepte in sig i skinnet med ryggen mot stammen, tog en klunk vin och började läsa om egenskaperna hos drakben. Drakben är svart på grund av sin höga järnhalt, stod det i boken. Det är starkt som stål men lättare och mycket böjligare och naturligtvis helt okänsligt för eld. Pilbågar av drakben skattas högt av dothrakierna, och det är inte att undra på, för med en sådan båge kan man skjuta längre än med någon träbåge.

Tyrion var nästan sjukligt fascinerad av drakar. När han först kom till Kungshamn för att närvara vid systerns bröllop, då hon gifte sig med Robert Baratheon, hade han varit fast besluten att leta reda på drakskallarna som hängt på väggarna i Targaryens tronsal. Kung Robert hade ersatt dem med baner och gobelänger, men Tyrion envisades tills han hittade skallarna i den fuktiga källare där de hade stuvats undan.

Han hade förväntat sig att finna dem storslagna, kanske till och med skrämmande — men inte vackra. Men det var de, svarta som onyx och glänsande så att benet tycktes skimra i ljuset från hans fackla. De tyckte om elden, det kände han, och han hade stuckit in facklan i munnen på en av de större skallarna och fått skuggorna att hoppa och dansa på väggen bakom sig. Tänderna var långa, som böjda knivar av svart diamant, och flammorna från facklan var ingenting för dem, för de hade badat i hettan från mycket större eldar. När Tyrion gick därifrån kunde han svära på att bestarnas tomma ögonhålor såg honom gå.

Det fanns nitton skallar, och den äldsta var över tre tusen år gammal och den yngsta bara ett och ett halvt sekel. De allra yngsta var också de minsta: ett matchande par vars skallar inte var större än en mastiffs och besynnerligt missbildade, allt som återstod av de sista båda äggen som kläckts på Draksten. De var de sista av ätten Targaryens drakar, kanske de sista drakarna i världen, och de hade inte levt särskilt länge.

Gick man bakåt i tiden blev skallarna större och större tills man kom till balladernas och historiernas tre stora monster, drakarna som Aegon Targaryen och hans systrar för länge sedan släppt lösa mot de sju konungarikena. Trubadurerna hade gett dem gudanamn: Balerion, Meraxes, Vhaghar. Tyrion hade stum och respektfull stått mellan deras gapande käftar. Man kunde ha ridit in i Vhaghars strupe på en häst, fast man skulle inte ha ridit ut igen, och Meraxes var till och med ännu större. Och den störste av dem, Balerion, den svarta fasan, kunde ha svalt en uroxe hel eller till och med en av de håriga mammutarna som påstods vandra omkring i den kalla ödemarken bortom Ibbens hamn.

Tyrion stod länge i den fuktiga källaren. Han stirrade på Balerions väldiga skalle med de tomma ögonhålorna ända tills facklan nästan brunnit ut medan han försökte fatta hur stort det levande djuret måste ha varit och föreställde sig hur det hade sett ut när det bredde ut sina enorma svarta vingar och flög över himlen och sprutade eld.

Hans egen avlägsna förfader, kung Loren av Casterlyklippan, hade försökt stå emot elden då han slog sig samman med kung Mern av Ödemarkerna för att göra uppror mot Aegon Targaryen. Det var för närmare tre hundra år sedan, på den tiden då de sju konungarikena var kungariken och inte bara provinser i ett större rike. Tillsammans hade de bägge kungarna sex hundra baner som vajade i vinden, fem tusen beridna riddare och tio gånger så många friryttare och soldater. Aegon draklorden hade kanske en femtedel av det antalet, sa krönikeskrivarna, och de flesta av dem var tillfångatagna soldater som tillhört den senaste kungen han mördat vars lojalitet han inte kunde vara säker på.

Arméerna drabbade samman på de vidsträckta slätterna i Ödemarkerna bland guldgula fält med moget vete. När de båda kungarna gick till anfall darrade Targaryens armé, upplöstes och började fly. En liten stund, sa krönikeskrivarna, var slaget vunnet…men bara den korta stunden innan Aegon Targaryen och hans systrar blandade sig i striden.

Det var enda gången som både Vhaghar, Meraxes och Balerion släpptes lösa på en gång, och trubadurerna kallade det Slaget på eldens fält.

Nära fyra tusen män brann den dagen och bland dem kung Mern av Ödemarkerna. Kung Loren flydde och levde tillräckligt länge för att kapitulera och svära att vara ätten Targaryen huld och trogen och dessutom avla en son, för vilket Tyrion var djupt tacksam.

”Varför läser du så mycket?”

Tyrion tittade upp då han hörde ljudet av rösten. Jon Snö stod en bit därifrån och betraktade honom nyfiket. Han stängde boken med ett finger emellan och sa: ”Titta på mig och tala om vad du ser.”

Pojken gav honom en misstänksam blick. ”Är det här något trick? Jag ser dig, Tyrion Lannister.”

Tyrion suckade. ”Du är anmärkningsvärt artig för att vara oäkting, Snö. Det du ser är en dvärg. Hur gammal är du? Tolv?”

”Fjorton”, svarade pojken.

”Fjorton, och du är längre än jag någonsin kommer att bli. Mina ben är korta och krumma och jag har svårt att gå, och jag måste ha en speciell sadel för att inte falla av hästen, en sadel som jag själv har konstruerat, ska du veta. Det var antingen det eller rida en ponny. Mina armar är visserligen starka men återigen för korta, och jag kan aldrig bli någon krigare. Hade jag fötts av en bonde skulle jag förmodligen blivit utsatt för att dö eller såld till någon kringvandrande cirkus. Tyvärr föddes jag som en Lannister av Casterlyklippan, och då är det inte bra att vara clown. Saker och ting förväntas av mig. Min far var kungens hand i tjugo år, och min bror dödade sedermera just den kungen, men livet är fullt av sådana små tillfälligheter. Min syster gifte sig med den nye kungen och min motbjudande systerson ska bli kung efter honom. Jag måste göra min beskärda del för mitt hus ära. Men hur? Mina ben är kanske för små för min kropp, men huvudet är för stort, även om jag föredrar att tänka att det är precis lagom stort för min hjärna. Jag har en realistisk uppfattning om mina egna starka och svaga sidor, och min hjärna är mitt vapen. Min bror har sitt svärd, kung Robert har sin stridsklubba och jag har min hjärna…och en hjärna behöver böcker som svärdet behöver en brynsten om det ska behålla eggen.” Tyrion knackade på bokens läderpärm. ”Det är därför jag läser så mycket, Jon Snö.”

Pojken smälte allt detta under tystnad. Han hade ätten Starks ansikte även om han inte hade namnet: långt, allvarligt och reserverat, ett ansikte som inte avslöjade någonting. Vem hans mor än varit så hade hon inte lämnat mycket av sig själv i sonen. ”Vad läser du om?” frågade han.

”Drakar”, svarade Tyrion.

”Vad ska det tjäna till? Det finns inte längre några drakar”, hävdade pojken med ungdomlig säkerhet.

”Det påstås det”, sa Tyrion. ”Trist, inte sant? När jag var i din ålder brukade jag drömma om att ha en egen drake.”

”Gjorde du?” sa pojken misstänksamt. Kanske trodde han att Tyrion drev med honom.

”O ja, för till och med en förkrympt, förvriden och ful liten pojke kan titta ner på världen då han sitter på ryggen av en drake.” Tyrion sköt undan björnskinnet och tog sig mödosamt upp på fötter. ”Jag brukade göra upp eld nere i fängelsehålorna på Casterlyklippan och sitta och titta på lågorna i timmar och låtsas att de var drakeld. Ibland föreställde jag mig att det var min far som brann och vid andra tillfällen min syster.” Jon Snö stirrade på honom med ett uttryck i ansiktet som var till hälften förfärat och till hälften fascinerat. Tyrion gapskrattade. ”Titta inte på mig så där, oäkting. Jag vet din hemlighet, och du har själv drömt samma sorts drömmar.”

”Nej”, protesterade Jon Snö upprört. ”Jag skulle aldrig…”

”Inte? Aldrig?” Tyrion höjde ögonbrynet. ”Fast familjen Stark har ju naturligtvis varit väldigt vänliga mot dig. Jag är säker på att lady Stark behandlar dig som om du vore en av hennes egna, och din bror Robb har alltid varit snäll. Och varför inte? Han får Vinterhed medan du får muren. Och din far…han måste ha goda skäl för att skicka i väg dig till nattens väktare…”

”Sluta!” skrek Jon Snö med ansiktet mörkt av ilska. ”Nattens väktare är ett ädelt kall!”

Tyrion skrattade. ”Det där är du för klyftig för att tro på. Nattens väktare är en avskrädeshög för rikets alla missanpassade. Jag har sett dig titta på Yoren och hans pojkar. De är dina nya bröder, Jon Snö. Vad tycker du om dem? Surmulna bönder, folk som inte kan betala sina skulder, tjuvjägare, våldtäktsmän, tjuvar och oäktingar som du slutar alla på muren för att hålla utkik efter varulvar och troll och alla andra monster som din amma varnade dig för. Det goda med det hela är att det inte finns några monster, så det är knappast något farligt arbete. Det dåliga är att du fryser ballarna av dig, men eftersom du ändå inte får avla några barn antar jag att det inte spelar någon roll.”

”Sluta!” skrek pojken. Han tog ett steg framåt med knutna nävar och hade mycket nära till gråten.

Med ens kände sig Tyrion konstigt nog skuldmedveten, och han närmade sig pojken för att ge honom en klapp på axeln eller muttra några ord till ursäkt.

Han såg aldrig vargen, var den var eller hur den hoppade på honom. I ena ögonblicket gick han fram mot Snö och i nästa låg han på rygg på den hårda, steniga marken medan boken flög i väg då han föll. Han tappade andan av den hårda smällen och fick munnen full av jord och blod och multnande löv. Då han försökte resa sig högg det till i ryggen. Han måste ha fått en sträckning i fallet. Han gnisslade frustrerat tänder, grep tag i en rot och drog sig upp i sittande ställning. ”Hjälp mig”, sa han till pojken och sträckte ut handen.

Med ens var vargen mellan dem, men den morrade inte, för det förbaskade djuret gav aldrig ett ljud ifrån sig. Det tittade bara på honom med de där brinnande röda ögonen och visade tänderna, och det var mer än tillräckligt. Tyrion sjönk ner på marken igen med ett stönande. ”Hjälp mig inte då. Jag stannar här tills du har gått.”

Jon Snö klappade Gasts tjocka vita päls och nu log han. ”Be mig snällt.”

Tyrion Lannister kände ilskan bubbla upp inom sig och undertryckte den med ren viljestyrka. Det var inte första gången i livet som han blev förödmjukad och det skulle inte bli den sista, och kanske förtjänade han detta. ”Jag skulle vara dig mycket tacksam om du ville ha vänligheten att hjälpa mig upp, Jon”, sa han milt.

”Plats, Gast”, sa pojken. Skräckvargen satte sig på bakbenen, och de där röda ögonen lämnade aldrig Tyrion. Jon satte händerna under armarna på dvärgen och lyfte lätt upp honom på fötter. Så tog han upp boken och räckte tillbaka den.

”Varför anföll han mig?” frågade Tyrion med en sidoblick på skräckvargen och torkade av blodet och smutsen från munnen med baksidan av handen.

”Han kanske trodde att du var ett troll.”

Tyrion kastade en skarp blick på honom, och så började han skratta, ett frustande gapskratt som mot hans vilja bröt fram ur näsa och mun. ”Vid alla gudar”, flämtade han och kiknade nästan. Så skakade han på huvudet. ”Jag antar att jag är ganska lik ett troll. Vad gör han med varulvar?”

”Det vill du säkert inte veta.” Jon tog upp vinlägeln och räckte den till Tyrion.

Tyrion drog ur korken, lutade huvudet bakåt och tryckte ut en lång stråle i munnen. Vinet kändes som sval eld då det rann genom strupen och värmde magen. Han höll fram lägeln till Jon Snö. ”Vill du ha lite?”

Pojken tog vinlägeln och tog en försiktig klunk. ”Det är sant, eller hur?” sa han när han druckit. ”Det du sa om nattens väktare.”

Tyrion nickade.

Jon Snös mun blev till ett smalt streck. ”Om det är så är det inget att göra åt.”

Tyrion flinade mot honom. ”Det är bra, oäkting. De flesta män skulle hellre förneka en obehaglig sanning än se den i vitögat.”

”De flesta män”, sa pojken, ”men inte du.”

”Nej”, medgav Tyrion, ”inte jag. Det är till och med sällan jag drömmer om drakar nu för tiden. Det finns inte längre några drakar.” Han tog upp vinlägeln som fallit till marken. ”Kom, det är bäst vi går tillbaka till lägret innan din farbror blåser i stridshornet.”

Det var en kort promenad, men marken var ojämn och Tyrion hade svår kramp i benen då de kom tillbaka. Jon Snö räckte fram handen för att hjälpa honom över några stora, tjocka rötter, men Tyrion viftade undan honom. Han skulle klara sig själv, precis som han fått göra hela sitt liv, men lägret var ändå en välkommen syn. Skydden hade rests mot väggen av en sedan länge övergiven fästning för att vinden inte skulle komma åt dem, hästarna hade fått mat och man hade gjort upp eld. Yoren satt på en sten och flådde en ekorre och den aptitretande doften av stuvning fyllde Tyrions näsborrar. Han släpade sig fram till sin tjänare, Morrec, som passade grytan med stuvningen. Utan ett ord räckte Morrec honom sleven. Tyrion smakade och gav tillbaka den. ”Mer peppar”, sa han.

Benjen Stark kom ut ur det skydd han delade med brorsonen. ”Där är du ju, Jon, men du får låta bli att försvinna så där på egen hand. Jag trodde vålnaderna hade tagit dig.”

”Det var trollen”, förklarade Tyrion och skrattade. Jon Snö log och Stark kastade en förbryllad blick på Yoren. Den gamle mannen muttrade, ryckte på axlarna och återgick till sitt blodiga värv.

Ekorren gjorde stuvningen lite kraftigare och på kvällen åt de den tillsammans med svart bröd och hård ost sittande vid elden. Tyrion skickade runt sin vinlägel och till och med Yoren blev lite glad i hatten. En efter en drog sig männen tillbaka till sina skydd för att sova, alla utom Jon Snö som dragit den första vakten.

Tyrion var sist som alltid. Innan han klev in i skyddet som hans tjänare byggt åt honom vände han sig om och kastade en blick på Jon Snö. Pojken stod nära elden och tittade in i lågorna med ansiktet hårt och orörligt.

Tyrion Lannister log sorgset och gick och lade sig.

CATELYN

En vecka efter det att Ned och flickorna hade gett sig i väg kom mäster Luwin till henne en kväll i Brans sjukrum bärande på en läslampa och räkenskapsböckerna. ”Det är hög tid att vi går igenom siffrorna, ers nåd”, sa han. ”Ni vill säkert veta hur mycket det kungliga besöket har kostat oss.”

Catelyn tittade på Bran i hans sjuksäng och strök håret ur pannan på honom. Det hade blivit mycket långt, upptäckte hon, och hon skulle snart bli tvungen att klippa det. ”Jag har inget behov av att titta på siffrorna, mäster Luwin”, svarade hon utan att ta blicken från Bran, ”för jag vet redan vad det har kostat oss. Ta bort böckerna.”

”Ers nåd, kungens sällskap hade god aptit, och vi måste fylla på förråden innan…”

Hon avbröt honom. ”Ta bort böckerna, sa jag. Det där får förvaltaren sköta.”

”Vi har ingen förvaltare”, påminde mäster Luwin henne. Han var som en liten grå råtta, tänkte hon, som vägrade släppa taget. ”Poole följde med söderut för att sätta upp lord Eddards hushåll i Kungshamn.”

Catelyn nickade frånvarande. ”Javisst ja, det minns jag.” Bran såg så blek ut, och hon funderade på om de kunde flytta sängen fram till fönstret, så att han fick lite morgonsol på sig.

Mäster Luwin ställde lampan i en nisch vid dörren och mixtrade med veken. ”Det är flera utnämningar som kräver er omedelbara uppmärksamhet, ers nåd. Förutom en förvaltare behöver vi en vaktkapten för att ersätta Jory, en ny stallmästare…”

Hon vred på huvudet och såg rasande på honom. ”En stallmästare?” Rösten var som ett piskrapp.

Livmedikusen var skakad. ”Ja, ers nåd. Hullen red söderut tillsammans med lord Eddard, så…”

”Min son ligger här lemlästad och döende, Luwin, och ni vill diskutera en stallmästare? Tror ni jag bryr mig ett dyft om vad som händer i stallarna? Tror ni det spelar någon roll för mig? Jag skulle gladeligen slakta varenda häst på Vinterhed med mina egna händer om det kunde öppna Brans ögon. Förstår ni det? Förstår ni? ”

Han böjde på huvudet. ”Ja, ers nåd, men utnämningarna…”

”Jag ska sköta utnämningarna”, avbröt Robb.

Catelyn hade inte hört honom komma in, men där stod han i dörröppningen och såg på henne, och hon fylldes av plötslig skam då hon insåg att hon skrikit. Vad var det som hände med henne? Hon var så trött och det värkte i huvudet hela tiden.

Mäster Luwin tittade från Catelyn till sonen. ”Jag har gjort upp en lista på dem som är tänkbara för de lediga tjänsterna”, sa han och tog fram ett papper ur ärmen som han räckte till Robb.

Hennes son kastade en blick på namnen. Han kom utifrån, såg Catelyn, för kinderna var röda av kylan och håret ostyrigt och rufsigt av vinden. ”Bra män, vi talar om dem i morgon”, sa han och lämnade tillbaka papperet.

”Naturligtvis, ers nåd.” Papperet försvann i ärmen.

”Lämna oss nu, Luwin”, befallde Robb. Mäster Luwin bugade och försvann. Robb stängde dörren efter honom och vände sig mot henne. Han hade svärdet vid sidan, noterade hon. ”Vad gör du, mor?”

Catelyn hade alltid tyckt att Robb liknade henne, för precis som Bran och Rickon och Sansa hade han släkten Tullys färger: det kastanjeröda håret och de blå ögonen. Men för första gången såg hon något av Eddard Stark hos honom, något som var lika strängt och hårt som Norden. ”Vad jag gör?” upprepade hon förbryllat. ”Hur kan du fråga det? Vad tror du att jag gör? Jag tar hand om din bror. Jag tar hand om Bran.”

”Är det vad du kallar det? Du har inte lämnat det här rummet sedan Bran blev skadad. Du kom inte ens till porten när far och flickorna begav sig söderut.”

”Jag sa adjö till dem här och såg dem rida ut från fönstret.” Hon hade bönfallit Ned att inte ge sig av, inte nu, inte efter vad som hänt; allt var förändrat, förstod han inte det? Men det tjänade ingenting till. Han hade inget val, sa han, och så valde han att ge sig av. ”Jag kan inte lämna honom ens för ett ögonblick när varje stund kan vara hans sista. Jag måste vara hos honom om…om…” Hon tog sonens slappa hand och smekte fingrarna. Han var så bräcklig och tunn och det fanns ingen styrka i handen, men hon kunde fortfarande känna livets värme genom huden.

Robbs röst mjuknade. ”Han kommer inte att dö, mor, för mäster Luwin säger att den värsta faran är över.”

”Och om mäster Luwin har fel? Tänk om Bran behöver mig och jag inte är här?”

”Rickon behöver dig!” utbrast Robb skarpt. ”Han är bara tre och förstår inte vad som händer. Han tror att alla har övergett honom, så han följer efter mig hela dagarna, klänger sig fast vid mitt ben och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra med honom.” Robb gjorde en paus och tuggade på underläppen på samma sätt som han gjort när han var liten. ”Jag behöver dig också, mor. Jag försöker, men jag kan inte…klara allt själv.” Rösten bröts då känslorna överväldigade honom, och Catelyn mindes att han bara var fjorton. Hon ville resa sig och gå fram till honom, men hon hade fortfarande Brans hand i sin och förmådde inte röra sig.

Utanför tornet började en varg yla, och Catelyn rös till.

”Det är Brans.” Robb öppnade fönstret för att släppa in luft i det kvava tornrummet. Ylandet blev högre, och det var ett kallt, ensamt ljud, fyllt av svårmod och förtvivlan.

”Låt bli”, bad hon. ”Bran behöver hållas varm.”

”Han behöver höra dem sjunga”, invände Robb. Någonstans där ute på Vinterhed började en andra varg yla i korus med den första. Så en tredje, på närmare håll. ”Rufs och Gråvind”, sa Robb då deras röster steg och föll tillsammans. ”Man kan skilja dem åt om man lyssnar noga.”

Catelyn skakade. Det var sorgen och kylan och skräckvargarnas ylande. Natt efter natt hade det fortsatt, ylandet och den kalla vinden, medan hon satt där i det tomma grå slottet och hennes lille pojke låg där lemlästad — det raraste och snällaste av hennes barn, Bran som tyckte om att skratta och klättra och drömde om att bli riddare. Det var slut med det nu, och hon skulle aldrig mer få höra honom skratta. Snyftande släppte hon hans hand och satte händerna för öronen för att slippa höra det förskräckliga ylandet. ”Se till att få tyst på dem!” skrek hon. ”Jag står inte ut med det. Se till att få tyst på dem, döda dem allihop om du måste, bara du ser till att få tyst på dem!”

Hon mindes inte att hon föll ihop på golvet, men där låg hon och Robb lyfte upp henne och höll henne i sina starka armar. ”Var inte rädd, mor, de skulle aldrig skada honom.” Han hjälpte henne till den smala sängen i hörnet av sjukrummet. ”Blunda”, sa han mjukt, ”för du måste vila. Mäster Luwin säger att du knappt har sovit alls sedan Brans fall.”

”Jag kan inte”, grät hon. ”Må gudarna förlåta mig, Robb, men jag kan inte. Tänk om han dör medan jag sover, tänk om han dör, tänk om han dör…” Vargarna ylade fortfarande, och hon skrek och höll för öronen igen. ”Stäng fönstret!”

”Om du lovar att sova.” Robb gick fram till fönstret, men samtidigt som han sträckte sig efter fönsterluckorna hördes ett annat ljud vid sidan av skräckvargarnas klagande ylande. ”Hundarna”, utbrast han och lyssnade. ”Alla hundarna skäller. Det har de aldrig gjort förut…” Catelyn hörde honom flämta till och då hon tittade upp var hans ansikte blekt i skenet från lampan. ”Elden är lös”, viskade han.

Elden är lös, tänkte hon, och sedan Bran! ”Hjälp mig”, bad hon enträget och satte sig upp. ”Hjälp mig med Bran.”

Robb verkade inte höra henne. ”Bibliotekstornet står i brand”, mumlade han.

Catelyn kunde se det fladdrande, rödaktiga skenet genom det öppna fönstret nu. Hon sjönk lättad ihop, för Bran var i säkerhet. Biblioteket låg på andra sidan borggården, och det fanns ingen möjlighet att elden skulle nå dem här. ”Gudarna vare tack”, viskade hon.

Robb tittade på henne som om hon blivit galen. ”Stanna här, mor. Jag kommer tillbaka så snart elden är släckt.” Han rusade i väg och hon hörde honom skrika till vakterna utanför rummet, hörde dem störta nedför trappan två eller tre steg i taget.

Utifrån borggården hördes ropet ”Elden är lös!”, springande steg, skrämda hästar som gnäggade och slottshundarnas ursinniga skällande. Men ylandet hade upphört, insåg hon medan hon lyssnade till kakofonin. Skräckvargarna hade tystnat.

Catelyn sände en tyst tacksägelsebön till guds sju ansikten och gick fram till fönstret. På andra sidan borggården sköt långa eldstungor ut från biblioteksfönstren. Hon såg röken stiga mot himlen och tänkte sorgset på alla böcker som ätten Stark samlat under århundradenas lopp. Så stängde hon fönsterluckorna.

När hon vände sig bort från fönstret stod mannen där i rummet.

”Ni skulle inte vara här”, muttrade han vresigt. ”Ingen skulle vara här.”

Det var en liten sjaskig man i smutsiga bruna kläder och han stank häst. Catelyn kände alla männen som arbetade i deras stallar och det var inte en av dem. Han var mager med stripigt ljust hår och bleka ögon som var insjunkna i ett benigt ansikte, och han hade en dolk i handen.

Catelyn tittade på kniven och sedan på Bran. ”Nej”, sa hon. Ordet fastnade i halsen och det lät snarast som en viskning.

Han måste ha hört henne. ”Det är en ren barmhärtighet”, sa han, ”för han är redan död.”

”Nej”, upprepade Catelyn, högre nu när hon återfått talförmågan. ”Nej, du får inte.” Hon kastade sig på fönstret för att ropa på hjälp, men mannen var snabbare än hon hade trott. Ena handen sattes för hennes mun och ryckte huvudet bakåt medan den andra höll dolken mot strupen. Han stank vämjeligt.

Med bägge händerna tog hon tag i knivbladet och drog av alla krafter bort det från halsen. Hon hörde honom svära i sitt öra och fingrarna var klibbiga av blod, men hon vägrade släppa taget om dolken. Handen som höll för hennes mun klämde åt hårdare så att hon inte kunde andas. Catelyn vred huvudet åt sidan och lyckades sätta tänderna i handen på honom och bet till så hårt hon orkade. Mannen morrade av smärta. Hon borrade in tänderna i hans hand så att den trasades sönder och hon fick smaken av hans blod i munnen. Plötsligt släppte han henne, och hon kippade efter luft och skrek. Han tog tag i hennes hår och ryckte undan hennes huvud. Hon snavade och föll omkull, och i nästa stund stod han lutad över henne medan han andades häftigt och skakade. Han hade fortfarande dolken i ett fast grepp i högra handen och den var klibbig av blod. ”Ni skulle inte vara här”, sa han enfaldigt.

Catelyn såg skuggan slinka in genom den öppna dörren bakom honom. Det hördes ett lågt mullrande ljud, tystare än ett morrande, bara en viskning om ett hot, men mannen måste ha uppfattat något för han började springa samtidigt som vargen tog språnget. De föll omkull tillsammans och ramlade nästan på Catelyn där hon låg. Vargen hade ett grepp om strupen på mannen, och hans skrik varade mindre än en sekund innan besten ryckte huvudet bakåt och slet upp halsen.

Hans blod kändes som varmt regn då det sprutade över ansiktet på henne.

Vargen tittade på henne. Käkarna var röda och våta och ögonen glödde gyllengula i det mörka rummet. Det var Brans varg, upptäckte hon. Naturligtvis var det det. ”Tack”, viskade Catelyn med svag och liten röst. Darrande höjde hon handen och vargen tassade närmare, luktade på fingrarna och började sedan slicka av blodet med sin våta, sträva tunga. När den hade fått bort allt blodet från hennes hand vände den sig tyst bort och hoppade upp på Brans säng där den lade sig. Catelyn började skratta hysteriskt.

Det var så Robb, mäster Luwin och ser Rodrik fann dem då de störtade in med hälften av vakterna på Vinterhed i släptåg. När skrattet äntligen dog bort svepte de in Catelyn i varma filtar och ledde henne tillbaka till hennes egna gemak i kärntornet. Gamla Nan klädde av henne och hjälpte henne ner i ett skållhett bad och tvättade av henne blodet med en mjuk tvättlapp.

Efteråt kom mäster Luwin för att sköta om hennes sår. Kniveggen hade trängt nästan ända in till benet på hennes fingrar och hårbottnen var öm och blödde där mannen ryckt loss en handfull hår. Livmedikusen talade om för henne att det var nu det skulle börja göra ont och gav henne vallmomjölk för att hjälpa henne att sova.

Till slut slöt hon ögonen.

När hon öppnade dem igen berättade de att hon sovit i fyra dygn. Catelyn nickade och satte sig upp i sängen. Nu verkade allt som hänt sedan Bran föll som en mardröm, en fasansfull dröm om blod och sorg, men hon hade smärtan i händerna som påminde henne om att det var verklighet. Hon kände sig svag och yr men samtidigt förunderligt beslutsam, som om en stor tyngd hade lyfts från hennes axlar.

”Jag vill ha bröd och honung”, sa hon till tjänarna, ”och säg till mäster Luwin att mina bandage behöver bytas.” De tittade förvånat på henne och skyndade sig att utföra hennes befallningar.

Catelyn mindes hur hon varit den senaste tiden och skämdes. Hon hade svikit dem allihop: barnen, sin make och sitt hus. Det skulle inte hända igen, och hon skulle minsann visa de här nordborna hur stark en Tully av Flodvattnet kunde vara.

Robb kom före maten. Rodrik Cassel var med honom liksom hennes makes myndling, Theon Greyjoy och slutligen Hallis Mollen, en muskulös vakt med fyrkantigt brunt skägg. Han var den nye vaktkaptenen, upplyste Robb. Hennes son var klädd i härdat läder och ringbrynja, noterade hon, och han hade ett svärd vid sidan.

”Vem var han?” frågade Catelyn.

”Ingen vet hans namn”, svarade Hallis Mollen. ”Han tillhörde inte Vinterhed, ers nåd, men några säger att de har sett honom stryka omkring slottet de senaste veckorna.”

”En av kungens män då”, sa hon, ”eller Lannisters. Han kan ha stannat kvar när de andra gav sig av.”

”Det är möjligt”, instämde Hallis. ”Det har varit så mycket främlingar här på Vinterhed att det inte fanns någon möjlighet att säga vem som tillhörde vem.”

”Han hade hållit sig gömd i stallarna”, insköt Greyjoy. ”Det kändes på lukten.”

”Och hur kunde han undgå att bli upptäckt?” frågade hon skarpt.

Hallis Mollen såg förlägen ut. ”Lord Eddard tog med sig många hästar söderut och vi skickade också ett dussin norrut till nattens väktare, och därför var hälften av spiltorna tomma och det var ingen större svårighet att gömma sig för stalldrängarna. Det kan tänkas att Hodor såg honom, för det sägs att pojken har uppfört sig lite underligt på sista tiden, men eftersom han är efterbliven…” Hallis skakade på huvudet.

”Vi upptäckte var han hade sovit”, inföll Robb, ”och han hade nittio silverhjortar i en läderpung som låg gömd under halmen.”

”Det är skönt att veta att min sons liv inte såldes billigt”, utbrast Catelyn bittert.

Hallis Mollen stirrade förbryllat på henne. ”Ursäkta, ers nåd, men menar ni att mannen var ute efter att döda er pojke?”

Greyjoy lät tvivlande. ”Det låter ju vansinnigt.”

”Han tänkte döda Bran”, fastslog Catelyn, ”för han muttrade hela tiden att jag inte skulle vara där. Han satte eld på biblioteket och trodde att jag skulle rusa dit för att släcka elden och ta vakterna med mig. Om jag inte hade varit halvgalen av sorg skulle det ha fungerat.”

”Varför skulle någon vilja döda Bran?” undrade Robb. ”Vid alla gudar, han är bara en liten hjälplös pojke som sover…”

Catelyn gav sin förstfödde en utmanande blick. ”Om du ska härska i Norden måste du tänka igenom de här sakerna, Robb. Svara på din egen fråga. Varför skulle någon vilja döda ett sovande barn?”

Innan han hann svara kom tjänarna tillbaka med en bricka med mat från köket. Där fanns mycket mer än hon bett om: varmt bröd, smör och honung och björnbärssylt, en baconskiva och ett löskokt ägg, en bit ost och en kanna mintte. Samtidigt kom också mäster Luwin.

”Hur mår min son, mäster?” Catelyn tittade på all maten och fann att hon inte hade någon aptit.

Mäster Luwin sänkte blicken. ”Tillståndet är oförändrat, ers nåd.”

Det var det svar hon förväntat sig, varken mer eller mindre. Händerna dunkade av smärta, som om knivbladet fortfarande skar in i dem. Hon skickade bort tjänarna och såg på Robb igen. ”Har du kommit fram till något svar än?”

”Någon är rädd för att Bran ska vakna upp”, sa Robb, ”rädd för vad han kan säga eller göra, rädd för något han vet.”

Catelyn var stolt över honom. ”Mycket bra.” Hon vände sig till den nye vaktkaptenen. ”Vi måste vaka över Bran, för om det kom en mördare kan det komma fler.”

”Hur många vakter vill ni ha, ers nåd?” frågade Hallis.

”Så länge lord Eddard är borta är det min son som är herre på Vinterhed”, svarade hon.

Robb rätade på ryggen. ”Placera en man i sjukrummet, natt och dag, en utanför dörren och två vid foten av trappan. Ingen får besöka Bran utan mitt eller min mors tillstånd.”

”Som ni befaller, ers nåd.”

”Gör det nu genast”, föreslog Catelyn.

”Och låt vargen stanna i rummet hos honom”, sa Robb.

”Ja”, instämde Catelyn och tillade sedan: ”Absolut.”

Hallis Mollen bugade och lämnade rummet.

”Lady Stark, lade ni märke till dolken som mördaren använde?” frågade ser Rodrik då vaktkaptenen försvunnit.

”Omständigheterna tillät mig inte att undersöka den närmare, men jag kan gå i god för att den var vass”, svarade Catelyn med ett torrt leende. ”Varför undrar ni det?”

”Vi fann kniven i bovens hand, och det tycktes mig som om det var ett alldeles för fint vapen för en sådan man, så jag studerade det länge och väl. Bladet är av valyriskt stål och fästet av drakben. Ett sådant vapen har inget att göra i händerna på en man som han. Någon gav det till honom.”

Catelyn nickade tankfullt. ”Stäng dörren, Robb.”

Han tittade undrande på henne men gjorde som hon sa.

”Det jag nu tänker berätta för er får inte lämna det här rummet”, förklarade hon för dem, ”och jag vill att ni går ed på det. Om bara hälften av det jag misstänker är sant befinner sig Ned och mina flickor i livsfara, och ett ord till fel person kan vara ödesdigert för dem.”

”Lord Eddard är som en andre far för mig”, sa Theon Greyjoy. ”Jag svär.”

”Ni har min ed”, sa mäster Luwin.

”Och min, ers nåd”, ekade ser Rodrik.

Hon tittade på sonen. ”Och du, Robb?”

Han nickade.

”Min syster Lysa tror att klanen Lannister mördade hennes make lord Arryn, kungens hand”, berättade Catelyn. ”Det slår mig att Jaime Lannister inte följde med ut och jagade den dagen Bran föll utan stannade kvar här i slottet.” Det var dödstyst i rummet. ”Jag tror inte att Bran föll ner från det där tornet”, avslutade hon i tystnaden. ”Jag tror han blev kastad.”

Chocken stod tydligt skriven i deras ansikten. ”Ers nåd, det är en monstruös anklagelse”, utbrast ser Rodrik Cassel, ”och inte ens kungamördaren skulle kunna mörda ett oskyldigt barn.”

”Skulle han inte?” frågade Theon Greyjoy. ”Det undrar jag.”

”Det finns ingen gräns för ätten Lannisters stolthet och ärelystnad”, påpekade Catelyn.

”Pojken har alltid klättrat som en apa”, inföll mäster Luwin tankfullt, ”och han kände till varenda sten på Vinterhed.”

”Vid alla gudar”, svor Robb och hans unga ansikte mörknade av vrede. ”Om det är sant ska han få sota för det.” Han drog sitt svärd och viftade med det i luften. ”Jag ska själv döda honom.”

”Stoppa undan det där!” fräste ser Rodrik ilsket åt honom. ”Lannister är hundratals fjärdingsväg härifrån. Dra aldrig svärdet om du inte tänker använda det. Hur många gånger ska jag behöva säga det till dig, dumma pojke?”

Generat stack Robb svärdet i skidan och var med ens ett barn igen. ”Jag ser att min son bär stål nu”, sa Catelyn till ser Rodrik.

”Jag tyckte det var på tiden”, svarade den gamle vapenmästaren.

Robb tittade ängsligt på henne. ”Det är hög tid”, förkunnade hon, ”för Vinterhed kan snart behöva alla sina svärd och det är säkrast att de inte är av trä.”

Theon Greyjoy lade handen på svärdsfästet och sa: ”Ers nåd, om det går så långt står mitt hus i stor skuld till ert.”

Mäster Luwin drog i halsringen som skavde mot huden. ”Allt vi har är hypoteser. Det är drottningens älskade bror som vi har för avsikt att anklaga, och hon kommer inte att uppta det nådigt. Vi måste ha bevis eller hålla tyst för alltid.”

”Vårt bevis är dolken”, sa ser Rodrik, ”för ett så fint vapen kan inte ha passerat obemärkt.”

Det fanns bara ett ställe att söka sanningen på, insåg Catelyn. ”Någon måste bege sig till Kungshamn.”

”Det kan jag göra”, erbjöd sig Robb.

”Nej, din plats är här”, svarade hon, ”för det måste alltid finnas en Stark på Vinterhed.” Hon betraktade ser Rodrik med sina stora vita polisonger, mäster Luwin i sin grå ämbetsdräkt, unge Greyjoy, mager och mörk och impulsiv. Vem skulle hon skicka? Vem skulle bli trodd? Så visste hon. Catelyn kämpade för att kasta av sig filtarna med fingrar som var stela och klumpiga i bandagen. Hon klev ur sängen. ”Jag måste själv bege mig dit.”

”Är det verkligen välbetänkt, ers nåd?” frågade mäster Luwin. ”Klanen Lannister skulle säkert bli misstänksam om ni dök upp.”

”Och hur blir det med Bran då?” frågade Robb. Den stackars pojken såg helt förvirrad ut nu. ”Du kan väl inte lämna honom?”

”Jag har gjort allt jag kan för Bran”, förklarade hon och lade sin skadade hand på hans arm. ”Hans liv vilar i gudarnas och mäster Luwins händer nu. Som du själv påminde mig, Robb, så har jag fler barn att tänka på.”

”Ni behöver ett väpnat följe, ers nåd”, sa Theon.

”Jag skickar med Hallis och en vaktstyrka”, föreslog Robb.

”Nej”, invände Catelyn, ”ett stort följe drar till sig oönskad uppmärksamhet och jag vill inte att klanen Lannister ska veta att jag kommer.”

Ser Rodrik protesterade. ”Ers nåd, låt åtminstone mig få ledsaga er, för kungsvägen kan vara farlig för en ensam kvinna.”

”Jag tänker inte ta kungsvägen”, upplyste Catelyn. Hon tänkte efter och nickade sedan till samtycke. ”Två ryttare kan ta sig fram lika snabbt som en, och bra mycket snabbare än en lång kolonn med vagnar och karosser. Jag välkomnar ert sällskap, ser Rodrik. Vi ska följa Vita kniven ner till havet och hyra ett skepp i Vita hamnen. Starka hästar och friska vindar ska föra oss till Kungshamn långt före Ned och klanen Lannister.” Och då, tänkte hon, får vi kanske reda på sanningen.

SANSA

Eddard Stark hade gett sig ut före gryningen, talade mamsell Mordana om för Sansa då de bröt fastan. ”Kungen skickade efter honom. Ännu en jakt, förmodar jag. Det finns fortfarande vilda uroxar i de här trakterna, har jag hört.”

”Jag har aldrig sett en uroxe”, sa Sansa och gav Lady en bit bacon under bordet. Skräckvargen tog den ur hennes hand lika fint som en drottning.

Mamsell Mordana fnös ogillande. ”En fin dam matar inte hundar vid bordet”, förmanade hon och bröt av ännu en bit honungskaka och lät honungen droppa ner på brödet.

”Det är inte en hund utan en skräckvarg”, påpekade Sansa samtidigt som Lady slickade hennes fingrar med sin sträva tunga. ”Och pappa sa att vi fick ha dem med oss om vi ville.”

Det blidkade inte mamsellen. ”Du är en snäll flicka, Sansa, men det säger jag, när det kommer till den där besten är du lika egensinnig som din syster Arya.” Hon rynkade ögonbrynen. ”Var är Arya någonstans förresten?”

”Hon var inte hungrig”, svarade Sansa trots att hon mycket väl visste att hennes syster förmodligen hade smugit ner till köket för flera timmar sedan och övertalat någon kökspojke att ge henne frukost.

”Påminn henne att hon måste klä sig snyggt i dag, den grå sammetsklänningen kanske, för vi är alla tre inbjudna att åka tillsammans med drottningen och prinsessan Myrcella i den kungliga karossen, och vi måste ta oss så bra ut som möjligt.”

Det gjorde redan Sansa. Hon hade borstat sitt långa, kastanjeröda hår tills det glänste och satt på sig sin vackraste blå sidenklänning. Hon hade sett fram emot den här dagen i över en vecka, för det var en stor ära att få åka tillsammans med drottningen, och dessutom skulle kanske prins Joffrey vara där, hennes trolovade. Bara tanken på honom fick det att pirra i magen, även om de inte skulle gifta sig på många år än. Sansa kände egentligen inte Joffrey ännu, men hon var redan kär i honom. Han såg precis ut som hennes drömprins, lång och stilig och stark med hår som guld, och hon satte högt värde på de få stunder hon fick tillbringa i hans sällskap. Det enda hon oroade sig för den här dagen var Arya, för hon hade en förmåga att förstöra allting, och man visste aldrig vad hon kunde ta sig till. ”Det ska jag göra”, lovade Sansa osäkert, ”men hon kommer ändå att klä sig på samma sätt som hon alltid gör.” Hon hoppades att det inte skulle bli alltför genant. ”Får jag gå från bordet?”

”Det får du.” Mamsell Mordana tog för sig mer bröd och honung, och Sansa reste sig från bänken och sprang ut ur värdshusets skänkrum med Lady i hälarna.

Då hon kom ut stod hon en stund mitt bland ropen och svordomarna och de knarrande trähjulen och såg männen ta ner tälten och lasta vagnarna för ännu en dags marsch. Värdshuset var en stor trevåningsbyggnad i ljus sten, den största Sansa någonsin sett, men ändå hade där bara funnits plats för mindre än en tredjedel av kungens sällskap, som nu hade vuxit till över fyra hundra personer med faderns följe inräknat plus de friryttare som slutit sig till dem på vägen.

Hon fann Arya vid stranden av floden Treudden där hon försökte hålla Nymeria still medan hon borstade pälsen ren från torkad lera. Skräckvargen gillade inte behandlingen. Arya hade samma skinnkläder på sig som hon haft dagen innan och dagen före dess.

”Det är bäst du sätter på dig något snyggt”, sa Sansa till henne, ”för det har mamsell Mordana sagt. Vi ska åka i drottningens kaross tillsammans med prinsessan Myrcella i dag.”

”Inte jag”, förkunnade Arya och försökte borsta ut en tova i Nymerias trassliga grå päls, ”för Mycah och jag ska rida uppströms och leta efter rubiner vid vadstället.”

”Rubiner”, upprepade Sansa och begrep ingenting. ”Vad då för rubiner?”

Arya såg på henne som om hon vore en idiot. ”Rhaegars rubiner. Det var här kung Robert dödade honom och vann kronan.”

Sansa gav sin taniga lillasyster en klentrogen blick. ”Du kan inte leta efter rubiner för prinsessan väntar oss och drottningen har bjudit oss bägge två.”

”Det struntar jag i”, svarade Arya, ”och det finns inte ens några fönster på karossen, så man kan inte se någonting.”

”Vad finns det att se?” undrade Sansa irriterat. Hon hade blivit överlycklig över inbjudan, och nu skulle hennes idiotiska syster förstöra alltihop, precis som hon varit rädd för. ”Det är ju bara fält och bondgårdar och borgar.”

”Det är det inte alls”, protesterade Arya envist, ”och om du följde med oss någon gång skulle du få se.”

”Jag avskyr att rida”, utbrast Sansa hett, ”för man blir bara smutsig och dammig och mörbultad.”

Arya ryckte på axlarna. ”Stå still!” fräste hon åt Nymeria. ”Det gör inte ont.” Till Sansa sa hon: ”Medan vi red över Näset räknade jag till trettiosex blommor som jag aldrig tidigare sett, och Mycah visade mig en krokodil.”

Sansa rös. I tolv dagar hade de färdats över Näset längs en krokig broväg som slingrade sig genom ändlös svart sumpmark och hon hade hatat vartenda ögonblick. Luften hade varit fuktig och klibbig och brovägen så smal att de inte ens kunde slå läger ordentligt på natten utan var tvungna att stanna på själva kungsvägen. Täta snår med till hälften översvämmade träd växte tätt intill vägkanterna med grenarna fulla av bleka svampartade klängväxter. I gyttjan och gölarna med stillastående vatten fanns vackra blommor, men om man var dum nog att lämna brovägen för att plocka dem fanns det kvicksand, som bara väntade på att suga ner en, och ormar som iakttog en från träden och krokodiler som flöt halvt gömda under ytan och såg ut som svarta stockar med ögon och tänder.

Inget av detta hejdade naturligtvis Arya. En dag kom hon tillbaka flinande med hela sitt hästansikte, rufsig i håret och med leriga kläder och med en slokande bukett purpurfärgade blommor till fadern. Sansa hoppades hela tiden att han skulle säga åt Arya att hon måste uppföra sig ordentligt och uppträda som den högättade dam hon var, men det gjorde han aldrig, han bara kramade om henne och tackade henne för blommorna, och det gjorde henne bara värre.

Sedan visade det sig att de purpurfärgade blommorna hette giftkyssen, och Arya fick utslag på armarna. Sansa trodde det skulle lära henne en läxa, men Arya bara skrattade och nästa dag gned hon in hela armarna med lera precis som en okunnig bondkvinna bara för att hennes gode vän Mycah hade sagt att leran skulle få det att sluta klia. Hon hade blåmärken på armar och axlar också, mörkt blålila strimmor och bleknade gulgröna fläckar. Sansa hade nog sett dem då systern klädde av sig för att gå och lägga sig. Hur hon fått dem visste bara de sju gudarna.

Arya fortsatte att borsta ut Nymerias tovor och pratade på om vad hon sett då hon varit ute på upptäcktsfärd söderut. ”I förra veckan hittade vi ett vakttorn där det spökade och dagen innan dess jagade vi en hjord vildhästar. Du skulle ha sett hur de sprang när de fick vittring på Nymeria.” Vargen skruvade på sig i hennes grepp och Arya grälade på henne. ”Sluta med det där, jag måste ta andra sidan också, för du är alldeles lerig.”

”Du får inte lämna kolonnen”, påminde Sansa henne. ”Det har far sagt.”

Arya ryckte på axlarna. ”Jag var inte långt borta, och dessutom hade jag Nymeria med mig hela tiden. Förresten är det inte alltid jag lämnar den heller, för ibland är det roligt att bara rida längs vagnarna och prata med folk.”

Sansa visste allt om vilken sorts folk Arya tyckte om att prata med: väpnare och stalldrängar och tjänsteflickor, gamla män och nakna barn, och friryttare av tvivelaktig härkomst som var grova i mun. Arya umgicks med precis vem som helst, och den här Mycah var värst av dem alla, son till en slaktare, tretton år och vild, och han sov i köttvagnen och stank av slaktbänken. Bara åsynen av honom fick Sansa att må illa, men Arya tycktes föredra hans sällskap framför hennes.

Sansa började tappa tålamodet. ”Du måste följa med mig”, sa hon bestämt till systern, ”för du kan inte tacka nej till drottningen och mamsell Mordana väntar dig.”

Arya låtsades inte om henne utan ryckte till hårt med borsten. Nymeria morrade och drog sig förnärmad en bit bort. ”Kom tillbaka!”

”Det blir citronkakor och te”, fortsatte Sansa, vuxen och förnuftig. Lady strök sig mot hennes ben. Sansa kliade henne bakom öronen och Lady satte sig på bakbenen bredvid henne och såg Arya jaga Nymeria. ”Varför vill du rida på en illaluktande gammal häst och bli mörbultad och svettig när du kan luta dig mot fjäderkuddar och äta kakor tillsammans med drottningen?”

”Jag tycker inte om drottningen”, upplyste Arya nonchalant. Sansa drog efter andan och var chockerad över att ens Arya kunde säga något sådant, men systern pladdrade obekymrat på. ”Hon låter mig inte ens ta med Nymeria.” Hon stoppade borsten i bältet och närmade sig vargen, och Nymeria iakttog henne med vaksam blick.

”En kunglig kaross är inte någon plats för en varg”, påpekade Sansa, ”och prinsessan Myrcella är rädd för dem, det vet du.”

”Myrcella är en liten baby.” Arya tog Nymeria om halsen, men i samma stund som hon drog fram borsten igen slet sig skräckvargen fri och skuttade därifrån. Frustrerad kastade Arya borsten i marken. ”Dumma varg!” skrek hon.

Sansa kunde inte låta bli att småle. Hundgårdsmästaren hade en gång berättat för henne att djur tar efter sin herre. Hon gav Lady en snabb liten kram och Lady slickade henne på kinden. Sansa fnissade. Det hörde Arya och hon svängde runt och blängde ilsket på systern. ”Jag bryr mig inte om vad du säger, för jag ska ut och rida.” Hennes långa hästansikte fick det där envisa uttrycket som betydde att hon tänkte göra något egensinnigt.

”Vid alla gudar, Arya, ibland uppför du dig som ett sådant barn”, utbrast Sansa. ”Då får jag väl gå själv då, och det blir mycket trevligare på det sättet. Lady och jag ska äta alla citronkakorna och ha jätteroligt utan dig.”

Hon vände sig om för att gå därifrån, men Arya ropade efter henne: ”De kommer inte att låta dig ta med Lady heller.” Innan Sansa hann tänka ut ett lämpligt svar hade hon försvunnit bortåt floden på jakt efter Nymeria.

Ensam och förödmjukad gick Sansa den långa vägen tillbaka till värdshuset där hon visste att mamsell Mordana skulle sitta och vänta. Lady tassade tyst vid hennes sida. Hon hade inte långt till tårarna. Det enda hon ville var att allt skulle vara trevligt och vackert, precis som det var i balladerna. Varför kunde inte Arya vara snäll och rar och fin som prinsessan Myrcella? En sådan syster skulle hon velat ha.

Sansa fattade aldrig hur två systrar som fötts med bara två års mellanrum kunde vara så olika. Det skulle varit lättare om Arya varit en oäkting som deras halvbror Jon. Hon såg till och med ut som Jon med ätten Starks långa ansikte och bruna hår och hade ingenting av modern i dragen eller färgerna. Och Jons mor hade varit lågättad, det viskade folk i varje fall. En gång när Sansa var mindre hade hon frågat modern om det inte blivit något misstag och trollen kanske hade stulit hennes riktiga syster. Men modern hade bara skrattat och sagt att nog var Arya hennes dotter alltid och Sansas äkta syster, blod av deras blod. Sansa kunde inte föreställa sig varför modern skulle vilja ljuga om den saken, så hon hade antagit att det måste vara sant.

Då hon närmade sig mitten av lägret glömde hon snart sina bekymmer, för det hade samlats en massa folk omkring drottningens kaross. Sansa hörde hur det surrade av upphetsade röster som i en bikupa. Dörrarna var öppna, såg hon, och drottningen stod på översta trappsteget och log ner mot någon. ”Rådet visar oss en stor ära, mina herrar”, hörde hon henne säga.

”Vad är det som står på?” frågade hon en väpnare som hon kände.

”Rådet har skickat ryttare från Kungshamn för att eskortera oss resten av vägen”, svarade han. ”En hedersvakt för kungen.”

Angelägen om att se lät Sansa Lady bana väg för dem genom trängseln, för folk flyttade sig hastigt åt sidan när de fick syn på skräckvargen. Då Sansa kom närmare upptäckte hon att två riddare knäböjde framför drottningen och deras rustningar var så fina och praktfulla att hon bara stirrade.

Den ene riddaren hade en rustning av vita emaljerade fjäll som glänste som nyfallen snö med ciseleringar och spännen som glittrade i solen. När han tog av sig hjälmen såg Sansa att det var en gammal man med hår lika vitt som rustningen, men ändå verkade han stark och elegant. Från hans axlar hängde kungsvaktens snövita mantel.

Hans följeslagare var en man i tjugoårsåldern vars rustning bestod av metallplattor i djupaste skogsgrönt. Det var den stiligaste man Sansa någonsin sett: lång och kraftfullt byggd med kolsvart hår, som nådde ner till axlarna och ramade in ett slätrakat ansikte, och skrattande gröna ögon som harmonierade med rustningen. Under ena armen hade han en hornprydd hjälm och den magnifika hjälmkammen skimrade av guld.

Först lade Sansa inte märke till den tredje främlingen, för han knäböjde inte tillsammans med de andra utan stod vid sidan av bredvid deras hästar. Det var en mager och bister man som under tystnad följde det som skedde. Hans ansikte var koppärrigt och skägglöst med djupt liggande ögon och infallna kinder. Trots att han inte var någon gammal man hade han bara kvar några få hårtestar som stack ut ovanför öronen, men dem hade han låtit växa långa som en kvinnas hår. Han bar en järngrå ringbrynja över lager av härdat läder, och den var enkel och osmyckad och skvallrade om ålder och flitig användning. Ovanför högra axeln syntes det missfärgade läderfästet på klingan som han hade hängande på ryggen: ett slagsvärd som var för långt att bäras vid sidan.

”Kungen har gett sig ut på jakt, men jag vet att han blir glad över att se er när han kommer tillbaka”, sa drottningen till de båda riddarna som knäböjde framför henne, men Sansa kunde inte slita blicken från den tredje mannen, och han tycktes känna hennes blick, för han vred långsamt på huvudet. Lady morrade. Plötsligt fylldes Sansa Stark av skräck, och hon hade aldrig i hela sitt liv varit så rädd. Hon backade ett steg och stötte till någon.

Starka händer tog henne om axlarna och för ett ögonblick trodde Sansa att det var fadern, men då hon vände sig om stirrade Sandor Cleganes brännskadade ansikte ner på henne med munnen förvriden till ett fasansfullt hånflin. ”Du skakar ju, flicka”, sa han med väsande röst. ”Skrämmer jag dig så?”

Det gjorde han och hade gjort det sedan hon första gången såg den förödelse som elden ställt till med i hans ansikte, men nu verkade han inte hälften så skrämmande som den andre, fast Sansa slet sig ändå loss från honom. Blodhunden skrattade och Lady ställde sig mellan dem och morrade varnande. Sansa sjönk ner på knä och slog armarna om vargen. Det stod fullt av folk omkring dem och stirrade och hon kände deras blickar på sig. Här och var hörde hon låga kommentarer och fniss.

”En varg”, utropade en man och någon annan sa: ”Vid alla sju helveten, det där är en skräckvarg”, och den förste mannen frågade: ”Vad gör den i lägret?”, och Blodhundens väsande röst svarade: ”Familjen Stark använder dem som ammor.” Sansa märkte att de båda främmande riddarna tittade ner på henne och Lady med dragna svärd och då blev hon rädd igen och skämdes och ögonen fylldes av tårar.

Hon hörde drottningen säga: ”Gå till henne, Joffrey.”

Så stod hennes prins där.

”Lämna henne i fred”, sa Joffrey. Han lutade sig över henne och var mycket ståtlig i blått ylle och svart läder med de gyllene lockarna skinande som en krona i solen. Han räckte henne handen och drog upp henne på fötter. ”Vad är det, min kära? Varför är du rädd? Ingen ska göra dig något ont. Stoppa ner svärden igen allihop, för vargen är bara hennes lilla husdjur.” Han tittade på Sandor Clegane. ”Och du, hund, i väg med dig, för du skrämmer min trolovade.”

Den ständigt lika trogne Blodhunden bugade och försvann tyst i mängden, och Sansa försökte återfå behärskningen. Hon kände sig som en idiot, för hon var ju trots allt en Stark av Vinterhed, en högättad dam och en dag skulle hon bli drottning. ”Det var inte han, dyre prins”, försökte hon förklara, ”utan den andre.”

De bägge främmande riddarna växlade en blick. ”Payne?” småskrattade den unge mannen i grön rustning.

Den äldre mannen i vitt talade mjukt till Sansa. ”Ofta skrämmer ser Ilyn även mig, lilla vän, för han ser skräckinjagande ut.”

”Och det ska han också göra.” Drottningen hade stigit ner från karossen och åskådarna drog sig åt sidan för att släppa fram henne. ”Om de onda inte fruktar kungens rättvisa har man valt fel man för ämbetet.”

Äntligen fick Sansa mål i mun. ”Då har ni definitivt valt rätt man, ers höghet”, förklarade hon och skrattsalvorna dånade runt omkring henne.

”Väl talat, barn”, berömde den gamle mannen i vitt, ”och som det anstår dottern till Eddard Stark. Det är en ära att få göra din bekantskap även om vi möts under lite ovanliga former. Jag är ser Barristan Selmy i kungsvakten.” Han bugade.

Sansa kände igen namnet och nu visade hon prov på den uppfostran som mamsell Mordana under årens lopp bibringat henne. ”Befälhavaren för kungsvakten”, sa hon artigt, ”och rådgivare till Robert och till Aerys Targaryen före honom. Äran är helt på min sida, ädle riddare, för även långt uppe i norr prisar trubadurerna Barristan den djärves bedrifter.”

Den gröne riddaren skrattade igen. ”Barristan den gamle, menar du. Smickra honom inte så förskräckligt, barn, för han har redan alltför höga tankar om sig själv.” Han log mot henne. ”Och nu, vargflicka, om du kan sätta ett namn även på mig måste jag medge att du inte kan vara någon annan än vår hands dotter.”

Joffrey stelnade till bredvid henne. ”Tänk på hur du tilltalar min trolovade.”

”Jag kan svara”, insköt Sansa snabbt för att släcka prinsens vrede och log mot den gröne riddaren. ”Er hjälm har gyllene horn, ers nåd, och kronhjorten är kungahusets vapen. Kung Robert har två bröder och eftersom ni är så ung måste ni vara Renly Baratheon, lord av Stormens ände och rådgivare till kungen, och så namnger jag er.”

Ser Barristan småskrattade. ”Eftersom han är så ung måste han vara en struttande sprätt, och så namnger jag honom.”

Alla skrattade, och högst av alla lord Renly själv. Spänningen i luften var försvunnen och Sansa började känna sig väl till mods…tills ser Ilyn Payne knuffade sig fram mellan två män och stod där framför henne med hårt ansikte. Han sa inte ett ord. Lady visade tänderna och började morra lågt och hotfullt, men den här gången tystade Sansa vargen med en klapp på huvudet. ”Jag ber om ursäkt ifall jag har förolämpat er, ser Ilyn”, sa hon.

Hon väntade på ett svar, men det kom inget. Då skarprättaren såg på henne tycktes hans bleka, färglösa ögon slita av henne kläderna och sedan huden så att hennes själ var alldeles naken framför honom. Fortfarande utan att säga ett ord vände han sig om och gick därifrån.

Sansa förstod inte och tittade på prinsen. ”Sa jag något fel, ers höghet? Varför ville han inte tala till mig?”

”Ser Ilyn har inte känt sig talför på de senaste fjorton åren”, kommenterade lord Renly med ett illmarigt leende.

Joffrey gav sin farbror en hatisk blick och tog sedan Sansas händer i sina. ”Aerys Targaryen lät dra ut hans tunga med heta tänger.”

”Men han är mycket vältalig med svärdet”, insköt drottningen, ”och han är obrottsligt lojal mot riket.” Så log hon vänligt och tillade: ”Sansa, rådgivarna och jag måste samtala ända tills kungen kommer tillbaka med din far, så jag är rädd för att vi får skjuta upp din dag tillsammans med Myrcella. Framför mina ursäkter till din syster, men du kan väl ta hand om vår gäst i dag, Joffrey?”

”Gärna, mor”, svarade Joffrey formellt. Han tog Sansa i armen och ledde henne bort från karossen, och hennes livsandar steg. En hel dag med prinsen! Hon betraktade Joffrey med tillbedjan i blicken. Han var så ståtlig, tänkte hon, och han hade räddat henne från ser Ilyn och Blodhunden på nästan samma sätt som i balladerna, som den gången ser Serwyn av spegelskölden räddade prinsessan Daeryssa från jättarna eller prins Aemon drakriddaren försvarade drottning Naerys heder mot den ondskefulle ser Morgils förtal.

Joffrey lade handen på hennes arm och det fick hjärtat att slå fortare. ”Vad vill du göra?”

Vara tillsammans med dig, tänkte Sansa, men högt sa hon: ”Det får du bestämma, min prins.”

Joffrey tänkte efter. ”Vi skulle kunna ta en ridtur.”

”Å, jag älskar att rida”, försäkrade Sansa.

Joffrey kastade en blick på Lady som följde dem i hälarna. ”Din varg kan skrämma hästarna och min hund skrämmer tydligen dig. Vad säger du om att lämna kvar bägge två och ge oss ut på egen hand?”

Sansa tvekade. ”Om du vill”, svarade hon tvekande, ”och jag antar att jag kan binda Lady.” Men hon förstod inte riktigt. ”Jag visste inte att du hade någon hund…”

Joffrey skrattade. ”Egentligen är han min mors hund, och hon har satt honom på att vakta mig, så det gör han.”

”Du menar Blodhunden”, sa hon och blev arg på sig själv för att hon fattade så långsamt. Hennes prins skulle aldrig kunna älska henne om hon verkade dum. ”Är det säkert att lämna honom kvar?”

Prins Joffrey såg ut att vara irriterad över att hon ens kom på tanken att fråga. ”Var inte rädd, min söta, för jag är nästan vuxen och jag slåss inte med trä som dina bröder. Allt jag behöver är det här.” Han drog sitt svärd och visade det för henne: ett tveeggat långsvärd, som var skickligt förminskat för att passa en pojke på tolv, i glänsande blått stål med läderkavel och ett lejonhuvud i guld som svärdsknapp. Sansa kom med beundrande utrop och Joffrey såg belåten ut. ”Jag kallar det Lejontand”, berättade han.

Så de lämnade kvar hennes skräckvarg och hans livvakt i lägret och gav sig i väg längs den norra stranden av Treudden med bara Lejontand i sällskap.

Det var en sagolik, magisk dag. Luften var varm och tung av blomdoft och här hade skogarna en mjuk skönhet som Sansa aldrig sett i Norden. Prins Joffreys häst var en fux, snabb som vinden, och han red den med vårdslös nonchalans och så fort att Sansa hade all möda i världen att hinna med på sitt sto. Det var en dag som gjord för äventyr. De utforskade hålorna i flodbanken och spårade en skuggkatt till dess lya, och när de blev hungriga hittade Joffrey ett fäste med hjälp av röken och sa åt folket att hämta mat och vin till sin prins och hans dam. De åt färsk forell från floden och Sansa drack mer vin än hon någonsin gjort förut. ”Far låter oss bara få en bägare och bara på fester”, erkände hon för prinsen.

”Min trolovade får dricka så mycket hon vill”, förkunnade Joffrey och fyllde på hennes bägare.

Efter maten tog de det lugnare. Joffrey sjöng för henne medan de red och hans röst var klar och melodisk. Sansa kände sig lite yr av vinet. ”Borde vi inte vända tillbaka?” frågade hon.

”Snart”, svarade Joffrey. ”Slagfältet ligger alldeles där framme vid flodkröken, och det var där min far dödade Rhaegar Targaryen. Han krossade bröstet på honom, krasch, rakt igenom rustningen.” Joffrey svingade en inbillad stridsklubba för att visa henne hur det hade gått till. ”Sedan dödade morbror Jaime gamle Aerys och min far blev kung…Men vad är det som låter?”

Sansa hörde det också, ljudet av trä mot trä som ekade i skogen. ”Jag vet inte”, sa hon, men det gjorde henne nervös. ”Kom Joffrey, så rider vi tillbaka.”

”Jag vill se vad det är.” Joffrey styrde hästen i riktning mot ljudet, och Sansa hade inget annat val än att följa efter. Ljudet blev högre och tydligare, ett klapper av trä mot trä, och när de kom närmare hörde de tunga andetag också och då och då ett stönande.

”Det är någon där”, sa Sansa ängsligt. Hon kom att tänka på Lady och önskade att skräckvargen varit med henne.

”Du är trygg med mig”, försäkrade Joffrey och drog Lejontand ur skidan, och ljudet av stål mot läder fick henne att darra. ”Den här vägen”, sa han och red igenom en träddunge.

I en glänta alldeles invid floden fick de syn på en pojke och en flicka som lekte riddare. Deras svärd var träkäppar — kvastskaft såg det ut som — och de for fram över gräset och svingade dem av alla krafter. Pojken var flera år äldre, huvudet längre och mycket starkare, och det var han som gick till anfall. Flickan, en mager stackare i smutsiga skinnkläder, hoppade åt sidan och lyckades parera de flesta av pojkens slag, men inte alla. När hon försökte göra ett utfall mot honom, tog han emot hennes slag med sin käpp, svepte hennes åt sidan och träffade henne hårt på fingrarna. Hon skrek till och släppte vapnet.

Prins Joffrey skrattade. Pojken såg sig om med uppspärrade ögon, ryckte till och tappade käppen i gräset. Flickan blängde ilsket på dem medan hon sög på knogarna där smällen träffat och Sansa blev förfärad. ”Arya!” utropade hon klentroget.

”Ge er i väg”, ropade Arya tillbaka med ilskna tårar i ögonen. ”Vad gör ni här? Lämna oss i fred!”

Joffrey tittade från Arya till Sansa och tillbaka igen. ”Din syster?” Rodnande nickade hon. Joffrey granskade pojken, som var klumpig med grovt, fräknigt ansikte och tjockt rött hår. ”Och vem är du, pojk?” frågade han i befallande ton.

”Mycah, ers höghet”, muttrade pojken som kände igen prinsen och vände bort blicken.

”Han är son till slaktaren”, berättade Sansa.

”Han är min vän”, utbrast Arya skarpt, ”och ni ska låta honom vara i fred.”

”En slaktarson som vill bli riddare, eller?” Joffrey hoppade ner från hästen med svärdet i handen. ”Ta upp svärdet, slaktarpojk”, uppmanade han med ögonen lysande av munterhet. ”Nu ska vi se hur duktig du är.”

Mycah stod där stel av rädsla.

Joffrey gick fram till honom. ”Seså, ta upp det. Eller slåss du bara med småflickor?”

”Hon bad mig göra det, ers höghet”, försvarade sig Mycah. ”Hon bad mig.”

Sansa behövde bara kasta en blick på Arya och se hennes rodnande kinder för att veta att pojken talade sanning, men Joffrey var inte på humör att lyssna, och vinet hade gjort honom vild. ”Tänker du ta upp svärdet eller inte?”

Mycah skakade på huvudet. ”Det är bara en käpp, ers höghet. Det är inget svärd utan bara en käpp.”

”Och du är bara en slaktares pojke och ingen riddare.” Joffrey höjde Lejontand och satte spetsen mot Mycahs kind under ögat medan pojken stod där och darrade. ”Det var min trolovades syster du slog, vet du det?” Blodet trängde fram där svärdet tryckte mot Mycahs hud och långsamt började det rinna nedför pojkens kind.

”Sluta!” skrek Arya och tog upp sin käpp från marken.

Sansa blev rädd. ”Håll dig utanför det här, Arya.”

”Jag ska inte göra honom…särskilt illa”, sa prins Joffrey till Arya utan att ta blicken från slaktarsonen.

Arya kastade sig över honom.

Sansa hoppade ner från stoet, men hon var för långsam. Arya svingade käppen med bägge händerna och det hördes ett högt brak då träet splittrades mot prinsens bakhuvud, och sedan hände allt på en gång inför ögonen på den förfärade Sansa. Joffrey vacklade till och svängde runt samtidigt som han svor ursinnigt. Mycah sprang mot träden så fort benen bar honom, och Arya svingade käppen mot prinsen igen, men den här gången parerade prins Joffrey hugget med Lejontand och slog den avbrutna käppen ur händerna på henne. Sansa skrek: ”Nej, nej, sluta, sluta båda två, ni förstör alltihop”, men ingen lyssnade på henne. Arya tog upp en sten och kastade den mot Joffreys huvud men träffade i stället hans häst, och fuxen stegrade sig och galopperade i väg efter Mycah. ”Sluta, låt bli, sluta!” tjöt Sansa. Joffrey högg efter Arya med svärdet medan han skrek oanständigheter, fruktansvärda ord, fula ord. Arya ryggade tillbaka, för nu var hon rädd, men Joffrey följde efter och jagade henne mot skogsdungen där han tryckte upp henne mot ett träd. Sansa visste inte vad hon skulle ta sig till utan stod bara hjälplöst och nästan blind av tårar och tittade på.

Så svepte något grått förbi henne och plötsligt var Nymeria där. Hon hoppade och käftarna slöts om Joffreys svärdsarm. Svärdet föll ur hans fingrar då vargen knuffade omkull honom, och de rullade runt i gräset medan vargen morrade och slet i honom och prinsen tjöt av smärta. ”Ta bort den!” skrek han. ”Ta bort den!”

Aryas röst var som en pisksnärt. ”Nymeria!”

Skräckvargen släppte Joffrey och ställde sig bredvid Arya. Prinsen låg i gräset och kved medan han höll om sin sargade arm, och skjortan var genomdränkt av blod. ”Hon gjorde dig inte…särskilt illa”, sa Arya, tog upp Lejontand från marken och ställde sig över honom medan hon höll svärdet med bägge händerna.

Joffrey gav ifrån sig ett ängsligt, gnällande läte då han tittade upp på henne. ”Nej, gör mig inte illa”, sa han, ”för då talar jag om det för mor.”

”Låt honom vara i fred!” skrek Sansa åt systern.

Arya svängde runt och kastade med all kraft upp svärdet i luften, och det blå stålet blixtrade i solen då svärdet for i väg ut över floden. Det träffade vattnet och försvann med ett plask. Joffrey stönade, och Arya rusade fram till sin häst med Nymeria i hälarna.

Då de försvunnit gick Sansa fram till prins Joffrey. Hans ögon var slutna av smärta och han andades stötigt. Sansa knäböjde bredvid honom. ”Joffrey”, snyftade hon, ”å, titta vad de har gjort, titta vad de har gjort, min stackars prins. Var inte rädd, jag ska rida till fästet och skaffa hjälp åt dig.” Ömt sträckte hon ut handen och strök tillbaka hans mjuka, gyllenblonda hår.

Ögonen flög upp och han såg på henne, men där syntes inget annat än avsky, inget annat än förakt. ”Gå då!” fräste han. ”Men rör mig inte.”

EDDARD

”De har hittat henne, ers nåd.”

Ned reste sig snabbt. ”Våra män eller klanen Lannisters?”

”Det var Jory”, svarade hans förvaltare Vayon Poole, ”och hon är inte skadad.”

”Gudarna vare tack”, utbrast Ned. Hans män hade sökt efter Arya i fyra dagar nu, men drottningens män hade också varit ute och letat. ”Var är hon? Säg åt Jory att genast komma hit med henne.”

”Jag är ledsen, ers nåd”, började Poole, ”men vakterna vid porten var klanen Lannisters män och de informerade drottningen när Jory kom med henne, och de har fört henne raka vägen till kungen…”

”Må djävulen ta den kvinnan!” fräste Ned och stegade mot dörren. ”Hämta Sansa och ta med henne till audienssalen, för hennes version av historien kan behövas.” Rasande störtade han nedför torntrappan. De första tre dagarna hade han själv lett spaningspatrullen och hade knappt sovit en timme sedan Arya försvann. Den här morgonen hade han varit så förtvivlad och trött att han knappt kunde stå på benen, men nu gav ursinnet honom styrka.

Flera män ropade till honom då han gick över borggården, men Ned hade för bråttom för att bry sig om att svara. Helst skulle han ha velat springa, men han var trots allt kungens hand och en hand måste uppträda med värdighet. Han var medveten om blickarna som följde honom, om de mumlande rösterna som undrade vad han skulle göra.

De befann sig i en liten borg en halv dagsritt söder om Treudden som tillhörde ser Raymun Darry, och det kungliga sällskapet hade objudet gjort sig till hans gäster medan jakten på Arya och slaktarens pojke gick av stapeln på bägge sidor om floden. De var inga välkomna besökare. Ser Raymun hade svurit trohetsed till kungen, men hans släkt hade kämpat under Rhaegars drakbaner i slaget vid Treudden, och hans tre äldre bröder hade dött där, något som varken Robert eller ser Raymun glömt. Smockan hängde i luften hela tiden eftersom både kungens, Darrys, Lannisters och Starks män var hopträngda i en borg som var alldeles för liten för alla dessa människor.

Kungen hade lagt beslag på ser Raymuns audienssal, och det var där Ned hittade dem. Det var fullt av folk i salen då han störtade in, för mycket, tänkte han, för om han och Robert i enrum fått göra upp den här saken kunde de ha kommit överens.

Robert satt hopsjunken i Darrys högsäte i bortre änden av salen och ansiktet var buttert och vresigt. Cersei Lannister och hennes son stod bredvid honom, och drottningen hade handen på Joffreys axel. Pojken hade fortfarande tjocka sidenbandage om armen.

Arya stod mitt i salen med bara Jory Cassel bredvid sig och hon hade allas ögon på sig. ”Arya”, ropade Ned högt och stövlarna ekade mot stengolvet då han stegade fram till henne. När hon fick syn på honom gav hon ifrån sig ett skrik och började gråta.

Ned föll ner på ett knä och tog henne i famnen. Hon skakade. ”Jag är ledsen”, snyftade hon. ”Jag är ledsen, jag är ledsen.”

”Jag vet”, mumlade han. Hon kändes så späd i hans famn, bara en tanig liten flicka, och det var svårt att förstå hur hon kunde ha ställt till ett sådant rabalder. ”Är du skadad?”

”Nej.” Hon var smutsig i ansiktet och tårarna gjorde rosa fåror på kinderna. ”Bara hungrig. Jag åt lite bär, men det fanns inget annat.”

”Du ska snart få mat”, lovade Ned, reste sig och gick fram till kungen. ”Vad ska det här betyda?” Blicken svepte över salen och letade efter vänligt sinnade ansikten, men bortsett från hans egna män fanns där inte många. Ser Raymun Darry visade inte med en min vad han tänkte. Lord Renly smålog och det kunde betyda vad som helst, och gamle ser Barristan var allvarlig; resten var klanen Lannisters män och fientliga. Det enda tursamma var att både Jaime Lannister och Sandor Clegane saknades eftersom de var ute och ledde spaningspatruller norr om Treudden. ”Varför fick jag inte veta att min dotter blivit hittad?” frågade Ned med skallande röst. ”Varför fördes hon inte genast till mig?”

Han talade till Robert, men det var Cersei Lannister som svarade. ”Hur vågar ni tala till kungen i den tonen!”

Då vaknade kungen till liv. ”Tyst, kvinna”, snäste han. Han rätade på sig i stolen. ”Jag är ledsen, Ned, och det var aldrig min mening att skrämma flickan. Det verkade bäst att föra henne hit och snabbt få den här saken ur världen.”

”Vilken sak?” Neds röst var iskall.

Drottningen steg fram. ”Det vet ni mycket väl, Stark. Er flicka anföll min son, hon och slaktarens pojke. Hennes best försökte slita av armen på honom.”

”Det är inte sant”, protesterade Arya med hög röst. ”Hon bet honom bara lite grann, och han gjorde Mycah illa.”

”Joff har berättat för oss vad som hände”, sa drottningen. ”Du och slaktarens pojke slog honom med käppar medan du bussade vargen på honom.”

”Så var det inte alls”, invände Arya och var nära att börja gråta igen. Ned lade handen på hennes axel.

”Det var det visst!” envisades prins Joffrey. ”De anföll mig allihop, och hon kastade Lejontand i floden!” Ned lade märke till att han inte ens bevärdigade Arya med en blick då han talade till henne.

”Lögnare!” skrek Arya.

”Håll käften!” skrek Joffrey tillbaka.

”Nu får det vara nog!” dundrade kungen med irriterad röst och reste sig från högsätet. Det blev alldeles tyst i salen, och han blängde ilsket på Arya genom det kraftiga skägget. ”Nu ska du berätta för mig vad som hände, barn. Berätta allt och precis hur det gick till, för det är ett stort brott att ljuga för en kung.” Så vände han sig till sonen. ”När hon är klar blir det din tur, men till dess ska du hålla tyst.”

Då Arya började sin historia hörde Ned dörren öppnas bakom sig. Han kastade en blick över axeln och såg Vayon Poole komma in med Sansa. De stod tysta längst bak i salen medan Arya talade. När hon kom till den delen där hon kastade Joffreys svärd mitt i Treudden började Renly Baratheon skratta. Kungen blev tvärarg. ”Ser Barristan, eskortera min bror från salen innan han kvävs.”

Lord Renly kvävde skrattet. ”Min broder är alltför vänlig, men jag hittar ut själv.” Han bugade för Joffrey. ”Senare kan du kanske tala om för mig hur en nioårig flicka stor som en vessla lyckades avväpna dig med ett kvastskaft och kasta ditt svärd i floden.” Samtidigt som dörren stängdes efter honom hörde Ned honom säga ”Lejontand” och ge upp ännu ett gapskratt.

Prins Joffrey var blek då han började sin helt annorlunda version av händelseförloppet. När sonen talat färdigt reste sig kungen tungt från högsätet och såg ut som en man som helst ville vara någon helt annanstans. ”Vad i alla sju helveten ska jag tro om det här? Han säger en sak och hon en annan.”

”De var inte de enda som var där”, påpekade Ned. ”Kom hit, Sansa.” Ned hade hört hennes version av historien samma kväll som Arya försvann och han visste sanningen. ”Berätta vad som hände.”

Hans äldsta dotter steg tveksamt fram. Hon var klädd i en blå sammetsklänning kantad med vitt och hade en silverkedja om halsen, och det tjocka kastanjeröda håret var borstat tills det glänste. Hon tittade på systern och sedan på den unge prinsen. ”Jag vet inte”, svarade hon gråtfärdig och såg ut som om hon ville ta till flykten. ”Jag minns inte, för allt hände så snabbt och jag hann inte se…”

”Lögnhals!” tjöt Arya och flög på systern som en pil. Hon knuffade omkull Sansa på golvet och gick lös på henne med knytnävarna. ”Lögnare, lögnare, lögnare.”

”Sluta, Arya!” skrek Ned. Jory slet henne sparkande ifrån systern. Sansa var blek och darrade då Ned lyfte upp henne på fötter. ”Blev du skadad?” frågade han, men hon stirrade på Arya och tycktes inte höra honom.

”Flickan är lika vild som den där besten”, sa Cersei Lannister. ”Robert, jag vill att hon straffas.”

”Vid alla sju helveten”, svor Robert. ”Titta på henne, Cersei. Det är bara ett barn. Vad vill du att jag ska göra? Låta piska henne kanske? Alla barn bråkar, och nu är det över och ingen större skada är skedd.”

Drottningen blev rasande. ”Joff får dras med ärren under resten av sitt liv.”

Robert Baratheon tittade på sin äldste son. ”Det får han, och kanske blir det en läxa för honom. Ned, se till att hålla din dotter i schack, så ska jag göra detsamma med min son.”

”Med nöje, ers höghet”, försäkrade Ned och kände sig oerhört lättad.

Robert började gå därifrån, men drottningen var inte klar än. ”Och hur blir det med den där skräckvargen?” ropade hon efter honom. ”Vad ska du göra med besten som misshandlade din son?”

Kungen stannade, vände sig om och rynkade pannan. ”Jag hade glömt den förbaskade vargen.”

Ned såg hur Arya stelnade till i Jorys grepp, och Jory insköt snabbt: ”Vi fann inte minsta spår efter skräckvargen, ers höghet.”

Robert såg inte precis ledsen ut. ”Inte? Då är det inget att göra åt saken.”

Drottningen upphävde rösten. ”Hundra gulddrakar till den man som kommer med dess päls till mig!”

”Ett dyrbart skinn”, muttrade Robert. ”Jag vill inte ha något med det här att göra, kvinna. Du kan förbaske mig betala dina pälsar med ätten Lannisters guld.”

Drottningen gav honom en kylig blick. ”Du är en riktig snåljåp. Jag trodde jag hade gift mig med en kung som skulle ha lagt ett vargskinn över min säng innan solen gick ner.”

Roberts ansikte mörknade av vrede. ”Det är lättare sagt än gjort när vi inte har någon varg.”

”Men vi har en varg”, påpekade Cersei Lannister och rösten var lågmäld och mjuk, men de gröna ögonen lyste triumferande.

Det tog en stund för alla att förstå vad hon menade, men så ryckte kungen irriterat på axlarna. ”Som du vill. Befall ser Ilyn att göra det.”

”Robert, du kan inte göra så”, protesterade Ned.

Kungen var inte på humör att diskutera mer. ”Nu räcker det, Ned, jag vägrar att höra mer. En skräckvarg är en vild best och förr eller senare skulle den ha gett sig på din flicka precis som den andra anföll min son. Skaffa henne en hund i stället, det är mycket bättre för henne.”

Det var då Sansa äntligen tycktes förstå, och blicken var skrämd då den gick till fadern. ”Han menar väl inte Lady?” Hon såg sanningen i hans ansikte. ”Nej”, utbrast hon, ”nej, inte Lady. Lady har inte bitit någon och hon är snäll…”

”Lady var inte där”, skrek Arya ilsket. ”Låt henne vara i fred!”

”Hindra dem”, bönföll Sansa, ”låt dem inte göra det, snälla, snälla. Det var inte Lady utan Nymeria. Det var Arya som gjorde det, du kan inte, det var inte Lady, låt dem inte göra Lady illa. Jag ska se till att hon är snäll, jag lovar, jag lovar…” Hon började gråta.

Det enda Ned kunde göra var att ta henne i sin famn och hålla om henne medan hon grät. Han tittade tvärs över salen på Robert, sin gamle vän, som stod honom närmare än någon bror. ”Snälla Robert, för den kärlek du hyser till mig. För den kärlek du hyste till min syster. Snälla.”

Kungen såg på dem en lång stund och vände sedan blicken mot sin hustru. ”Fan ta dig, Cersei”, väste han med avsky.

Ned reste sig och gjorde sig försiktigt fri från Sansas grepp, och nu kände han plötsligt hur trött han var efter de senaste fyra slitsamma dagarna. ”Gör det själv då, Robert”, sa han med en röst som var lika kall och skarp som stål. ”Ha åtminstone modet att göra det själv.”

Robert tittade på Ned med livlösa, döda ögon och gick utan ett ord med steg tunga som bly. Tystnaden sänkte sig över salen.

”Var är skräckvargen?” frågade Cersei Lannister då maken gått. Bredvid henne log prins Joffrey.

”Besten står bunden utanför porthuset, ers höghet”, svarade ser Barristan Selmy motvilligt.

”Skicka efter Ilyn Payne.”

”Nej”, sa Ned. ”Jory, för flickorna till deras rum och kom hit med Is åt mig.” Orden smakade galla i munnen, men han tvingade fram dem. ”Om det måste göras ska jag göra det själv.”

Cersei betraktade honom misstänksamt. ”Ni, Stark? Är det här något trick? Varför skulle ni göra en sådan sak?”

Alla stirrade på honom, men det var Sansas blick som skar honom i hjärtat. ”Lady kommer från Norden och hon förtjänar ett bättre öde än att dö för en skarprättares hand.”

Han lämnade salen med svidande ögon och dotterns rop ekande i öronen och fann skräckvargungen där de kedjat fast henne. Ned satt hos henne en stund. ”Lady”, sa han och smakade på hennes namn. Han hade aldrig tänkt särskilt mycket på de namn barnen valt, men när han nu betraktade vargen såg han att Sansa valt helt rätt. Lady var den minsta i kullen, den sötaste och snällaste och mest tillitsfulla. Hon tittade på honom med klara gyllene ögon och han rufsade om den tjocka grå pälsen.

En stund senare kom Jory med Is till honom.

När det var över sa han: ”Välj fyra män och låt dem föra kroppen norrut. Begrav henne på Vinterhed.”

”Ska de rida hela vägen dit?” utbrast Jory förvånat.

”Hela vägen dit”, bekräftade Ned, ”för den här pälsen ska den där gräsliga kvinnan aldrig få.”

Han var på väg tillbaka till tornet för att äntligen få sova då Sandor Clegane och hans ryttare dundrade in genom borgporten.

Bakom sig på stridshästen hade han något, ett tungt bylte insvept i en blodig mantel. ”Inga spår efter din dotter, hand”, väste Blodhunden, ”men dagen var inte helt bortkastad. Vi fick tag i hennes lille lekkamrat.” Han sträckte handen bakåt och knuffade till byltet och det föll ner med en duns framför fötterna på Ned.

Ned böjde sig fram och drog av manteln medan han fasade för de ord han måste säga till Arya, men när allt kom omkring var det inte Nymeria utan slaktarens pojke, Mycah, och kroppen var täckt av torkat blod. Han hade nästan kluvits i två delar från axlarna till midjan med ett fruktansvärt hugg.

”Så ni hann ifatt honom”, sa Ned.

Blodhundens ögon tycktes glittra genom stålet i den fasansfulla hjälmen. ”Pojken sprang.” Han såg på Neds ansikte och skrattade. ”Fast inte särskilt fort.”

BRAN

Det kändes som om han fallit i åratal.

Flyg, viskade en röst i mörkret, men Bran visste inte hur man flög, så han kunde bara falla.

Mäster Luwin gjorde en liten pojke av lera och brände den tills den var hård och skör, klädde den i Brans kläder och kastade sedan ner den från ett tak. Bran mindes hur den hade gått i bitar. ”Men jag faller aldrig”, försäkrade han och föll.

Marken var så långt under honom att han knappt kunde urskilja den genom de grå dimslöjorna som svävade runt omkring honom, men han kunde känna hur snabbt han föll, och han visste vad som väntade honom där nere. Inte ens i drömmar kunde man falla för evigt, och han skulle vakna upp alldeles innan han nådde marken, det visste han. Man vaknade alltid innan man slog i marken.

Och om du inte gör det? frågade rösten.

Marken var närmare nu, fortfarande långt, långt borta, hundratals mil bort, men närmare än den hade varit. Det var kallt här i mörkret, för det fanns ingen sol och inga stjärnor utan bara marken som närmade sig honom för att krossa honom, och de grå dimslöjorna och den viskande rösten. Han ville gråta.

Gråt inte utan flyg.

”Jag kan inte flyga”, sa Bran. ”Jag kan inte, jag kan inte…”

Hur vet du det? Har du någonsin försökt?

Rösten var hög och tunn, och Bran tittade sig omkring för att se varifrån den kom. En kråka flög runt, runt honom alldeles utom räckhåll och följde med honom då han föll. ”Hjälp mig”, bad han.

Jag försöker, svarade kråkan. Har du någon majs?

Bran stack handen i fickan samtidigt som mörkret virvlade omkring honom och gjorde honom yr. När han drog upp handen hade han guldkorn i den och de föll tillsammans med honom.

Kråkan landade på hans hand och började äta.

”Är du verkligen en kråka?” frågade Bran.

Faller du verkligen? genmälde kråkan.

”Det är bara en dröm”, svarade Bran.

Är det? undrade kråkan.

”Jag vaknar när jag slår i marken”, sa Bran till fågeln.

Du dör när du slår i marken, hävdade kråkan och fortsatte att äta majs.

Bran tittade ner. Han kunde se bergen nu med topparna vita av snö och floderna som rann som silvertrådar genom den mörka skogen. Han slöt ögonen och började gråta.

Det hjälper inte, sa kråkan. Jag sa ju att du skulle flyga och inte gråta. Det är inte så svårt. Jag klarar det ju. Kråkan flaxade med vingarna och började flyga runt Brans hand.

”Du har vingar”, påpekade Bran.

Det kanske du också har.

Bran kände på axlarna och famlade efter fjädrar.

Det finns olika sorters vingar, sa kråkan.

Bran stirrade på armarna och benen. Han var så mager, bara skinn och ben. Hade han alltid varit så här mager? Han försökte minnas. Ett ansikte dök upp framför honom i den grå dimman, och det var gyllene och strålade av ljus. ”Vad gör man inte för kärleken”, sa det.

Bran skrek.

Kråkan kraxade och flög upp. Inte det, skrek den åt honom. Glöm det, tänk inte på det nu, glöm det. Den landade på Brans axel och pickade på honom, och det strålande, gyllene ansiktet försvann.

Bran föll fortare än någonsin. De grå dimslöjorna virvlade omkring honom medan han störtade mot marken nedanför. ”Vad gör du med mig?” frågade han bedrövat kråkan.

Jag lär dig flyga.

”Jag kan inte flyga!”

Du flyger ju nu.

”Jag faller!”

All flygning börjar med fall, sa kråkan. Titta ner.

”Jag är rädd…”

TITTA NER!

Bran tittade ner och det vände sig i magen på honom för marken kom rusande emot honom nu. Hela världen bredde ut sig inför honom, en gobeläng i vitt och brunt och grönt. Han kunde se allt så tydligt att han för ett ögonblick glömde bort att vara rädd, för han såg hela riket och alla människor i det.

Bran såg Vinterhed som örnarna ser det, de höga tornen som verkade små och låga uppifrån, och slottsmurarna var bara tunna linjer. Han såg mäster Luwin på sin balkong där han satt och studerade himlen genom en blank bronstub och rynkade pannan medan han gjorde anteckningar i en bok. Han såg sin bror Robb, längre och starkare än han mindes honom, där han övade med svärdet på borggården med skarpt stål i handen. Han såg Hodor, den svagsinte jätten från stallarna, som hissade upp ett städ på axlarna lika lätt som en annan man skulle lyfta en höbal och bar det till Mikkens smedja. I hjärtat av gudaskogen ruvade det stora vita ödesträdet över sin spegelbild i den svarta dammen och löven prasslade i den kalla vinden. När trädet såg att Bran tittade på det höjde det blicken från det stillastående vattnet och stirrade insiktsfullt tillbaka på honom.

Bran blickade mot öster och såg en galär flyga fram över Bettets vatten. Han såg modern sitta ensam i en hytt och betrakta en blodfläckad kniv som låg på bordet framför henne medan roddarna slet i årorna och ser Rodrik lutade sig över relingen och kräktes häftigt. En storm blåste upp framför dem med mullrande åska och ljungande blixtar, men tydligen kunde de inte se den.

Bran blickade söderut och såg Treuddens blågröna vatten strömma fram. Han såg fadern bönfalla kungen med ansiktet fårat av sorg. Han såg Sansa gråta sig till sömns på kvällarna och han såg Arya se på under tystnad och behålla sina hemligheter djupt i sitt hjärta. Det fanns skuggor överallt omkring dem. En skugga var mörk som aska med en blodhunds fasansfulla ansikte. En annan hade en rustning som solen, gyllene och vacker. Över dem bägge två tornade en jätte upp sig iförd en rustning av sten, men då han fällde upp visiret fanns det inget där innanför utom mörker och tjockt svart blod.

Bran lyfte blicken och såg rakt över Smala havet till de fria städerna och det gröna dothrakihavet och där bortom till Vaes Dothrak nedanför Bergens moder, till Jadehavets sagoomspunna länder, till skuggländerna bortom Asshai där drakarna rörde sig i soluppgången.

Till slut blickade Bran norrut. Han såg muren som glänste som blå kristall och sin halvbror Jon sovande ensam i en kall säng, och hans hud blev blek och hård då minnet av all värme lämnade honom. Och Bran blickade förbi muren, förbi ändlösa skogar insvepta i snö, förbi Frusna stranden och de stora blåvita floderna av is och de döda slätterna där ingenting växte eller levde. Längre och längre norrut blickade han, till ljusridån vid världens ände och sedan bortom den. Han blickade djupt in i hjärtat av vintern och sedan skrek han ängsligt till och heta tårar brände på kinderna.

Nu vet du, viskade kråkan där den satt på hans axel. Nu vet du varför du måste leva.

”Varför?” frågade Bran utan att förstå medan han fortsatte att falla.

För att vintern närmar sig.

Bran tittade på kråkan på sin axel och kråkan tittade tillbaka. Den hade tre ögon, och i det tredje ögat fanns en fasansfull kunskap. Bran såg ner. Det fanns inget under honom nu utom snö och kyla och död, en frusen ödemark där taggiga blåvita isspetsar väntade på honom. De flög upp mot honom som spjut, och han såg benen från tusentals drömmare spetsade på dem. Han var fruktansvärt rädd.

”Kan en man vara modig även om han är rädd?” hörde han sin egen röst säga, liten och långt borta, och faderns röst som svarade honom: ”Det är bara då en man kan vara modig.”

Nu, Bran, sa kråkan uppfordrande, måste du välja. Flyg eller dö.

Döden sträckte sig skrikande efter honom.

Bran bredde ut vingarna och flög.

Osynliga vingar seglade på vinden och drog honom uppåt och de fruktansvärda isspetsarna sjönk undan nedanför honom medan himlen öppnade sig ovanför. Bran svävade, och det var bättre än att klättra, det var bättre än allt annat, för världen blev liten under honom.

”Jag flyger!” ropade han förtjust.

Jag ser det, svarade den treögda kråkan. Den lyfte och slog med vingarna i ansiktet på honom så att han inte kunde se och tappade höjd. Han blev stilla i luften då vingpennorna slog mot kinderna. Näbben högg vilt efter honom och Bran kände plötsligt en brännande smärta i pannan mitt emellan ögonen.

”Vad gör du?” skrek han.

Kråkan öppnade näbben och kraxade åt honom, ett gällt skri av rädsla, och de grå dimslöjorna löstes upp, virvlade runt omkring honom och slets sedan bort som en ridå, och han såg att kråkan i själva verket var en kvinna, en tjänstekvinna med långt svart hår. Han kände igen henne någonstans ifrån, från Vinterhed, ja, så var det, han mindes henne nu. Så insåg han att han var tillbaka på Vinterhed i en säng högt uppe i ett kyligt tornrum, och den svarthåriga kvinnan tappade ett handfat med vatten som föll i golvet och gick sönder medan hon rusade nedför trappan och skrek: ”Han har vaknat, han har vaknat, han har vaknat!”

Bran kände på pannan mellan ögonen. Stället där kråkan hade pickat på honom brände fortfarande, men det fanns ingenting där, inget blod, inget sår. Han kände sig svag och yr och han försökte stiga ur sängen, men ingenting hände.

Så märkte han en rörelse bredvid sängen och något landade lätt på hans ben. Han kände ingenting. Ett par gula ögon stirrade in i hans och sken som solen. Fönstret var öppet och det var kallt i rummet, men värmen från vargen svepte in honom som ett hett bad. Det var hans vargunge, tänkte Bran…eller var det verkligen det? Den var så stor nu. Han sträckte ut handen för att klappa den och handen darrade som ett asplöv.

När hans bror Robb störtade in i rummet och andfått försökte hämta andan efter att ha rusat uppför trappan slickade skräckvargen Bran i ansiktet. Bran tittade lugnt upp. ”Han ska heta Sommar”, sa han.

CATELYN

”Vi är framme i Kungshamn inom en timme.”

Catelyn vände sig bort från relingen och tvingade sig att le.

”Era roddare har skött sig bra, kapten, och var och en ska få en silverhjort som ett tecken på min tacksamhet.”

Kapten Moreo Tumitis bugade lätt för henne. ”Ni är alldeles för generös, lady Stark, och äran att få transportera en sådan förnäm dam som ni är all den belöning de behöver.”

”Men de ska ha silvret i alla fall.”

Moreo log. ”Som ni behagar.” Han talade det gemensamma språket flytande och det var bara en svag accent som avslöjade att han kom från Tyrosh. Han hade seglat på Smala havet i trettio år, hade han berättat för henne, som roddare, styrman och slutligen som kapten på sina egna handelsgalärer. Stormdansaren var hans fjärde skepp och hans snabbaste, en tvåmastad galär med sextio åror.

Hon hade definitivt varit det snabbaste skepp som gick att få tag på i Vita hamnen när Catelyn och ser Rodrik Cassel kom dit efter sin brådstörtade ritt längs floden. Männen från Tyrosh var ökända för sin snikenhet, och ser Rodrik hade argumenterat för att de skulle hyra en fiskeslup i stället, men Catelyn hade envisats med galären. Det var bra att hon gjorde det, för vindarna hade varit emot dem större delen av färden, och utan galärens åror skulle de fortfarande ha blåst omkring utanför Fingrarna i stället för att forsa fram mot Kungshamn och slutet på resan.

Så nära, tänkte hon. Under linnebandagen dunkade det fortfarande i fingrarna där dolken skurit in. Smärtan var hennes gissel, kände Catelyn, för att hon inte skulle glömma. Hon kunde inte böja de sista två fingrarna på vänster hand och de andra skulle aldrig mer bli lika smidiga som förut, men det var ett lågt pris att betala för Brans liv.

Ser Rodrik valde just det ögonblicket att dyka upp på däck. ”Käre vän”, sa Moreo genom sitt gröna tveskägg. Folk från Tyrosh älskade skarpa färger, även på ansiktshåret. ”Det är roligt att se att ni mår bättre.”

”Ja”, instämde ser Rodrik, ”och jag har inte velat dö på två hela dagar nu.” Han bugade för Catelyn. ”Ers nåd.”

Han såg faktiskt ut att må bättre, aningen tunnare än när de lämnade Vinterhed men nästan sig själv igen. Han hade inte tålt de hårda vindarna på Bettet och Smala havets hårda sjö, och han hade varit nära att falla över bord när det helt oväntat började storma utanför Draksten, men på något sätt hade han lyckats klänga sig fast vid ett rep tills tre av Moreos män kunde rädda honom och bära ner honom i säkerhet under däck.

”Kaptenen har just talat om för mig att vår resa nästan är slut”, berättade hon.

Ser Rodrik lyckades klämma fram ett snett leende. ”Så snart?” Han såg konstig ut utan sina stora vita polisonger: mindre på något sätt, inte lika respektingivande, och tio år äldre. Men då de var ute på Bettet hade det verkat klokt att låta en besättningsman raka bort polisongerna sedan de för tredje gången blivit hopplöst nedsmetade medan han lutade sig över relingen och kräktes i de upprörda vågorna.

”Jag lämnar er så att ni får tala i enrum”, sa kapten Moreo, bugade och försvann.

Galären flög fram över vattnet som en trollslända och årorna steg och föll i perfekt takt. Ser Rodrik höll i relingen och tittade ut över den förbiglidande stranden. ”Jag har inte varit någon särskilt tapper beskyddare.”

Catelyn rörde vid hans arm. ”Vi är framme, ser Rodrik, och välbehållna, och det är det enda som spelar någon roll.” Handen trevade under manteln med stela och fumliga fingrar. Dolken satt fortfarande vid sidan. Hon fann att hon måste röra vid den då och då för att få tillförsikt. ”Nu måste vi ha tag i kungens vapenmästare och jag hoppas vi kan lita på honom.”

”Ser Aron Santagar är fåfäng men ärlig.” Ser Rodrik höjde handen till ansiktet för att stryka polisongerna och upptäckte än en gång att de var borta. Han såg brydd ut. ”Han kan känna igen klingan, ja…men i samma stund vi stiger i land är vi i fara, ers nåd, och det finns folk vid hovet som känner igen er till utseendet.”

Catelyns mun blev till ett hårt streck. ”Lillfinger”, mumlade hon. Hon såg hans ansikte för sig, en pojkes ansikte, trots att han inte längre var någon pojke. Hans far hade dött flera år tidigare, så han var lord Baelish nu, men ändå kallade de honom fortfarande Lillfinger. Det var hennes bror Edmure som gett honom det namnet för länge sedan på Flodvattnet. Hans familjs blygsamma egendomar låg på det minsta av Fingrarna, och Petyr hade varit liten och kort för sin ålder.

Ser Rodrik klarade strupen. ”En gång i tiden var lord Baelish…ah…” Rösten tonade osäkert bort medan han letade efter ett passande ord.

Catelyn hade slängt all finkänslighet och blygsel över bord. ”Han var min fars myndling och vi växte upp tillsammans på Flodvattnet. Jag tänkte på honom som en bror, men hans känslor för mig var…mer än broderliga. När det tillkännagavs att jag skulle äkta Brandon Stark utmanade Petyr Brandon på duell om min hand. Det var rena vansinnet. Brandon var tjugo och Petyr knappt femton, och jag var tvungen att bönfalla Brandon att skona Petyrs liv. Han lät honom slippa undan med ett ärr, och efteråt skickade min far bort honom. Jag har inte sett honom sedan dess.” Hon lyfte ansiktet mot det yrande skummet som om den friska vinden kunde blåsa bort minnena. ”Han skrev till mig på Flodvattnet sedan Brandon blivit dödad, men jag brände brevet utan att läsa det, för då visste jag att Ned skulle gifta sig med mig i broderns ställe.”

Ser Rodrik fingrade än en gång efter de försvunna polisongerna. ”Lillfinger sitter i lilla rådet nu.”

”Jag visste att han skulle gå långt”, sa Catelyn, ”för redan som pojke var han klyftig, men det är en sak att vara klyftig och en annan att vara klok. Jag undrar vad åren har gjort med honom.”

Högt ovanför deras huvuden ropade utkiken från riggen. Kapten Moreo kom rusande över däck medan han gav order och runt omkring dem utbröt en febril aktivitet på Stormdansaren då Kungshamn siktades högt uppe på sina tre kullar.

Catelyn visste att de där kullarna tre hundra år tidigare hade varit skogklädda och att bara en handfull fiskare bott på norra stranden av Svartvattenforsen där den djupa snabba floden rann ut i havet. Så hade Aegon erövraren seglat från Draksten, och det var här hans armé hade landstigit och det var där på den högsta kullen som han byggt sin första enkla redutt av trä och jord.

Nu bredde staden ut sig på stranden så långt Catelyn kunde se: palats och trädgårdar och sädesmagasin, lagerbyggnader i tegel och timrade värdshus och handelsbodar, vinstugor och kyrkogårdar och skökohus i en enda salig blandning. Till och med på det här avståndet kunde hon höra larmet från fiskmarknaden. Mellan byggnaderna löpte breda vägar kantade med träd och slingrande, krokiga gator och gränder så smala att två män inte kunde gå i bredd. Visenyas kulle kröntes av Baelors katedral med sina sju kristalltorn. På Rhaenys kulle på andra sidan staden stod Drakhålans svartnade murar med sin väldiga kupol som höll på att förfalla och bronsdörrarna som varit stängda i ett århundrade. Mellan kullarna löpte Systrarnas gata spikrak, och långt borta reste sig stadsmurarna höga och starka.

De många kajerna i hamnen var fulla av skepp. Djupgående fiskebåtar och snällseglare kom och gick, färjkarlar stakade fram och tillbaka över Svartvattenforsen och handelsgalärer lossade varor från Braavos och Pentos och Lys. Catelyn fick syn på drottningens praktslup som låg förtöjd bredvid ett valfångstfartyg från Ibbens hamn med buktande, tjärsvart skrov medan en rad smäckra och gyllene krigsfartyg låg i sina dockor med beslagna segel och otäcka järnrammar som guppade i vattnet.

Och över alltihop tronade Röda slottet högt uppe på Aegons kulle: sju väldiga runda torn krönta med bröstvärn av järn, ett kolossalt skräckinjagande vakttorn, salar med välvda tak och inbyggda broar, kaserner och fängelsehålor och sädesmagasin, och tjocka murar med skottgluggar för bågskyttarna — och alltihop var byggt av ljusröd sten. Aegon erövraren hade börjat uppföra slottet och hans son Maegor den grymme hade sett det bli färdigt. Efteråt hade han halshuggit varenda murare, snickare och lärling som arbetat med bygget, för han hade svurit att bara drakens blod skulle känna till hemligheterna i det fäste som draklorderna byggt.

Men numera var baneren som vajade på bröstvärnet gyllene och inte svarta, och där den trehövdade draken en gång sprutat eld dansade nu huset Baratheons kronhjort.

Ett högmastat svanformat skepp från Sommaröarna stävade ut ur hamnen med de vita seglen svällande i vinden och mötte Stormdansaren som stadigt närmade sig stranden.

”Ers nåd”, började ser Rodrik, ”medan jag låg till sängs har jag funderat på bästa sättet att gå till väga. Ni får inte bege er till slottet, utan jag ska gå i ert ställe och föra ser Aron till er på något säkert ställe.”

Hon studerade den gamle riddaren samtidigt som galären närmade sig en kaj. Moreo skrek på de fria städernas folkliga valyriska. ”Ni skulle sväva i lika stor fara som jag”, sa hon.

Ser Rodrik log. ”Det tror jag inte, för jag såg min spegelbild i vattnet tidigare och kände knappt igen mig själv. Min mor var den som sist såg mig utan polisonger, och hon har varit död i fyrtio år. Jag är övertygad om att jag kan känna mig ganska säker, ers nåd.”

Moreo vrålade ett kommando, och som en enda lyftes sextio åror ur floden, sattes sedan i igen och bromsade vattnet. Galären saktade in. Ännu ett kommando, och årorna drogs in i skrovet, och då de stötte emot kajen hoppade sjömän från Tyrosh i land för att lägga till. Moreo kom leende framstörtande till dem. ”Kungshamn, ers nåd, precis som ni befallde, och aldrig har ett skepp gjort en snabbare och säkrare färd. Behöver ni hjälp med att bära upp bagaget till slottet?”

”Vi ska inte till slottet, men ni kan kanske föreslå något värdshus, något rent och bekvämt ställe som inte ligger alltför långt från floden?”

Kaptenen drog i det gröna tveskägget. ”Naturligtvis, och jag känner till flera ställen som skulle kunna passa. Men får jag först vara förmäten nog att be om den andra hälften av betalningen som vi kom överens om och naturligtvis det extra silvret som ni var så vänlig att lova. Sextio silverhjortar tror jag det var.”

”Till roddarna”, påminde Catelyn honom.

”Givetvis”, instämde Moreo förbindligt, ”men jag skulle kanske ta hand om dem tills vi återvänder till Tyrosh, för deras hustrurs och barns skull. Om ni ger dem silvret här, ers nåd, kommer de att spela bort det eller göra av med alltihop på en natts förlustelser.”

”Det finns sämre saker att lägga pengar på”, inföll ser Rodrik, ”och vintern närmar sig.”

”En man måste göra sina egna val”, sa Catelyn. ”De förtjänade pengarna och hur de använder dem angår inte mig.”

”Som ni behagar, ers nåd”, svarade Moreo, bugade och log.

För säkerhets skull betalade Catelyn roddarna själv, en silverhjort till varje man och en kopparhjort till de båda män som bar deras kistor halvvägs uppför Visenyas kulle till värdshuset som Moreo föreslagit och som låg i Ålgränd. Kvinnan som ägde det var en sur gammal häxa med flackande blick som misstänksamt granskade dem och bet i myntet som Catelyn räckte henne för att försäkra sig om att det var äkta. Men rummen var stora och luftiga och Moreo svor på att hennes fiskstuvning var den godaste i alla de sju konungarikena. Och det bästa av allt: hon var inte intresserad av deras namn.

”Jag tror det är bäst att ni håller er ifrån skänkrummet”, rådde ser Rodrik då de hade installerat sig, ”för inte ens på ett sådant här ställe vet man någonsin vem som lurar.” Han var iförd ringbrynja, dolk och långsvärd under en mörkbrun mantel med en huva som han kunde fälla upp över huvudet. ”Jag är tillbaka före nattens inbrott tillsammans med ser Aron”, lovade han. ”Vila nu, ers nåd.”

Catelyn var trött. Resan hade varit lång och tröttsam och hon var inte längre purung. Fönstret vette mot gränden och hade utsikt över Svartvattenforsen längre bort. Hon såg ser Rodrik ge sig i väg och raskt stega genom gränden, och hon följde honom med blicken ända tills han försvann i trängseln. Hon beslöt sig för att lyda hans råd. Sängen var stoppad med halm i stället för fjäder, men hon hade inga svårigheter att somna.

Hon vaknade av att det bankade på dörren.

Catelyn satte sig häftigt upp. Utanför fönstret var taken i Kungshamn röda i skenet från den nedgående solen, och hon hade sovit längre än hon tänkt. En knytnäve bankade återigen på hennes dörr och en röst dundrade: ”Öppna, i kungens namn.”

”Ett ögonblick”, ropade hon och svepte om sig en mantel. Dolken låg på natttygsbordet och hon ryckte till sig den innan hon öppnade den tunga trädörren.

Männen som trängde in i rummet bar stadsvaktens svarta ringbrynjor och gyllene mantlar. Kaptenen log åt dolken i hennes hand och sa: ”Den där behövs inte, ers nåd, för vi ska bara eskortera er till slottet.”

”På uppdrag av vem då?” frågade hon.

Han visade henne ett band, och Catelyn flämtade till. Sigillet var en härmfågel i grått vax. ”Petyr”, utbrast hon. Så snart. Något måste ha hänt ser Rodrik. Hon tittade på vaktkaptenen. ”Vet ni vem jag är?”

”Nej, ers nåd”, svarade han. ”Lord Lillfinger sa bara att jag skulle föra er till honom och behandla er väl.”

Catelyn nickade. ”Ni kan vänta utanför medan jag klär mig.”

Hon tvättade händerna i handfatet och lade om rena bandage. Fingrarna var tjocka och fumliga, och det var besvärligt att snöra klänningslivet och knyta den gråbruna manteln i halsen. Hur kunde Lillfinger veta att hon var här? Ser Rodrik skulle aldrig ha talat om det. Visserligen var han gammal, men envis och obrottsligt lojal. Var de för sent ute? Hade klanen Lannister nått Kungshamn före henne? Nej, för om det var sant skulle Ned också vara här, och han skulle med all säkerhet ha kommit till henne. Hur…?

Så slog det henne. Moreo. Kaptenen från Tyrosh visste vilka de var och var de fanns. Måtte djävulen ta honom. Hon hoppades att han fått ett bra pris för upplysningen.

De hade med sig en häst åt henne. Lyktorna tändes på gatorna då de gav sig i väg och Catelyn kände stadens ögon på sig där hon red omgiven av vaktstyrkan i sina gyllene mantlar. När de nådde Röda slottet var fällgallret nere och de väldiga portarna tillbommade för natten, men i slottsfönstren syntes fladdrande ljus. Vakterna lämnade sina hästar utanför muren och eskorterade henne genom en smal sidodörr och sedan uppför en ändlös spiraltrappa i ett torn.

Han var ensam i rummet och satt vid ett tungt träbord med en oljelampa bredvid sig medan han skrev. När de visade in henne lade han ifrån sig pennan och såg på henne. ”Cat”, sa han lågt.

”Varför har jag förts hit på det här sättet?”

Han reste sig och skickade bryskt i väg vakterna. ”Lämna oss.” Männen drog sig tillbaka. ”Du blev väl behandlad, hoppas jag”, sa han då de försvunnit, ”för jag gav noggranna instruktioner.” Så lade han märke till bandagen. ”Dina händer…”

Catelyn låtsades inte om den underförstådda frågan. ”Jag är inte van vid att bli hunsad som en tjänsteflicka”, sa hon iskallt. ”När du var pojke visste du åtminstone vad hövlighet var.”

”Jag har förargat dig. Det var aldrig min mening.” Han såg ångerköpt ut, och hans min väckte starka minnen hos Catelyn. Han hade varit ett knipslugt barn, men efter sina ofog hade han alltid sett ångerköpt ut; det var en förmåga han hade. Åren hade inte förändrat honom särskilt mycket. Petyr hade varit en liten pojke, och han hade vuxit upp till en liten man, några centimeter kortare än Catelyn, kvick och smärt med de skarpa drag hon mindes och samma skrattande grågröna ögon. Nu hade han ett litet pipskägg och strimmor av silver i det mörka håret trots att han ännu inte fyllt trettio. De stod bra mot härmfågeln i silver som höll ihop manteln, för redan som barn hade han älskat silver.

”Hur visste du att jag fanns i staden?” undrade hon.

”Lord Varys vet allt”, svarade Petyr med ett slugt leende, ”och han kommer snart, men jag ville träffa dig ensam först. Det är så länge sedan, Cat. Hur många år?”

Catelyn låtsades inte om hans familjära ton och det fanns viktigare frågor hon ville ha svar på. ”Så det var kungens spindel som hittade mig.”

Lillfinger ryckte till. ”Kalla honom inte det, för han är ytterst känslig, och det beror väl på att han är eunuck, antar jag. Ingenting händer här i staden som inte Varys känner till. Ofta vet han om det innan det inträffar, för han har informatörer överallt. Sina små fåglar, kallar han dem. En av hans små fåglar hörde talas om ditt besök, och som tur var kom Varys först till mig.”

”Varför till dig?”

Han ryckte på axlarna. ”Varför inte till mig? Jag är skattmästare och kungens egen rådgivare. Selmy och lord Renly red norrut för att möta Robert och lord Stannis har begett sig till Draksten och kvar är bara stormäster Pycelle och jag. Det var ett solklart val. Jag har alltid varit god vän med din syster Lysa, och det vet Varys.”

”Känner Varys till…”

”Lord Varys känner till allt…utom varför du är här.” Han höjde ett ögonbryn. ”Varför är du här?”

”En hustru har rätt att längta efter sin make och om en mor vill träffa sina döttrar finns det väl ingen som kan klandra henne?”

Lillfinger skrattade. ”Å, mycket bra, men förvänta dig inte att jag ska tro på det där, för jag känner dig alldeles för väl. Hur löd ätten Tullys ord nu igen?”

Hon blev torr i halsen. ”Familjen, plikten, äran”, rabblade hon stelt. Han kände henne alldeles för väl.

”Familjen, plikten, äran”, upprepade han, ”ord som krävde att du stannade kvar på Vinterhed där vår hand lämnade dig. Nej, något har hänt, och den här plötsliga färden skvallrar om brådska. Jag ber dig, låt mig hjälpa dig, för gamla goda vänner bör aldrig tveka att ta stöd av varandra.” Det hördes en svag knackning på dörren. ”Stig in”, ropade Lillfinger.

Mannen som steg in genom dörren var fet, parfymerad och pudrad och hårlös som ett ägg. Han bar en väst av guldtyg över en löst sittande tunika i purpurfärgat siden och på fötterna hade han spetsiga tofflor av mjuk sammet. ”Lady Stark”, utbrast han och tog hennes hand i sina båda, ”vilken glädje att få se er efter alla dessa år.” Hans hud var mjuk och fuktig, och andedräkten doftade syren. ”Å, era stackars händer. Har ni bränt dem, ers nåd? Fingrarna är så spröda…Vår gode mäster Pycelle gör en underbar salva. Ska jag skicka efter en burk?”

Catelyn drog handen ur hans grepp. ”Tack, ers nåd, men min egen mäster Luwin har redan skött om mina sår.”

Varys böjde på huvudet. ”Det var mycket ledsamt att höra om er son, och så ung också. Gudarna är grymma.”

”Om det är vi överens, lord Varys”, sa hon. Titeln var bara en artighetsbetygelse som han fick som rådsmedlem, och Varys var inte lord av någonting utom spindelnätet och bara mästare över sina spioner.

Eunucken slog ut med sina mjuka händer. ”Om mer än så, hoppas jag, sköna dam. Jag hyser den allra största aktning för er make, vår nya hand, och jag vet att vi båda älskar kung Robert.”

”Ja”, var hon tvungen att instämma. ”Givetvis.”

”Aldrig har en kung varit så älskad som vår Robert”, insköt Lillfinger spydigt och log slugt. ”Åtminstone har lord Varys inte hört något annat.”

”Ädla dam”, sa lord Varys förekommande, ”det finns män i de fria städerna med förunderliga helande krafter. Säg bara till, så ska jag skicka efter någon av dem för att hjälpa er käre Bran.”

”Mäster Luwin gör allt som kan göras för Bran”, fastslog hon, för hon ville inte tala om Bran, inte här, inte med dessa män. Hon litade bara lite på Lillfinger och inte alls på Varys, och hon ville inte låta dem se hennes sorg. ”Lord Baelish har berättat att jag har er att tacka för att jag är här.”

Varys fnittrade som en liten flicka. ”O ja, jag antar att jag är den skyldige. Jag hoppas ni förlåter mig, ers nåd.” Han sjönk ner på en stol och satte händerna mot varandra. ”Jag undrar om jag får besvära er med att visa dolken?”

Catelyn Stark stirrade som bedövad på eunucken. Han var en spindel, tänkte hon vilt, en trollkarl eller värre. Han visste saker som ingen rimligtvis kunde veta, såvida inte…”Vad har ni gjort med ser Rodrik?” frågade hon.

Lillfinger förstod ingenting. ”Jag känner mig precis som riddaren som kommer till slagfältet utan lans. Vad är det för dolk ni talar om? Vem är ser Rodrik?”

”Ser Rodrik är vapenmästare på Vinterhed”, upplyste Varys, ”och jag kan försäkra er, lady Stark, att inget alls har gjorts med den ädle riddaren. Han var här tidigt i eftermiddags och besökte ser Aron Santagar i rustkammaren och de pratade om en viss dolk. Vid solnedgången lämnade de slottet tillsammans och gick till det där gräsliga kyffet där ni bor. De är fortfarande där och sitter och dricker i skänkrummet medan de väntar på att ni ska komma tillbaka. Ser Rodrik blev djupt orolig då han upptäckte att ni var försvunnen.”

”Hur kan ni veta allt det där?”

”Små fåglar som viskar”, svarade Varys leende. ”Jag vet saker, ädla dam, för det är mitt jobb.” Han ryckte på axlarna. ”Har ni dolken med er?”

Catelyn tog fram den och kastade den på bordet framför honom. ”Här. Kanske kan era små fåglar viska namnet på vem den tillhör.”

Varys lyfte kniven med överdriven försiktighet och drog med tummen längs eggen. Blodet vällde fram och han gav ifrån sig ett skrik och släppte dolken.

”Var försiktig”, manade Catelyn, ”för den är vass.”

”Ingenting har en sådan egg som valyriskt stål”, kommenterade Lillfinger samtidigt som Varys sög på sin blödande tumme och såg förebrående på Catelyn. Lillfinger vägde kniven i handen och kände på fästet. Så kastade han upp den i luften och fångade den igen med andra handen. ”Vilken fantastisk balans. Vill du hitta ägaren, är det därför du är här? Du behöver inte ser Aron för det. Du borde ha kommit till mig.”

”Och om jag hade gjort det”, svarade hon, ”vad skulle du då ha talat om för mig?”

”Jag skulle ha talat om för dig att det bara fanns en sådan kniv i Kungshamn.” Han tog dolken mellan tummen och pekfingret, drog den bakåt över axeln och kastade den tvärs över rummet med en van snärt med handleden. Den slog i dörren och trängde vajande djupt in i träet. ”Den är min.”

”Din?” Det kunde inte stämma, för Petyr hade inte varit på Vinterhed.

”Eller rättare sagt var min fram till torneringen på prins Joffreys namndag”, förklarade han och gick tvärs över rummet för att dra ut dolken ur träet. ”Jag höll på ser Jaime i dusten tillsammans med halva hovet.” Petyrs förlägna leende fick honom nästan att se ut som en pojke igen. ”Då Loras Tyrell kastade honom ur sadeln blev många av oss lite fattigare. Ser Jaime förlorade hundra gulddrakar, drottningen förlorade ett smaragdsmycke och jag förlorade min kniv. Hennes höghet fick tillbaka smaragden, men vinnaren behöll resten.”

”Vem? ” frågade Catelyn med munnen torr av rädsla, och fingrarna värkte av ihågkommen smärta.

”Dvärgen”, svarade Lillfinger medan lord Varys iakttog hennes ansikte. ”Tyrion Lannister.”

JON

Borggården genljöd av svärdssång.

Svetten droppade iskall nedför bröstet på Jon under svart ylle, härdat läder och ringbrynja medan han gick till anfall. Grenn försvarade sig klumpigt och snubblade baklänges. Då den andre pojken höjde svärdet gjorde Jon en framstöt mot hans ben som fick honom att vackla. Jon parerade Grenns hugg och gjorde en buckla i hans hjälm. När Grenn försökte sig på en sidosving svepte Jon hans klinga åt sidan och körde sin pansarklädda underarm i bröstet på honom. Grenn tappade fotfästet och satte sig med en hård duns i snön. Jon slog svärdet ur handen på honom med ett slag mot handleden som fick honom att skrika till av smärta.

”Det räcker!” Ser Alliser Törne hade en röst med en egg som valyriskt stål.

Grenn höll om sin hand. ”Oäktingen krossade handen på mig.”

”Oäktingen skar av knäsenan på dig, klöv din tomma skalle och högg av dig handen, eller skulle ha gjort det om de här klingorna vore skarpa vapen. Som tur är för er behöver nattens väktare både stalldrängar och gränsjägare.” Ser Alliser gjorde en gest mot Jeren och Paddan. ”Se till att få Uroxen på fötter, för han har en begravning att ordna.”

Jon tog av sig hjälmen samtidigt som de andra pojkarna drog upp Grenn på benen. Den kyliga morgonluften kändes skön mot ansiktet, och han lutade sig mot svärdet, drog ett djupt andetag och tillät sig att för ett kort ögonblick njuta av segerns sötma.

”Det där är ett långsvärd och inte en gammal mans käpp”, påpekade ser Alliser skarpt. ”Har ni ont i benen, lord Snö?”

Jon avskydde det namnet, den hånfulla titeln som ser Alliser hängt på honom första dagen han kom till vapenövningen. Pojkarna hade snabbt snappat upp det och nu hörde han det överallt. Han stack långsvärdet i skidan. ”Nej”, svarade han.

Törne kom stegande emot honom och det frasade svagt om det hårda, svarta lädret då han rörde sig. Det var en mager och hård man på femtio år med grått i det svarta håret och ögon som skärvor av onyx. ”Fram med sanningen”, befallde han.

”Jag är trött”, medgav Jon. Det tunga långsvärdet fick det att värka i armen och nu när striden var över började han känna av sina blessyrer.

”Du är helt enkelt svag.”

”Jag vann.”

”Nej, Uroxen förlorade.”

En av de andra pojkarna flinade, men Jon visste bättre än att ge svar på tal. Han hade slagit alla som ser Alliser skickat mot honom, men det hade han inte vunnit något på, för vapenmästaren hade bara hånfulla ord att komma med. Törne hatade honom, det hade Jon förstått, fast han hatade de andra pojkarna ännu mer.

”Det var allt för i dag”, talade Törne om för dem, ”för jag klarar inte av hur mycket inkompetens som helst på en och samma dag. Om vålnaderna någonsin går till anfall mot oss hoppas jag de har bågskyttar, för ni duger inte till något annat är pilmat.”

Jon följde efter de andra tillbaka till rustkammaren, och han gick för sig själv. Det gjorde han ofta här. Det var nästan tjugo pojkar i gruppen han övade med, men det fanns ingen han kunde kalla sin vän. De flesta var två eller tre år äldre än han, och ändå var ingen av dem ens hälften så duktig som Robb. Dareon var snabb men rädd för att bli träffad, Pyp använde svärdet som en dolk, Jeren var svag som en flicka och Grenn långsam och klumpig. Halders hugg var brutalt hårda, men han lämnade garden helt öppen. Ju mer Jon umgicks med dem, desto mer föraktade han dem.

Inne i rustkammaren hängde Jon upp svärdet och skidan på en krok i stenväggen utan att bry sig om de andra runt omkring honom. Metodiskt började han skala av sig ringbrynjan, byxorna och jackan i läder och de svettdrypande ylleplaggen. Stora kolstycken brann i fyrfat av järn i bägge ändarna av det långa rummet, men ändå huttrade Jon. Han frös alltid här, och om några år skulle han ha glömt hur det kändes att vara varm.

Tröttheten övermannade honom plötsligt då han drog på sig de grova svarta kläderna som var deras vardagsdräkt här. Han sjönk ner på bänken och fingrarna fumlade med spännet i manteln. Så kallt, tänkte han och mindes de varma salarna på Vinterhed där hett vatten rann genom murarna som blod genom en mans kropp. Det fanns inte mycket värme i Svarta slottet, för murarna var kalla här och människorna ännu kallare.

Ingen hade talat om för honom att nattens väktare skulle vara så här, ingen utom Tyrion Lannister. Dvärgen hade berättat sanningen för honom på vägen norrut, men då hade det varit för sent. Jon undrade om fadern vetat hur det var på muren. Det måste han ha gjort, tänkte han, och den tanken gjorde det ännu värre.

Till och med farbrodern hade övergett honom på det här kalla stället vid världens ände, för här uppe hade den hjärtlige Benjen Stark blivit en helt annan människa. Han var kapten och tillbringade sina dagar och kvällar tillsammans med lord Mormont, slottets kommendant, och mäster Aemon och de andra höga officerarna medan Jon var hänvisad till ser Alliser Törnes allt annat än vänliga nypor.

Tre dagar efter deras ankomst hade Jon fått höra att Benjen Stark skulle anföra ett halvdussin män på ett spaningsuppdrag i spökskogen. Den kvällen sökte han upp farbrodern i den väldiga timrade kantinen och bönföll honom att få följa med. Benjen vägrade blankt. ”Det här är inte Vinterhed”, förklarade han medan han skar köttet med gaffel och dolk, ”och på muren får en man bara vad han förtjänar. Du är ingen gränsjägare, Jon, utan en grön pojke som fortfarande doftar sommar.”

Jon var dum nog att säga emot. ”Jag blir femton på min namndag”, protesterade han, ”och då är jag nästan vuxen.”

Benjen Stark betraktade honom bistert. ”Du är bara en pojke och det kommer du att förbli ända tills ser Alliser säger att du är mogen att bli en i nattens väktare. Om du trodde att ditt Starkblod skulle ge dig några favörer hade du fel, för vi glömmer våra gamla familjer när vi svär eden. Din far kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men dessa är mina bröder nu.” Han gjorde en gest med dolken mot de hårda, kalla männen i svart runt omkring dem.

Jon steg upp i gryningen påföljande dag för att se farbrodern ge sig av. En av gränsjägarna, en stor ful man, sjöng en oanständig sång medan han sadlade sin ponny och det ångade om andedräkten i den kalla morgonluften. Ben Stark log då han hörde honom, men han hade inget leende för sin brorson. ”Hur många gånger måste jag säga nej, Jon? Vi får prata mer när jag kommer tillbaka.”

Då Jon såg farbrodern leda in hästen i tunneln mindes han vad Tyrion Lannister sagt på kungsvägen, och han föreställde sig Ben Stark ligga död medan hans blod färgade snön röd. Tanken fick honom att må illa. Vad tog det åt honom? Efteråt sökte han upp Gast i sin ensamma cell och begravde ansiktet i vargens tjocka, vita päls.

Om han måste vara ensam skulle han göra ensamheten till sin rustning. Svarta slottet hade ingen gudaskog, bara ett litet kapell och en alkoholiserad kaplan, men Jon förmådde inte be till några gudar, vare sig gamla eller nya. Om de fanns, tänkte han, var de lika grymma och oförsonliga som vintern.

Han saknade sina riktiga bröder: lille Rickon som med strålande ögon bad om sötsaker; Robb, hans rival och bäste vän och ständige följeslagare; Bran, envis och nyfiken, som alltid ville vara med på allt Jon och Robb gjorde. Han saknade flickorna också, till och med Sansa, som aldrig kallade honom något annat än ”min halvbror” sedan hon blev gammal nog att förstå vad oäkting var för något. Och Arya…han saknade henne ännu mer än Robb, den magra flickungen med skrapade knän, rufsigt hår och sönderrivna kläder, så vild och egensinnig. Arya tycktes aldrig passa in, lika lite som han hade gjort…och ändå kunde hon alltid få Jon att le. Han kunde ge vad som helst för att få vara tillsammans med henne nu, rufsa om henne i håret igen och se henne göra en grimas, och höra henne avsluta en mening tillsammans med honom.

”Du krossade handleden på mig, oäkting.”

Jon höjde blicken då han hörde den surmulna rösten. Grenn stod framför honom med sin tjocka nacke och sitt röda ansikte och bakom sig hade han tre av sina vänner. Han kände Todder, en kort ful pojke med otrevlig röst, som alla rekryterna kallade Paddan. De andra två var de som Yoren haft med sig norrut, mindes Jon, våldtäktsmännen som blivit tillfångatagna nere på Fingrarna. Han hade glömt vad de hette, och han pratade nästan aldrig med dem om han kunde undvika det. De var brutala översittare utan ett uns hederskänsla.

Jon reste sig. ”Jag kan krossa den andra också om du ber snällt.” Grenn var sexton och huvudet längre än Jon. Alla fyra var större än han, men det skrämde honom inte, för han hade besegrat varenda en av dem på borggården.

”Nu ska vi krossa dig”, morrade en av våldtäktsmännen.

”Försök bara.” Jon sträckte sig efter svärdet, men en av dem fick tag i hans arm och vred om den bakom ryggen på honom.

”Du får oss att verka värdelösa”, klagade Paddan.

”Det var du redan innan jag träffade dig”, fnös Jon. Pojken som höll i hans arm ryckte till hårt uppåt och ett hugg av smärta sköt genom kroppen, men Jon visade inte med en min hur ont det gjorde.

Paddan tog ett steg närmare. ”Den unge lorden har tydligen en mun att prata med”, sa han. Han hade grisögon, små och glittrande. ”Är det din mors mun, oäkting? Vem var hon, någon sköka? Tala om vad hon hette, för jag har kanske haft henne några gånger.” Han skrattade.

Jon vred sig som en ål och körde av alla krafter hälen i skenbenet på pojken som höll i honom. Det hördes ett plötsligt skrik av smärta och han var fri. Han flög på Paddan, knuffade honom bakåt över bänken och landade på hans bröst med båda händerna om strupen medan han dunkade hans huvud mot den hårt packade jorden.

De två från Fingrarna drog bort honom och kastade omkull honom på marken. Grenn började sparka honom, och Jon försökte rulla bort från sparkarna då en dundrande röst skar genom halvdunklet i rustkammaren. ”SLUTA! GENAST!”

Jon kravlade sig upp på benen. Donal Noye blängde ilsket på dem. ”Det är på borggården ni ska slåss”, röt rustmästaren. ”Håll era gräl utanför min rustkammare, annars ska jag göra dem till mina gräl, och det skulle ni inte gilla.”

Paddan satt på golvet och kände försiktigt på bakhuvudet, och när han tog bort fingrarna var de blodiga. ”Han försökte döda mig.”

”Det är sant. Jag såg det”, insköt den ene av våldtäktsmännen.

”Han krossade min handled”, klagade Grenn och höll fram den för att Noye skulle titta på den.

Rustmästaren gav den skadade handleden en flyktig blick. ”En skråma. Kanske en stukning. Mäster Aemon ger dig en salva. Följ med honom, Todder, för ditt huvud behöver ses om. Resten av er går tillbaka till cellerna. Nej, inte du Snö, du stannar.”

Jon sjönk tungt ner på den långa träbänken medan de andra gick därifrån och han var helt omedveten om deras blickar, de tysta löftena om framtida vedergällning. Det dunkade i armen.

”Nattens väktare behöver varenda man som går att få tag i”, började Donal Noye då de blev ensamma, ”även män som Paddan, och du vinner ingen ära genom att döda honom.”

Jons ilska flammade upp. ”Han sa att min mor var…”

”…en sköka. Jag hörde honom. Än sen?”

”Lord Eddard Stark var inte en man som låg med skökor”, sa Jon iskallt. ”Hans heder…”

”…hindrade honom inte från att bli far till en oäkting.”

Jon var ursinnig. ”Får jag gå nu?”

”Du får gå när jag säger till.”

Jon stirrade trumpet på röken som steg upp från fyrfatet tills Noye tog honom under hakan och med tjocka fingrar vred runt hans huvud. ”Titta på mig när jag talar till dig, pojk.”

Jon tittade. Rustmästaren hade en bröstkorg som en ölkagge och stor mage. Näsan var platt och bred och han tycktes alltid behöva raka sig. Vänsterarmen på den svarta ylletunikan var fastsatt vid axeln med en silverbrosch i form av ett långsvärd. ”Ord gör inte din mor till en sköka. Hon var vad hon var, och inget Paddan säger kan förändra den saken. Vet du, vi har män på muren vars mödrar var skökor.”

Inte min mor, tänkte Jon envist. Han kände inte till någonting om sin mor, för Eddard Stark vägrade att tala om henne. Ändå drömde han om henne ibland, så ofta att han nästan kunde se hennes ansikte. I hans drömmar var hon vacker och högättad och hennes ögon var snälla.

”Du tror att du har haft en hård uppväxt som varit en hög lords oäkting”, återtog rustmästaren. ”Den där pojken Jeren är en kaplans horunge och Cotter Pyke är den utomäktenskaplige sonen till en värdshusflicka. Nu är han befälhavare på Östvakten vid havet.”

”Det struntar jag i”, muttrade Jon. ”Jag struntar i dem och jag struntar i er och Törne och Benjen Stark och alltihop. Jag avskyr det här stället, för det är så…det är kallt.”

”Ja, kallt och hårt och fult, det är vad både muren och männen som bevakar den är. Inte alls som i historierna som din amma berättade för dig. Skit i historierna och skit i din amma. Det är så här det är, och du ska vara här resten av livet, precis som alla vi andra.”

”Livet”, upprepade Jon bittert. Rustmästaren kunde tala om livet, för han hade haft sitt och inte tagit den svarta dräkten förrän han förlorade ena armen under belägringen av Stormens ände. Innan dess var han smed åt Stannis Baratheon, kungens bror. Han hade sett de sju konungarikena från den ena änden till den andra, han hade festat och horat och kämpat i hundratalet strider. Det påstods att det var Donal Noye som smitt kung Roberts stridsklubba, den som slog ihjäl Rhaegar Targaryen i slaget vid Treudden. Han hade gjort allt som Jon aldrig skulle få göra, och när han var gammal, en bra bit över trettio, hade han fått ett våldsamt hugg av en yxa. Såret hade blivit infekterat och han hade fått kallbrand, och till slut blev man tvungen att amputera armen. Först då, när Donal Noye var krympling, hade han kommit till muren, när hans liv nästan var över.

”Ja, livet”, instämde Noye. ”Långt eller kort, och det beror helt på dig själv, Snö, för om du fortsätter på den här vägen kommer någon av dina bröder att skära halsen av dig en natt.”

”De är inte mina bröder”, fräste Jon, ”och de hatar mig för att jag är bättre än de.”

”Nej, de hatar dig för att du uppträder som om du vore bättre än de. De tittar på dig och ser en oäkting som är uppfostrad på ett slott och som tror att han är en ung lord.” Rustmästaren lutade sig närmare. ”Du är ingen lord, kom ihåg det. Du är en Snö, inte en Stark, och du är oäkting och översittare.”

”Översittare?” Jon satte nästan ordet i halsen. Anklagelsen var så orättvis att den fick honom att tappa andan. ”Det var de som gav sig på mig. Fyra stycken.”

”Fyra stycken som du har förödmjukat på borggården. Fyra stycken som förmodligen är rädda för dig. Jag har sett dig slåss, och det är inte övning för dig. Om man gav dig ett svärd med vass egg skulle de vara dött kött vid det här laget. Du vet det, jag vet det och de vet det. Du lämnar ingenting kvar åt dem och du skämmer ut dem. Är du stolt över det?”

Jon tvekade. Han kände sig stolt när han vann, och varför skulle han inte göra det? Men rustmästaren tog även det ifrån honom och fick det att låta som om han gjorde något fel. ”De är äldre än jag allihop”, försökte han försvara sig.

”Äldre och större och starkare, det är sant, men jag kan slå vad om att vapenmästaren på Vinterhed lärde dig att slåss mot ännu större män. Vem var han? Någon gammal riddare?”

”Ser Rodrik Cassel”, svarade Jon och var på sin vakt, för det fanns en fälla här och han kände hur den slöt sig om honom.

Donal Noye lutade sig framåt, tätt intill Jons ansikte. ”Tänk på detta, pojk. Ingen av de andra har någonsin haft en vapenmästare före ser Alliser, för deras fäder var bönder och kuskar och tjuvjägare, smeder och gruvarbetare och roddare på handelsgalärer. Det lilla de vet om hur man slåss har de lärt sig på däcken, i gränderna i Gammelstad och Lannishamn, på skökohus vid vägarna och värdshus vid kungsvägen. De hade kanske slagits med käppar innan de kom hit, men jag kan lova dig att ingen av de tjugo någonsin varit rik nog att äga ett riktigt svärd.” Han såg bister ut. ”Så vad tycker du nu om dina segrar, lord Snö?”

”Kalla mig inte det!” utbrast Jon skarpt, men udden hade gått ur hans ilska. Med ens kände han sig skamsen och skuldmedveten. ”Jag har aldrig…Jag tänkte aldrig på…”

”Det är hög tid att du börjar tänka”, varnade Noye, ”om du inte vill sova med en dolk under huvudkudden. Nu kan du gå.”

När Jon lämnade rustkammaren var det nästan mitt på dagen och solen hade brutit igenom molnen. Han vände ryggen mot den och höjde blicken mot muren, som lyste flammande blå och kristallskimrande i solskenet. Även efter alla dessa veckor fick åsynen av den honom fortfarande att rysa. Århundradenas kringvirvlande grus och smuts hade lagt sig som en hinna på muren och den verkade ofta blekgrå, som färgen på en mulen himmel, men då solen sken på den en klar och vacker dag glänste den och strålade av liv, en kolossal blåvit klippa som fyllde upp halva himlen.

Det var det största byggnadsverk som någonsin uppförts av människohand, hade Benjen Stark berättat för Jon på kungsvägen då de för första gången fick syn på muren på långt håll. ”Och utan tvekan det värdelösaste”, hade Tyrion Lannister flinande tillagt, men till och med dvärgen blev tyst då de red närmare. Man kunde se muren på miltals avstånd, en blekblå linje tvärs över den norra horisonten som enorm och obruten sträckte sig mot öster och väster och försvann i fjärran. Det här är världens ände, tycktes den säga.

När de slutligen fick syn på Svarta slottet såg dess träbyggnader och stentorn bara ut som en handfull byggklossar som låg utspridda på snön nedanför den vidsträckta ismuren. De svarta brödernas gamla fästning var inget Vinterhed, inget riktigt slott alls. Det saknade murar och kunde inte försvaras, varken från söder, öster eller väster, men nattens väktare bekymrade sig bara om försvaret mot norr och där tornade muren upp sig. Den reste sig över två hundra meter och var tre gånger så hög som det högsta tornet i den fästning den skyddade, och farbrodern hade sagt att krönet var brett nog för tolv riddare i rustning att rida i bredd. De spöklika konturerna av väldiga katapulter och monstruösa träkranar stod på vakt där uppe, likt skelett av stora fåglar, och bland dem gick männen i svart på vakt som små myror.

Medan Jon stod utanför rustkammaren och tittade upp kände han sig nästan lika överväldigad som han gjort den där dagen på kungsvägen då han såg muren för första gången. Det var så den var, och ibland kunde han nästan glömma att den fanns där, på samma sätt som man glömde bort himlen och marken, men vid andra tillfällen kändes det som om det inte fanns något annat i hela världen. Muren var äldre än de sju konungarikena, och då Jon stod nedanför den och tittade upp blev han yr. Han kunde känna hur all den där isen tyngde ner honom, som om den vore på väg att falla över honom, och på något sätt visste Jon att om den rasade skulle hela världen rasa tillsammans med den.

”Den får en att undra vad som finns bortom”, hördes en välbekant röst.

Jon såg sig omkring. ”Lannister. Jag såg inte…jag menar jag trodde att jag var ensam.”

Tyrion var så inbyltad i pälsverk att han såg ut som en mycket liten björn. ”Det finns många fördelar med att överrumpla folk, för man vet aldrig vad man kan få reda på.”

”Du får inte reda på någonting av mig”, hävdade Jon. Han hade inte sett mycket av dvärgen sedan de anlände till muren. Som drottningens egen bror hade Tyrion Lannister blivit mottagen som en högt ärad gäst av nattens väktare. Kommendanten hade gett honom rum i kungstornet — som kallades så trots att ingen kung besökt det på hundra år — och Lannister åt vid Mormonts eget bord och ägnade dagarna åt att rida längs muren och kvällarna åt att spela tärning och dricka med ser Alliser och Bowen Marsh och de andra höga officerarna.

”Å, jag får veta saker och ting vart jag än kommer.” Den lille mannen pekade på muren med en krokig, svart käpp. ”Men som jag sa…vad beror det på att så snart en man bygger en mur så vill nästa genast veta vad som finns bortom?” Han lade huvudet på sned och tittade på Jon med sina underliga, olikfärgade ögon. ”Nog vill väl du veta vad som finns på andra sidan?”

”Där finns inget särskilt”, svarade Jon. Han ville rida ut med Benjen Stark på hans spaningsuppdrag djupt in i den mystiska spökskogen, ville hitta Mance Rayders rövare och skydda riket mot vålnaderna, men det var bäst att inte tala högt om det man ville. ”Gränsjägarna säger att det bara är skog och berg och frusna sjöar med massor av snö och is.”

”Och trollen och varulvarna”, fyllde Tyrion i. ”Låt oss inte glömma dem, lord Snö, för vad ska vi annars med det där stora åbäket till?”

”Kalla mig inte lord Snö.”

Dvärgen höjde ett ögonbryn. ”Vill du hellre bli kallad dvärg? Om du låter dem se att deras ord sårar dig blir du aldrig fri från hånet. Om de vill ge dig ett namn ska du ta det och göra det till ditt eget och då kan de inte längre göra dig illa med det.” Han pekade med käppen. ”Slå följe med mig. Vid det här laget serveras det säkert någon eländig stuvning i kantinen och jag kan behöva något varmt i mig.”

Jon var också hungrig, så han började gå bredvid Lannister och saktade in på stegen för att anpassa dem till dvärgens klumpiga och vaggande gång. Vinden tilltog och de kunde höra de gamla träbyggnaderna knaka runt omkring sig, och långt borta stod en tung och bortglömd fönsterlucka och slog. En gång hördes en dämpad duns då ett snösjok gled ner från ett tak och landade alldeles intill dem.

”Var har du vargen?” frågade Lannister medan de promenerade.

”Jag binder honom i det gamla stallet medan vi övar. De har alla hästarna i de östra stallarna nu, så ingen stör honom, och resten av tiden är han med mig. Min sovcell ligger i Hardins torn.”

”Det är väl det där med det trasiga bröstvärnet? Med nedfallna stenar på borggården och en lutning som vår vördade kung Robert efter en lång natts supande? Jag trodde att alla de där byggnaderna var övergivna.”

Jon ryckte på axlarna. ”Det är ingen som bryr sig om var man sover, och de flesta av de gamla tornen är tomma, så man kan välja vilken cell man vill.” En gång i tiden hade Svarta slottet fem tusen soldater med hästar och tjänare och vapen. Nu hyste det en tiondel av det antalet och delar av det höll på att förfalla.

Tyrion Lannisters skratt ångade i den kalla luften. ”Jag ska komma ihåg att säga åt din far att arrestera fler murare innan ditt torn rasar samman.”

Jon anade hånet, men det gick inte att förneka sanningen. Nattens väktare hade byggt nitton väldiga fästningar längs muren, men bara tre användes fortfarande: Östvakten på den grå vindpinade stranden, Skuggtornet alldeles vid bergen där muren slutade och Svarta slottet mitt emellan, vid slutet av kungsvägen. De andra fästningarna hade övergetts för länge sedan och var nu ödsliga och hemsökta platser där kalla vindar ven genom svarta fönster och de dödas andar bemannade bröstvärnen.

”Det är bättre att jag är för mig själv”, sa Jon envist, ”för de andra är rädda för Gast.”

”Kloka pojkar”, höll Lannister med. Så bytte han samtalsämne. ”Det pratas om att din farbror har varit borta lite väl länge.”

Jon mindes vad han önskat i sin ilska, mindes hur han föreställt sig Benjen Stark ligga död i snön, och tittade snabbt bort. Dvärgen hade en kuslig förmåga att ana sig till saker och ting, och Jon ville inte att han skulle se skuldmedvetenheten i hans blick. ”Han sa att han skulle vara tillbaka till min namndag”, medgav han. Hans namndag hade obemärkt både kommit och gått för fjorton dagar sedan. ”De letade efter ser Waymar Royce, vars far är vasall till lord Arryn. Farbror Benjen sa att de skulle söka så långt bort som till Skuggtornet, och det är långt uppe i bergen.”

”Jag har hört att det har försvunnit många gränsjägare på senare tid”, anmärkte Lannister då de gick uppför trappan till kantinen. Han flinade och öppnade dörren. ”Trollen är kanske hungriga i år.”

Salen var stor och dragig trots att en eld sprakade på den väldiga härden. Kråkorna hade byggt bo på bjälkarna i det höga taket, och Jon hörde deras kraxanden ovanför huvudet då han fick en skål stuvning och en bit svart bröd av dagens kockar. Grenn och Paddan och några av de andra satt på bänken närmast elden och skrattade och förbannade varandra med grova röster. Jon betraktade dem tankfullt och valde sedan en plats i andra änden av salen, långt ifrån de andra.

Tyrion Lannister slog sig ner mitt emot honom och luktade misstänksamt på stuvningen. ”Korn, lök och morötter”, muttrade han, ”och någon borde tala om för kockarna att rovor inte är något kött.”

”Det är fårstuvning.” Jon drog av sig handskarna och värmde händerna i ångan som steg upp från skålen. Doften fick det att vattnas i munnen på honom.

”Snö.”

Jon kände igen Alliser Törnes röst, men det fanns en underton av nyfikenhet i den som han inte hört tidigare. Han vände sig om.

”Kommendanten vill träffa dig. Genast!”

För ett ögonblick blev Jon så rädd att han inte förmådde röra sig ur fläcken. Varför ville kommendanten träffa honom? De hade nyheter om Benjen, tänkte han vilt, han var död, hans önskan hade slagit in. ”Är det min farbror?” fick han ur sig. ”Har han kommit tillbaka välbehållen?”

”Kommendanten är inte van vid att behöva vänta”, blev ser Allisers svar, ”och jag är inte van vid att få mina order ifrågasatta av oäktingar.”

Tyrion Lannister svängde benen över bänken och reste sig. ”Sluta, Törne, ni skrämmer pojken.”

”Lägg er inte i sådant som inte angår er, Lannister, och ni har inget att säga till om här.”

”Men det har jag vid hovet”, påpekade dvärgen leende, ”och det behövs bara ett ord i rätt öra för att ni ska sluta era dagar i förtid och innan ni får ännu en pojke att träna. Tala nu om för Snö varför gamle björnen vill träffa honom. Har det kommit några nyheter om hans farbror?”

”Nej”, svarade ser Alliser, ”och det här gäller något helt annat. Det kom en fågel från Vinterhed i morse med ett budskap som rör hans bror.” Han rättade sig. ”Hans halvbror.”

”Bran”, andades Jon och kom på fötter. ”Något har hänt med Bran.”

Tyrion Lannister lade handen på hans arm. ”Jon”, sa han, ”jag är uppriktigt ledsen.”

Jon hörde honom knappt. Han viftade bort Tyrions hand och stegade genom salen och då han kom till dörrarna började han springa. Genom drivor av gammal snö rusade han till kommendantens torn, flög förbi vakterna och tog torntrappan två steg i taget. När Jon störtade in till kommendanten var blicken vild och stövlarna genomvåta. ”Bran”, flämtade han. ”Vad står det om Bran?”

Jeor Mormont var befälhavare för nattens väktare, en barsk gammal man med ett kolossalt skalligt huvud och ett lurvigt grått skägg. Han hade en korp på armen som han matade med majskorn. ”Jag har hört att du kan läsa.” Han skakade av sig korpen och den slog med vingarna och flög till fönstret där den satte sig och såg på medan Mormont drog fram ett hoprullat papper ur bältet och räckte det till Jon. ”Majs”, muttrade korpen med skrovlig röst. ”Majs, majs.”

Med fingret följde Jon konturen av skräckvargen i vitt vax på det brutna sigillet. Han kände igen Robbs handstil, men bokstäverna tycktes flyta ihop när han försökte läsa dem, och han upptäckte att han grät. Men så fick orden mening genom tårarna och han höjde huvudet. ”Han har vaknat”, utbrast han. ”Gudarna har lämnat tillbaka honom.”

”Men han är krympling”, påpekade Mormont. ”Ursäkta, pojk, läs resten av brevet.”

Jon tittade på orden, men de spelade ingen roll, ingenting spelade någon roll utom att Bran skulle få leva. ”Min bror får leva”, sa han till Mormont. Kommendanten skakade på huvudet, tog en näve majs och visslade. Korpen flög och satte sig på hans axel medan den skrek: ”Leva! Leva!”

Jon sprang nedför trappan med ett leende i ansiktet och Robbs brev i handen. ”Min bror får leva”, talade han om för vakterna, och de växlade en blick. Han rusade tillbaka till kantinen där han hittade Tyrion Lannister som nästan hade ätit färdigt. Han tog den lille mannen under armarna, hissade upp honom i luften och snurrade runt med honom. ”Bran får leva!” tjöt han. Lannister såg förbluffad ut, och Jon satte ner honom och stack papperet i händerna på honom. ”Här, läs!” uppmanade han.

Andra samlades runt omkring och stirrade nyfiket på honom. Jon lade märke till att Grenn stod en liten bit ifrån honom med ett tjockt yllebandage om ena handen. Han verkade ängslig och illa till mods och såg inte alls hotfull ut. Jon gick fram till honom, men Grenn backade och satte upp händerna. ”Håll dig undan från mig, oäkting.”

Jon log mot honom. ”Jag är ledsen för din handled. Robb gjorde samma stöt mot mig en gång, fast med en träklinga. Det gjorde fruktansvärt ont, men det måste kännas värre för dig. Om du vill kan jag visa hur man försvarar sig mot den där stöten.”

Alliser Törne hörde honom. ”Så lord Snö vill ta min plats nu”, fnös han hånfullt. ”Det skulle vara lättare för mig att lära en varg jonglera än det blir för dig att träna den här Uroxen.”

”Ska vi slå vad, ser Alliser?” frågade Jon. ”Det ska bli ett nöje att se Gast jonglera.”

Jon hörde Grenn chockat dra efter andan, och det blev alldeles tyst.

Så började Tyrion Lannister gapskratta. Tre av de svarta bröderna vid ett bord bredvid stämde in, och skrattet spreds från bänk till bänk tills även kockarna flinade. Fåglarna flyttade oroligt på sig uppe i taket och till slut började till och med Grenn småskratta.

Ser Alliser tog aldrig blicken från Jon, och medan skrattsalvorna ekade runt omkring honom mörknade hans ansikte och svärdshanden knöts. ”Det där var ett allvarligt misstag, lord Snö”, sa han till slut med en fiendes giftiga tonfall.

EDDARD

Eddard Stark red in genom de höga bronsportarna till Röda slottet, mörbultad, trött, hungrig och irriterad. Han satt fortfarande till häst och drömde om ett långt, varmt bad, stekt fågel och ett fjäderbolster när kungens förvaltare talade om för honom att stormäster Pycelle hade sammankallat lilla rådet till ett brådskande möte. Handens ärade närvaro vore önskvärd så snart det passade. ”Det passar i morgon”, fräste Ned samtidigt som han satt av.

Förvaltaren bugade djupt. ”Det ska jag framföra till de andra rådsherrarna, ers nåd.”

”Nej, för bövelen”, sa Ned. Det dög inte att förolämpa rådet innan han ens börjat sin tjänst som kungens hand. ”Jag ska träffa dem. Ge mig bara några minuter att byta om till något mer presentabelt.”

”Ja, ers nåd”, sa förvaltaren. ”Vi har gett er lord Arryns gemak i handens torn, och jag hoppas att de ska vara till er belåtenhet. Jag ska låta bära dit ert bagage.”

”Tack”, sa Ned medan han drog av sig ridhandskarna och stoppade dem i bältet. Resten av hans hushåll kom just in genom portarna bakom honom, och Ned såg Vayon Poole, sin egen förvaltare, och ropade på honom. ”Det verkar som om rådet behöver mig med detsamma. Se till att mina döttrar hittar sina sovgemak och säg åt Jory att hålla kvar dem där. Arya får inte ge sig ut på upptäcktsfärd.” Poole bugade, och Ned vände sig åter till den kunglige förvaltaren. ”Mina vagnar är fortfarande på väg genom staden, och jag behöver lämpliga kläder.”

”Det ska bli mig ett nöje att ordna”, svarade förvaltaren.

Så kom det sig att Ned stegade in i rådssalen, dödstrött och iförd lånade kläder, där han fann fyra medlemmar av det lilla rådet väntande på sig.

Salen var rikt utsmyckad. Mattor från Myr täckte golvet i stället för säv och i ett hörn stod en snidad skärm från Sommaröarna på vilken ett hundratal sagodjur i starka färger gjorde krumsprång. På väggarna hängde gobelänger från Norvos, Qohor och Lys, och ett par valyriska sfinxer flankerade dörren med ögon av glänsande granater som glödde i svarta marmoransikten.

Den rådsherre Ned tyckte minst om, eunucken Varys, kom fram till honom i samma stund som han steg in. ”Det var mycket tråkigt att höra om era bekymmer på kungsvägen, lord Stark. Vi har alla besökt kapellet för att tända ljus för prins Joffrey, och jag ber för hans tillfrisknande.” Hans hand lämnade puderstänk på Neds ärm och han luktade lika motbjudande och sött som blommor på en grav.

”Era gudar har hört er”, svarade Ned kyligt men artigt, ”och prinsen blir starkare för var dag.” Han gjorde sig loss från eunucken och gick fram till lord Renly som stod vid skärmen i andra änden av rummet och talade lågmält med en kort man som inte kunde vara någon annan än Lillfinger. Renly hade varit en pojke på åtta då Robert vann tronen, men han hade vuxit upp till en man som var så lik brodern att Ned nästan tyckte det var obehagligt. Så snart han såg honom var det som om tiden hade vridits tillbaka och Robert stod där framför honom precis som han sett ut efter segern vid Treudden.

”Jag ser att ni har kommit fram välbehållen, lord Stark”, sa Renly.

”Ni med”, svarade Ned. ”Ni får förlåta mig, men ibland är ni som en avbild av er bror Robert som ung.”

”En dålig kopia”, sa Renly med en axelryckning.

”Fast mer välklädd”, skämtade Lillfinger, ”och lord Renly lägger ner mer pengar på kläder än hälften av hovets damer tillsammans.”

Det var sant. Lord Renly var klädd i mörkgrön sammet med ett dussin guldhjortar broderade på den midjekorta jackan. En kort cape i guldtyg var vårdslöst draperad över ena axeln och hölls ihop med en smaragdbrosch. ”Det finns värre brott”, påpekade Renly med ett skratt. ”Ditt sätt att klä dig till exempel.”

Lillfinger låtsades inte om piken utan betraktade Ned med ett leende på läpparna som gränsade till oförskämdhet. ”Jag har hoppats att få träffa er sedan några år tillbaka, lord Stark, och utan tvekan har lady Catelyn nämnt mitt namn för er.”

”Det har hon”, medgav Ned med iskyla i rösten. Den försåtliga arrogansen i kommentaren gjorde honom ursinnig. ”Jag har förstått att ni även kände min bror Brandon.”

Renly Baratheon skrattade och Varys hasade sig dit för att lyssna.

”Lite för väl kanske”, svarade Lillfinger, ”och jag har fortfarande kvar ett bevis på hans uppskattning. Pratade Brandon om mig också?”

”Ofta, och med viss hetta”, upplyste Ned och hoppades att det skulle göra slut på samtalet. Han hade inget tålamod med den här sortens lekar och gillade inte att duellera med ord.

”Jag skulle ha trott att hetta inte passade er i ätten Stark”, sa Lillfinger. ”Här i Södern sägs det att ni är gjorda av is allihop och smälter när ni rider söder om Näset.”

”Jag har inga planer på att smälta i första taget, lord Baelish, det kan jag försäkra er.” Ned gick fram till rådsbordet och sa: ”Jag hoppas ni mår bra, mäster Pycelle.”

Stormästaren log milt från sin höga stol vid nedre änden av bordet. ”Så bra man kan vid mina år, ers nåd”, svarade han, ”men jag är rädd för att jag lätt blir trött.” Stripiga vita hårtestar ramade in den kala hjässan ovanför ett vänligt ansikte. Hans ämbetskedja var inte en enkel halsring som den mäster Luwin bar utan två dussin tunga kedjor som var hopflätade till ett otympligt metallhalsband som täckte halva bröstet. Länkarna var smidda av varenda metall som människan kände till: svart järn och rött guld, glänsande koppar och matt bly, stål och tenn och blekt silver, mässing och brons och platina. Granater och ametister och svarta pärlor prydde metallarbetet och här och var syntes en smaragd eller rubin. ”Vi kanske skulle börja snart”, föreslog stormästaren och knöt händerna på den stora magen, ”för jag är rädd att jag somnar om vi väntar mycket länge till.”

”Som ni behagar.” Kungens stol stod tom vid övre änden av bordet och på dess kuddar var huset Baratheons kronhjort broderad i guldtråd. Som kungens högra hand tog Ned stolen bredvid den. ”Jag ber om ursäkt för att jag har låtit er vänta, mina herrar”, började han formellt.

”Ni är kungens hand”, sa Varys, ”och vi står alltid till er tjänst, lord Stark.”

Medan de andra intog sina platser slog det Eddard Stark att han inte hörde hemma i det här rummet med de här männen. Han mindes vad Robert berättat nere i kryptan under Vinterhed. Jag är omgiven av smickrare och dumbommar, hade kungen sagt. Ned såg sig omkring vid rådsbordet och undrade vilka som var smickrarna och vilka som var dumbommarna, men han trodde redan att han visste det. ”Vi är bara fem”, påpekade han.

”Lord Stannis återvände till Draksten kort efter det att kungen hade begett sig norrut”, upplyste Varys, ”och vår tappre ser Barristan rider utan tvivel bredvid kungen då han gör sitt intåg i staden, som det anstår befälhavaren för kungsvakten.”

”Vi borde kanske vänta på ser Barristan och kungen”, föreslog Ned.

Renly Baratheon skrattade högt. ”Om vi ska vänta på att min bror hedrar oss med sin kungliga närvaro kan vi få sitta här länge.”

”Vår gode kung Robert har många bekymmer”, insköt Varys, ”och han anförtror oss en del mindre viktiga angelägenheter för att lätta på sin börda.”

”Det lord Varys menar är att allt det här med skatter och skördar och rättvisa tråkar ut min kunglige bror”, förklarade lord Renly, ”och därför faller det på vår lott att styra riket. Men då och då skickar han oss en befallning.” Han drog fram ett hoprullat papper ur ärmen och lade det på bordet. ”I morse befallde han mig att i all hast rida i förväg och be stormäster Pycelle att genast sammankalla det här rådet. Han har en brådskande uppgift åt oss.”

Lillfinger log och räckte papperet, som bar det kungliga sigillet, till Ned. Han bröt vaxet med tummen och slätade ut brevet för att begrunda kungens brådskande befallning och läste orden med stigande klentro. Fanns det ingen ände på Roberts dårskap? Och att göra detta i hans namn, det var salt i såret. ”Vid alla gudar!” svor han.

”Vad lord Eddard försöker säga”, tillkännagav lord Renly, ”är att hans höghet befaller oss att ordna en tornering med anledning av lord Eddards utnämning till kungens hand.”

”Hur mycket?” frågade Lillfinger milt.

Ned läste svaret högt ur brevet. ”Fyrtio tusen gulddrakar till segraren. Tjugo tusen till den man som kommer tvåa och ytterligare tjugo till segraren i mêléen och tio tusen till segraren i bågskyttetävlingen.”

”Nittio tusen gulddrakar”, suckade Lillfinger, ”och vi får inte glömma alla andra kostnader. Robert kommer att vilja ha en storslagen fest, vilket betyder kockar, snickare, serveringsflickor, trubadurer, jonglörer, narrar…”

”Narrar har vi gott om”, avbröt lord Renly.

Stormäster Pycelle såg på Lillfinger och frågade: ”Klarar statskassan av utgiften?”

”Vilken statskassa?” undrade Lillfinger med en hånfull krökning på munnen. ”Bespara mig sådana dumheter, mäster, för ni vet lika väl som jag att statskassan har varit tom i åratal. Jag blir tvungen att låna pengarna, och ätten Lannister kommer utan tvekan att vara tillmötesgående. Vi är redan skyldiga lord Tywin omkring tre miljoner gulddrakar, vad spelar då ytterligare hundra tusen för roll?”

Ned trodde inte sina öron. ”Menar ni att kronan har en skuld på tre miljoner gulddrakar?”

”Kronan har en skuld på mer än sex miljoner gulddrakar, lord Stark. Vi har lånat mest av ätten Lannister men också av lord Tyrell, av järnbanken i Braavos och av flera handelskarteller i Tyrosh. På senare tid har jag varit tvungen att vända mig till kyrkan, och överstekaplanen köpslår värre än en fiskhandlare i Dornien.”

Ned var bestört. ”Men Aerys Targaryen lämnade en statskassa som flödade av guld. Hur kunde ni låta det bli så här?”

Lillfinger ryckte på axlarna. ”Skattmästaren skaffar pengarna och kungen och handen gör av med dem.”

”Jag vägrar tro att Jon Arryn lät Robert göra riket utfattigt”, utbrast Ned upprört.

Stormäster Pycelle skakade på sitt stora skalliga huvud så att kedjorna klirrade svagt. ”Lord Arryn var en klok man, men jag är rädd för att hans höghet inte alltid lyssnar på kloka råd.”

”Min kunglige broder älskar torneringar och fester”, insköt Renly Baratheon, ”och han avskyr att ’räkna kopparmynt’.”

”Jag ska tala med hans höghet”, förklarade Ned, ”för den här torneringen är en extravagans som riket inte har råd med.”

”Tala gärna med honom”, sa lord Renly, ”men det är ändå lika bra att börja med förberedelserna.”

”Inte i dag i varje fall”, bet Ned av, kanske lite för skarpt att döma av blickarna de gav honom. Han måste komma ihåg att han inte längre befann sig på Vinterhed där bara kungen stod över honom, för här var han bara den främste bland jämlikar. ”Ursäkta, mina herrar”, fortsatte han i mjukare ton, ”men jag är trött. Låt oss sluta här i dag och återuppta diskussionen senare.” Han bad inte om deras samtycke utan reste sig bara tvärt, nickade åt dem och gick mot dörren.

När Ned kom ut såg han att vagnar och ryttare fortfarande strömmade in genom slottsportarna och borggården var ett enda kaos av lera och hästar och skrikande män. Kungen hade inte kommit än, fick han veta. Sedan den otrevliga händelsen vid Treudden hade familjen Stark och deras hushåll ridit en bra bit före huvudkolonnen för att hålla sig undan klanen Lannister och den ökande spänningen mellan de båda husen. Robert hade knappt synts till alls, och det sades att han färdades i den stora karossen och för det mesta var berusad. Om det var så kunde det dröja många timmar innan han kom, men det skulle ändå vara för tidigt i Neds tycke. Han behövde bara titta på Sansas ansikte för att känna raseriet välla upp igen, och de sista två veckorna av färden hade varit rena pinan. Sansa lade skulden på Arya och sa åt henne att det var Nymeria som borde ha dött, och Arya sjönk ner i djupaste förtvivlan när hon fick höra vad som hänt med slaktarens pojke. Sansa grät sig till sömns, Arya satt tyst och grubblade hela dagarna och på nätterna drömde Eddard Stark om ett fruset helvete reserverat för ätten Stark på Vinterhed.

Ned gick tvärs över den yttre borggården, passerade under ett fällgaller och kom in på den inre borggården. Han styrde stegen mot det torn han trodde var handens då Lillfinger dök upp framför honom. ”Ni går fel väg, Stark. Kom med mig.”

Tveksamt följde Ned efter. Lillfinger förde honom in i ett torn, nedför en trappa, tvärs över en liten nersänkt borggård och genom en övergiven korridor där tomma rustningar stod på vakt längs väggarna. De var lämningar efter ätten Targaryen i svart stål med drakfjäll på hjälmarna, och nu var de dammiga och bortglömda. ”Det här är inte vägen till mina gemak”, protesterade Ned.

”Det har jag inte sagt heller. Jag ska föra er till fängelsehålorna för att skära halsen av er och mura in er kropp i en vägg”, svarade Lillfinger med rösten drypande av sarkasm. ”Vi har inte tid med sådant här, Stark, för er hustru väntar.”

”Ska det här föreställa ett skämt, Lillfinger? Catelyn är på Vinterhed, hundratals fjärdingsväg härifrån.”

”Å?” Lillfingers grågröna ögon glittrade roat. ”I så fall har någon lyckats med en fantastisk imitation. För sista gången, kom. Eller så behåller jag henne för mig själv.” Han skyndade nedför en trappa.

Ned följde vaksamt efter honom samtidigt som han undrade om den här dagen aldrig skulle ta slut. Själv avskydde han hemlighetsmakerier och intriger, men han började inse att de var som livsluft för en man som Lillfinger.

Vid foten av trappan fanns en tung järnbeslagen ekdörr. Petyr Baelish lyfte av bommen och tecknade åt Ned att gå igenom. De steg ut i flammande rött skymningsljus på en klippig platå högt ovanför floden. ”Vi är utanför slottet”, konstaterade Ned.

”Det är inte lätt att lura er, Stark”, anmärkte Lillfinger med ett hånflin. ”Var det solen eller himlen som fick er att förstå det? Följ mig. Det finns trappsteg inhuggna i klippan, och försök att inte ramla ner och dö, för Catelyn skulle aldrig tro mig.” Med de orden började han vig som en apa klättra nedför klippbranten.

Ned studerade den ett ögonblick och följde sedan långsamt efter. Stegen fanns där, precis som Lillfinger lovat, men de var inte breda och om man inte visste att de fanns där skulle man aldrig ha sett dem. Floden låg långt där nere i avgrunden och Ned blev yr i huvudet då han såg på den, så han tryckte ansiktet mot klippan och försökte låta bli att titta ner mer än vad som var absolut nödvändigt.

När han äntligen hade tagit sig ner och kom till en smal, lerig stig längs vattenbrynet stod Lillfinger bekvämt lutad mot en sten och åt ett äpple. Han hade nästan hunnit till kärnhuset. ”Ni börjar bli gammal och långsam, Stark”, påpekade han och kastade nonchalant äppelskruttet i det strömmande vattnet. ”Men det spelar ingen roll för vi ska rida resten av vägen.” Han hade två hästar väntande. Ned satt upp och travade efter honom längs stigen och in i staden.

Till slut höll Baelish in hästen utanför en förfallen timrad trevåningsbyggnad vars fönster var upplysta av lampsken i den tätnande skymningen. Ljudet av musik och hesa skratt vällde ut och svävade över floden. Bredvid dörren vajade en utsirad oljelampa i en tung kedja med en kupa av blyinfattat rött glas.

Rasande av ilska satt Ned av hästen. ”Ett skökohus!” morrade han, grep Lillfinger om axlarna och svängde honom runt. ”Har ni lurat mig hela den här vägen för att föra mig till ett skökohus?”

”Er hustru är där inne”, förklarade Lillfinger.

Den förolämpningen var droppen som fick bägaren att rinna över. ”Brandon var för snäll mot er”, väste Ned och tryckte upp den lille mannen mot en vägg och satte dolken under pipskägget.

”Ers nåd, nej”, ropade någon enträget. ”Han talar sanning.” Det hördes steg bakom honom.

Ned snurrade runt med kniven i handen och såg en gammal, vithårig man skynda fram mot dem. Han var klädd i brunt grovt kläde och den mjuka huden under hakan hoppade då han sprang. ”Det här är inget som angår er”, började Ned, men så kände han plötsligt igen mannen. ”Ser Rodrik?” utbrast han förvånat och sänkte dolken.

Rodrik Cassel nickade. ”Er hustru väntar på er där uppe.”

Ned begrep ingenting. ”Är Catelyn verkligen här? Då är det inte något av Lillfingers dumma skämt?” Han stack dolken i slidan.

”Det vore kanske bättre om det var det, Stark”, insköt Lillfinger. ”Följ efter mig och försök se lite mer liderlig ut och lite mindre som kungens hand. Det skulle inte vara bra om ni blev igenkänd. Kanske kan ni smeka ett bröst eller två i förbifarten.”

De steg in och gick igenom ett skänkrum som var fullt av folk där en fet kvinna sjöng oanständiga visor medan unga, söta flickor i särkar och korta färggranna sidenkjolar satt i knäet på männen och tryckte sig mot dem. Ingen brydde sig det minsta om Ned. Ser Rodrik väntade där nere medan Lillfinger förde honom upp till tredje våningen, genom en korridor och fram till en dörr.

Där inne väntade Catelyn. Hon skrek till när hon fick syn på honom, rusade fram och kramade om honom hårt.

”Käraste”, viskade Ned förundrat.

”Så bra att ni kände igen henne”, sa Lillfinger och stängde dörren.

”Jag trodde att du aldrig skulle komma”, viskade hon mot hans bröst. ”Petyr har berättat lite för mig om dina bekymmer med Arya och den unge prinsen. Hur mår mina flickor?”

”Båda sörjer och är fulla av ilska”, svarade Ned. ”Jag förstår inte, Cat. Vad gör du i Kungshamn? Vad har hänt? Är det Bran? Är han…” Död var ordet han hade på tungan, men han kunde inte få fram det.

”Det är Bran, men inte som du tror”, sa Catelyn.

Ned fattade ingenting. ”Men hur? Och varför är du här, min kära? Vad är det här för ställe?”

”Inget annat än vad det ser ut att vara”, upplyste Lillfinger och sjönk ner på fönsterbänken. ”Ett skökohus. Kan ni föreställa er ett mindre troligt ställe att hitta Catelyn Tully på?” Han log. ”Det råkar faktiskt vara så att jag äger det här etablissemanget, så det var lätt att ordna det hela. Jag är mycket angelägen om att klanen Lannister inte ska få veta att Cat är här i Kungshamn.”

”Varför?” undrade Ned. Det var då han fick syn på hennes händer, hur valhänt hon höll dem, de ilsket röda ärren och de båda stela sista fingrarna på vänsterhanden. ”Du är skadad.” Han tog hennes händer i sina och vände upp dem. ”Vid alla gudar, de där såren måste ha varit djupa…ett hugg från ett svärd eller…Hur gick det till?”

Catelyn tog fram dolken som hon hade gömd under manteln och lade den i hans hand. ”Det här bladet skickades för att skära halsen av Bran och utsläcka hans liv.”

Neds huvud flög upp. ”Men…vem…varför skulle…”

Hon satte fingret mot hans mun. ”Låt mig berätta alltihop, så går det fortare. Hör på.”

Så han lyssnade och hon berättade alltihop, från branden i bibliotekstornet till stadsvakten, Lillfinger och Varys. När hon var klar satt Eddard Stark omtumlad bredvid bordet med dolken i handen. Brans varg hade räddat pojkens liv, tänkte han dystert. Vad var det Jon sagt då de hittade vargungarna i snön? Det var meningen att era barn skulle ha de här vargarna, ers nåd. Och han hade dödat Sansas, och till vad nytta? Var det skuld han kände? Eller rädsla? Om gudarna skickat dem vargarna, hade han begått en fruktansvärd dårskap.

Med stor möda tvingade Ned tankarna tillbaka till dolken och vad den betydde. ”Dvärgens dolk”, upprepade han. Det verkade obegripligt. Handen slöts om det släta drakbensfästet och han körde bladet i bordet, kände det tränga in i träet. Det stod där och hånade honom. ”Varför skulle Tyrion Lannister vilja se Bran död? Pojken har aldrig gjort honom något.”

”Har ni i familjen Stark inget annat än snö mellan öronen?” frågade Lillfinger. ”Dvärgen skulle aldrig agera på egen hand.”

Ned reste sig och började gå fram och tillbaka i rummet. ”Om drottningen hade något med det här att göra eller, gud förbjude, kungen själv…nej, det vägrar jag att tro.” Men samtidigt som han sa orden mindes han den kyliga morgonen bland gravkumlen och Roberts prat om att skicka lejda mördare efter prinsessan Targaryen. Han mindes Rhaegars lille son, den blodiga krossade skallen, och hur kungen vänt sig bort, precis som han vänt sig bort i ser Darrys audienssal för inte så länge sedan. Han kunde fortfarande höra Sansa bönfalla på samma sätt som Lyanna en gång bönfallit.

”Med största sannolikhet kände kungen inte till någonting”, sa Lillfinger, ”och det skulle inte vara första gången. Vår gode Robert är duktig på att blunda för sådant han helst inte vill se.”

Ned hade inget svar på det. Han såg slaktarsonens ansikte för sig med kroppen nästan kluven i två delar, och efteråt hade kungen inte sagt ett ord. Det dunkade i huvudet på honom.

Lillfinger släntrade fram till bordet och ryckte upp kniven ur träet. ”Hur ni än gör så är anklagelsen detsamma som högförräderi. Om ni anklagar kungen kommer ni att vara i händerna på Ilyn Payne innan ni hunnit prata färdigt, och om ni anklagar drottningen…om ni kan hitta bevis och om ni kan få Robert att lyssna, så kanske…”

”Vi har bevis”, påminde Ned. ”Vi har ju dolken.”

”Den här?” Lillfinger snurrade nonchalant på den. ”En fin bit stål, men den är som ett tveeggat svärd, ers nåd. Dvärgen kommer utan tvekan att svära på att kniven förkom eller blev stulen medan han var på Vinterhed, och eftersom hans hejduk är död finns det ingen som kan motsäga honom.” Han slängde kniven till Ned. ”Mitt råd är att ni kastar den i floden och glömmer att den någonsin har smitts.”

Ned gav honom en kall blick. ”Lord Baelish, jag är en Stark av Vinterhed, och min son ligger lemlästad och kanske döende. Om det inte varit för en vargunge som vi hittade i snön skulle både han och Catelyn vara döda nu. Om ni tror att jag kan glömma det är ni en lika stor dåre som när ni höjde svärdet mot min bror.”

”Jag är kanske en dåre, Stark…man jag lever fortfarande medan er bror har legat och förmultnat i sin frusna grav i minst fjorton år vid det här laget. Om ni är så angelägen om att förmultna vid hans sida vill jag på intet sätt avråda er, men jag vill definitivt inte ha något med saken att göra.”

”Ni är den siste jag frivilligt skulle blanda in i någon sak, lord Baelish.”

”Ni sårar mig djupt.” Lillfinger satte handen mot hjärtat. ”För min del har jag alltid tyckt att ni i ätten Stark är tröttsamma, men av för mig helt obegripliga skäl tycks Cat ha blivit fäst vid er. Jag ska försöka hålla er vid liv för hennes skull, ett dåraktigt företag visserligen, men jag har aldrig kunnat neka er hustru någonting.”

”Jag berättade för Petyr om våra misstankar om Jon Arryns död”, inföll Catelyn, ”och han har lovat att hjälpa dig att finna sanningen.”

Catelyns ord gjorde inte Eddard Stark gladare, men det var sant att de behövde hjälp, och Lillfinger hade en gång i tiden nästan varit som en bror för Cat. Det vore inte heller första gången som Ned blev tvungen att göra gemensam sak med en man som han föraktade. ”Då säger vi det”, sa han och stack dolken i bältet. ”Du talade om Varys. Vet eunucken alltihop?”

”Inte genom mig”, svarade Catelyn, ”för du gifte dig inte med en dumbom, Eddard Stark, men Varys har metoder att få reda på saker och ting som ingen rimligen kan känna till. Han använder sig av någon svartkonst, Ned, det svär jag på.”

”Det är välkänt att han har spioner”, sa Ned avfärdande.

”Det är mer än så”, envisades Catelyn. ”Ser Rodrik talade i hemlighet med ser Aron Santagar, men ändå kände spindeln på något sätt till deras samtal. Jag är rädd för den mannen.”

Lillfinger log. ”Överlåt lord Varys åt mig, ädla dam, och om ni tillåter mig en liten oanständighet — och var kan det passa bättre än i det här huset — så håller jag mannens ballar i min hand.” Han kupade fingrarna och log. ”Eller skulle göra det om han vore man och hade några ballar. Ni förstår, om någon lyfter på locket börjar fåglarna sjunga och det skulle Varys inte gilla. Om jag var ni skulle jag bekymra mig mer för klanen Lannister och mindre för eunucken.”

Det behövde inte Lillfinger tala om för Ned. Han tänkte tillbaka på den dagen Arya hittades och på uttrycket i drottningens ansikte då hon lågmält och mjukt sa Men vi har en varg. Han tänkte på pojken Mycah, på Jon Arryns plötsliga död, på Brans fall, på gamle galne Aerys Targaryen som dog på golvet i sin tronsal medan hans livsblod torkade på en förgylld klinga. Ned vände sig till Catelyn. ”Det finns inget mer du kan göra här, käraste, och jag vill att du genast återvänder till Vinterhed. Om det kom en mördare kan det komma fler, och den som beordrade Brans död får snart veta att pojken fortfarande lever.”

”Jag hade hoppats få träffa flickorna”, invände Catelyn.

”Det skulle vara synnerligen oklokt”, inföll Lillfinger. ”Röda slottet är fullt av nyfikna blickar och barn kan inte hålla tyst.”

”Han har rätt, min kära”, sa Ned. Han omfamnade henne. ”Ta med dig ser Rodrik och rid tillbaka till Vinterhed, så ska jag vaka över flickorna medan du ser till att våra söner är trygga.”

”Som du vill.” Catelyn höjde ansiktet och Ned kysste henne. Hennes skadade fingrar höll hårt om hans rygg som om hon för evigt ville hålla honom i sin skyddande famn.

”Vill lord och lady Stark kanske använda ett sovrum?” undrade Lillfinger. ”Men jag måste varna er, Stark, för att vi i vanliga fall tar betalt för sådant här.”

”En stund i ensamhet är allt jag begär”, sa Catelyn.

”Gott.” Lillfinger strosade fram till dörren. ”Låt det bara inte bli för länge, för handen och jag måste återvända till slottet innan någon märker att vi är borta.”

Catelyn gick fram till honom och tog hans händer i sina. ”Jag ska inte glömma din hjälp, Petyr. När dina män kom och hämtade mig visste jag inte om de skulle föra mig till en vän eller fiende, men jag har funnit att du är mer än en vän, för jag har hittat den bror jag trodde var förlorad.”

Petyr Baelish log. ”Jag är fruktansvärt sentimental, ädla dam. Fast tala inte om det för någon, för jag har ägnat åratal åt att övertyga hovet om att jag är ond och grym, och det skulle vara hemskt att se allt det arbetet gå till spillo.”

Ned trodde inte ett ord av vad han sa, men han höll rösten artig då han sa: ”Ni har mitt stora tack också, lord Baelish.”

”Å, det var inga småsmulor”, anmärkte Lillfinger och lämnade rummet.

När dörren hade stängts efter honom vände sig Ned till sin hustru igen. ”Så snart du kommit hem ska du skicka brev med mitt sigill till Helman Tallhart och Galbart Glover. De ska samla ihop hundra bågskyttar var och förstärka Cailins vallgrav, för två hundra duktiga bågskyttar kan hålla Näset mot en hel armé. Meddela lord Manderly att han måste förstärka och reparera försvarsverken vid Vita hamnen och se till att de är väl bemannade. Och från och med denna dag vill jag att Theon Greyjoy hålls under sträng bevakning, för om det blir krig kommer vi att behöva hans fars flotta.”

”Krig?” Rädslan syntes tydligt i Catelyns ansikte.

”Så långt kommer det inte att gå”, försäkrade Ned och hoppades att det var sant. Han tog henne i sina armar igen. ”Klanen Lannister är obarmhärtiga om man visar sig svag, vilket Aerys Targaryen bittert fick erfara, men de skulle aldrig våga anfalla Norden utan hela rikets arméer bakom sig, och det ska de inte få. Jag måste fortsätta spela med i den här farsen och låtsas som om allt är precis som det ska vara. Kom ihåg varför jag kom hit, käraste, och om jag hittar bevis för att klanen Lannister mördade Jon Arryn…”

Han kände Catelyn darra i famnen och med sina skadade händer klängde hon sig fast vid honom. ”Om”, sa hon, ”och vad händer då, käraste?”

Det var den farligaste delen av hela operationen, det visste Ned. ”All rättvisa utgår från kungen”, svarade han, ”och när jag får reda på sanningen måste jag gå till Robert.” Låt oss hoppas att han är den man jag tror han är, avslutade han i tankarna, och inte den man jag fruktar att han blivit.

TYRION

”Är du säker på att du måste lämna oss så snart?” frågade kommendanten.

”Mer än säker, lord Mormont”, svarade Tyrion. ”Min bror Jaime undrar nog vad det har blivit av mig, och han kanske tror att ni har övertalat mig att ta den svarta dräkten.”

”Jag önskar att jag kunde.” Mormont tog upp en kräftklo och knäckte den i näven. Kommendanten var fortfarande stark som en björn trots att han var gammal. ”Du är klarsynt, Tyrion, och vi behöver män som du på muren.”

Tyrion flinade. ”I så fall ska jag leta igenom alla de sju konungarikena efter dvärgar och skicka dem till er, lord Mormont.” De andra skrattade medan han sög köttet ur en kräftklo och sträckte sig efter ännu en. Kräftorna hade samma morgon kommit från Östvakten vid havet packade i en tunna fylld med snö och de smakade utsökt.

Ser Alliser Törne var den ende vid bordet som inte drog på munnen. ”Lannister driver med oss.”

”Bara er, ser Alliser”, svarade Tyrion, och den här gången lät skrattet vid bordet lite nervöst och osäkert.

Törne såg på Tyrion med avsky i de svarta ögonen. ”Ni har en djärv tunga för att vara så liten till växten. Ni och jag skulle kanske besöka borggården tillsammans.”

”Varför?” undrade Tyrion. ”Kräftorna finns ju här.”

Anmärkningen lockade fram ytterligare skratt från de andra, och ser Alliser reste sig med munnen som ett hårt streck. ”Kom med och framför era lustigheter med stål i handen.”

Tyrion tittade demonstrativt på sin högra hand. ”Jag har redan stål i handen, ser Alliser, även om det råkar vara en kräftkniv. Ska vi duellera?” Han hoppade upp på stolen och började sticka Törne i bröstet med den lilla kniven. Rungande skrattsalvor fyllde tornrummet och det flög kräftbitar ur munnen på kommendanten då han flämtade och satte i halsen. Till och med korpen stämde in och kraxade ljudligt från fönstret. ”Duellera! Duellera! Duellera! ”

Ser Alliser Törne lämnade stelt rummet. Det såg ut som om han hade en eldgaffel i ryggen.

Mormont kippade fortfarande efter andan och Tyrion dunkade honom i ryggen. ”Krigsbytet går till segraren”, utropade han, ”och jag kräver Törnes andel av kräftorna.”

Slutligen hämtade kommendanten sig. ”Det är fult av dig att provocera ser Alliser på det där viset”, grälade han.

Tyrion satte sig och tog en klunk vin. ”Om en man målar en måltavla på bröstet måste han räkna med att någon förr eller senare skjuter en pil mot honom. Jag har sett döda med mer humor är ser Alliser.”

”Det kan inte vara helt sant”, invände slottsförvaltaren Bowen Marsh, en man som var lika rödblommig och rund som ett granatäpple. ”I så fall kan du inte ha hört de lustiga namn han ger pojkarna han tränar.”

Tyrion hade hört en del av dessa lustiga namn. ”Jag kan slå vad om att pojkarna har en del namn på honom också”, sa han. ”Låt fjällen falla från era ögon, mina herrar. Ser Alliser Törne borde mocka i stallarna och inte träna era unga rekryter.”

”Nattens väktare har ingen brist på stalldrängar”, muttrade lord Mormont, ”och det verkar vara det enda de skickar oss numera. Stalldrängar och småtjuvar och våldtäktsmän. Ser Alliser är en smord riddare, en av de få som tagit den svarta dräkten sedan jag blev kommendant, och han kämpade tappert vid Kungshamn.”

”På fel sida”, påpekade ser Jaremy Rykker torrt. ”Det borde jag veta, för jag var där på muren tillsammans med honom. Tywin Lannister lät oss välja mellan pest och kolera: Ta den svarta dräkten om ni inte vill se era huvuden spetsade på pålar före kvällningen. Jag hoppas du inte tar illa upp, Tyrion.”

”Absolut inte, ser Jaremy. Min far är mycket förtjust i spetsade huvuden, särskilt sådana som tillhör människor som på något sätt har irriterat honom. Och ett sådant nobelt ansikte som ditt…Utan tvekan tyckte han att du skulle vara dekorativ på stadsmuren ovanför Kungsporten. Jag tror att du skulle ha gjort dig bra där uppe.”

”Tack ska du ha”, svarade ser Jaremy med ett sardoniskt leende.

Lord Mormont klarade strupen. ”Ibland är jag rädd för att ser Alliser har sett ditt rätta jag, Tyrion, för du driver faktiskt med oss och vårt ädla värv här.”

Tyrion ryckte på axlarna. ”Vi mår alla bra av att någon då och då gör narr av oss, lord Mormont, så att vi inte börjar ta oss själva på för stort allvar. Kan jag få mer vin.” Han höll fram bägaren.

Medan Rykker fyllde på den anmärkte Bowen Marsh: ”Du har stor törst för att vara så liten.”

”Å, jag tycker lord Tyrion är en stor man”, mumlade mäster Aemon från bortre änden av bordet. Han talade lågmält, men ändå tystnade alla de höga officerarna i nattens väktare för att kunna höra vad den gamle hade att säga. ”Jag tycker att han är en jätte som har kommit hit till oss vid världens ände.”

”Jag har blivit kallad många saker, ers nåd, men jätte är definitivt inte en av dem”, svarade Tyrion mjukt.

”Inte desto mindre tror jag att det är sant”, förklarade mäster Aemon samtidigt som hans grumliga mjölkvita ögon vändes mot Tyrions ansikte.

För en gångs skull fann Tyrion att han var mållös och han kunde bara artigt böja på huvudet och säga: ”Ni är alltför vänlig, mäster Aemon.”

Den blinde log. Han var hundra år gammal, liten, rynkig och hårlös, och så förkrympt att hans ämbetes halsring med dess länkar av många metaller hängde lös runt halsen. ”Jag har blivit kallad många saker”, sa han, ”men vänlig är inte en av dem.” Den här gången var det Tyrion som skrattade mest.

Mycket senare, då kvällsvarden för länge sedan var överstökad och de andra hade gått, erbjöd Mormont Tyrion en stol framför brasan och en bägare kryddat vin som var så starkt att han fick tårar i ögonen. ”Kungsvägen kan vara farlig så här långt norrut”, sa kommendanten.

”Jag har Jyck och Morrec”, svarade Tyrion, ”och Yoren ska rida söderut igen.”

”Yoren är bara en man, och nattens väktare ska eskortera dig till Vinterhed”, tillkännagav Mormont i en ton som inte tålde några motsägelser. ”Tre man borde räcka.”

”Om ni insisterar, ers nåd”, sa Tyrion, ”och ni kunde skicka unge Snö, för han blir säkert glad över en chans att få träffa sina bröder.”

Mormont såg bister ut bakom det tjocka grå skägget. ”Snö? Å, Starks oäkting. Nej, det tycker jag inte, för de unga behöver glömma de liv de har lämnat bakom sig, bröder och mödrar och allt det där. Ett besök hemma skulle bara väcka känslor som mår bäst av att falla i glömska. Jag har själv erfarenhet av det här. Min egen syster Maege härskar på Björnön nu sedan min son vanärat vårt hus, och jag har systerdöttrar som jag aldrig har sett.” Han tog en klunk ur bägaren. ”Dessutom är Jon Snö bara en pojke. Du ska få tre beväpnade män som beskydd.”

”Jag är djupt rörd av er omtanke, lord Mormont.” Det starka vinet gjorde Tyrion yr i huvudet men inte så berusad att han inte förstod att den gamle björnen ville ha något av honom. ”Jag hoppas jag kan återgälda er vänlighet.”

”Det kan du”, svarade Mormont rättframt. ”Din syster sitter bredvid kungen, din bror är en framstående riddare och din far är den mäktigaste lorden i de sju konungarikena. Tala med dem för vår räkning, och berätta om vår nöd här, för du har ju själv sett hur det är. Nattens väktare håller på att dö ut, och vi har mindre än tusen man nu. Sex hundra här, två hundra i Skuggtornet och ännu färre på Östvakten vid havet, och en knapp tredjedel av dem är vapenföra män. Muren är fem hundra kilometer lång. Tänk dig det. Om det skulle komma ett anfall har jag bara två män för att försvara varje kilometer mur.”

”Knappt två”, påpekade Tyrion med en gäspning.

Mormont tycktes knappt höra honom. Den gamle mannen värmde händerna vid elden. ”Jag skickade ut Benjen Stark för att leta efter Yohn Royces son som försvann på sitt första spaningsuppdrag. Pojken Royce var grön som sommargräs, men ändå insisterade han på att få föra befälet och sa att det var hans rätt som riddare. Jag ville inte stöta mig med hans höge far utan var dum nog att ge efter och skickade ut honom med två män som jag bedömde som lika goda som några andra i nattens väktare.”

”Dum”, instämde korpen. Tyrion tittade upp. Fågeln kikade ner på honom med sina lysande svarta ögon och burrade upp fjädrarna. ”Dum”, ropade den igen. Tyvärr skulle gamle Mormont utan tvekan ta illa upp om han ströp eländet.

Kommendanten tog ingen notis om den irriterande fågeln. ”Gared var nästan lika gammal som jag och hade varit länge på muren”, återtog han, ”och ändå verkar det som om han bröt sin ed och flydde. Jag skulle aldrig ha trott det, inte om honom, men lord Eddard skickade mig hans huvud från Vinterhed. Om Royce har vi inte hört någonting. En desertör och två förlorade män, och nu saknas även Benjen Stark.” Han suckade djupt. ”Vem ska jag skicka ut för att leta efter honom? Om två år fyller jag sjuttio, för gammal och trött för den börda jag bär, men om jag lägger ner den, vem ska då ta upp den? Alliser Törne? Bowen Marsh? Jag skulle behöva vara lika blind som mäster Aemon för att inte se vad de går för. Nattens väktare har blivit en armé av surmulna pojkar och trötta gamla män. Bortsett från dem som satt vid mitt bord i kväll har jag kanske tjugo som kan läsa och ännu färre som kan tänka eller planera eller leda. En gång i tiden ägnade nattens väktare somrarna åt att förstärka muren, och varje kommendant lämnade den högre efter sig, men nu förmår vi på sin höjd hålla oss vid liv.”

Han menade fullt allvar, insåg Tyrion och kände sig lite generad för den gamle mannens skull. Lord Mormont hade tillbringat större delen av sitt liv på muren och om det skulle ha varit någon mening med de åren behövde han tro på framtiden. ”Jag lovar att kungen ska få veta er nöd”, försäkrade Tyrion allvarligt, ”och jag ska även tala med min far och min bror Jaime.” Och det skulle han också göra, för Tyrion var en man som stod vid sitt ord, men han lämnade resten osagt: att kung Robert skulle strunta i honom, att lord Tywin skulle fråga om han mist förståndet och att Jaime bara skulle skratta.

”Du är en ung man, Tyrion”, sa Mormont. ”Hur många vintrar har du sett?”

Han ryckte på axlarna. ”Åtta, nio, jag minns inte.”

”Och alla var korta.”

”Det stämmer, ers nåd.” Han var född mitt i kallaste vintern, en fruktansvärt hård vinter som mästarna sa hade varat i nästan tre år, men i Tyrions tidigaste minnen var det vår.

”När jag var pojke sades det att en lång sommar alltid betydde att det skulle komma en lång vinter, och den här sommaren har varat i nio år, Tyrion, och snart är vi inne på det tionde. Tänk på det.”

”När jag var pojke”, svarade Tyrion, ”berättade min amma att om människorna var goda skulle gudarna en dag ge världen en sommar utan slut. Kanske har vi varit bättre än vi trodde och den långa sommaren är äntligen här.” Han flinade.

Kommendanten verkade inte road. ”Du är inte så dum att du tror på det där, och dagarna börjar redan bli kortare, så det är ingen tvekan om saken. Aemon har fått brev från Citadellet som bekräftar de slutsatser han själv dragit. Slutet på sommaren är här.” Mormont fattade Tyrions hand och kramade den hårt. ”Du måste få dem att förstå, för jag vet att mörkret närmar sig. Det finns farliga saker i skogarna — skräckvargar och mammutar och snöbjörnar lika stora som uroxar — och jag har sett mörkare skepnader i mina drömmar.”

”I era drömmar”, ekade Tyrion och tänkte på hur väl han behövde ännu en bägare vin.

Mormont var döv för udden i hans röst. ”Fiskarbefolkningen nära Östvakten har sett vita vålnader på stranden.”

Den här gången kunde Tyrion inte hålla tyst. ”Fiskarbefolkningen i Kungshamn ser ofta sjöjungfrur.”

”Denys Mallister skriver att bergsfolket flyttar söderut och drar förbi Skuggtornet i allt större antal. De är på flykt…men från vad?” Lord Mormont gick fram till fönstret och stirrade ut i mörkret. ”Jag är gammal, Lannister, men jag har aldrig känt en liknande kyla. Berätta för kungen vad jag har sagt. Jag bönfaller dig. Vintern närmar sig och när Den långa natten faller står bara nattens väktare mellan riket och mörkret som kommer svepande från norr. Då må gudarna hjälpa oss om vi inte är redo.”

”Gudarna hjälpe mig om jag inte får lite sömn i natt, och Yoren är fast besluten att rida i dagbräckningen.” Tyrion kom på fötter, sömnig av vinet och trött på domedagsprofetiorna. ”Jag tackar er för den vänlighet ni har visat mig, lord Mormont.”

”Berätta för dem, Tyrion, och få dem att förstå att det är allvar, det är det enda tack jag begär.” Han visslade och korpen flög till honom och satte sig på hans axel. Mormont log och gav fågeln lite majs, och det var så Tyrion lämnade honom.

Det var iskallt utomhus. Tyrion var insvept i tjocka pälsverk och han drog på sig handskarna och nickade till de frusna stackarna som stod på vakt utanför kommendantens torn. Han började gå tvärs över borggården mot sina egna rum i kungstornet och skyndade sig så mycket de korta benen tillät. Snön knarrade under stövelsulorna och andedräkten ångade framför honom som ett baner. Han stack händerna i armhålorna och gick fortare samtidigt som han hoppades att Morrec kommit ihåg att värma upp hans säng med heta tegelstenar från brasan.

Bakom kungstornet glimmade muren i månskenet, väldig och mystisk. Tyrion stannade och tittade upp mot den. Kölden och den snabba takten fick det att värka i benen.

Plötsligt greps han av en underlig galenskap, en längtan efter att än en gång få blicka ut från världens ände. Det skulle bli sista chansen, tänkte han, för påföljande dag skulle han rida söderut och han kunde inte föreställa sig att han någonsin skulle vilja återvända till den här frusna ödsligheten. Kungstornet låg framför honom med sitt löfte om värme och en mjuk säng, men ändå fann Tyrion att han gick förbi det mot muren.

En trätrappa ledde uppåt på södra sidan. Den var förankrad vid stora grovhuggna bjälkar som var inkörda djupt i isen där de frusit fast. Fram och tillbaka löpte trappan och fortsatte uppåt i sicksack som en blixt. De svarta bröderna hade försäkrat honom att den var mycket starkare än den verkade, men den fruktansvärda krampen i benen gjorde att det inte var att tänka på för Tyrion att ta den vägen. I stället gick han fram till hisskorgen i järn bredvid brunnen, klev in och drog hårt i repet tre gånger.

Tyrion fick vänta en hel evighet, tyckte han, där han stod innanför järnstängerna med ryggen mot muren, tillräckligt länge för att börja undra varför han gjorde detta. Han hade just bestämt sig för att glömma sitt infall och gå och lägga sig i stället när hisskorgen ryckte till och började röra på sig.

Han steg långsamt uppåt, till en början knyckigt och stötigt men sedan gick det mjukare. Marken försvann under honom, hisskorgen svajade och Tyrion tog tag om järnstängerna. Trots de tjocka handskarna kunde han känna kylan från metallen. Morrec hade tänt brasan i hans rum, noterade han belåtet, men i kommendantens torn var det mörkt. Den gamle björnen hade tydligen bättre förstånd än han.

Så befann han sig ovanför tornen och rörde sig fortfarande uppåt. Svarta slottet låg nedanför honom badande i månsken, och här uppifrån såg han hur naket och tomt det var: fönsterlösa torn, vittrande murar, borggårdar fulla av nedfallna stenar. Längre bort kunde han se ljusen från Mullvadsstaden en halv fjärdingsväg söderut längs kungsvägen, och här och var glittrade månskenet på vattnet i iskalla floder som kom från bergen och rann över slätterna. Resten av världen bestod av vindpinade kullar och steniga fält med snöfläckar.

Till slut utbrast en grov röst bakom honom: ”Vid alla sju helveten, det är dvärgen”, och hisskorgen ryckte till och stannade och hängde där medan den långsamt och med knarrande rep vajade fram och tillbaka.

”Ta in honom, för helvete.” Det hördes ett muttrande och det knakade ljudligt i träkranen då korgen gled inåt och stannade över muren. Tyrion väntade tills det hade slutat gunga innan han sköt upp dörren och hoppade ner på isen. En stor figur i svart lutade sig mot vinschen medan en annan höll i hisskorgen med behandskad hand. Deras ansikten var så inlindade i yllehalsdukar att det bara var ögonen som syntes, och alla lagren med ylle- och skinnkläder fick dem att se klotrunda ut. ”Och vad vill ni här så här dags på dygnet?” frågade mannen som stod vid vinschen.

”En sista titt.”

Männen utbytte blickar. ”Titta så mycket ni vill”, sa den andre, ”men se till att inte trilla ner, lille man, för då skulle gamle björnen flå oss levande.” Ett litet träskjul stod under den stora kranen och Tyrion såg en skymt av ett fyrfat och kände en hastig fläkt av värme då den ene mannen öppnade dörren och de gick in i skjulet igen. Så var han ensam.

Det var bitande kallt här uppe och vinden slet i kläderna som en eldig älskare. Murens krön var bredare än kungsvägen på sina ställen, så Tyrion var inte rädd för att ramla ner även om det var i halaste laget. De svarta bröderna spred ut krossad sten på gångvägarna, men tyngden av oräkneliga steg fick muren att smälta, så att isen tycktes växa runt gruset och svälja det tills gångvägarna var bara igen och det var dags att krossa mer sten.

Men det var ingenting som Tyrion inte klarade. Han tittade på muren som sträckte ut sig framför honom mot öster och väster, en oändlig vit väg utan början eller slut med en mörk avgrund på vardera sidan. Mot väster, avgjorde han utan någon särskild anledning, och började gå åt det hållet och följde gångvägen närmast den norra kanten där gruset såg nyast ut.

Tyrions bara kinder var rödblommiga av köld och benen protesterade allt högljuddare för varje steg, men han struntade i dem. Vinden ven omkring honom och gruset knarrade under stövlarna medan det vita bandet framför honom följde kullarnas stigning högre och högre tills det försvann vid den västra horisonten. Han passerade en väldig katapult, hög som en stadsmur, vars sockel var djupt nersjunken i muren. Hävstångsarmen hade monterats ner för reparation och sedan blivit bortglömd, och den låg där som en trasig leksak, till hälften inbäddad i isen.

På andra sidan av katapulten ropade en dämpad röst: ”Halt! Vem där?”

Tyrion stannade. ”Om jag står stilla för länge fryser jag fast, Jon”, sa han då en lurvig och blek skepnad tyst gled fram mot honom och nosade på hans pälsverk. ”Hej, Gast.”

Jon Snö kom närmare. Han såg större och bastantare ut i sina tjocka lager av päls och läder och huvan på manteln var nerdragen för ansiktet. ”Lannister”, utbrast han och drog ner halsduken som han hade för munnen. ”Det här är det sista ställe där jag skulle förvänta mig att få se dig.” Han bar på ett tungt spjut med järnspets som var högre än han själv och ett svärd hängde vid sidan i en läderskida. Tvärs över bröstet hade han ett glänsande svart stridshorn prytt med silverband.

”Jag begriper inte själv vad jag har här att göra”, medgav Tyrion. ”Det var ett infall. Om jag klappar Gast, biter han av mig handen i så fall?”

”Inte när jag är här”, försäkrade Jon.

Tyrion kliade den vita vargen mellan öronen och de röda ögonen betraktade honom uttryckslöst. Besten gick honom ända upp till bröstet nu, och Tyrion tänkte dystert att om ännu ett år skulle han få titta upp på vargen. ”Vad gör du själv här uppe i kväll?” frågade han. ”Bortsett från att du fryser av dig mandomen…”

”Jag har åkt på nattvakt”, svarade Jon, ”igen. Ser Alliser har varit vänlig nog att ordna så att vaktchefen intresserar sig särskilt för mig, och han tror att om han håller mig vaken halva natten ska jag somna under förmiddagsdrillen. Hittills har jag gjort honom besviken.”

Tyrion flinade. ”Och har Gast lärt sig att jonglera än?”

”Nej”, svarade Jon leende, ”men Grenn höll stånd mot Halder i morse och Pyp tappar inte svärdet lika ofta som han gjorde förut.”

”Pyp?”

”Pypar är hans riktiga namn, den lille pojken med de stora öronen. Han såg mig arbeta med Grenn och bad om hjälp. Törne hade aldrig ens visat honom hur man håller i ett svärd.” Jon vände sig om och blickade norrut. ”Jag har en fjärdingsväg mur att bevaka. Har du lust att promenera med mig?”

”Om du går långsamt”, sa Tyrion.

”Vaktchefen säger att jag måste hålla mig i rörelse för att blodet inte ska frysa, men han sa aldrig hur fort jag måste gå.”

De började promenera och Gast tassade bredvid Jon som en vit skugga. ”Jag ger mig av i morgon”, upplyste Tyrion.

”Jag vet”, sa Jon och lät egendomligt sorgsen.

”Jag planerar att stanna på Vinterhed på vägen söderut. Om det är något budskap du vill att jag ska framföra…”

”Säg åt Robb att jag tänker bli befälhavare för nattens väktare och se till att han är trygg, så han kan lika gärna börja brodera tillsammans med flickorna och låta Mikken smälta ner hans svärd till hästskor.”

”Din bror är större än jag”, påpekade Tyrion med ett skratt, ”och jag vägrar att framföra ett budskap som kan bli min död.”

”Rickon frågar säkert när jag kommer hem. Försök förklara vad jag håller på med, om du kan, och säg åt honom att han kan få ha alla mina saker medan jag är borta. Det kommer han att gilla.”

Folk tycktes be honom om en massa saker den här dagen, tänkte Tyrion Lannister. ”Allt det där skulle du kunna skriva i ett brev.”

”Rickon kan inte läsa än. Bran…” Han avbröt sig plötsligt. ”Jag vet inte vad för budskap jag ska skicka till Bran. Hjälp honom, Tyrion.”

”Vad ska jag kunna ge honom för hjälp? Jag är ingen livmedikus som kan lindra hans smärtor, och jag har inga trollformler som kan återge honom rörelseförmågan i benen.”

”Du gav mig hjälp när jag behövde det”, påminde Jon Snö.

”Jag gav dig ingenting utom ord”, invände Tyrion.

”Ge dina ord till Bran också i så fall.”

”Du ber en lam lära en krympling dansa”, anmärkte Tyrion, ”och även om uppsåtet är allvarligt menat blir resultatet säkert groteskt. Men jag vet hur det känns att älska en bror, lord Snö, och jag ska ge Bran den lilla hjälp som står i min makt.”

”Tack, ärade lord av huset Lannister.” Jon drog av sig handsken och räckte fram sin bara hand. ”Vänner.”

Tyrion kände sig förunderligt rörd. ”Jag har inte många vänner här i världen”, sa han med ett snett leende. Han drog av sig ena handsken med tänderna och tog Snö i handen, hud mot hud, och pojkens handslag var fast och starkt.

När Jon Snö hade satt på sig handsken igen vände han sig tvärt bort och gick fram till det låga och isiga norra bröstvärnet. Nedanför honom stupade muren brant och där bortom fanns bara mörker och vildmark. Tyrion följde efter honom och sida vid sida stod de vid världens ände.

Nattens väktare tillät inte skogen att komma närmare än en halv fjärdingsväg på norra sidan av muren. Dungarna med bok och gran och ek som en gång vuxit här hade fällts flera hundra år tidigare för att skapa en bred gata öppen mark som ingen fiende osedd kunde ta sig över. Tyrion hade hört att på andra ställen längs muren, mellan de tre fästningarna, hade urskogen under decenniernas lopp börjat krypa närmare igen, att det fanns platser där grågröna granar och bleka, vita ödesträd hade slagit rot i skuggan av själva muren, men Svarta slottet hade en omätlig aptit på ved och här höll de svarta brödernas yxor fortfarande skogen stången.

Men den var aldrig långt borta. Här uppifrån kunde Tyrion se den och de mörka träden tornade upp sig bortom gatan av öppen mark som en andra mur byggd parallellt med den första, en mörkrets mur. Få yxor hade svingats i den svarta skogen där inte ens månskenet kunde tränga ner genom virrvarret av grenar och slingrande rötter. Där ute blev träden enorma och gränsjägarna sa att de inte verkade älska människorna. Det var inte att undra på att nattens väktare kallade den spökskogen.

Då Tyrion Lannister stod och betraktade mörkret där inga eldar brann någonstans, medan vinden ven och kylan trängde in i märgen på honom, kunde han nästan tro på pratet om vålnaderna, fienden i natten. Hans skämt om troll och varulvar verkade inte längre riktigt lika lustiga.

”Min farbror är där ute”, sa Jon Snö lågt och lutade sig mot spjutet medan han stirrade ut i mörkret. ”Första kvällen de skickade upp mig hit tänkte jag att farbror Benjen kommer säkert ridande tillbaka i kväll och jag får se honom först och får blåsa i hornet. Men han kom aldrig, inte den kvällen och ingen annan kväll heller.”

”Ge honom tid”, sa Tyrion.

Långt borta i norr ylade en varg, så en till och ytterligare en. Gast lade huvudet på sned och lyssnade. ”Om han inte kommer tillbaka ska Gast och jag ge oss ut och leta reda på honom”, lovade Jon Snö och lade handen på skräckvargens huvud.

”Jag tror dig”, sa Tyrion, men det han tänkte var: Och vem ska sedan leta reda på dig? Han rös.

ARYA

Fadern hade bråkat med rådet igen, det såg Arya på hans ansikte då han än en gång kom för sent till kvällsvarden. Den första rätten, en tjock söt soppa gjord på pumpa, hade redan tagits bort när Ned stegade in i lilla salen. De kallade den så för att skilja den från stora salen, där kungen kunde traktera tusen gäster, men det var ändå ett långt rum med välvt tak, och där fanns plats för två hundra personer på bänkarna runt bockborden.

”Ers nåd”, sa Jory och reste sig då fadern steg in. Även resten av vakterna for upp. Alla bar ny mantel i tungt grått ylle med vit sidenbård och den hölls ihop med en hand i hamrat silver som angav att dessa män tillhörde handens livvakt. De var bara femtio, så de flesta av bänkarna var tomma.

”Varsågoda och sitt”, sa Eddard Stark. ”Jag ser att ni har börjat utan mig, och det gläder mig att se att det fortfarande finns förnuftiga män här i staden.” Han gjorde tecken till att måltiden kunde fortsätta, och tjänarna började bära omkring stora fat med revbensspjäll stekta i vitlök och kryddörter.

”På borggården pratas det om att det ska bli en tornering”, sa Jory då han satt sig igen. ”Det sägs att riddare ska komma från hela riket för att tornera och festa för att fira er utnämning till kungens hand.”

Arya såg att fadern inte var särskilt glad åt det. ”Sägs det också att det är det sista jag skulle ha önskat?”

Sansas ögon hade blivit stora som tefat. ”En tornering”, andades hon. Hon satt mellan mamsell Mordana och Jeyne Poole, så långt ifrån Arya hon kunde komma utan att dra på sig förebråelser från fadern. ”Får vi gå dit, far?”

”Du vet vad jag tycker om det här, Sansa. Det verkar som om jag måste arrangera Roberts lekar och låtsas känna mig hedrad för hans skull, men det betyder inte att jag måste utsätta mina döttrar för den här dårskapen.”

”Å, snälla far”, bad Sansa. ”Jag vill se torneringen.”

Mamsell Mordana upphävde rösten. ”Prinsessan Myrcella kommer att vara där, ers nåd, och hon är yngre än lady Sansa. Alla hovets damer förväntas närvara vid ett sådant här storslaget evenemang, och eftersom torneringen går av stapeln för att hedra er skulle det se konstigt ut om er egen familj inte var med.”

Fadern såg plågad ut. ”Det skulle väl det, så jag får väl ordna en plats åt dig, Sansa.” Han såg på Arya. ”För er bägge två.”

”Jag struntar i deras dumma tornering”, utbrast Arya. Hon visste att prins Joffrey skulle vara där, och hon hatade prins Joffrey.

Sansa höjde huvudet. ”Det kommer att bli ett lysande skådespel, och det är ändå ingen som vill ha dig där.”

Det blixtrade till av ilska i faderns ansikte. ”Nu räcker det, Sansa, och om jag hör något mer i den stilen ändrar jag mig. Jag är dödstrött på detta ständiga bråk mellan er. Ni är systrar, och jag förväntar mig att ni uppför er som systrar också, förstått?”

Sansa bet sig i läppen och nickade, och Arya böjde på huvudet och stirrade buttert ner i tallriken. Tårarna brände i ögonen och hon torkade ilsket bort dem, fast besluten att inte börja gråta.

Det enda ljud som hördes var klirret av knivar och gafflar. ”Ursäkta mig”, sa fadern och reste sig från bordet, ”men jag har visst ingen aptit i kväll.” Han lämnade salen.

När han försvunnit började Sansa viska upphetsat med Jeyne Poole. Längre ner vid bordet skrattade Jory åt ett skämt och Hullen pratade hästar. ”Din stridshäst är nog inte särskilt lämplig för dusten.” Männen hade hört det förut, och Desmond, Jacks och Hullens son Harwin buade åt honom och Porther ropade på mer vin.

Ingen pratade med Arya, men det brydde hon sig inte om, för det var så hon ville ha det. Hon skulle ha ätit sina måltider ensam på sitt rum om mamsell Mordana gått med på det. Ibland gjorde hon det när fadern var tvungen att äta middag med kungen eller något främmande sändebud. Resten av tiden åt hon och han och Sansa i hans salong, och det var då Arya mest saknade bröderna. Hon ville retas med Bran och leka med lille Rickon och se Robb le mot sig. Hon ville att Jon skulle rufsa henne i håret och kalla henne ”lillasyster” och avsluta meningarna tillsammans med henne. Men alla var borta, hon hade ingen kvar utom Sansa, och Sansa ville inte ens prata med henne om inte fadern tvingade henne.

Hemma på Vinterhed hade de intagit hälften av måltiderna i stora salen, och fadern brukade säga att en lord måste äta tillsammans med sina män om han ville behålla dem. ”Lär känna de män som tjänar dig”, hade hon en gång hört honom säga till Robb, ”och låt dem lära känna dig. Be inte dina män dö för en främling.” På Vinterhed lät han alltid duka fram ett extra kuvert vid sitt eget bord, och varje dag ombads olika män sitta där. En kväll kunde det vara Vayon Poole, och då diskuterade de räkenskaper och brödförråd och tjänstefolk. Nästa gång var det Mikken, och då lyssnade fadern medan han pratade om rustningar och svärd och hur het en ässja borde vara och om bästa sättet att härda stål. En annan kväll var det kanske Hullen med sitt ständiga prat om hästar eller Chayle, kaplanen, från biblioteket, eller Jory, eller ser Rodrik och till och med gamla Nan med sina historier.

Arya hade älskat att sitta vid faderns bord och höra dem prata, och hon hade tyckt om att lyssna till männen på bänkarna också, till friryttare hårda som läder, höviska riddare och djärva unga väpnare och grånande gamla soldater. Hon brukade kasta snöboll på dem och hjälpa dem snatta pajer i köket. Deras hustrur gav henne scones och hon hittade på namn åt deras spädbarn och lekte ”monster och jungfrur”, ”gömma skatten” och ”kom in i mitt slott” tillsammans med deras barn. Tjocke Tom brukade kalla henne ”Arya framför fötterna”, för han sa att hon alltid var i vägen. Det gillade hon mycket bättre än ”Arya hästansikte”.

Men det var på Vinterhed, i en annan värld, och nu var allt förändrat. Det här var första gången de åt kvällsvard tillsammans med vakterna sedan de kom till Kungshamn, och Arya avskydde det. Nu avskydde hon ljudet av deras röster, deras sätt att skratta och deras historier. De hade varit hennes vänner och hon hade känt sig trygg när de fanns i närheten, men nu visste hon att den tryggheten var falsk. De hade låtit drottningen döda Lady, och det var illa nog, men sedan hade Blodhunden hittat Mycah. Jeyne Poole hade berättat för Arya att han hade hackat honom i så många småbitar att de lämnat tillbaka honom till slaktaren i en säck, och först hade den stackars mannen trott att det var en gris de slaktat. Och ingen hade upplåtit rösten eller dragit svärdet eller någonting, inte Harwin som alltid pratade om hur modig han var eller Alyn som skulle bli riddare eller Jory som var vaktkapten. Inte ens fadern.

”Han var min vän”, viskade Arya i tallriken så lågt att ingen kunde höra det. Revbensspjällen låg orörda på tallriken, och vid det här laget var de kalla och vilade i ett tjockt lager stelnat fett. Arya tittade på dem och mådde illa. Hon reste sig från bordet.

”Och vart ska du ta vägen, unga dam?” frågade mamsell Mordana.

”Jag är inte hungrig”, svarade Arya och lyckades med stor svårighet komma ihåg att vara artig. ”Kan jag få gå från bordet”, rabblade hon stelt.

”Det får du inte”, förkunnade guvernanten. ”Du har knappt rört maten, och nu sätter du dig ner och äter upp den.”

”Gör det själv!” Innan någon hann hindra henne störtade Arya mot dörren medan vakterna skrattade och mamsell Mordana ropade efter henne med allt gällare röst.

Tjocke Tom stod på sin post utanför dörren till lilla salen. Han blinkade när han såg Arya komma rusande emot sig och hörde guvernantens rop. ”Hallå där, lilla vän, sakta i backarna”, började han säga och sträckte sig efter henne, men Arya slank mellan benen på honom och rusade sedan uppför spiraltrappan i tornet medan tjocke Tom stånkande och stönande följde efter.

Sovrummet var det enda ställe i Kungshamn som Arya tyckte om, och det hon tyckte bäst om var dörren som var av massiv mörk ek med svarta järnband. När hon smällde igen den dörren och fällde ner den tunga bommen kunde ingen komma in i hennes rum, varken mamsell Mordana eller tjocke Tom eller Sansa eller Jory eller Blodhunden. Ingen! Hon smällde igen dörren nu.

När bommen låg på plats kände sig Arya äntligen tillräckligt säker för att gråta.

Hon gick fram till fönsterbänken och satte sig där och snörvlade medan hon hatade dem allihop och sig själv mest av alla. Allt förskräckligt som hänt var hennes fel, det sa Sansa och Jeyne också.

Tjocke Tom knackade på dörren. ”Vad är det för fel, Arya lilla?” ropade han. ”Är du där?”

”Nej!” skrek hon. Knackningarna upphörde och sedan hörde hon honom gå sin väg. Det var alltid lätt att lura tjocke Tom.

Arya gick fram till kistan vid fotändan av sängen. Hon ställde sig på knä och öppnade locket, började slita fram kläderna med båda händerna — siden och sammet och ylle — och kastade dem på golvet. Det låg där på botten av kistan där hon gömt det, och Arya lyfte nästan ömt upp det och drog den smäckra klingan ur skidan.

Nål.

Hon tänkte på Mycah igen och ögonen fylldes av tårar. Hennes fel, hennes fel, hennes fel. Om hon aldrig hade bett honom leka riddare med henne…

Det knackade på dörren, högre än tidigare. ”Öppna genast dörren, Arya Stark!”

Arya svängde runt med Nål i handen. ”Kom inte in hit!” varnade hon och högg vilt i luften.

”Det här ska handen få veta!” rasade mamsell Mordana.

”Det bryr jag mig inte om”, skrek Arya. ”Gå din väg.”

”Du kommer att få ångra ditt oförskämda uppträdande, unga dam, det kan jag försäkra.” Arya lyssnade vid dörren tills hon hörde guvernantens steg försvinna. Hon gick tillbaka till fönstret med Nål i handen och tittade ner på borggården. Om hon ändå kunde klättra som Bran, tänkte hon, för då skulle hon klättra ut genom fönstret och nedför tornet och rymma från det här förskräckliga stället, bort från Sansa och mamsell Mordana och prins Joffrey, bort från allihop. Hon skulle stjäla lite mat i köket, ta Nål och sina bästa stövlar och en varm mantel. Hon skulle leta reda på Nymeria i de vilda skogarna vid Treudden och tillsammans skulle de återvända till Vinterhed eller bege sig till Jon på muren. Hon kom på sig med att önska att Jon vore där nu, för då skulle hon kanske inte känna sig så ensam.

En mjuk knackning på dörren fick Arya att vända sig bort från fönstret och sina flyktdrömmar. ”Arya”, ropade faderns röst, ”öppna dörren, för vi behöver prata.”

Arya gick tvärs över rummet och lyfte undan bommen. Fadern var ensam och han verkade mer sorgsen än arg, vilket fick Arya att känna sig ännu sämre till mods. ”Får jag komma in?” Arya nickade och sänkte sedan skamset blicken. Fadern stängde dörren. ”Vems svärd är det där?”

”Mitt.” Arya hade nästan glömt bort svärdet hon hade i handen.

”Ge mig det.”

Motvilligt överlämnade Arya svärdet och undrade om hon någonsin skulle få hålla det igen. Fadern vred på det i ljuset och undersökte klingans båda sidor. Han kände på spetsen med tummen. ”Ett banditsvärd”, konstaterade han, ”och ändå tycker jag mig känna igen den här smedens märke. Det här är Mikkens verk.”

Arya kunde inte ljuga för honom, så hon slog ner blicken.

Lord Eddard Stark suckade. ”Min nioåriga dotter är beväpnad från min egen smedja och jag har ingen aning om det. Kungens hand förväntas styra de sju konungarikena, och ändå verkar det som om jag inte kan styra mitt eget hushåll. Hur kommer det sig att du äger ett svärd, Arya? Var har du fått det här ifrån?”

Arya tuggade på läppen och sa ingenting, för hon ville inte förråda Jon, inte ens för fadern.

”Jag antar att det egentligen inte spelar någon roll”, återtog fadern efter en stund och såg allvarligt på svärdet som han hade i handen. ”Det här är ingen leksak, allra minst för en flicka. Vad skulle mamsell Mordana säga om hon visste att du lekte med svärd?”

”Jag lekte inte”, protesterade Arya, ”och jag avskyr mamsell Mordana.”

”Nu räcker det.” Faderns röst var brysk och hård. ”Guvernanten gör bara sitt jobb, fast gudarna ska veta att du inte gör det lätt för den stackars kvinnan. Din mor och jag har anförtrott henne den omöjliga uppgiften att göra en dam av dig.”

”Jag vill inte bli någon dam!” fräste Arya.

”Jag borde bryta itu den här leksaken här och nu och sätta stopp för de här dumheterna.”

”Nål går inte sönder”, sa Arya trotsigt, men rösten darrade.

”Så svärdet har ett namn också.” Fadern suckade. ”Å Arya, du är så vild av dig, mitt barn. ’Vargblodet’, brukade min far kalla det. Lyanna hade ett stänk av det och Brandon mer än ett stänk, och det lade dem bägge två i en förtidig grav.” Arya hörde sorgen i hans röst; det var inte ofta han talade om sin far eller sin bror och syster som dött innan hon föddes. ”Lyanna kunde ha burit svärd om min höge far hade tillåtit det. Du påminner mig om henne ibland, och du ser till och med ut som hon.”

”Lyanna var vacker”, påpekade Arya häpet. Det sa alla, och det var inget som någonsin sades om Arya.

”Det var hon”, instämde Eddard Stark, ”vacker och egensinnig och död i förtid.” Han lyfte svärdet och höll upp det mellan dem. ”Arya, vad tänkte du göra med…Nål? Vem hade du tänkt sticka det i? Din syster? Mamsell Mordana? Vet du över huvud taget något om hur man slåss med svärd?”

Det enda hon kunde komma på var lektionen Jon gett henne. ”Stick dem med den spetsiga änden”, fick hon ur sig.

Fadern skrattade till. ”Det är ju riktigt förstås.”

Arya ville förklara och få honom att förstå. ”Jag försökte lära mig, men…” Ögonen fylldes av tårar. ”Jag bad Mycah öva med mig.” Sorgen vällde över henne och hon vände sig skakande bort. ”Jag bad honom”, snyftade hon, ”och det är mitt fel, det var jag…”

Plötsligt låg faderns armar omkring henne och han höll ömt om henne medan hon grät mot hans bröst. ”Nej, kära barn”, mumlade han, ”sörj din vän, men klandra inte dig själv, för du mördade inte slaktarens pojke, utan det gjorde Blodhunden och den grymma kvinnan han tjänar.”

”Jag hatar dem”, erkände Arya, röd i ansiktet och snörvlande. ”Blodhunden och drottningen och kungen och prins Joffrey. Jag hatar dem allihop. Joffrey ljög, och det var inte som han sa. Jag hatar Sansa också, för hon kom minsann ihåg, och hon ljög bara för att Joffrey skulle tycka om henne.”

”Vi ljuger alla”, påpekade fadern, ”eller inbillade du dig verkligen att jag skulle tro på att Nymeria hade försvunnit.”

Arya rodnade skyldigt. ”Jory lovade att inte tala om det.”

”Jory höll sitt ord”, sa fadern leende, ”men det finns saker som jag kan räkna ut själv. Även en blind kunde se att den vargen aldrig frivilligt skulle lämna dig.”

”Vi var tvungna att kasta sten på henne”, sa Arya ömkligt. ”Jag sa åt henne att springa sin väg och att jag inte ville ha henne längre. Det fanns andra vargar som hon kunde leka med. Vi hörde dem yla och Jory sa att skogarna var fulla av vilt, så hon skulle ha hjortar att jaga. Men hon följde efter ändå, och till slut blev vi tvungna att kasta sten. Jag träffade henne två gånger, och hon gnällde och såg på mig och jag kände mig så skamsen, men det var väl rätt? Drottningen skulle ha låtit döda henne.”

”Det var rätt”, försäkrade fadern, ”och även lögnen var…inte utan ära.” Han hade lagt ifrån sig Nål då han gick fram till Arya för att trösta henne. Nu tog han upp svärdet igen och gick fram till fönstret där han stod en stund och tittade ut över borggården. När han vände sig om var blicken tankfull, och han satte sig på fönsterbänken med Nål i knäet. ”Sätt dig ner, Arya, för jag måste försöka förklara en del saker för dig.”

Hon satte sig ängsligt på yttersta kanten av sängen. ”Du är för ung för att tyngas av mina bekymmer”, började han, ”men du är också en Stark av Vinterhed och du kan våra ord.”

”Vintern närmar sig”, viskade Arya.

”De hårda, grymma tiderna”, sa fadern. ”Vi fick en försmak av dem vid Treudden, mitt barn, och då Bran föll. Du föddes under den långa sommaren, hjärtat mitt, och du har aldrig upplevt något annat, men nu närmar sig vintern verkligen. Minns vårt hus vapen, Arya.”

”Skräckvargen”, sa hon och tänkte på Nymeria, och hon drog upp knäna mot bröstet och kände sig med ens rädd.

”Jag ska berätta lite om vargar, barn. Då snön faller och de vita vindarna blåser dör ensamvargen, men flocken överlever. Sommaren är en tid för käbbel, men på vintern måste vi skydda varandra, hålla varandra varma och hjälpas åt. Så om du måste hata, Arya, ska du hata dem som verkligen vill oss ont. Mamsell Mordana är en god kvinna och Sansa…Sansa är din syster. Ni är kanske lika olika som solen och månen, men samma blod flyter genom era hjärtan. Du behöver henne och hon dig…och jag behöver er båda två, gudarna hjälpe mig.”

Han lät så trött att Arya blev sorgsen. ”Jag hatar inte Sansa”, försäkrade hon. ”Inte egentligen.” Det var bara till hälften lögn.

”Det är inte min mening att skrämma dig, men jag vill inte heller ljuga för dig. Vi har kommit till en mörk och farlig plats, barn, för det här är inte Vinterhed. Vi har fiender som vill skada oss och därför får vi inte strida sinsemellan. Din egensinnighet, ditt sätt att rusa i väg, de ilskna orden och olydnaden…hemma var det bara som ett barns sommarlekar, men här och nu när vintern snart är över oss är det en helt annan sak och det är dags att växa upp.”

”Det ska jag göra”, lovade Arya. Hon hade aldrig älskat honom så högt som i den stunden. ”Jag kan vara stark också, lika stark som Robb, för jag är också en Stark.”

Han räckte henne Nål med fästet först. ”Varsågod.”

Hon såg på svärdet med förundran i blicken, och för ett ögonblick var hon rädd för att röra vid det, rädd för att det skulle ryckas undan igen om hon sträckte sig efter det. Men så sa fadern: ”Ta det, för det är ditt”, och hon tog det.

”Får jag behålla det på riktigt?” frågade hon.

”På riktigt.” Han log. ”Om jag tog det ifrån dig skulle jag förmodligen hitta en morgonstjärna under din huvudkudde inom två veckor, men försök att inte sticka ner din syster hur retad du än blir.”

”Det ska jag inte göra, jag lovar.” Arya tryckte Nål tätt mot bröstet och fadern gick.

Nästa morgon då de bröt fastan bad hon mamsell Mordana om ursäkt. Guvernanten kikade misstänksamt på henne, men fadern nickade.

Strax efter middagstid tre dagar senare skickade faderns förvaltare, Vayon Poole, Arya till lilla salen. Bockborden hade plockats ner och bänkarna hade skjutits mot väggarna. Salen verkade tom tills en obekant röst sa: ”Du är sen, pojk.” En liten man med skalligt huvud och stor örnnäsa steg fram ur skuggorna med två smäckra träsvärd i händerna. ”I morgon ska du vara här exakt mitt på dagen.” Han talade med accent, de fria städernas sjungande tonfall: Braavos kanske, eller Myr.

”Vem är du?” frågade Arya.

”Jag är din dansmästare.” Han kastade till henne det ena träsvärdet. Hon sträckte sig efter det, missade och hörde det falla i golvet med en skräll. ”I morgon ska du fånga det. Ta upp det nu.”

Det var inte bara en pinne utan ett riktigt träsvärd med fäste och parerstång och knapp. Arya tog upp det, grep det nervöst med bägge händerna och höll det framför sig. Det var tyngre än det såg ut, mycket tyngre än Nål.

Den skallige mannen smackade med tungan. ”Så ska man inte hålla det, pojk, för det är inget långsvärd som kräver två händer för att svingas. Ta klingan i ena handen.”

”Den är för tung”, invände Arya.

”Den är så tung som den behöver vara för att göra dig stark och för balansen. En hålighet inuti är fylld med bly. En hand är allt som behövs.”

Arya tog högerhanden från fästet och torkade sin svettiga handflata på byxorna. Hon höll svärdet i vänsterhanden och det tycktes han gilla. ”Vänster hand är bra, för det är tvärtom och gör det besvärligare för dina fiender. Men du står fel. Vänd kroppen i sidled, så ja. Du är lika mager som ett spjutskaft, och det är också bra, för måltavlan blir mindre. Nu till greppet. Låt mig se.” Han kom närmare och kikade på hennes hand, särade på fingrarna och ändrade på fattningen. ”Exakt så, ja. Håll inte så hårt, för greppet måste vara smidigt.”

”Tänk om jag tappar det?”

”Stålet måste vara en del av din arm”, talade den skallige mannen om för henne. ”Kan du tappa en del av armen? Nej. I nio år var Syrio Forel förste svärdskämpe åt havslorden i Braavos, och han kan de här sakerna, så lyssna på honom, pojk.”

Det var tredje gången han kallade henne pojke. ”Jag är flicka”, protesterade Arya.

”Pojke, flicka, vad spelar det för roll”, svarade Syrio Forel. ”Du är ett svärd, det är allt.” Han smackade med tungan. ”Exakt så, det är rätta greppet. Du håller inte i en stridsyxa utan i en…”

”…nål”, avslutade Arya bistert åt honom.

”Exakt. Nu ska vi börja dansen. Kom ihåg, barn, att det inte är Västeros järndans vi ska lära oss, riddarens dans, hackandet och huggandet, nej, för det här är banditernas dans, vattendansen, snabb och överraskande. Alla människor är gjorda av vatten, visste du det? När du sticker hål i dem rinner vattnet ut och de dör.” Han tog ett steg bakåt och höjde sitt eget träsvärd. ”Nu ska du försöka träffa mig.”

Arya försökte träffa honom. I fyra timmar försökte hon tills varenda muskel i kroppen var öm och värkte medan Syrio Forel smackade med tungan och sa åt henne vad hon skulle göra.

Nästa dag började de träna på allvar.

DAENERYS

”Dothrakihavet”, sa ser Jorah Mormont då han höll in hästen bredvid henne på krönet av bergskammen.

Nedanför dem sträckte den väldiga, öde slätten ut sig ända till den fjärran horisonten och bortom den. Det var verkligen ett hav, tänkte Dany, och där fanns inga kullar, inga berg, inga träd eller städer eller vägar utan bara det ändlösa höga gräset som böljade som vågor när vinden blåste. ”Det är så grönt”, anmärkte hon.

”Här och nu”, instämde ser Jorah, ”men ni skulle se det då det blommar och man bara ser röda blommor från horisont till horisont, som ett hav av blod. När torrtiden kommer förvandlas hela den här världen till samma färg som gammal brons, och det här är bara hranna, mitt barn. Det finns hundratals olika sorters gräs där ute, gräs gult som citron och mörkt som indigo, ljusblått gräs och orange gräs och gräs som regnbågen. Nere i skuggländerna bortom Asshai sägs det att det finns hav av spökgräs som växer högre än en man till häst med stänglar bleka som mjölkvitt glas. Det mördar allt annat gräs och glöder i mörkret med de fördömdas själar. Dothrakierna hävdar att en dag kommer spökgräset att breda ut sig över hela världen, och då kommer allt liv att dö.”

Tanken fick Dany att rysa. ”Jag vill inte tala om det nu”, sa hon, ”för det är så vackert här och jag vill inte tänka på att allt ska dö.”

”Som ni vill, khaleesi”, svarade ser Jorah respektfullt.

Hon hörde ljudet av röster och kastade en blick över axeln. Hon och Mormont hade lämnat resten av sällskapet långt bakom sig, och nu höll de andra på att klättra uppför bergskammen nedanför dem. Hennes tjänarinna Irri och de unga bågskyttarna i hennes khas var viga som kentaurer, men Viserys fick fortfarande kämpa med de korta stigbyglarna och den smala sadeln. Hennes bror trivdes inte här ute och han borde aldrig ha följt med. Master Illyrio hade enträget bett honom vänta i Pentos och erbjudit honom att bo i sitt palats, men Viserys hade inte velat höra på det örat. Han skulle stanna hos Drogo tills skulden var betald, tills han fått den krona han blivit lovad. ”Och om han försöker lura mig ska han bittert få erfara vad det innebär att väcka draken”, hade Viserys sagt och lagt handen på sitt lånade svärd. Illyrio hade smålett och önskat honom lycka till.

Dany upptäckte att hon inte hade någon lust att lyssna på broderns klagolåt just nu, för dagen var alldeles för perfekt för det. Himlen var djupblå och högt ovanför dem kretsade en jaktfalk. Gräshavet vajade och suckade för varje vindpust och luften var varm mot ansiktet. Dany kände sig rofylld, och hon tänkte inte låta Viserys förstöra friden.

”Vänta här”, sa Dany till ser Jorah, ”och säg åt de andra att stanna här också. Säg att jag befaller det.”

Riddaren log. Ser Jorah var ingen vacker man. Han hade hals och axlar som en tjur och armar och bröst var täckta av grovt svart hår som växte så tätt att det inte blivit något kvar till huvudet. Men hans leende fick Dany att känna sig trygg. ”Ni lär er att tala som en drottning, Daenerys.”

”Inte som en drottning”, invände Dany, ”utan som en khaleesi.” Hon vände hästen och galopperade ensam nedför bergskammen.

Sluttningen var brant och stenig, men Dany red oförskräckt och glädjen och faran var som en sång i hjärtat. I hela hennes liv hade Viserys sagt att hon var prinsessa, men inte förrän Daenerys Targaryen red sin silverhäst hade hon känt sig som en.

I början hade det inte varit lätt. Khalasaren hade brutit lägret morgonen efter hennes bröllop och ridit österut mot Vaes Dothrak, och på tredje dagen trodde Dany att hon skulle dö. Hon hade stora, blodiga ridsår i stjärten, låren var fulla av skavsår, hon hade blåsor på händerna efter tyglarna och det värkte i musklerna i ben och rygg så att hon knappt kunde sitta. När skymningen föll var tjänarinnorna tvungna att hjälpa henne av hästen.

Inte ens nätterna gav någon lindring. Khal Drogo struntade blankt i henne medan de red, precis som han gjort under bröllopet. Han fördrev kvällarna med att dricka tillsammans med sina krigare och blodsryttare, med att rida i kapp på sina snabba hästar och se kvinnor dansa och män dö. Dany hade ingen plats i den delen av hans liv utan fick äta ensam eller tillsammans med ser Jorah och brodern och efteråt gråta sig till sömns. Men varenda natt strax före gryningen kom Drogo till hennes tält och väckte henne i mörkret för att sedan rida henne lika obarmhärtigt som han red sin hingst. Han tog henne alltid bakifrån på dothrakiskt vis, och det var Dany tacksam för, för på det sättet kunde hennes herre och härskare inte se tårarna i hennes ansikte och hon kunde använda kudden för att kväva skriken av smärta. När Drogo var klar brukade han sluta ögonen och börja snarka lätt och Dany låg bredvid honom med kroppen mörbultad och öm och hade alldeles för ont för att kunna sova.

Dag följde på dag och natt på natt tills Dany visste att hon inte stod ut ett enda ögonblick till. Hon skulle ta livet av sig hellre än att fortsätta, beslöt hon en kväll.

Men när hon sov den natten drömde hon drakdrömmen igen, och den här gången var Viserys inte med i den utan det var bara hon och draken. Dess fjäll var svarta som natten, våta och hala av blod, hennes blod, anade Dany. Ögonen var som dammar av smält magma och då draken öppnade munnen sprutade elden ut i en het stråle. Hon kunde höra den sjunga för henne. Hon öppnade famnen för elden, omfamnade den och lät den sluka henne hel, lät den rena henne och härda henne och skrubba henne ren. Hon kunde känna huden brännas och svartna och falla av, kunde känna blodet koka och förvandlas till ånga, och ändå upplevde hon ingen smärta. Hon kände sig stark och som ny.

Och nästa dag gjorde det konstigt nog inte lika ont längre. Det var som om gudarna hört henne och förbarmat sig över henne. Till och med tjänarinnorna lade märke till förändringen. ”Vad är det för fel, khaleesi?” frågade Jhiqui. ”Är ni sjuk?”

”Jag var sjuk”, svarade hon där hon stod lutad över drakäggen som Illyrio hade skänkt henne då hon gifte sig. Hon rörde vid det största av de tre och lät handen mjukt glida över skalet. Svart och scharlakansrött, tänkte hon, som draken i min dröm. Stenen kändes förunderligt varm under fingrarna…eller drömde hon fortfarande? Hon drog nervöst till sig handen.

Från den stunden blev var dag lättare än den föregående. Benen blev starkare, blåsorna brast och händerna blev valkiga och hennes mjuka lår blev härdade och smidiga som skinn.

Khalen hade befallt tjänarinnan Irri att lära Dany rida på dothrakiskt vis, men det var stoet som var hennes verkliga lärare. Hästen verkade känna hennes sinnesstämningar som om deras tankar var gemensamma, och för var dag som gick blev Dany säkrare i sadeln. Dothrakierna var ett hårt och osentimentalt folk och de hade inte för vana att ge namn till sina djur, så Dany tänkte bara på henne som silver. Hon hade aldrig älskat något så högt.

Allt eftersom ridningen blev mindre plågsam började Dany lägga märke till skönheten i landskapet runt omkring sig. Hon red i spetsen för khalasaren tillsammans med Drogo och hans blodsryttare, och därför såg hon allt fräscht och ofördärvat. Bakom dem slet den stora horden sönder jorden, grumlade floderna och rev upp moln av kvävande damm, men framför dem var slätten alltid grön och orörd.

De red över de böljande kullarna utanför Norvos, förbi terrasserade bondgårdar och små byar där ortsbefolkningen ängsligt kikade ut från vita murar. De korsade tre breda lugna floder och en fjärde som var snabb och smal och förrädisk, slog läger bredvid ett högt blått vattenfall, red runt ruinerna av en stor utdöd stad där det sades att spöken stönade bland de svartnade marmorkolonnerna. De galopperade längs valyriska vägar som var tusen år gamla och lika raka som en dothrakisk pil. I en halv månad red de genom Qohorskogen där löven bildade ett gyllene valv högt ovanför dem och trädstammarna var lika breda som stadsportar. Det fanns älgar i den skogen och fläckiga tigrar och lemurer med silverpäls och stora purpurfärgade ögon, men allt flydde inför khalasaren, och Dany såg aldrig en skymt av dem.

Vid det laget var hennes plågor ett minne blott. Hon hade fortfarande ont efter en lång dagsritt, men på något sätt kändes smärtan ljuv nu, och varje morgon satte hon sig villigt i sadeln, ivrig att se de underverk som väntade på henne. Hon började även njuta av nätterna, och om hon fortfarande skrek till när Drogo tog henne var det inte alltid av smärta.

Vid foten av bergskammen reste sig gräset högt och smidigt omkring henne. Dany saktade ner till trav, red ut på slätten och njöt av att vara helt ensam i allt det gröna. I khalasaren var hon aldrig ensam. Khal Drogo kom inte till henne förrän solen snart skulle gå upp, men tjänarinnorna gav henne mat och badade henne och sov vid ingången till tältet, Drogos blodsryttare och männen i hennes khas var aldrig långt borta, och brodern var en ovälkommen skugga både natt och dag. Dany kunde höra honom från krönet av bergskammen, och hans röst var gäll av ilska då han skrek åt ser Jorah. Hon red vidare ut i dothrakihavet.

Grönskan uppslukade henne. Luften doftade jord och gräs blandat med lukten av häst och Danys svett och oljan i håret: dothrakiska lukter. De verkade höra hemma här, och Dany andades in dem och skrattade. Med ens fick hon lust att känna marken under sig, att gräva ner tårna i den feta svarta jorden. Hon hoppade ur sadeln och lät silver beta medan hon drog av sig de höga stövlarna.

Viserys var över henne lika plötsligt som en sommarstorm och hästen stegrade sig under honom då han höll in den för hårt. ”Hur vågar du!” skrek han åt henne. ”Du ger order till mig? Till mig?” Han hoppade av hästen men snubblade och föll omkull. När han tog sig upp på fötter igen var han röd i ansiktet av ilska, och han grep tag i henne och skakade henne. ”Har du glömt vem du är? Titta bara på dig. Som du ser ut!”

Dany behövde inte titta. Hon var barfota med oljat hår och klädd i dothrakiska ridbyxor och en målad väst som hon fått i brudgåva. Hon såg ut som om hon hörde hemma här. Viserys var smutsig och fläckig i siden och ringbrynja.

Han fortsatte att skrika. ”Du befaller inte över draken, har du förstått? Jag är härskare över de sju konungarikena, och jag tar inte order av en ryttarhövdings slinka. Hör du vad jag säger?” Han stack in handen under västen och körde omilt in fingrarna i bröstet på henne. ”Hör du vad jag säger?”

Dany knuffade undan honom, hårt.

Viserys stirrade på henne och de syrenfärgade ögonen var klentrogna. Hon hade aldrig förut trotsat honom, aldrig gett igen. Hans anletsdrag förvreds av raseri, och nu skulle han göra henne ordentligt illa, det visste hon.

Klatsch.

Piskan lät som åskan och den rullade sig runt halsen på Viserys och ryckte honom bakåt. Han flög handlöst omkull i gräset, chockad och halvkvävd. Dothrakiryttarna buade åt honom då han försökte göra sig fri. Den med piskan, unge Jhogo, frågade något med sträv röst. Dany förstod inte vad han sa, men vid det laget var Irri där och ser Jorah liksom resten av hennes khas. ”Jhogo undrar om ni vill ha honom dödad, khaleesi”, förklarade Irri.

”Nej”, svarade Dany. ”Nej.”

Jhogo förstod. En av de andra skrek något och dothrakierna skrattade. Irri översatte åt henne: ”Quaro tycker att ni borde hugga av honom ena örat för att lära honom respekt.”

Brodern stod snyftande på knä och kippade efter andan samtidigt som han slet i läderpiskan, men den satt tätt om luftstrupen.

”Säg åt dem att jag inte vill att han skadas”, sa Dany.

Irri upprepade hennes ord på dothrakiska. Jhogo gjorde en knyck med piskan och Viserys for runt som en marionett. Han föll omkull igen och det syntes en tunn blodstrimma under hakan där piskan skurit in djupt.

”Jag varnade honom för vad som skulle hända, ers nåd”, förklarade ser Jorah Mormont, ”och jag sa åt honom att stanna på bergskammen som ni befallde.”

”Det vet jag att ni gjorde”, svarade Dany och betraktade Viserys. Röd i ansiktet och snyftande låg han på marken och drog ljudligt in luft. Han var ömklig och det hade han alltid varit. Varför hade hon aldrig sett det förut? Nu fanns det en tom plats inuti henne där rädslan hade funnits.

”Ta hans häst”, befallde Dany ser Jorah. Viserys bara gapade, för han kunde inte tro att han hörde rätt och Dany kunde själv knappt tro på vad hon sa, men ändå kom orden. ”Låt min bror gå efter oss tillbaka till khalasaren.” Bland dothrakierna var den man som inte red ingen man alls, den lägste av de låga, utan både heder och stolthet. ”Låt alla se honom som han är.”

”Nej!” skrek Viserys. Han vände sig till ser Jorah och bönföll på det gemensamma språket med ord som dothrakiryttarna inte förstod. ”Slå henne, Mormont. Straffa henne. Din konung befaller det. Döda de där dothrakiska hundarna och lär henne en läxa.”

Den landsflyktige riddaren tittade från Dany till brodern; hon barfota med smuts mellan tårna och olja i håret, han i siden och stål. Dany kunde se beslutet i hans ansikte. ”Han ska gå, khaleesi”, förkunnade han och tog broderns häst i tygeln medan Dany återigen satt upp på sin silver.

Viserys stirrade på honom och satte sig ner i smutsen utan att säga ett ord, men han vägrade röra sig ur fläcken och kastade giftiga blickar efter dem då de red sin väg. Snart syntes han inte i det höga gräset, och när de inte kunde se honom längre blev Dany rädd. ”Hittar han tillbaka?” frågade hon ser Jorah.

”Till och med en man som är så blind som er bror borde kunna följa vårt spår”, svarade han.

”Han är stolt, och kanske är han för skamsen för att komma tillbaka.”

Jorah skrattade. ”Vart skulle han annars ta vägen? Om inte han kan hitta khalasaren kommer khalasaren med all säkerhet att hitta honom, för det är inte lätt att drunkna i dothrakihavet, mitt barn.”

Dany insåg att det var sant, för khalasaren var som en stad på marsch, men den marscherade inte blint. Det fanns alltid spejare ute långt före huvudkolonnen som spanade efter villebråd och fiender medan andra ryttare vaktade flankerna, och de missade ingenting, inte här i det land som var deras, för dessa slätter var som en del av dem…och även av henne nu.

”Jag knuffade honom”, sa hon med förundran i rösten. Nu när det var över verkade det som en konstig dröm. ”Ser Jorah, tror ni…Han kommer att vara så arg när han dyker upp…” Hon rös till. ”Jag väckte ju draken.”

Ser Jorah fnös. ”Kan ni väcka de döda, flicka? Er bror Rhaegar var den siste draken och han dog i slaget vid Treudden. Viserys är mindre än skuggan av en orm.”

Hans uppriktiga ord fick henne att rycka till, och det verkade som om allt hon någonsin trott på med ens ifrågasattes. ”Ni…ni svor honom trohetsed.”

”Det gjorde jag, flicka”, medgav ser Jorah, ”men om er bror är skuggan av en orm, vad blir då hans tjänare?” Rösten lät bitter.

”Han är fortfarande den rättmätige konungen. Han är…”

Jorah höll in hästen och såg på henne. ”Sanningen nu. Skulle ni vilja se Viserys på en tron?”

Dany funderade. ”Han skulle väl inte bli någon särskilt bra kung?”

”Det har funnits sämre…men inte många.” Riddaren tryckte skänklarna mot sidorna på hästen och satte av igen.

Dany red upp bredvid honom. ”Men folket väntar på honom”, sa hon. ”Master Illyrio säger att de syr drakbaner och ber för att Viserys ska komma tillbaka över Smala havet och befria dem.”

”Folket ber för regn, friska barn och en sommar som aldrig tar slut”, berättade ser Jorah för henne, ”och för dem spelar det ingen roll om de höga lorderna slåss om tronen så länge de får vara i fred.” Han ryckte på axlarna. ”Men det får de aldrig.”

Dany red tyst en stund och funderade på hans ord som om de vore en gåta. Att tänka sig att folket skulle bry sig så lite om huruvida en rättmätig kung eller en troninkräktare regerade över dem stred mot allt Viserys någonsin lärt henne, men ju mer hon tänkte på ser Jorahs ord, desto sannare verkade de.

”Vad ber ni för, ser Jorah?” undrade hon.

”Att få komma hem”, svarade han med rösten tjock av längtan.

”Det gör jag med”, sa hon och trodde det själv.

Ser Jorah skrattade. ”Se er omkring i så fall, khaleesi.”

Men det var inte slätterna Dany såg då utan Kungshamn och Röda slottet som Aegon erövraren hade byggt. Det var Draksten där hon var född. I fantasin brann de med tusen ljus och i varje fönster sprakade en eld. I fantasin var alla dörrarna röda.

”Min bror kommer aldrig att ta tillbaka de sju konungarikena”, sa Dany. Det hade hon vetat länge, insåg hon. Hon hade vetat det hela sitt liv. Det var bara det att hon aldrig hade tillåtit sig att säga orden ens i en viskning, men nu sa hon dem så att Jorah Mormont och hela världen kunde höra henne.

Ser Jorah gav henne en värderande blick. ”Tror ni inte?”

”Han skulle inte kunna leda en armé även om min herre och härskare gav honom en”, svarade Dany. ”Han har inga pengar och den ende riddaren som tjänar honom anser att han är mindre värd än en orm, och dothrakierna hånar hans svaghet. Han kommer aldrig att föra oss hem.”

”Ni är ett klokt barn.” Riddaren log.

”Jag är inget barn”, utbrast hon häftigt. Hon tryckte hälarna i sidorna på silver och satte av i galopp. Fortare och fortare red hon och lämnade Jorah och Irri och de andra långt efter sig medan hon kände den varma vinden i håret och den nedgående solen lyste röd på ansiktet. Då hon nådde fram till khalasaren var det skymning.

Slavarna hade rest hennes tält på stranden av en källsjö, och hon kunde höra grova röster från palatset av flätat gräs på kullen en bit därifrån. Snart skulle det höras skratt då männen i hennes khas berättade historien om vad som hänt på grässlätten tidigare på dagen. När Viserys äntligen kom haltande tillbaka till dem skulle varenda man, kvinna och barnunge i lägret veta att han var en fotvandrare, för det fanns inga hemligheter i khalasaren.

Dany lämnade över silver till slavarna för att de skulle sköta henne och steg in i sitt tält. Det var svalt och dunkelt under sidenet. Då Dany stängde tältfliken efter sig såg hon ett finger av dammbemängt rött ljus röra vid drakäggen i andra änden av tältet. Ett kort ögonblick fladdrade tusentals små droppar av scharlakansröd eld framför ögonen på henne. Hon blinkade och så var de borta.

De är bara av sten, påminde hon sig, det sa till och med Illyrio och alla drakar är döda. Hon lade handflatan mot det svarta ägget och spred ut fingrarna över det runda skalet. Stenen var varm, nästan het. ”Det måste vara solen som har värmt dem medan vi red”, viskade Dany.

Hon befallde tjänarinnorna att göra i ordning ett bad. Doreah gjorde upp eld utanför tältet medan Irri och Jhiqui hämtade den stora kopparbaljan — ännu en brudgåva — som fraktats på en av packhästarna och bar vatten från den lilla sjön. När badet var ångande hett hjälpte Irri henne ner i det och klev sedan själv i.

”Har ni någonsin sett en drake?” frågade hon medan Irri skrubbade henne på ryggen och Jhiqui sköljde sanden ur håret. Hon hade hört att den första draken kom från öster, från skuggländerna bortom Asshai och öarna i Jadehavet. Kanske fanns det fortfarande några som levde där i främmande och vilda trakter.

”Det finns inga drakar, khaleesi”, svarade Irri.

”De dog för länge, länge sedan”, instämde Jhiqui.

Viserys hade berättat för henne att de sista av ätten Targaryens drakar hade dött för bara ett och ett halvt sekel sedan under Aegon III:s regering, han som kallades drakbanen. Det tyckte inte Dany var särskilt länge sedan. ”Överallt?” undrade hon besviket. ”Även i Östern?” Magin hade dött i Västern när undergången drabbade Valyrien och den långa sommarens länder, och varken stål smitt med trolldom eller stormsångare eller drakar kunde hejda den, men Dany hade alltid hört att det var annorlunda i Östern. Det sades att kimairor strök omkring på öarna i Jadehavet, att basilisker härjade i djunglerna i Yi Ti, att trollkarlar, häxmästare och spågummor öppet utövade sina konster i Asshai medan svartkonstnärer och blodmagiker ägnade sig åt fasansfull svart magi i nattens mörker. Varför kunde det då inte finnas drakar också?

”Det finns inga drakar”, fastslog Irri, ”för modiga män dödade dem eftersom drakar är elaka bestar. Det är känt.”

”Det är känt”, ekade Jhiqui.

”En köpman från Qarth berättade en gång för mig att drakarna kom från månen”, inföll den blonda Doreah samtidigt som hon värmde en handduk över elden. Jhiqui och Irri var lika gamla som Dany, dothrakiflickor som tagits som slavar då Drogo besegrade deras fars khalasar. Doreah var äldre, nästan tjugo, och master Illyrio hade hittat henne i ett skökohus i Lys.

Dany fick det våta, silverfärgade håret i ögonen då hon nyfiket vred på huvudet. ”Månen?”

”Han berättade för mig att månen var ett ägg, khaleesi”, svarade flickan från Lys. ”En gång i tiden fanns det två månar på himlen, men den ena vandrade för nära solen och sprack av hettan. Många tusen drakar vällde fram och drack upp solens eld, och det är därför drakar sprutar eld. En dag ska även den andra månen kyssa solen, och då spricker den och drakarna kommer tillbaka.”

De båda dothrakiflickorna fnittrade och skrattade. ”Du är en dum slav med halm i huvudet”, sa Irri. ”Månen är inget ägg. Månen är snäll och make till solen. Det är känt.”

”Det är känt”, upprepade Jhiqui.

Danys hud var rosig då hon klev ur badbaljan. Jhiqui lade henne ner för att olja in kroppen och skrapa bort smutsen från huden. Efter det parfymerade Irri henne med kryddblomsdoft och kanel. Medan Doreah borstade hennes hår tills det glänste som spunnet silver tänkte hon på månen och ägg och drakar.

Hennes enkla middag bestod av frukt och ost och bröd med en tillbringare honungsspetsat vin att skölja ner det med. ”Stanna och ät med mig, Doreah”, befallde Dany och skickade bort de andra tjänarinnorna. Flickan från Lys hade hår i samma färg som honung och ögon som sommarhimlen.

Då de blev ensamma slog hon ner blicken. ”Ni hedrar mig, khaleesi”, sa hon, men det var ingen hedersbetygelse utan en order. Långt efter det att månen gått upp satt de tillsammans och pratade.

När Drogo kom den natten väntade Dany på honom, och han stod i tältöppningen och tittade förvånat på henne. Hon reste sig långsamt och lät sidennattdräkten falla till marken. ”Den här natten måste vi gå ut”, sa hon, för dothrakierna ansåg att alla viktiga händelser i en människas liv skulle ske under bar himmel.

Khal Drogo följde efter henne ut i månskenet medan bjällrorna i hans hår pinglade svagt. Några meter från hennes tält fanns en bädd av mjukt gräs och det var där Dany drog ner honom. Då han försökte vända henne på mage satte hon handen mot hans bröst. ”Nej”, protesterade hon, ”i natt vill jag se ditt ansikte.”

Det finns inget privatliv i en khalasar, och Dany kände blickarna på sig då hon klädde av honom, hörde de mjuka rösterna när hon gjorde allt det som Doreah lärt henne, men det bekom henne inte. Var hon inte khaleesi? Det var bara hans blick som betydde någonting för henne, och då hon besteg honom såg hon något där som hon aldrig sett förut. Hon red honom lika vilt som hon ridit sin silver och när ögonblicket för hans njutning kom ropade khal Drogo hennes namn.

De befann sig på andra sidan dothrakihavet när Jhiqui lät fingrarna glida över den mjuka rundningen på Danys mage och sa: ”Ni är havande, khaleesi.”

”Jag vet”, svarade Dany.

Det var hennes fjortonde namndag.

BRAN

Nedanför på borggården lekte Rickon med vargarna.

Bran satt på fönsterbänken och tittade på. Vart pojken än sprang var Gråvind där först och skar av vägen för honom, och när Rickon fick syn på vargen tjöt han av förtjusning och rusade i väg åt ett annat håll. Rufs var i hälarna på honom och snodde runt och fräste om de andra vargarna kom för nära. Rufs päls hade mörknat tills den var alldeles svart och ögonen var som grön eld. Brans Sommar kom sist. Han var silver- och rökfärgad med guldgula ögon som såg allt som fanns att se, och även om han var mindre och försiktigare än Gråvind tyckte Bran att han var den klokaste i kullen. Bran kunde höra Rickons andfådda skratt då brodern sprang över den hårda marken på sina korta ben.

Det sved i ögonen, för han ville vara där nere och skratta och springa. Ilsket strök han bort tårarna innan de hann falla. Hans åttonde namndag hade kommit och gått och han var nästan vuxen nu, och för gammal att gråta.

”Det kråkan sa var bara lögn”, utbrast han bittert och mindes drömmen. ”Jag kan inte flyga. Jag kan inte ens springa.”

”Alla kråkor ljuger”, instämde gamla Nan från stolen där hon satt och stickade. ”Jag kan en historia om en kråka.”

”Jag vill inte höra några fler av dina historier”, snäste Bran grinigt. En gång i tiden hade han tyckt om gamla Nan och hennes historier, men det var innan, och nu var allt annorlunda. Numera lämnade de henne hos honom hela dagarna för att vaka över honom och tvätta honom och hålla honom sällskap, men det gjorde bara saken värre. ”Jag avskyr dina dumma historier.”

Den gamla kvinnan log tandlöst mot honom. ”Mina historier? Nej, min lille lord, de är inte mina. Historierna har sitt eget liv, före mig och efter mig, och efter dig också.”

Hon var en gräsligt ful gammal kvinna, tänkte Bran elakt, hopkrympt och rynkig och nästan blind, för svag att gå i trappor och med bara några vita hårtestar kvar på den fläckiga, rosa hjässan. Ingen visste hur gammal hon egentligen var, men fadern sa att hon hade kallats gamla Nan redan när han var pojke. Utan tvekan var hon den äldsta människan på hela Vinterhed, kanske den äldsta i de sju konungarikena. Nan hade kommit till slottet som amma åt Brandon Stark vars mor dött då hon födde honom. Han hade varit en äldre bror till lord Rickard, Brans farfar, eller kanske en yngre bror, eller en bror till lord Rickards far. Ibland berättade gamla Nan historien på ett sätt och ibland på ett annat, men den lille pojken dog alltid av en sommarförkylning vid tre års ålder medan gamla Nan stannade kvar på Vinterhed med sina egna barn. Hon hade förlorat bägge sina söner i kriget då kung Robert vann tronen, och hennes sonson dödades på Pykes murar under Balon Greyjoys revolt. Hennes döttrar hade för länge sedan gift sig och flyttat därifrån och dött, och den ende som fanns kvar av hennes eget blod var Hodor, den svagsinte jätten som arbetade i stallarna. Men gamla Nan bara levde vidare medan hon stickade och berättade sina historier.

”Jag bryr mig inte om vems historier det är”, utbrast Bran, ”och jag avskyr dem.” Han ville inte höra några historier och han ville inte ha gamla Nan där. Han ville ha sin mor och far, han ville springa med Sommar bredvid sig, han ville klättra upp i tornruinen och mata kråkorna med majs, han ville rida sin ponny igen tillsammans med bröderna. Han ville att allt skulle vara som förut.

”Jag kan en historia om en pojke som avskydde historier”, sa gamla Nan med sitt idiotiska lilla leende och stickorna rörde sig hela tiden — klirr, klirr, klirr — tills Bran var färdig att skrika.

Men han visste att det aldrig skulle bli som förut. Kråkan hade lurat honom att flyga, men när han vaknade var han lemlästad och världen var förändrad. Alla hade övergett honom, fadern och modern och systrarna och till och med hans halvbror Jon. Fadern hade lovat att han skulle få rida en riktig häst till Kungshamn, men de hade gett sig i väg utan honom. Mäster Luwin hade skickat en fågel efter lord Eddard med ett budskap och ett annat till modern och ett tredje till Jon på muren, men det hade inte kommit några svar. ”Det händer ofta att fåglarna försvinner, mitt barn”, hade mäster Luwin berättat, ”för det är lång väg och många hökar mellan Vinterhed och Kungshamn, och de har kanske inte fått budskapet.” Men för Bran kändes det som om alla hade dött medan han sov…eller kanske hade Bran dött och de hade glömt bort honom. Jory och ser Rodrik och Vayon Poole hade också gett sig i väg och Hullen och Harwin och tjocke Tom och en fjärdedel av slottsvakten.

Det var bara Robb och lille Rickon som fanns kvar, och Robb var förändrad. Han var lord Robb nu, eller försökte åtminstone vara det. Han bar ett riktigt svärd och log aldrig, och han ägnade dagarna åt att drilla slottsvakten och öva sig i svärdskonst så att borggården ekade av ljudet av stål medan Bran ömkligt satt och tittade på från fönstret. På kvällarna stängde Robb in sig tillsammans med mäster Luwin och pratade eller gick igenom räkenskapsböckerna. Ibland red han ut tillsammans med Hallis Mollen och kunde vara borta flera dagar i sträck för att besöka avlägset belägna fästen. Om han var borta mer än en dag grät Rickon och frågade om Robb någonsin skulle komma tillbaka, och även om lord Robb var hemma verkade han ha mer tid för Hallis Mollen och Theon Greyjoy än för sina småbröder.

”Jag kan berätta en historia om Brandon byggaren”, sa gamla Nan. ”Den har alltid varit din favorit.”

För många tusen år sedan hade Brandon byggaren uppfört Vinterhed, och en del sa att han även byggt muren. Bran kände till historien, men den hade aldrig varit hans favorit. Kanske hade någon av de andra som hetat Brandon tyckt om den. Ibland pratade Nan med honom som om han vore hennes Brandon, babyn som hon ammat för alla dessa år sedan, och ibland blandade hon ihop honom med hans farbror Brandon som dödades av den galne kungen innan Bran ens var född. Hon hade levt så länge, hade modern en gång sagt, att alla Brandon Stark hade blivit en och samma i hennes huvud.

”Den är inte min favorit”, invände han, ”för mina favoriter var skräckhistorierna.” Det hördes liv och rörelse utanför och han vände sig åter mot fönstret. Rickon sprang tvärs över borggården mot porthuset med vargarna i hälarna, men vakttornet vette åt fel håll, så Bran kunde inte se vad som var på färde. Han slog frustrerat knytnäven mot låret och kände ingenting.

”Å, mitt söta sommarbarn”, sa gamla Nan mjukt, ”vad vet du om skräck? Skräck är för vintern, min lille lord, när snön ligger trettio meter djup och isvinden kommer tjutande från norr. Skräck är för Den långa natten när solen gömmer sitt ansikte åratal i sträck och små barn föds och lever och dör i mörker medan skräckvargarna blir utmärglade och hungriga och de vita vandrarna drar genom skogarna.”

”Du menar vålnaderna”, rättade Bran gnälligt.

”Vålnaderna”, instämde gamla Nan. ”För många tusen år sedan kom en vinter som var kall och hård och längre än någon människa kan minnas. Det var en natt som varade i en generation, och kungarna huttrade och dog i sina slott precis som svinaherdarna i sina stior. Kvinnorna ströp sina barn hellre än att se dem svälta och de grät och kände tårarna frysa till is på kinderna.” Både rösten och stickorna tystnade och hon tittade på Bran med bleka, grumliga ögon och frågade: ”Är det den sortens historia du vill höra, mitt barn?”

”Ja, fast…”, svarade Bran tveksamt.

Gamla Nan nickade. ”I det mörkret kom vålnaderna för första gången”, började hon och stickorna sa klirr, klirr, klirr. ”De var kalla ting, döda ting, som hatade järn och eld och solens beröring och alla varelser med varmt blod i ådrorna. De svepte över fästen och städer och kungariken, fällde massvis med hjältar och arméer och red sina bleka döda hästar och ledde härskaror av mördade. Alla människornas svärd kunde inte hejda deras framfart, och de hade inte ens misskund med jungfrur och spädbarn. De jagade jungfrurna till döds genom de frusna skogarna och matade sina döda tjänare med människobarnens kött.”

Hon hade sänkt rösten, nästan till en viskning, och Bran fann att han lutade sig framåt för att höra bättre.

”Det här var på den tiden innan andalerna kom och långt innan kvinnorna flydde över Smala havet från städerna i Rhoyne. De hundra kungarikena på den tiden var de första människornas kungariken, och de hade tagit dessa riken från skogens barn. Ändå bodde skogens barn fortfarande kvar i skogarna i sina trästäder och ihåliga kullar och ansiktena i träden höll vakt. Så när kölden och döden bredde ut sig över jorden bestämde sig den siste hjälten för att söka reda på skogens barn i hopp om att deras urgamla magi skulle kunna vinna tillbaka det som människornas arméer hade förlorat. Han begav sig i väg ut i de livlösa rikena med ett svärd, en häst, en hund och tolv följeslagare. I åratal sökte han tills han började misströsta om att någonsin finna skogens barn i deras hemliga städer. En efter en dog hans vänner, hans häst och till slut även hunden och hans svärd frös och gick av då han försökte använda det. Och vålnaderna kände lukten av varmt blod i honom och började ljudlöst spåra honom med hjälp av flockar av bleka vita spindlar stora som blodhundar…”

Dörren öppnades med ett brak och Bran fick hjärtat i halsgropen av rädsla, men det var bara mäster Luwin med Hodor i släptåg. ”Hodor!” tillkännagav stalldrängen som han brukade och log brett mot dem allihop.

Mäster Luwin log inte. ”Vi har besökare”, meddelade han, ”och din närvaro är önskad, Bran.”

”Jag lyssnar till en historia just nu”, sa Bran i klagande ton.

”Historier väntar, min lille lord, för när du kommer tillbaka till dem finns de kvar”, sa gamla Nan, ”men besökare är inte lika tålmodiga, och ofta har de egna historier att förtälja.”

”Vilka är det?” frågade Bran mäster Luwin.

”Tyrion Lannister och några av nattens väktare med nyheter om din bror Jon. Robb pratar med dem just nu. Hodor, vill du hjälpa Bran ner till stora salen?”

”Hodor!” samtyckte Hodor lyckligt och duckade för att inte slå det stora lurviga huvudet i dörrkarmen. Hodor var över två meter lång, och det var svårt att tro att han var av samma blod som gamla Nan. Bran undrade om han skulle krympa ihop och bli lika liten som sin gammelfarmor när han blev gammal, men det verkade inte troligt även om Hodor levde tills han blev tusen år.

Hodor lyfte upp Bran lika lätt som om han vore en höbal och höll honom mot sitt massiva bröst. Han luktade alltid lite häst, men det luktade inte illa, och hans armar var muskulösa och täckta av brunt hår. ”Hodor”, upprepade han. Theon Greyjoy hade en gång anmärkt att Hodor inte visste mycket, men ingen kunde tvivla på att han visste vad han hette. Gamla Nan hade kacklat som en höna när Bran berättade det för henne och erkänt att Hodors riktiga namn var Walder. Ingen visste varifrån ”Hodor” hade kommit, sa hon, men då han började säga det hade de börjat kalla honom för det. Det var det enda ord han kunde.

De lämnade gamla Nan i tornrummet med sina stickor och sina minnen. Hodor nynnade omelodiskt medan han bar Bran nedför trappan och genom galleriet medan mäster Luwin följde efter och fick småspringa för att hålla jämna steg med stalldrängens långa kliv.

Robb satt i faderns högsäte klädd i ringbrynja och härdat läder och han hade satt på sig lord Robbs stränga ansikte. Theon Greyjoy och Hallis Mollen stod bakom honom. Ett dussin vakter kantade de grå stenväggarna under de höga fönstren. Mitt i salen stod dvärgen med sina tjänare och fyra främlingar i nattens väktares svarta dräkt. Bran kunde känna ilskan som fyllde salen i samma stund som Hodor bar honom genom dörrarna.

”Nattens väktare är alltid välkomna att stanna här på Vinterhed så länge de önskar”, sa Robb med lord Robbs röst. Han hade svärdet tvärs över knäet och stålet glänste så att hela världen kunde se det. Till och med Bran visste vad det betydde att ta emot en gäst med ett svärd som man dragit ur skidan.

”Nattens väktare”, upprepade dvärgen, ”men inte jag, är det så du menar, pojk?”

Robb reste sig och pekade med svärdet mot den lille mannens huvud. ”Jag är lord här medan min mor och far är borta, och jag är inte någon pojke.”

”Om du är lord borde du lära dig att uppträda med en lords hövlighet”, påpekade den lille mannen utan att bry sig om svärdsspetsen som var riktad mot hans ansikte. ”Det verkar som om din oäkting till bror har fått ärva all din fars höviskhet.”

”Jon”, flämtade Bran till i Hodors famn.

Dvärgen vände sig om och tittade på honom. ”Så det är sant, pojken lever. Det är knappt jag kan tro det. Ni är seglivade i ätten Stark.”

”Det är säkrast att ni Lannisters kommer ihåg det”, sa Robb och sänkte svärdet. ”Hodor, kom hit med min bror.”

”Hodor”, sa Hodor, gick leende fram och satte Bran i ätten Starks högsäte där lorderna av Vinterhed hade suttit sedan den tiden de kallade sig själva kungar i Norden. Sätet var av sten, och det var kallt och blankpolerat av oräkneliga bakar, och i ändarna på de massiva armstöden fanns huvuden av skräckvargar uthuggna. Bran slöt händerna om dem och satt där med de obrukbara benen dinglande. Högsätet fick honom att känna sig mycket liten.

Robb lade handen på hans axel. ”Ni sa att ni ville tala med min bror, Lannister. Här är han.”

Bran var obehagligt medveten om Tyrion Lannisters ögon. Det ena var svart och det andra grönt och båda tittade på honom, granskade honom, värderade honom. ”Jag har hört att du var duktig på att klättra, Bran”, sa den lille mannen till slut. ”Säg mig, hur kom det sig att du råkade falla den där dagen?”

”Jag faller aldrig”, hävdade Bran. Han föll aldrig någonsin.

”Barnet minns ingenting av fallet eller klättringen före dess”, insköt mäster Luwin milt.

”Underligt”, mumlade Tyrion Lannister.

”Min bror är inte här för att svara på frågor, Lannister”, sa Robb kort. ”Säg vad ni kom för att säga och ge er i väg sedan.”

”Jag har en gåva till dig”, berättade dvärgen för Bran. ”Tycker du om att rida, pojk?”

Mäster Luwin steg fram. ”Ers nåd, pojken har förlorat förmågan att använda benen, och därför kan han inte sitta på en häst.”

”Struntprat”, invände Lannister, ”med rätt häst och rätt sadel kan till och med en krympling rida.”

Ordet var som en kniv som vreds om i Brans hjärta och han fick tårar i ögonen. ”Jag är ingen krympling!”

”I så fall är jag ingen dvärg”, sa dvärgen och krökte ironiskt på munnen. ”Det blir min far glad över att få höra.” Greyjoy skrattade.

”Vad för sorts häst och sadel föreslår ni?” undrade mäster Luwin.

”En klok häst”, svarade Lannister. ”Pojken kan inte använda benen för att styra hästen, så man måste anpassa den till ryttaren och lära den svara på tyglarna och rösten. Jag skulle börja med en oinriden ettåring som man inte behöver lära om.” Han drog fram ett hoprullat papper ut bältet. ”Ge det här till er sadelmakare så sköter han resten.”

Nyfiken som en liten grå ekorre tog mäster Luwin papperet ur dvärgens hand. Han rullade ut det och studerade det. ”Jag förstår. Ni ritar bra, ers nåd. Ja, det här borde fungera. Det borde jag själv ha tänkt på.”

”Det var lättare för mig, mäster, eftersom det är ganska likt mina egna sadlar.”

”Kommer jag verkligen att kunna rida?” frågade Bran. Han ville tro dem, men han var rädd, och kanske var det bara ännu en lögn. Kråkan hade lovat honom att han kunde flyga.

”Det kommer du”, försäkrade dvärgen, ”och jag kan lova dig, pojk, att på hästryggen blir du lika lång som alla andra.”

Robb Stark verkade förbryllad. ”Är det här någon sorts fälla, Lannister? Vad betyder Bran för er? Varför skulle ni vilja hjälpa honom?”

”För att er bror Jon bad mig, och för att mitt hjärta blöder för krymplingar och oäktingar och trasiga saker.” Tyrion Lannister satte handen mot hjärtat och flinade.

Dörren till borggården flög upp och solen strömmade in i salen då Rickon andfådd kom instörtande. Skräckvargarna var med honom. Pojken stannade storögd vid dörren, men vargarna fortsatte in. Deras blickar upptäckte Lannister eller kanske uppfångade de hans lukt. Sommar började morra först och sedan stämde Gråvind in. De tassade fram mot den lille mannen, en från höger och en från vänster.

”Vargarna gillar inte er lukt, Lannister”, kommenterade Theon Greyjoy.

”Det är kanske dags för mig att ta avsked”, sa Tyrion. Han tog ett steg baklänges…och Rufs kom morrande ut ur skuggorna bakom honom. Lannister ryggade tillbaka och Sommar störtade emot honom från andra sidan. Tyrion vek undan på ostadiga ben och Gråvind nafsade honom i armen, tänderna slet i ärmen och fick loss en bit tyg.

”Nej!” skrek Bran från högsätet då Lannisters män grep efter svärden. ”Hit, Sommar! Sommar, kom till mig!”

Skräckvargen hörde rösten, kastade en blick på Bran och sedan på Lannister igen. Så kröp han baklänges bort från den lille mannen och satte sig nedanför Brans dinglande fötter.

Robb hade hållit andan. Han släppte ut den med en suck och ropade: ”Gråvind.” Hans skräckvarg gick snabbt och tyst fram till honom. Nu var det bara Rufs som morrade åt den lille mannen med ögonen brinnande som grön eld.

”Ropa på honom, Rickon”, skrek Bran till sin lillebror, och Rickon återfick fattningen och skrek: ”Hit, Rufs, hit.” Den svarta vargen morrade en sista gång åt Lannister och skuttade sedan i väg till Rickon som lade armarna om hans hals och kramade honom hårt.

Tyrion Lannister tog av sig halsduken, torkade sig i pannan och anmärkte torrt: ”En intressant upplevelse.”

”Mår ni bra, ers nåd?” frågade en av hans män med svärdet i hand. Han tittade nervöst på skräckvargarna medan han talade.

”Ärmen är trasig och byxorna oförklarligt fuktiga, men jag har inte tagit någon skada bortsett från att min värdighet fått sig en knäck.”

Till och med Robb såg skakad ut. ”Vargarna…jag begriper inte varför de gjorde så…”

”Utan tvivel trodde de att jag var deras middag.” Lannister bugade stelt för Bran. ”Jag tackar dig för din hjälp, och jag kan försäkra att de skulle ha funnit mig svårsmält. Och nu ska jag definitivt ge mig av.”

”Ett ögonblick, ers nåd”, insköt mäster Luwin. Han gick fram till Robb och började i viskande ton prata med honom. Bran försökte höra vad de sa, men rösterna var för låga.

Äntligen stack Robb Stark svärdet i skidan. ”Jag…jag uppträdde kanske lite överilat mot er”, började han. ”Ni har varit mycket vänlig mot Bran och…” Robb tog sig samman med synbar ansträngning. ”Ni är välkommen att stanna på Vinterhed om ni så önskar, Lannister.”

”Bespara mig din falska gästfrihet, pojk. Du älskar inte mig och du vill inte ha mig här. Jag såg ett värdshus i den lilla vinterstaden utanför murarna. Där kan jag säkert få en säng, så sover vi lugnare båda två. För några kopparmynt kanske jag till och med kan få en täck slinka som värmer lakanen åt mig.” Så vände han sig till en av de svarta bröderna, en krokryggig gammal man med tovigt skägg. ”Vi rider söderut i dagbräckningen, Yoren, och utan tvivel hittar du mig på vägen.” Därefter gick han mödosamt genom salen på sina korta, krumma ben, förbi Rickon och ut genom dörren, och hans män följde efter.

De fyra i nattens väktare stannade kvar, och Robb vände sig osäkert till dem. ”Jag har låtit ställa i ordning rum åt er och ni ska finna att det inte är någon brist på varmt vatten för att tvätta av vägdammet. Jag hoppas ni gör oss äran att äta med oss i kväll.” Han sa orden så tafatt att till och med Bran lade märke till det; det var ett tal han lärt sig och inte ord ur hjärtat, men de svarta bröderna tackade honom ändå.

Sommar följde efter uppför torntrappan då Hodor bar Bran tillbaka till sängen. Gamla Nan sov i sin stol. Hodor sa ”Hodor”, lyfte upp sin gammelfarmor och bar i väg med den lätt snarkande gamla gumman medan Bran låg och tänkte. Robb hade lovat att han skulle få sitta med och äta tillsammans med nattens väktare i stora salen. ”Sommar”, ropade han. Vargen hoppade upp på sängen och Bran kramade honom så hårt att han kunde känna den heta andedräkten mot kinden. ”Jag kan rida nu”, viskade han till sin vän. ”Vi kan snart ge oss ut och jaga i skogarna, vänta bara.” Efter en stund somnade han.

I drömmen klättrade han igen och drog sig uppför ett gammalt torn utan fönster. Han körde in fingrarna mellan svartnade stenar och fötterna letade efter fotfäste. Högre och högre klättrade han, genom molnen och upp i natthimlen, och fortfarande höjde sig tornet ovanför honom. Då han gjorde en paus för att titta ner gick det runt i huvudet på honom och han kände fingrarna glida. Bran skrek till och höll sig fast av alla krafter. Marken var tusentals fjärdingsväg under honom och han kunde inte flyga. Han kunde inte flyga. Han väntade tills hjärtat hade slutat banka, tills han kunde andas, och började sedan klättra igen. Det fanns ingen annan väg att gå än uppåt. Långt ovanför sig, mot en stor blek måne, tyckte han sig se konturerna av djävulsfigurer. Det värkte i armarna, men han vågade inte vila, och han tvingade sig att klättra fortare. Djävulsfigurerna såg honom närma sig, och deras ögon glödde röda som heta kol i ett fyrfat. Kanske hade de en gång varit lejon, men nu var de förvridna och groteska. Bran kunde höra dem viska till varandra med låga stenröster som var fasansfulla att höra, men han skulle inte lyssna, sa han sig, fick inte lyssna, för det var ingen fara bara han inte hörde vad de sa. Men när djävulsfigurerna lösgjorde sig från stenen och tog sig nedför tornet till Bran visste han att han svävade i fara. ”Jag hörde inte”, grät han då de kom närmare och närmare. ”Jag hörde ingenting.”

Han vaknade flämtande och visste först inte var han var i mörkret. Så fick han syn på en stor skugga som böjde sig över honom. ”Jag hörde ingenting”, viskade han och darrade av rädsla, men så sa skuggan ”Hodor” och tände ljuset på nattygsbordet och Bran drog en suck av lättnad.

Hodor torkade av honom svetten med en varm, fuktig tvättlapp och klädde honom med flinka och mjuka händer. När det var dags att gå ner till kvällsvarden bar han honom ner till stora salen där ett långt bockbord ställts upp nära eldstaden. Högsätet vid övre änden av bordet hade lämnats tomt, men Robb satt till höger om det med Bran mitt emot sig. De åt spädgris den kvällen och duvpaj och rovor drypande av smör och till efterrätt hade kocken lovat honungskakor. Bran matade Sommar vid bordet medan Gråvind och Rufs slogs om ett ben i ett hörn, men Vinterheds hundar vägrade att komma i närheten av stora salen numera. Det hade Bran tyckt kändes konstigt först, men han började vänja sig vid det.

Yoren var den äldste av de svarta bröderna, så förvaltaren hade placerat honom mellan Robb och mäster Luwin. Den gamle mannen luktade illa, som om han inte tvättat sig på länge. Han slet i köttet med tänderna, krossade benen för att suga ur märgen och ryckte på axlarna då någon nämnde Jon Snö. ”Ser Allisers bane”, muttrade han och två av hans följeslagare skrattade åt något som Bran inte förstod. Men då Robb bad om nyheter om deras farbror Benjen blev de svarta bröderna olycksbådande tysta.

”Vad är det?” frågade Bran.

Yoren torkade av fingrarna på västen. ”Vi har dåliga nyheter, ers nåd, och det är ett grymt sätt att tacka er för mat och dryck, men den som ställer frågan måste också kunna tåla svaret. Stark är försvunnen.”

En av de andra männen förklarade. ”Gamle björnen skickade ut honom för att leta efter Waymar Royce, och han dröjer med att komma tillbaka, ers nåd.”

”För länge”, tillade Yoren, ”och det troligaste är att han är död.”

”Min farbror är inte död”, fastslog Robb Stark i hög och ilsken ton. Han reste sig från bänken och lade handen på svärdsfästet. ”Hör ni mig? Min farbror är inte död!” Rösten ekade mot stenväggarna och Bran kände sig plötsligt rädd.

Den gamle och illaluktande Yoren tittade sävligt på Robb. ”Om ni säger det så, ers nåd”, sa han och fortsatte suga på köttbiten han hade mellan tänderna.

Den yngste av de svarta bröderna skruvade illa till mods på sig. ”Det finns inte en man på muren som känner till spökskogen bättre än Benjen Stark, och han kommer säkert tillbaka.”

”Kanske gör han det, eller så gör han det inte”, sa Yoren. ”Bra män har gett sig in i de där skogarna och aldrig kommit ut.”

Det enda Bran kunde tänka på var gamla Nans historia om vålnaderna och den siste hjälten som jagades genom de vita skogarna av döda män och spindlar stora som blodhundar. En stund kände han sig rädd, men så mindes han hur den historien slutade. ”Skogens barn kommer att hjälpa honom!” hävde han ur sig.

Theon Greyjoy flinade och mäster Luwin sa: ”Skogens barn har varit döda och försvunna i tusentals år, och det enda som finns kvar av dem är ansiktena i träden.”

”Det är kanske sant här nere, mäster”, sa Yoren, ”men där uppe på andra sidan muren är det svårt att säga. Där uppe kan man inte alltid avgöra vad som är levande och vad som är dött.”

När bordet dukats av den kvällen bar Robb själv upp Bran till sängen. Gråvind gick före och Sommar kom alldeles efter. Brodern var stark för sin ålder, och Bran var lätt som en trasdocka, men trappan var brant och mörk och Robb andades häftigt när de kommit upp.

Han lade Bran i sängen, bredde filtarna över honom och blåste ut ljuset. En stund satt Robb bredvid honom i mörkret, och Bran ville tala med honom men visste inte vad han skulle säga. ”Vi ska hitta en häst åt dig, det lovar jag”, viskade Robb till sist.

”Kommer de någonsin tillbaka?” frågade Bran.

”Ja”, svarade Robb med så hoppfull röst att Bran visste att han hörde brodern och inte lord Robb. ”Mor är snart hemma, och vi kanske kan rida henne till mötes då hon kommer. Vilken överraskning det skulle bli för henne att se dig till häst.” Trots att det var mörkt i rummet kunde Bran känna att brodern log. ”Och sedan ska vi rida norrut för att titta på muren. Vi säger inget till Jon om att vi tänker komma utan en dag ska vi bara dyka upp där, du och jag. Det blir ett riktigt äventyr.”

”Ett äventyr”, upprepade Bran längtansfullt, och han hörde brodern snyfta. Det var så mörkt i rummet att han inte kunde se tårarna i Robbs ansikte, så han sträckte sig efter hans hand och deras fingrar flätades samman.

EDDARD

”Lord Arryns död var ett hårt slag för oss alla, ers nåd”, sa stormäster Pycelle, ”och jag ska gärna berätta allt jag vet om hur han dog. Varsågod och sitt. Vill ni ha en liten förfriskning? Några dadlar kanske? Jag har även några mycket fina persimonfrukter. Tyvärr tål jag inte längre vin, men jag kan bjuda på ett glas iskyld mjölk sötad med honung. Det är mycket uppfriskande i hettan.”

Det gick inte att förneka att det var varmt, och Ned kunde känna sidentunikan klibba mot bröstet. Tjock, fuktig luft hängde över staden som en blöt yllefilt och det hade uppstått oroligheter vid flodstranden då de fattiga flydde från sina heta och kvava kvarter för att slåss om en plats att sova nära vattnet där man åtminstone kunde få lite svalka. ”Det skulle smaka gott”, svarade Ned och satte sig.

Pycelle tog en liten silverklocka mellan tummen och pekfingret och pinglade med den. En slank ung tjänsteflicka skyndade in i salongen. ”Iskyld mjölk till kungens hand och mig, är du snäll, kära barn. Väl sötad.”

Då flickan gått knäppte stormästaren händerna på magen. ”Folk säger att sommarens sista år alltid är det hetaste. Det är inte så, men ofta känns det på det viset. En sådan här dag avundas jag er nordbor er sommarsnö.” Den tunga juvelbesatta kedjan runt den gamle mannens hals klirrade svagt då han ändrade ställning. ”Kung Maekars sommar var definitivt hetare än den här och nästan lika lång. Det fanns dårar, till och med i Citadellet, som tog det som ett bevis för att den långa sommaren äntligen hade kommit, sommaren utan slut, men på det sjunde året tog den plötsligt slut, och vi fick en kort höst och en fruktansvärt lång vinter. Men hettan var stekande så länge den varade. Gammelstad ångade och försmäktade i värmen om dagarna och fick liv först på kvällarna. Vi brukade promenera i trädgården och resonera om gudarna. Jag minns lukterna från de där nätterna, ers nåd — parfym och svett, meloner så mogna att de var sprickfärdiga, persikor och granatäpplen, belladonna och prästkrage. Jag var en ung man på den tiden och hade ännu inte fått så många länkar i min ämbetskedja och hettan gjorde mig inte lika utmattad som nu.” Pycelles ögonlock var så tunga att han såg halvsovande ut. ”Ursäkta, lord Eddard, ni har inte kommit hit för att höra om gamla minnen från en sommar som var glömd redan då er far föddes. Förlåt en gammal man hans osammanhängande tal. Hjärnor är som svärd, är jag rädd, och de gamla rostar. Ah, här kommer vår mjölk.” Tjänsteflickan ställde brickan mellan dem och Pycelle log mot henne. ”Tack, kära barn.” Han höjde sin bägare, smakade och nickade. ”Det är bra, du kan gå.”

När flickan försvunnit kikade Pycelle på Ned genom bleka, rinnande ögon. ”Var var vi någonstans? Javisst ja, ni frågade om lord Arryn…”

”Det gjorde jag.” Ned smuttade artigt på den iskylda mjölken. Den var läskande kall men alldeles för söt i hans smak.

”Om sanningen ska fram hade handen inte varit riktigt sig själv en tid”, började Pycelle. ”Vi hade suttit i rådet tillsammans i många år, han och jag, och tecknen fanns där, men jag tillskrev dem de tunga bördor han så troget burit så länge. De där breda axlarna tyngdes av alla bekymmer för riket och annat därtill. Hans son var sjuklig och hans hustru så ängslig att hon knappt släppte pojken utom synhåll. Det räckte för att trötta ut även en stark man, och lord Jon var inte ung. Det var inte att undra på att han verkade melankolisk och trött. Det var åtminstone så jag tolkade det då, men nu är jag inte lika säker.” Han skakade tungt på huvudet.

”Vad kan ni berätta om hans sjukdom?”

Stormästaren slog ut med händerna i en gest av hjälplös sorg. ”Han kom till mig en dag och frågade efter en bok och då var han lika frisk och kry som någonsin, även om det verkade som om det var något som bekymrade honom djupt. Nästa morgon låg han och vred sig i plågor och var för sjuk för att lämna sängen. Mäster Colemon trodde att det var matsmältningen, för vädret hade varit varmt och handen kylde ofta sitt vin, vilket kan ge matsmältningsrubbningar. När lord Jon blev ännu sämre besökte jag honom själv, men gudarna gav mig inte makt att rädda honom.”

”Jag har hört att ni skickade bort mäster Colemon.”

Stormästarens nick var långsam och eftertrycklig. ”Det gjorde jag, och jag är rädd för att lady Lysa aldrig kommer att förlåta mig för det. Kanske hade jag fel, men då tyckte jag det var bäst. Mäster Colemon är som en son för mig och jag har den allra största respekt för hans kunskaper, men han är ung och de unga förstår inte alltid till fullo hur bräcklig en gammal kropp kan vara. Han rensade magen på lord Arryn med laxermedel och pepparsaft, och jag var rädd för att han skulle ta död på honom.”

”Sa lord Arryn någonting till er under de sista timmarna?”

Pycelle rynkade pannan. ”I de sista feberstadierna ropade handen namnet Robert flera gånger, men om han frågade efter sin son eller kungen kunde jag inte avgöra. Lady Lysa vägrade att låta pojken komma in i sjukrummet av rädsla för att även han skulle bli sjuk. Kungen kom, och han satt vid sängkanten i timmar och pratade och skämtade om gångna tider i hopp om att muntra upp lord Jon. Det var hjärtskärande att se.”

”Var det inget mer? Inga sista ord?”

”När jag såg att allt hopp var ute gav jag lord Jon vallmomjölk så att han skulle slippa lida. På slutet var hans tal för sluddrigt att förstå, men alldeles innan han slöt ögonen för sista gången viskade han något till kungen och sin hustru, en välsignelse över sonen. Säden är stark, sa han, och efter det var han lugn, och han yttrade aldrig något mer. Döden kom inte förrän nästa morgon.”

Ned tog ännu en klunk mjölk och försökte låta bli att visa att den söta smaken gav honom kväljningar. ”Tyckte ni att det var något som var onaturligt med lord Arryns död?”

”Onaturligt?” Den åldrade mästarens röst var spröd som en viskning. ”Nej, det kan jag inte påstå. Sorglig, givetvis, men på sitt sätt är döden det naturligaste av allt, lord Eddard. Jon Arryn vilar i frid nu och har äntligen sluppit sina tunga bördor.”

”Den här sjukdomen som tog honom”, sa Ned, ”har ni någonsin sett dess like hos andra människor?”

”I nästan fyrtio år har jag varit stormästare i de sju konungarikena”, svarade Pycelle. ”Under vår gode kung Robert och Aerys Targaryen före honom och hans far Jaehaerys den andre före honom och till och med i några korta månader under Jaehaerys far, Aegon den osannolike, den femte av hans namn. Jag har sett mer sjukdom än jag kan minnas, ers nåd, och allt jag kan säga är: Alla fall är olika och alla är likadana. Lord Jons död var inte konstigare än någon annans.”

”Hans hustru hade inte samma uppfattning.”

Stormästaren nickade. ”Nu minns jag, änkan är syster till er egen vördade hustru. Om en gammal man må vara förlåten att han talar rent ut så vill jag säga att sorgen kan göra även den starkaste och mest väldisciplinerade människa rubbad, och lady Lysa har aldrig varit särskilt stark. Sedan hon fick sitt andra dödfödda barn har hon sett fiender i varenda skugga, och makens död har gjort henne vilsen och tillintetgjord.”

”Så ni är helt säker på att Jon Arryn dog av en plötslig sjukdom?”

”Det är jag”, svarade Pycelle allvarligt, ”för om det inte var en sjukdom, min bäste lord, vad skulle det då vara?”

”Gift”, framkastade Ned lågt.

Pycelles sömniga ögon vidgades och illa till mods skruvade den gamle mästaren på sig i stolen. ”En störande tanke, och det här är inte de fria städerna där sådant är vanligt. Stormäster Aethelmure skrev att alla människor bär på mord i sina hjärtan, men giftmördaren är ändå inte värd något annat än bottenlöst förakt.” Han tystnade och försjönk i tankar. ”Det ni säger är möjligt, ers nåd, men jag tror inte att det är troligt”, återtog han. ”Till och med en tredje klassens mästare känner till de vanliga gifterna, och lord Arryn uppvisade inte några av symtomen. Och handen var älskad av alla. Vad för sorts monster i människohamn skulle våga mörda en sådan ädel lord?”

”Jag har hört sägas att gift skulle vara ett kvinnligt vapen.”

Pycelle strök sig fundersamt över skägget. ”Det sägs så. Kvinnor, fega stackare…och eunucker.” Han harklade sig och spottade en tjock slemklump på säven på golvet. Ovanför dem kraxade en korp ljudligt i voljären. ”Lord Varys föddes som slav i Lys, visste ni det? Sätt inte er tillit till spindlar, ers nåd.”

Det behövde Ned knappast uppmanas till, för det var något hos Varys som fick det att krypa i skinnet på honom. ”Det ska jag komma ihåg, mäster, och jag tackar för er hjälp. Nu har jag upptagit er tid länge nog.” Han reste sig.

Stormäster Pycelle tog sig långsamt och mödosamt upp ur stolen och följde Ned till dörren. ”Jag hoppas att jag åtminstone har lugnat era farhågor, och om det är något annat jag kan stå till tjänst med är det bara att säga till.”

”Bara en sak”, svarade Ned. ”Jag skulle gärna vilja undersöka boken som ni lånade Jon dagen innan han insjuknade.”

”Jag är rädd för att ni skulle finna den föga intressant”, sa Pycelle. ”Det är en tung volym av stormäster Malleon om våra adelssläkters stamtavlor.”

”Men jag skulle ändå vilja se den.”

Den gamle mannen öppnade dörren. ”Som ni vill. Jag har den här någonstans och när jag hittar den ska jag genast skicka över den till era gemak.”

”Ni har varit ytterst tillmötesgående”, förklarade Ned och som om det slog honom just då tillade han: ”En sista fråga, om ni vill vara så vänlig. Ni nämnde att kungen satt vid lord Arryns sängkant då han dog. Jag undrar, var drottningen tillsammans med honom?”

”Nej, visst inte!” sa Pycelle. ”Hon och barnen var på väg till Casterlyklippan tillsammans med hennes far. Lord Tywin hade kommit till staden med sitt följe för att närvara vid torneringen på prins Joffreys namndag, och utan tvekan hoppades han se sin son Jaime vinna segerkronan, men där blev han sorgligt besviken. Det blev min sak att skicka budskapet om lord Arryns plötsliga död till drottningen, och aldrig har jag sänt i väg en fågel med tyngre hjärta.”

”Mörka vingar, mörka ord”, mumlade Ned. Det var ett talesätt som gamla Nan lärt honom som pojke.

”Så säger fiskargummorna”, instämde stormäster Pycelle, ”men vi vet att det inte alltid är så. När mäster Luwins fågel kom med nyheten om er son Bran gladdes väl varje uppriktigt hjärta i Röda slottet?”

”Som ni säger, mäster.”

”Gudarna är barmhärtiga.” Pycelle böjde på huvudet. ”Kom till mig så ofta ni vill, lord Eddard, för jag är här för att tjäna.”

Ja, tänkte Ned då dörren stängdes efter honom, men vem?

På vägen tillbaka till sina gemak stötte han på sin dotter Arya i spiraltrappan i handens torn. Hon stod på ett ben och försökte hålla balansen med utsträckta armar, och den skrovliga stenen hade skavt hennes bara fötter. Ned stannade och såg på henne. ”Vad gör du, Arya?”

”Syrio säger att en vattendansare kan stå på en tå i timmar”, förklarade hon och fäktade med armarna i luften.

Ned var tvungen att le. ”Vilken tå?” undrade han.

”Vilken tå som helst”, svarade Arya, irriterad över frågan. Hon hoppade från det högra benet till det vänstra och svajade till oroväckande innan hon återfick balansen.

”Måste du stå just här?” frågade han. ”Det är ett högt och hårt fall nedför trappan.”

”Syrio säger att en vattendansare aldrig faller.” Hon satte ner benet och stod på bägge fötterna. ”Ska Bran komma och bo hos oss nu, far?”

”Inte på länge än, mitt barn, för han måste först återfå krafterna.”

Arya bet sig i läppen. ”Vad ska Bran göra när han blir stor?”

Ned ställde sig på knä bredvid henne. ”Han har många år på sig att finna svaret på den frågan, Arya, och tills vidare räcker det med att veta att han får leva.” Den kvällen fågeln kom från Vinterhed hade Eddard Stark tagit med sig flickorna till Röda slottets gudaskog, ett tunnland alm och al och svarta popplar, som låg vid floden. Hjärtträdet där var en väldig ek och dess urgamla grenar var övervuxna med slingerväxter. De knäböjde framför det för att framföra sina tacksägelser, som om det varit ett ödesträd. Sansa föll i sömn då månen gick upp och några timmar senare kröp Arya ihop i gräset under Neds mantel och somnade hon också. Alla de mörka timmarna vakade han ensam och när det grydde över staden var de sovande flickorna översållade med mörkröda blommor. ”Jag drömde om Bran”, hade Sansa viskat till honom, ”och jag såg honom le.”

”Han skulle bli riddare”, sa Arya nu, ”en riddare i kungsvakten. Kan han fortfarande bli riddare?”

”Nej”, svarade Ned, för han tyckte inte att det fanns någon anledning att ljuga för henne, ”men en dag kan han bli lord på en stor borg och sitta i kungens råd. Han kan bygga slott som Brandon byggaren eller segla ett skepp över Solnedgångshavet, eller övergå till din mors tro och bli överstekaplan.” Men han kommer aldrig mer att kunna springa bredvid sin varg, tänkte han med en sorg som var för tung för ord, eller ligga med en kvinna eller hålla sin egen son i sina armar.

Arya lade huvudet på sned. ”Kan jag bli kunglig rådgivare och bygga slott och bli överstekaplan?”

”Du ska gifta dig med en kung och härska över hans slott”, svarade Ned och gav henne en lätt kyss på pannan, ”och dina söner ska bli riddare och prinsar och lorder och kanske någon även blir överstekaplan.”

Arya gjorde en grimas. ”Nej, det är Sansa”, protesterade hon. Hon vek upp högra benet och återgick till att balansera på ett ben. Ned suckade och lämnade henne där.

Väl inne i sitt sovgemak drog han av sig den svettdrypande sidentunikan och gick fram till handfatet vid sängen och hällde kallt vatten över huvudet. Alyn steg in medan han torkade ansiktet. ”Lord Baelish är utanför och ber om företräde, ers nåd.”

”Visa in honom i salongen”, sa Ned och sträckte sig efter en ren tunika i det tunnaste linne han kunde hitta. ”Jag kommer med en gång.”

Då Ned steg in i salongen satt Lillfinger på fönsterbänken och betraktade riddarna i kungsvakten som övade sig i svärdskonst på borggården nedanför. ”Om bara Selmys hjärna vore lika snabb som hans klinga”, sa han längtansfullt, ”så skulle våra rådsmöten vara bra mycket livligare.”

”Ser Barristan är lika tapper och hedervärd som någon i Kungshamn.” Ned hade fått djup respekt för den ålderstigne, vithårige befälhavaren för kungsvakten.

”Och lika tröttsam”, tillade Lillfinger, ”fast han kommer säkert att klara sig bra i torneringen. Förra året kastade han av Blodhunden och för bara fyra år sedan blev han segrare.”

Frågan om vem som skulle vinna torneringen intresserade inte Eddard Stark ett dyft. ”Finns det något skäl till ert besök, lord Petyr, eller är ni bara här för att njuta av utsikten från mitt fönster?”

Lillfinger log. ”Jag lovade Cat att jag skulle hjälpa er med era efterforskningar, och det har jag gjort.”

Detta gjorde Ned förbluffad, för trots det löftet kunde han inte förmå sig till att lita på lord Petyr Baelish som han tyckte var lite väl slipad. ”Har ni något åt mig?”

”Någon”, rättade Lillfinger. ”Fyra stycken om sanningen ska fram. Har ni tänkt på att fråga ut handens tjänare?”

Ned rynkade pannan. ”Jag önskar att jag kunde, men lady Arryn tog med sig sitt hushåll tillbaka till Örnnästet.” Där hade Lysa gjort honom en verklig otjänst, och alla som stått hennes make närmast hade följt med henne då hon flydde: Jons livmedikus, hans förvaltare, vaktkaptenen, hans riddare och trotjänare.

”Största delen av sitt hushåll”, medgav Lillfinger, ”men inte hela, och det finns några personer kvar. En gravid tjänsteflicka som snabbt blev gift med en av lord Renlys tjänare, en stalldräng som nu tillhör stadsvakten, en kökspojke som blev avskedad för stöld och lord Arryns väpnare.”

”Hans väpnare?” Det kom som en glad överraskning för Ned, för en mans väpnare visste ofta en hel del om sin herres göranden och låtanden.

”Ser Hugh av Dalen”, upplyste Lillfinger. ”Kungen dubbade honom till riddare efter lord Arryns död.”

”Jag ska skicka efter honom”, förkunnade Ned, ”och även de andra.”

Lillfinger gjorde en grimas. ”Vill ni vara vänlig att komma fram hit till fönstret, ers nåd?”

”Varför?”

”Kom, så ska jag visa er, ers nåd.”

Med rynkad panna gick Ned fram till fönstret, och Petyr Baelish gjorde en nonchalant gest. ”Ser ni pojken där på andra sidan borggården utanför dörren till rustkammaren, han som sitter på huk vid trappan och slipar ett svärd med ett oljebryne?”

”Vad är det med honom?”

”Han rapporterar till Varys. Spindeln har fattat stort intresse för er och alla era förehavanden.” Han flyttade lite på sig på fönsterbänken. ”Titta nu på muren, längre åt väster ovanför stallarna. Ser ni vakten som lutar sig mot bröstvärnet?”

Ned såg mannen. ”Ännu en av eunuckens spioner?”

”Nej, den här tillhör drottningen. Lägg märke till att han har god utsikt över porten till det här tornet, så att han lätt kan se vilka som besöker er. Det finns andra och många som inte ens jag känner till. Röda slottet är fullt av ögon. Varför tror ni att jag gömde Cat på ett skökohus?”

Eddard Stark avskydde intriger. ”Vid alla sju helveten”, svor han, för det verkade verkligen som om mannen på muren iakttog honom, och med ens kände sig Ned illa till mods och drog sig undan från fönstret. ”Är alla någons informatör i den här förbaskade staden?”

”Knappast”, svarade Lillfinger. Han började räkna på fingrarna. ”Det är jag, ni, kungen…fast vid närmare eftertanke berättar kungen alldeles för mycket för drottningen och jag är inte helt säker på er.” Han reste sig. ”Finns det någon man i er tjänst som ni litar fullkomligt på?”

”Ja”, svarade Ned.

”I så fall har jag ett förtjusande palats i Valyrien som jag gärna skulle vilja sälja till er”, sa Lillfinger med ett retsamt leende. ”Det klokaste svaret hade varit nej, ers nåd, men det är som det är. Skicka detta dygdemönster till ser Hugh och de andra. Era egna göranden och låtanden kommer inte att passera obemärkta, men inte ens spindeln kan vakta varenda man i er tjänst både natt och dag.” Han började gå mot dörren.

”Lord Petyr”, ropade Ned efter honom. ”Jag…är tacksam för er hjälp. Kanske var det fel av mig att misstro er.”

Lillfinger fingrade på pipskägget. ”Ni lär er långsamt, lord Eddard. Att misstro mig var det klokaste ni har gjort sedan ni satt av hästen.”

JON

Jon höll på att visa Dareon bästa sättet att utdela ett hugg från sidan då den nye rekryten kom in på borggården. ”Du måste ha bredare mellan benen”, uppmanade han, ”för du får inte tappa balansen. Det är bra. Vrid kroppen samtidigt som du utdelar hugget och sätt all tyngd bakom klingan.”

Dareon hejdade sig och lyfte visiret. ”Vid alla sju gudar”, mumlade han. ”Har du någonsin sett på maken, Jon?”

Jon vände sig om. Genom ögonspringan i hjälmen såg han den fetaste pojke han någonsin sett stå i dörren till rustkammaren. Av utseendet att döma måste han ha vägt hundratjugo kilo, och pälskragen på hans broderade vapenrock försvann mellan hakorna. Ljusa ögon irrade nervöst hit och dit i ett ansikte som var runt som en måne och tjocka svettiga fingrar torkades på sammetsjackan. ”De…de sa att jag skulle gå hit för…för vapenövning”, sa han till ingen särskild.

”En ung lord”, sa Pyp till Jon. ”En sydlänning, troligen från Höggården.” Pyp hade genomkorsat de sju konungarikena tillsammans med ett gycklarfölje och skröt om att han kunde säga vem man var och var man var född bara på rösten.

På bröstet av den fete pojkens pälsbrämade vapenrock var en stolt jägare broderad i scharlakansrött, men Jon kände inte igen vapnet. Ser Alliser Törne granskade sin nye skyddsling och anmärkte: ”Det verkar som om de har brist på tjuvjägare och tjuvar nere i Södern, och nu skickar de oss grisar för att bemanna muren. Är päls och sammet er uppfattning om hur en rustning ska se ut, lord Skinka?”

Det visade sig snart att den nye rekryten hade med sig sin egen rustning: vadderad jacka, härdat läder, ringbrynja, harnesk och hjälm, och till och med en stor sköld i trä och läder prydd med samme stolte jägare som han hade på vapenrocken. Men eftersom inget av det var svart krävde ser Alliser att han skulle gå till rustkammaren och få en ny utrustning. Det tog halva förmiddagen, för hans midjemått gjorde att Donal Noye fick lov att ta isär en ringbrynja och sätta i läderinfällningar i sidorna, och för att få hjälmen över huvudet var rustmästaren tvungen att ta bort visiret. Skinnkläderna satt åt så hårt runt benen och under armarna på den nye pojken att han knappt kunde röra sig, och klädd för strid såg han ut som en korv som kokat för länge och vars skinn var sprickfärdigt. ”Låt oss hoppas att du inte är så oduglig som du ser ut”, sa ser Alliser. ”Halder, ta reda på vad ser Spädgris går för.”

Jon Snö vred sig inombords. Halder var född i ett stenbrott och hade gått lärling som stenhuggare. Han var sexton, lång och muskulös, och hans hugg var bland de hårdaste Jon någonsin råkat ut för. ”Det här blir ruskigare än en skökas arsle”, muttrade Pyp, och det blev det.

Striden varade bara i en minut, sedan låg den fete pojken på marken, och han skakade i hela kroppen medan det rann blod genom den krossade hjälmen och mellan hans tjocka fingrar. ”Jag ger mig”, skrek han gällt. ”Slå mig inte mer, jag ger mig.” Rast och några av de andra pojkarna skrattade.

Men inte ens då ville ser Alliser sätta stopp för det hela. ”På benen, ser Spädgris”, ropade han. ”Ta upp svärdet.” När pojken fortsatte att ligga kvar på marken sa Törne till Halder: ”Slå honom med flatsidan av klingan tills han kommer på fötter.” Halder utdelade ett försiktigt slag mot motståndarens bakdel. ”Nog kan du slå hårdare än så”, sa Törne hånfullt. Halder tog ett stadigt grepp om långsvärdet med båda händerna och högg till så hårt att lädret splittrades trots att det var flatsidan han använde. De nye pojken tjöt av smärta.

Jon Snö tog ett steg framåt, men Pyp lade sin pansrade hand på hans arm. ”Nej, Jon”, viskade den lille pojken med en ängslig blick på ser Alliser Törne.

”På benen”, upprepade Törne. Den fete pojken kämpade för att ta sig upp, halkade och föll tungt igen. ”Ser Spädgris börjar fatta”, anmärkte ser Alliser. ”En gång till.”

Halder höjde svärdet för ytterligare ett slag. ”Skär av en skinka!” uppmanade Rast skrattande.

Jon skakade av sig Pyps hand. ”Det räcker, Halder.”

Halder tittade på ser Alliser.

”Oäktingen talar och bönderna darrar”, sa vapenmästaren med sin skarpa, kalla röst. ”Får jag påminna om att det är jag som är vapenmästare här, lord Snö.”

”Titta på honom, Halder”, uppmanade Jon och struntade så gott han kunde i Törne. ”Det ligger ingen ära i att slå en fallen motståndare, och han gav sig.” Jon knäböjde bredvid den fete pojken.

Halder sänkte svärdet. ”Han gav sig”, ekade han.

Ser Allisers onyxsvarta ögon var fästa på Jon Snö. ”Det verkar som om vår oäkting är kär”, sa han då Jon hjälpte den fete pojken på fötter. ”Får jag se ert svärd, lord Snö.”

Jon drog långsvärdet. Han vågade bara trotsa ser Alliser till en viss gräns, och nu var han rädd för att han överskridit den gränsen.

Törne log. ”Oäktingen önskar försvara sin käresta och därför ska vi göra en övning av det. Råttan, Finnen, hjälp vår träskalle här.” Rast och Albett ställde sig bredvid Halder. ”Tre borde räcka för att få lady Spädgris att skrika. Allt ni behöver göra är att ta er förbi oäktingen.”

”Håll dig bakom mig”, sa Jon till den fete pojken. Ser Alliser hade ofta skickat två motståndare mot honom men aldrig tre, och han visste att han troligen skulle få somna blåslagen och blodig den kvällen. Han stålsatte sig för anfallet.

Plötsligt stod Pyp bredvid honom. ”Tre mot två är sportsligare”, sa den lille pojken muntert. Han fällde ner visiret och drog svärdet. Innan Jon ens kom på tanken att protestera steg Grenn fram som tredje man.

Det hade blivit dödstyst på borggården, och Jon kunde känna ser Allisers blick på sig. ”Vad väntar ni på?” frågade han Rast och de andra i en ton som blivit bedrägligt mjuk, men det var Jon som gjorde det första utfallet, och Halder hann knappt höja svärdet i tid.

Jon drev honom bakåt med hugg på hugg och fick övertaget över den äldre pojken. Känn din fiende, hade ser Rodrik en gång lärt honom. Jon kände Halder, och han var brutalt stark men utan tålamod och tyckte inte om att försvara sig. Om man gjorde honom frustrerad skulle han lämna garden öppen lika säkert som att solen gick ner.

Skramlet av stål ekade över borggården då de andra gav sig in i striden runt omkring honom. Jon fick ett våldsamt hugg i huvudet och kände hur stöten fortplantades längs armen då svärden brakade samman. Han fick in ett hugg från sidan i revbenen på Halder och belönades med en dämpad grymtning av smärta. Nästa hugg träffade Jon på axeln. Det krasade om ringbrynjan och smärtan sköt upp längs halsen, men för ett ögonblick förlorade Halder balansen. Jon drämde till mot hans vänstra ben och han föll omkull med ett brak och en svordom.

Grenn höll stånd som Jon lärt honom och Albett hade det hett om öronen, men Pyp var hårt trängd, för Rast var två år äldre och vägde tjugo kilo mer än han. Jon gick bakom honom och utdelade ett hugg som fick våldtäktsmannens hjälm att ringa som en klocka. När Rast vacklade till gled Pyp in under hans gard, knuffade omkull honom och satte klingan mot hans strupe. Då hade Jon redan ställt sig vid Grenns sida och när Albett hade två svärd emot sig backade han. ”Jag ger mig”, skrek han.

Ser Alliser Törne betraktade scenen med avsmak. ”Den här farsen har pågått tillräckligt länge för i dag”, förkunnade han och gick sin väg. Det hela var över.

Dareon hjälpte Halder på fötter. Stenhuggarens son slet av sig hjälmen och kastade den tvärs över borggården. ”För ett ögonblick trodde jag att jag äntligen fått dig på knä.”

”För ett ögonblick, ja”, svarade Jon. Det dunkade i axeln under ringbrynjan och läderjackan. Han stack svärdet i skidan och försökte ta av sig hjälmen, men då han höjde armen fick smärtan honom att skära tänder.

”Låt mig göra det”, sa en röst. Händer med tjocka fingrar lossade hjälmen från kragen och lyfte försiktigt av den. ”Gjorde han dig illa?”

”Jag har fått smällar förut”, svarade Jon. Han kände på axeln och ryckte till av smärta. Runt omkring dem började borggården tömmas på folk.

Den fete pojkens hår var klibbigt av blod där Halder hade krossat hans hjälm. ”Jag heter Samwell Tarly av Horn…” Han avbröt sig och slickade sig om läpparna. ”Jag menar, jag var av Horn Hill tills jag…gav mig av. Jag har kommit hit för att ta den svarta dräkten. Min far är lord Randyll, vasall till ätten Tyrell av Höggården. Jag var hans arvinge, men…” Rösten dog bort.

”Jag är Jon Snö, lord Starks av Vinterhed oäkting.”

Samwell Tarly nickade. ”Jag…om du vill får du kalla mig Sam. Min mor kallar mig Sam.”

”Du kan kalla honom lord Snö”, insköt Pyp då han kom fram till dem. ”Men du vill nog inte veta vad hans mor kallar honom.”

”Det här är Grenn och Pyp”, upplyste Jon.

”Grenn är den fule”, sa Pyp.

Grenn blängde ilsket på honom. ”Du är fulare än jag, för jag har åtminstone inte öron som fladdermöss.”

”Jag tackar er allihop”, sa den fete pojken allvarligt.

”Varför reste du dig inte och slogs?” frågade Grenn.

”Jag ville verkligen göra det, men…jag kunde bara inte, och jag ville inte att han skulle slå mig mer.” Han tittade ner i marken. ”Jag…jag är rädd för att jag är feg, för det brukade min far alltid säga.”

Grenn blev alldeles förstummad, och inte ens Pyp visste vad han skulle säga, och Pyp hade ord för allt. Vad var det för sorts man som själv deklarerade att han var en fegis?

Samwell Tarly måste ha sett på dem vad de tänkte, för hans blick mötte Jons och gled undan, snabbt som ett skrämt djurs. ”Jag…jag är ledsen”, sa han, ”och jag vill inte vara…som jag är.” Med tunga steg började han gå mot rustkammaren.

”Du blev skadad”, ropade Jon efter honom, ”och i morgon gör du säkert bättre ifrån dig.”

Sam kastade en sorgsen blick över axeln. ”Nej, det kommer jag inte att göra”, svarade han och blinkade bort tårarna, ”för det gör jag aldrig.”

När han försvunnit rynkade Grenn pannan. ”Ingen gillar mesar”, sa han, illa till mods, ”och jag önskar att vi inte hade hjälpt honom. Tänk om de tror att vi också är fega?”

”Du är för dum för att vara feg”, talade Pyp om för honom.

”Det är jag inte alls”, protesterade Grenn.

”Jo, det är du, och om en björn anföll dig i skogen skulle du vara för dum för att springa din väg.”

”Det skulle jag inte alls”, envisades Grenn, ”för jag skulle springa fortare än du.” Han avbröt sig plötsligt och rynkade ögonbrynen då han såg Pyps flin och insåg vad han sagt, och en mörk rodnad steg upp på den tjocka halsen. Jon lämnade dem åt deras käbbel och gick till rustkammaren där han hängde upp svärdet och skalade av sig sin buckliga rustning.

Livet på Svarta slottet följde vissa mönster. Förmiddagarna ägnades åt svärdsövning och eftermiddagarna åt arbete. De svarta bröderna lät nya rekryter prova på många olika uppgifter för att ta reda på vad de var bäst på. Jon värdesatte de sällsynta eftermiddagar då han skickades ut med Gast vid sin sida för att skaffa vilt till kommendantens bord, men för varje dag han fick jaga måste han tillbringa ett dussin hos Donal Noye i rustkammaren och veva slipstenen medan den enarmade smeden slipade yxor som blivit slöa eller pumpa bälgen medan Noye hamrade ut ett nytt svärd. Andra gånger sprang han ärenden, stod på vakt, mockade i stallarna, satte styrfjädrar på pilar, hjälpte mäster Aemon med hans fåglar eller Bowen Marsh med räkenskaper och inventering.

Den här eftermiddagen skickade vaktkaptenen honom till vinschkorgen med fyra tunnor nykrossad sten för att sprida ut grus över de isiga gångvägarna på krönet av muren. Det var ett ensamt och långtråkigt arbete till och med när Gast var med som sällskap, men Jon hade inget emot det. En klar dag kunde man se halva världen från murens krön och luften var alltid kall och uppfriskande. Han kunde tänka här, och han kom på sig med att tänka på Samwell Tarly…och underligt nog på Tyrion Lannister. Han undrade vad Tyrion skulle ha sagt om den fete pojken. De flesta män skulle hellre förneka en obehaglig sanning än se den i vitögat, hade dvärgen flinande sagt till honom. Världen var full av fegisar som låtsades vara hjältar, och det krävdes en underlig sorts mod att erkänna att man var feg som Samwell Tarly gjort.

Den ömma axeln gjorde att arbetet gick långsamt, och det var sent på eftermiddagen innan Jon hade grusat färdigt gångvägarna. Han stannade kvar där uppe en stund för att se solen gå ner och ge himlen i väster en blodröd färg. När skymningen till slut sänkte sig över Norden rullade Jon in de tomma tunnorna i hisskorgen och gav signal till vinschmännen att fira ner honom.

Kvällsvarden var nästan över då han och Gast kom till kantinen. Några svarta bröder satt och spelade tärning och drack glödgat vin nära elden, och hans vänner satt på bänken närmast den västra väggen och skrattade. Pyp var mitt uppe i en historia. Den unge gycklaren var en född lögnare med hundra olika röster, och han berättade egentligen inte historierna utan spelade upp dem medan han växlade mellan rollerna — kung i ena ögonblicket och svinaherde i nästa. När han låtsades vara en piga på en ölstuga eller en jungfrulig prinsessa använde han en hög falsettröst som fick de andra att skratta så de grät, och hans eunucker var alltid kusligt exakta karikatyrer av ser Alliser. Jon njöt lika mycket av Pyps gyckelspel som någon annan, men den kvällen gick han i stället till änden av bänken där Samwell Tarly satt ensam, så långt ifrån de andra han kunde komma.

Han hade nästan ätit upp fläskpajen som kockarna serverat som kvällsvard då Jon slog sig ner mitt emot honom. Den fete pojkens ögon vidgades då han fick syn på Gast. ”Är det där en varg?”

”En skräckvarg”, svarade Jon, ”och han heter Gast. Skräckvargen är min fars hus vapen.”

”Vårt är en stolt jägare”, upplyste Samwell Tarly.

”Tycker du om att jaga?”

Den fete pojken rös. ”Jag avskyr det.” Han såg ut som om han tänkte börja gråta igen.

”Vad är det för fel nu då?” undrade Jon. ”Varför är du alltid så rädd?”

Sam stirrade på det sista av fläskpajen och skakade på huvudet, för rädd att ens våga prata. En skrattsalva ekade i kantinen och Jon hörde Pyp säga något med gäll röst. Han reste sig. ”Kom, så går vi ut.”

Det runda, feta ansiktet såg misstänksamt på honom. ”Varför? Vad ska vi göra ute?”

”Prata”, svarade Jon. ”Har du sett muren?”

”Jag är fet, inte blind”, påpekade Samwell Tarly, ”och jag kunde knappast undgå att se den eftersom den är över två hundra meter hög.” Ändå reste han sig, svepte om sig en pälsfodrad mantel och följde med Jon ut ur kantinen, men han var fortfarande på sin vakt som om han misstänkte att något fult spratt väntade på honom i mörkret. Gast tassade bredvid dem. ”Jag trodde aldrig att det skulle vara så här”, förklarade Sam medan de gick och det ångade om orden i den kalla luften. Han flåsade och stönade redan medan han försökte hålla jämna steg med Jon. ”Alla byggnaderna håller på att rasa samman och det är så…så…”

”Kallt?” Ett hårt täcke av frost höll på att lägga sig över slottet och Jon kunde höra hur det knarrade under stövlarna.

Sam nickade ömkligt. ”Jag avskyr kölden”, sa han. ”I går natt vaknade jag upp i mörkret och elden hade slocknat och jag var säker på att jag skulle frysa ihjäl före morgonen.”

”Det måste ha varit varmare där du kommer ifrån.”

”Jag hade aldrig sett snö förrän förra månaden. Vi red över Ättehögarna, jag och männen som min far skickat med för att eskortera mig norrut, då det här vita började falla som mjukt regn. Först tyckte jag det var så vackert, som fjädrar som dalade ner från skyn, men det bara fortsatte tills jag var stelfrusen. Männen hade is i skäggen och snö på axlarna och det bara fortsatte att falla. Jag var rädd för att det aldrig skulle ta slut.”

Jon log.

Muren tornade upp sig framför dem och glimmade blekt i ljuset från halvmånen, och på himlen ovanför lyste stjärnorna klara och skarpa. ”Kommer de att tvinga mig att gå upp dit?” frågade Sam. Hans ansikte stelnade som gammal mjölk då han betraktade den enorma trätrappan. ”Jag dör hellre än klättrar uppför den där.”

”Det finns en vinsch”, berättade Jon och pekade, ”så de kan fira upp dig i en hisskorg.”

Samwell Tarly snörvlade. ”Jag tycker inte om höjder.”

Det var för mycket, och Jon rynkade klentroget pannan. ”Är du rädd för allting?” frågade han. ”Jag förstår inte, för om du verkligen är så feg, varför är du då här? Varför skulle en fegis vilja gå in i nattens väktare?”

Samwell Tarly såg på honom en lång stund, och det var som om hans runda ansikte rasade ihop. Han satte sig ner på den frosttäckta marken och började gråta, våldsamma, halvkvävda snyftningar som fick hela kroppen att skaka. Jon Snö kunde bara stå och se på, och precis som snöfallet på Ättehögarna verkade det som om tårarna aldrig skulle ta slut.

Det var Gast som visste vad man skulle göra. Tyst som en skugga kom den vita skräckvargen närmare och började slicka bort de varma tårarna från Samwell Tarlys ansikte. Den fete pojken skrek skrämt till, men på något sätt övergick snyftningarna med ens i skratt.

Jon Snö stämde in i skrattet. Sedan satt de på den frusna marken insvepta i sina mantlar med Gast mellan sig. Jon berättade historien om hur han och Robb hade hittat de nyfödda vargungarna i sensommarsnön, och det kändes som om det gått tusen år sedan dess. Strax fann han sig prata om Vinterhed.

”Ibland drömmer jag om det”, sa han. ”Jag går genom en lång tom sal. Min röst ekar runt omkring mig, men ingen svarar, så jag går fortare, öppnar dörrar, ropar namn. Jag vet inte ens vem jag letar efter. De flesta nätter är det min far, men ibland är det Robb i stället eller min lillasyster Arya eller min farbror.” Tanken på Benjen Stark gjorde honom sorgsen, för farbrodern saknades fortfarande, och gamle björnen hade skickat ut gränsjägare för att leta efter honom. Ser Jaremy Rykker hade lett två spaningspatruller och Qhorin halvhand hade begett sig mot norr från Skuggtornet, men de hade inte hittat någonting utom några inbrända märken i träden som farbrodern gjort för att visa vilken väg han tagit. I de steniga högländerna i nordväst upphörde märkena plötsligt och Ben Stark var spårlöst försvunnen.

”Hittar du någonsin någon i din dröm?” frågade Sam.

Jon skakade på huvudet. ”Ingen, och slottet är alltid tomt.” Han hade aldrig berättat för någon om drömmen och förstod inte varför han gjorde det nu, men på något vis kändes det bra att tala om den. ”Till och med korparna har försvunnit från voljären och stallarna är fulla av ben. Det skrämmer mig alltid, och då börjar jag springa, kastar upp dörrar och rusar uppför torntrappor tre steg i taget medan jag ropar på någon, vem som helst. Så upptäcker jag att jag står framför dörren till kryptan. Det är svart innanför och jag kan se trappan vindla neråt. På något sätt vet jag att jag måste gå dit ner, men jag vill inte, för jag är rädd för vad som väntar på mig där. Vinterns gamla kungar sitter där nere på sina troner med stenvargar vid fötterna och järnsvärd över knäna, men det är inte dem jag är rädd för. Jag skriker att jag inte är någon Stark, att det här inte är min plats, men det tjänar inget till, jag måste ändå gå ner. Så jag börjar gå och trevar mig fram längs väggarna eftersom jag inte har någon fackla. Det blir mörkare och mörkare tills jag bara vill skrika.” Lite generad avbröt han sig. ”Det är alltid då jag vaknar.” Darrande i sin mörka cell och med kall och fuktig hud. Gast brukade hoppa upp bredvid honom och värmen från honom var lika trösterik som dagbräckningen. Då brukade han somna om med ansiktet tryckt mot skräckvargens lurviga vita päls. ”Drömmer du om Horn Hill?” frågade Jon.

”Nej.” Sams mun blev till ett hårt streck. ”Jag avskydde att bo där.” Han kliade dystert Gast bakom örat och Jon lät tystnaden sänka sig över dem. Efter en lång stund började Samwell Tarly prata, och Jon Snö lyssnade tyst och fick veta hur det kom sig att en fegis hade hamnat på muren.

Ätten Tarly var gammal och ärorik, vasaller till Mace Tyrell, lord av Höggården och ståthållare i Södern. Den äldste sonen till lord Randyll Tarly, Samwell, föddes som arvtagare till bördiga jordegendomar, en stark befästning och ett sägenomspunnet tvåhandsslagsvärd som hette Hjärtbane och som var smitt av valyriskt stål och hade gått i arv från far till son i nästan fem hundra år.

Den stolthet hans höge far känt vid Samwells födsel försvann allt eftersom pojken växte upp: fet, känslig och tafatt. Sam älskade att lyssna på musik och göra egna visor, att klä sig i mjuk sammet och leka i slottsköket hos kockarna och insupa de härliga dofterna från citronkakor och blåbärspajer. Hans passion var böcker och kattungar och även dans, trots att han var så klumpig, men han blev sjuk vid åsynen av blod och grät bara han såg en kyckling slaktas. Ett dussintal vapenmästare kom och gick på Horn Hill för att försöka förvandla Sam till den riddare som fadern ville ha. Pojken blev förbannad och pryglad, han blev slagen och fick gå utan mat. En man tvingade honom att sova i ringbrynjan för att göra honom mer krigisk, en annan klädde honom i moderns kläder och lät honom paradera omkring på borggården för att skammen skulle göra honom tapper. Men han blev bara fetare och räddare tills lord Randylls besvikelse övergick i ilska och sedan i avsky. ”En gång”, bekände Sam och rösten blev lägre än en viskning, ”kom två män till slottet, trollkarlar från Qarth med vit hud och blå läppar. De slaktade en uroxtjur och tvingade mig att bada i det varma blodet, men det gjorde mig inte modig som de lovat utan jag blev sjuk och kräktes. Far lät piska dem.”

Efter tre flickor på lika många år gav lady Tarly till slut sin make en andre son. Från den dagen struntade lord Randyll i Sam och ägnade all sin tid åt den yngre pojken, ett vilt och robust barn som var mer i hans smak, och Samwell hade i flera år fått vara i fred med sin musik och sina böcker.

Fram till den dagen hans femtonde namndag grydde då han blev väckt och fann sin häst sadlad och klar. Tre soldater hade fört honom in i skogen nära Horn Hill där hans far höll på att flå en hjort. ”Du är nästan vuxen nu och min arvinge”, hade lord Randyll Tarly sagt till sin äldste son och skar upp djurkroppen med den långa kniven medan han pratade. ”Du har inte gett mig någon anledning att förskjuta dig, men jag kan inte heller tillåta dig att ärva egendomarna och titeln som måste bli Dickons. Hjärtbane måste gå till en man som är stark nog att svinga svärdet, och du är inte ens värdig att röra vid dess fäste. Så jag har beslutat att du i dag ska tillkännage att du vill ta den svarta dräkten. Du ska avstå från alla krav på din brors arv och ge dig norrut före kvällningen.

Om du inte gör det ska vi ha en jakt i morgon och någonstans i de här skogarna kommer din häst att snava och du bli avkastad för att dö…Det är i alla fall vad jag tänker säga till din mor. Hon har en kvinnas hjärta och tycker till och med om dig, och jag vill inte vålla henne smärta. Och tro inte att det skulle vara lätt att trotsa mig, för ingenting skulle bereda mig större nöje än att jaga dig till döds som den gris du är.” Armarna var röda upp till armbågarna då han lade ifrån sig kniven. ”Så här har du ditt val. Nattens väktare” — han stack in händerna i hjorten och slet ut dess hjärta, höll det rött och drypande av blod i näven — ”eller detta.”

Sam berättade historien med lugn, känslolös röst, som om det var något som hänt någon annan, inte honom, och konstigt nog, tänkte Jon, grät han inte en enda gång. När han berättat färdigt satt de tillsammans och lyssnade till vinden en stund. Det fanns inget annat ljud i hela världen.

Till slut sa Jon: ”Vi borde gå tillbaka till kantinen.”

”Varför?” frågade Sam.

Jon ryckte på axlarna. ”Där finns varm cider att dricka eller glödgat vin, om du föredrar det. En del kvällar sjunger Dareon för oss om andan faller på. Han var trubadur innan…inte riktigt, men nästan, lärling i varje fall.”

”Varför kom han hit?” undrade Sam.

”Lord Rowan av Goldengrove fann honom till sängs med sin dotter. Flickan var två år äldre och Dareon svär att hon hjälpte honom klättra in genom fönstret, men inför fadern kallade hon det våldtäkt, så därför är han här. När mäster Aemon hörde honom sjunga sa han att hans röst var som honung hälld över åska.” Jon log. ”Paddan sjunger också ibland, om man kan kalla det sång, dryckesvisor som han lärde sig på sin fars vinstuga. Pyp säger att hans röst är som piss hälld över en fjärt.” De skrattade tillsammans åt det.

”Jag skulle gärna vilja höra dem bägge två”, sa Sam, ”men de vill säkert inte ha mig där.” Hans ansikte såg bekymrat ut. ”Ser Alliser kommer väl att tvinga mig att slåss i morgon igen?”

”Ja”, var Jon tvungen att medge.

Sam kom mödosamt på fötter. ”Då är det nog bäst att jag försöker få lite sömn.” Han drog manteln tätare om sig och lunkade i väg.

De andra var fortfarande kvar i kantinen då Jon kom tillbaka med Gast i släptåg. ”Var har du varit?” frågade Pyp.

”Jag har pratat med Sam”, svarade han.

”Han är verkligen en fegis”, sa Grenn. ”Vid kvällsvarden fanns det platser kvar på bänken när han fick sin paj, men han var för rädd för att komma och sätta sig hos oss.”

”Lord Skinka anser att han är för fin för att äta tillsammans med sådana som vi”, framkastade Jeren.

”Jag såg honom äta fläskpaj”, sa Paddan och hånflinade. ”Tror ni att det var en bror?” Han började grymta som en gris.

”Sluta!” fräste Jon ilsket.

De andra pojkarna tystnade, bestörta över hans plötsliga raseri. ”Hör på mig”, sa Jon i tystnaden och talade sedan om för dem hur det skulle bli. Pyp stödde honom som Jon vetat att han skulle göra, men att även Halder gjorde det kom som en glad överraskning. Grenn var ängslig först, men Jon visste precis vad han skulle säga för att få honom med på noterna. En efter en inrättade sig de andra i ledet. Jon övertygade några, lirkade med andra, fick en del att skämmas och hotade där så behövdes. Till sist var alla med på det…alla utom Rast.

”Ni flickor får göra som ni vill”, sa Rast, ”men om Törne skickar mig mot lady Spädgris tänker jag skära av en skiva bacon.” Han skrattade Jon rakt upp i ansiktet och lämnade dem.

Många timmar senare då slottet sov besökte tre av dem honom i hans cell. Grenn höll honom i armarna medan Pyp satt på hans ben. Jon kunde höra Rasts snabba andetag då Gast hoppade upp på hans bröst. Skräckvargens ögon lyste röda som glödande kol då tänderna lätt nafsade i den mjuka huden vid pojkens strupe, bara så pass mycket att det blödde. ”Kom ihåg att vi vet var du sover”, sa Jon lågt.

Påföljande morgon hörde Jon Rast tala om för Albett och Paddan att han sluntit med rakkniven då han rakade sig.

Från och med den dagen vägrade Rast och alla de andra att göra Samwell Tarly illa. Då ser Alliser skickade dem mot honom höll de stånd och slog undan hans långsamma och klumpiga hugg. Om vapenmästaren skrek att de skulle gå till anfall brukade de gå fram och ge Sam en lätt stöt på bröstharnesket, hjälmen eller ena benet. Ser Alliser rasade och hotade och kallade dem allihop för fegisar och kvinnor och värre saker ändå, men Sam förblev oskadd. Då Jon några kvällar senare bad honom åt han kvällsvard tillsammans med dem och tog plats på bänken bredvid Halder. Det dröjde ytterligare fjorton dagar innan han tog mod till sig och pratade med dem, men med tiden skrattade han åt Pyps gycklarkonster och retades med Grenn precis som alla de andra.

Samwell Tarly var kanske fet och klumpig, men han var inte dum. En kväll hälsade han på Jon i hans cell. ”Jag vet inte hur du bar dig åt”, sa han, ”men jag vet att det var du som gjorde det.” Han tittade blygt bort. ”Jag har aldrig haft en vän förut.”

”Vi är inte vänner utan bröder”, förklarade Jon och lade handen på Sams knubbiga axel.

Och det var de, tänkte han för sig själv då Sam gått. Robb, Bran och Rickon var hans fars söner och han älskade dem fortfarande, men Jon visste att han aldrig riktigt varit en av dem, det hade Catelyn Stark sett till. De grå murarna på Vinterhed spökade fortfarande i hans drömmar, men Svarta slottet var hans liv nu och hans bröder var Sam och Grenn och Halder och Pyp och de andra utstötta som bar nattens väktares svarta dräkt.

”Min farbror hade rätt”, viskade han till Gast, och han undrade om han någonsin skulle få träffa Benjen Stark igen så att han kunde säga det till honom.

EDDARD

”Det är handens tornering som orsakar alla bekymmer, mina herrar”, klagade befälhavaren för stadsvakten för kungens råd.

”Kungens tornering”, rättade Ned och rös inombords. ”Jag kan försäkra er att handen inte vill ha något med den att göra.”

”Kalla den vad ni vill, ers nåd. Det har kommit hit riddare från hela riket och för varje riddare får vi två friryttare, tre hantverkare, sex soldater, ett dussin köpmän, två dussin skökor och mer tjuvar än jag törs gissa. Den här fördömda hettan har till att börja med försatt halva stadens befolkning i feberyra, och nu med alla de här besökarna…i går kväll hade vi en drunkning, ett upplopp på en ölkrog, tre knivslagsmål, en våldtäkt, två eldsvådor, oräkneliga rån och en full häst som skenade längs Systrarnas gata. Natten innan hittades ett kvinnohuvud i katedralen där det flöt omkring i regnbågsdammen. Ingen tycks veta hur det kom dit eller vem det tillhör.”

”Så förskräckligt”, utbrast Varys med en rysning.

Lord Renly Baratheon var inte lika förstående. ”Om du inte kan upprätthålla den allmänna ordningen, Janos, borde stadsvakten kanske ledas av någon som kan det.”

Den kraftige och bastante Janos Slynt blåste upp sig som en ilsken groda och den kala hjässan blev illröd. ”Aegon draklorden själv skulle inte kunna hålla ordning, lord Renly, och jag behöver fler män.”

”Hur många?” frågade Ned och lutade sig framåt. Som vanligt hade Robert inte besvärat sig med att vara med på rådsmötet, så det var handens sak att tala för honom.

”Så många som går att få, ers nåd.”

”Hyr femtio man till”, sa Ned åt honom. ”Lord Baelish ser till att du får de pengar som behövs.”

”Gör jag?” sa Lillfinger.

”Ja. Ni skaffade fram fyrtio tusen gulddrakar till segraren, så då kan ni säkert skrapa ihop några kopparmynt för att upprätthålla den allmänna ordningen.” Ned vände sig åter till Janos Slynt. ”Jag ska också ge dig tjugo duktiga män ur min egen livvakt, som får tjäna i stadsvakten tills folkmassorna har gett sig av.”

”Stort tack, ers nåd”, sa Slynt och bugade sig, ”och jag lovar att de ska komma till god användning.”

När befälhavaren försvunnit vände sig Eddard Stark till resten av rådet. ”Ju förr den här galenskapen är över, desto gladare blir jag.” Och som om alla utgifter och bekymmer inte var tillräckligt irriterande, envisades alla och envar med att strö salt i Neds sår genom att kalla den ”handens tornering”, som om han var orsaken till den. Och Robert verkade uppriktigt tycka att han borde känna sig hedrad.

”Sådana här tillställningar får riket att blomstra”, hävdade stormäster Pycelle, ”för de ger de rika och förnäma en chans till ära och de fattiga slipper ifrån vedermödorna ett tag.”

”Och de fyller många fickor med mynt”, tillade Lillfinger. ”Vartenda värdshus i staden är fullt och skökorna går hjulbenta och det klirrar för varje steg de tar.”

Lord Renly skrattade. ”Det är tur att min bror Stannis inte är här med oss. Minns ni då han föreslog att skökohusen skulle förbjudas? Kungen frågade honom om han även ville förbjuda folk att äta, skita och andas när han ändå var i farten. Om sanningen ska fram har jag ofta undrat varifrån Stannis har fått sin fula dotter. Han går till sin äktenskapliga säng som en man marscherar ut på slagfältet, med ett bistert uttryck i ögonen och fast besluten att göra sin plikt.”

Ned hade inte stämt in i skrattet. ”Jag undrar också över er bror Stannis och när han tänker avsluta sitt besök på Draksten och återta sin plats i det här rådet.”

”Utan tvivel så snart vi har kastat ut alla de där skökorna i havet”, svarade Lillfinger och lockade fram ytterligare skratt.

”Jag har hört alldeles tillräckligt om skökor för i dag”, sa Ned och reste sig. ”Vi ses i morgon.”

Harwin hade vakten vid dörren då Ned kom tillbaka till handens torn. ”Kalla Jory till mina gemak och säg åt din far att sadla min häst”, sa Ned bryskt åt honom.

”Som ni befaller, ers nåd.”

Röda slottet och ”handens tornering” gick honom på nerverna, tänkte Ned medan han gick uppför trappan. Han längtade efter Catelyns tröstande armar, efter ljudet då Robb och Jon övade sig i svärdskonst på borggården, efter de svala dagarna och kalla nätterna i Norden.

När han kommit in i sina gemak tog han av sig sidentunikan han burit på rådsmötet och satt en stund och läste i boken medan han väntade på att Jory skulle komma. Stamtavlor och redogörelser för adelssläkterna i de sju konungarikena med beskrivningar av många höga lorder och ädla damer och deras barn, av stormäster Malleon. Det var sant som Pycelle hade sagt, för det var tung läsning. Ändå hade Jon Arryn bett om den och Ned var säker på att han haft sina skäl. Det fanns någonting här, en sanning begraven på dessa spröda, gulnade sidor, om han bara kunde se den. Men vad? Boken var över hundra år gammal, och det fanns knappast någon nu levande människa som varit född då Malleon ställde samman sina dammiga listor över bröllop, födslar och dödsfall.

Han slog än en gång upp huset Lannister och vände långsamt bladen medan han mot alla odds hoppades att han skulle upptäcka någonting speciellt. Ätten Lannister var gammal och kunde spåra sin härstamning ända tillbaka till Lann den slipade, en skojare från hjältarnas tidsålder som utan tvekan var lika legendarisk som Brandon byggaren, fast mycket mer älskad av trubadurer och sagoberättare. I balladerna var Lann den som lockade ut ätten Casterly från Casterlyklippan med bara sin skarpsinnighet som vapen, och som stal guld från solen för att få sitt lockiga hår att glänsa. Ned önskade att han vore här nu och kunde locka fram sanningen ur den förbaskade boken.

En hård knackning på dörren förebådade Jory Cassels ankomst. Ned stängde Malleons tegelsten och bad honom stiga på. ”Jag har lovat stadsvakten tjugo av mina män tills torneringen är över”, meddelade han. ”Du får välja ut männen och ge Alyn befälet, och se till att de förstår att de ska stoppa slagsmål och inte starta några.” Ned reste sig, öppnade en cederträkista och tog fram en tunn linnetunika. ”Hittade du stalldrängen?”

”Han är i stadsvakten nu, ers nåd”, sa Jory.

”Vad hade han att säga?”

”Han hävdar att han kände lord Arryn väl och att de var mycket goda vänner.” Jory fnös. ”Handen gav alltid stalldrängarna ett kopparmynt på deras namndagar, påstår han. Han hade god hand med hästar, red dem aldrig för hårt och hade med sig morötter och äpplen till dem, så de var alltid glada att se honom.”

”Morötter och äpplen”, upprepade Ned. Det lät som om den här pojken skulle vara till ännu mindre nytta än de andra, och han var den siste av de fyra som Lillfinger grävt fram. Jory hade talat med var och en av dem. Ser Hugh hade varit tvär och inte lämnat några upplysningar alls, och så arrogant som bara en nydubbad riddare kan vara. Om handen ville tala med honom skulle han gärna ta emot honom, men han vägrade att bli utfrågad av en enkel vaktkapten…trots att ifrågavarande kapten var tio år äldre än han och hundra gånger bättre på att använda svärdet. Tjänsteflickan hade åtminstone varit förekommande. Hon sa att lord Jon läste mycket mer än vad som var bra för honom, att han var bekymrad och dyster för att den unge sonen var så klen och att han uppträtt bryskt mot hustrun. Kökspojken, som nu var skomakare, hade aldrig växlat så mycket som ett ord med lord Jon, men han var full av köksskvaller: lorden hade grälat med kungen, lorden petade bara i maten, lorden tänkte skicka sin son till Draksten för att bli fostrad där, lorden hade börjat intressera sig för uppfödning av jakthundar, lorden hade besökt en smedmästare för att beställa en ny rustning av hamrat silver med en blå falk av jaspis och en måne i pärlemor på bröstharnesket. Kungens egen bror hade följt med honom för att hjälpa honom välja utsmyckning, sa kökspojken. Nej, inte lord Renly utan den andre, lord Stannis.

”Mindes vår stadsvakt något annat av intresse?”

”Pojken svär på att lord Jon var lika stark som någon som bara var hälften så gammal, och han var ofta ute och red med lord Stannis, säger han.”

Stannis igen, tänkte Ned, och det tyckte han var lite märkligt. Jon Arryn och lord Stannis hade varit hjärtliga mot varandra men aldrig vänner, och medan Robert red norrut mot Vinterhed hade Stannis återvänt till Draksten, huset Targaryens gamla fästning ute på ön som han erövrat i broderns namn. Han hade inte meddelat när han tänkte komma tillbaka till Kungshamn. ”Vart brukade de rida?” frågade Ned.

”Pojken säger att de besökte ett skökohus.”

”Ett skökohus?” upprepade Ned. ”Lorden av Örnnästet och tillika kungens hand besökte ett skökohus tillsammans med Stannis Baratheon?” Han skakade klentroget på huvudet och undrade vad lord Renly skulle säga om den godbiten. Roberts lustar var föremål för oanständiga dryckesvisor över hela riket, men Stannis var en annan sorts man; knappt ett år yngre än kungen, men ändå helt olik honom, sträng, humorlös, oförsonlig, och han tog sin plikt på största allvar.

”Pojken envisas med att det är sant. Handen tog tre vakter med sig och pojken säger att de skämtade om det när han tog hand om deras hästar efteråt.”

”Vilket skökohus?” frågade Ned.

”Det visste inte pojken, men det måste vakterna göra.”

”Synd att Lysa tog dem med sig till Arryndalen”, kommenterade Ned torrt. ”Gudarna gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulen för oss, och lady Lysa, mäster Colemon, lord Stannis…alla som skulle kunna veta sanningen om vad som hände Jon Arryn är tusentals fjärdingsväg härifrån.”

”Tänker ni kalla tillbaka lord Stannis från Draksten?”

”Inte ännu”, svarade Ned, ”inte förrän jag fått en bättre uppfattning om vad allt det här handlar om och var han står.” Saken gav honom ingen ro. Varför hade Stannis gett sig av? Hade han haft något med mordet på Arryn att göra? Eller var han rädd? Ned fann det svårt att föreställa sig vad som skulle kunna skrämma Stannis Baratheon, som en gång hållit Stormens ände under ett helt års belägring och överlevt på råttor och stövelläder medan lorderna Tyrell och Redwyne satt utanför med sina arméer och festade inom synhåll för murarna.

”Ge mig min jacka, är du snäll, den grå med skräckvargen på, för jag vill att den här vapensmeden ska veta vem jag är. Om han ser mitt vapen kanske han blir mer meddelsam.”

Jory gick fram till garderoben. ”Lord Renly är bror både till lord Stannis och kungen.”

”Ändå verkar det som om han inte var medbjuden på de här ridturerna.” Ned var inte säker på vad han skulle tro om Renly och hans lättsamma och bekymmerslösa sätt. Några dagar tidigare hade han fört Ned åt sidan för att visa honom en utsökt medaljong i rött guld. Inuti fanns en miniatyr, målad i de klara färger som var typiska för Myr, av en vacker ung flicka med hindögon och svallande mjukt brunt hår. Renly tycktes angelägen om att få veta om flickan påminde honom om någon, och då Ned bara hade en axelryckning till svar verkade han bli besviken. Den unga kvinnan var Loras Tyrells syster Margaery, hade han erkänt, men det fanns de som sa att hon såg ut som Lyanna. ”Nej”, hade Ned lite förbryllat sagt. Kunde det vara så att lord Renly, som var så lik Robert som ung, hade gripits av passion för en flicka som han såg som en ung Lyanna? Det tyckte Ned verkade minst sagt underligt.

Jory höll fram den midjekorta jackan och Ned stack armarna i ärmhålorna. ”Lord Stannis kanske kommer tillbaka till Roberts tornering”, sa han samtidigt som Jory snörde plagget i ryggen.

”Det vore lyckosamt, ers nåd”, svarade Jory.

Ned spände på sig ett långsvärd. ”Med andra ord inte särskilt troligt.” Hans leende var bistert.

Jory hängde manteln över axlarna på Ned och fäste den vid halsen med handens ämbetsemblem. ”Vapensmeden bor ovanpå sin verkstad högst upp på Stålgatan. Alyn hittar vägen, ers nåd.”

Ned nickade. ”Gudarna hjälpe den här kökspojken om han har lurat i väg mig i onödan.” Det var inte mycket att gå på, men den Jon Arryn Ned känt var inte den som bar juvelprydda eller försilvrade rustningar. Stål var stål, och det var till för skydd och inte prydnad. Han kunde naturligtvis ha ändrat uppfattning, och han skulle knappast vara den förste som börjat se annorlunda på saker och ting efter några år vid hovet…men förändringen var så pass markant att Ned ställde sig tvivlande.

”Är det något annat ni vill att jag ska göra?”

”Jag antar att det är lika bra att ni börjar besöka skökohusen.”

”En tung plikt, ers nåd”, sa Jory och flinade, ”men männen hjälper säkert gärna till, och Porther har redan tjuvstartat.”

Neds favorithäst stod sadlad och väntade på borggården och Varly och Jacks slöt upp bakom honom när han gav sig i väg. Det måste ha varit olidligt med stålhjälm och pansarskjorta i hettan, men ändå klagade de inte. Då lord Eddard red ut genom Kungsporten och in i den stinkande staden med den grå och vita manteln böljande från axlarna såg han blickar överallt och satte hästen i trav. Hans vakt följde efter.

Han såg sig ofta om medan de banade sig väg genom de myllrande stadsgatorna. Tomard och Desmond hade lämnat slottet tidigt på morgonen för att ställa sig på vakt längs deras färdväg och hålla utkik efter eventuella förföljare, men Ned kände sig ändå inte lugn. Skuggan av kungens spindel och hans små fåglar hade gjort honom lika nervös som en jungfru på bröllopsnatten.

Stålgatan utgick från marknadstorget bredvid Flodporten, som den var utmärkt på kartorna, eller Dyporten som den allmänt kallades. En gycklare på styltor stegade genom folkvimlet som en stor insekt med en hord av skrikande barfotabarn i kölvattnet. På ett annat ställe duellerade två trashankar, som inte var äldre än Bran, med käppar medan en del människor högljutt hejade på dem och andra öste svordomar över dem. En gammal kvinna gjorde slut på duellen genom att luta sig ut genom fönstret och tömma en slaskhink över huvudet på de båda kämparna. I skuggan av muren stod bönder bredvid sina vagnar och ropade: ”Äpplen, fina äpplen, till halva priset”, och ”Blodmeloner söta som honung” och ”Rovor, lök, kålrötter, kom och köp, kom och köp, rovor, lök, kålrötter, kom och köp.”

Dyporten var öppen och under fällgallret stod en patrull ur stadsvakten i sina gyllene mantlar och lutade sig mot spjuten. Då en kolonn ryttare dök upp västerifrån blev det fart på vakterna och de började ryta order och flytta på kärror och gångtrafikanter för att släppa fram riddaren och hans följe. Den första ryttaren som red genom porten bar ett långt, svart baner. Sidenet fladdrade i vinden som en levande varelse och pryddes av en natthimmel genomkorsad av en lila, grenig blixt. ”Ge plats för lord Beric!” skrek ryttaren. ”Ge plats för lord Beric!” Och tätt efter honom kom lorden själv, en stilig ung man på en svart springare med gyllenrött hår och en svart sidenmantel översållad med stjärnor. ”Är ni här för att kämpa i handens tornering, ers nåd?” ropade en vakt till honom. ”Jag är här för att vinna handens tornering”, skrek lord Beric tillbaka medan folkmassan hurrade.

Ned lämnade torget och svängde in på Stålgatan som slingrade sig uppför en lång kulle, förbi smeder som arbetade vid ässjor ute i det fria, friryttare som prutade på pansarskjortor och gråhåriga gårdfarihandlare som sålde gamla svärd och rakknivar från sina vagnar. Ju högre upp de kom, desto större blev husen. Mannen de ville ha tag i bodde allra högst uppe på krönet av kullen i ett stort hus som delvis var timrat och delvis rappat och vars övre våningar lutade sig ut över den trånga gatan. Dubbeldörrarna pryddes av en jaktscen utskuren i ebenholts och ödesträ, och ett par riddare i sten stod på vakt vid ingången klädda i fantasifulla rustningar av blankt rött stål som förvandlade dem till gripen och enhörningen. Ned överlämnade hästen till Jacks och steg in.

Den slanka unga tjänsteflickan lade snabbt märke till Neds ämbetsemblem och vapnet på hans jacka och smedmästaren kom utskyndande, idel leenden och bugningar. ”Vin till kungens hand”, sa han till flickan och tecknade åt Ned att slå sig ner på en dyscha. ”Jag är Tobho Mott, ers nåd, och jag ber er, känn er som hemma.” Han var klädd i svart sammetsrock med hammare broderade med silvertråd på ärmarna, och runt halsen hade han en tung silverkedja med en safir stor som ett duvägg. ”Om ni behöver nya vapen till handens tornering har ni kommit till rätt ställe.” Ned brydde sig inte om att rätta honom. ”Mina arbeten är dyra, och det ber jag inte om ursäkt för, ers nåd”, fortsatte han medan han fyllde två likadana silverbägare med vin. ”Ni finner inte maken till min hantverksskicklighet någonstans i de sju konungarikena, det kan jag lova er. Besök varenda smedja i Kungshamn om ni vill och jämför själv. Varenda bysmed kan smida en pansarskjorta, men mitt arbete är konst.”

Ned smuttade på vinet och lät mannen prata på. Blomriddaren köpte alla sina rustningar här, skröt Tobho, liksom många höga lorder, de som förstod sig på fint stål, och till och med lord Renly, kungens egen bror. Kanske hade handen sett lord Renlys nya rustning, den som var grön med gyllene horn? Ingen annan vapensmed i staden kunde få fram en sådan djupgrön färg; han visste hemligheten med hur man färgade själva stålet, för målarfärg och emalj var bara kryckor för en gesäll. Eller kanske ville handen ha ett svärd? Tobho hade lärt sig smida valyriskt stål i smedjorna i Qohor som pojke, och bara en man som kände till trollformlerna kunde ta gamla vapen och smida dem på nytt. ”Skräckvargen är väl huset Starks vapen? Jag kan göra en skräckvargshjälm som är så verklighetstrogen att barnen kommer att springa sin väg då de får syn på er på gatan”, försäkrade han.

Ned log. ”Smidde ni en falkhjälm åt lord Arryn?”

Tobho Mott blev tyst en lång stund och satte ifrån sig bägaren. ”Handen besökte mig tillsammans med lord Stannis, kungens bror, men tyvärr gjorde de mig inte äran att beställa något.”

Ned såg lugnt på mannen och väntade utan att säga någonting. Under årens lopp hade han upptäckt att tystnad ibland gav bättre resultat än frågor, och så var det även den här gången.

”De bad att få träffa pojken”, tillade vapensmeden, ”så jag tog med dem till smedjan.”

”Pojken”, upprepade Ned. Han hade ingen aning om vad det kunde vara för pojke. ”Även jag skulle vilja träffa pojken.”

Tobho Mott gav honom en kylig, avvaktande blick. ”Som ni behagar, ers nåd”, svarade han utan ett spår av sin tidigare förbindlighet. Han förde Ned genom en bakdörr och tvärs över en liten gård till den grottliknande ladan av sten där smedjan fanns. Då smedmästaren öppnade dörren slog het luft emot Ned och fick honom att känna det som om han var på väg in i en drakes gap. Där inne stod en ässja i varje hörn och luften stank av rök och svavel. Smedgesäller tittade upp från sina hammare och tänger och torkade svetten ur pannan medan barbröstade lärlingar pumpade smidesbälgarna.

Mästaren kallade till sig en lång pojke i Robbs ålder med muskulösa armar och axlar. ”Det här är lord Stark, kungens nye hand”, talade han om medan pojken tittade på Ned med surmulna blå ögon och strök tillbaka det svettiga håret med fingrarna. Håret var tjockt och okammat och svart som bläck, och antydan till skägg skuggade hakan. ”Det här är Gendry, och han är stark för sin ålder och arbetar hårt. Visa handen hjälmen du gjorde, pojk.” Nästan blygt förde pojken dem till sin bänk och en stålhjälm formad som ett tjurhuvud med två stora svängda horn.

Ned vände och vred på hjälmen. Den var av obearbetat stål och oputsad men skickligt gjord. ”Det här är ett fint arbete, och jag skulle bli mycket glad om jag fick köpa det.”

Pojken slet hjälmen ur händerna på honom. ”Den är inte till salu.”

Tobho Mott såg förfärad ut. ”Det här är kungens hand, pojk, och om hans nåd vill ha den här hjälmen ska du skänka honom den. Han hedrar dig genom att be om den.”

”Jag gjorde den åt mig själv”, envisades pojken.

”Jag ber tusen gånger om ursäkt, ers nåd”, sa mästaren snabbt till Ned. ”Pojken är lika opolerad som råstål och precis som råstål skulle han må bra av lite bearbetning. Hjälmen är ett gesällarbete när det är som bäst. Förlåt honom och jag lovar att jag ska smida en hjälm åt er vars like ni aldrig sett.”

”Han har inte gjort något som kräver min förlåtelse. Gendry, när lord Arryn kom och besökte dig, vad pratade ni då om?”

”Han frågade mig om en massa saker, ers nåd.”

”Vad då för sorts saker?”

Pojken ryckte på axlarna. ”Hur jag mådde och om jag blev väl behandlad och om jag gillade arbetet och om min mor. Vem hon var och hur hon såg ut.”

”Vad svarade du?” undrade Ned.

Pojken strök det svarta ostyriga håret ur pannan. ”Hon dog när jag var liten. Hon hade gult hår och jag minns att hon brukade sjunga för mig. Hon arbetade på en ölstuga.”

”Ställde lord Stannis också frågor till dig?”

”Den skallige? Nej, inte han. Han sa aldrig ett ord utan blängde bara ilsket på mig som om jag hade våldtagit hans dotter.”

”Inte den sortens oanständiga språk, tack”, insköt smedmästaren. ”Det här är kungens egen hand.” Pojken sänkte blicken. ”En klipsk grabb, men envis. Den där hjälmen…de andra säger att han är tjurskallig och då formade han hjälmen som ett tjurhuvud.”

Ned rörde vid pojkens huvud och kände på det tjocka, svarta håret. ”Se på mig, Gendry.” Lärlingen höjde ansiktet och Ned studerade formen på hakan och ögonen som var blå som is. Ja, tänkte han, jag ser det. ”Återgå till arbetet, pojk, och ursäkta att jag har besvärat dig.” Han gick tillbaka till huset med Tobho Mott. ”Vem betalade pojkens lärlingsavgift?” undrade han lätt.

Mott såg retlig ut. ”Ni såg pojken. Han är stark och de där händerna är som gjorda för hammaren. Han verkade så lovande att jag tog honom utan avgift.”

”Sanningen nu”, uppmanade Ned. ”Gatorna är fulla av starka pojkar och den dagen ni tar en lärling utan avgift kommer muren att rasa. Vem betalade för honom?”

”En lord”, svarade smedmästaren motvilligt. ”Han uppgav inget namn och hade inget vapen på jackan. Han betalade i guld, dubbla summan, och sa att han betalade både för pojken och min tystnad.”

”Beskriv honom.”

”Han var storvuxen med kraftiga axlar, inte så lång som ni. Brunt skägg, men det fanns lite rött i det, det kan jag svära på. Han bar en kostbar mantel, det minns jag, i tung purpurfärgad sammet med invävda silvertrådar, men huvan skuggade hans ansikte och jag såg honom aldrig tydligt.” Han tvekade ett ögonblick. ”Jag vill inte ha några bekymmer, ers nåd.”

”Det vill ingen av oss, men jag är rädd för att tiderna är bekymmersamma, mäster Mott”, svarade Ned. ”Ni vet vem pojken är.”

”Jag är bara vapensmed, ers nåd, och jag vet bara vad jag får höra.”

”Ni vet vem pojken är”, upprepade Ned tålmodigt, ”och det är ingen fråga.”

”Pojken är min lärling”, sa smedmästaren. Han såg envist Ned i ögonen, och det märktes att han hade en järnvilja. ”Vem han var innan han kom till mig angår mig inte.”

Ned nickade och avgjorde att han tyckte bra om Tobho Mott, smedmästare. ”Om den dagen någonsin kommer då Gendry hellre vill svinga ett svärd än smida det ska ni skicka honom till mig, för han ser ut som en krigare. Till dess ska ni ha stort tack, mäster Mott, och jag lovar att om jag någonsin vill ha en hjälm att skrämma barn med ska jag vända mig till er.”

Vakterna väntade utanför med hästarna. ”Fick ni reda på någonting, ers nåd?” undrade Jacks då Ned satt upp.

”Det gjorde jag”, svarade Ned och undrade vad Jon Arryn kunde ha velat en kungs oäkting, och varför det hade kostat honom livet?

CATELYN

”Ni borde fälla upp huvan över huvudet, ers nåd, så att ni inte blir förkyld”, sa ser Rodrik medan hästarna lunkade på mot norr.

”Det är bara vatten, ser Rodrik”, svarade Catelyn. Håret hängde vått och tungt, en lös slinga klibbade mot pannan och hon kunde föreställa sig hur vild och ovårdad hon måste se ut, men för en gångs skull brydde hon sig inte om det. Regnet här i Södern var milt och varmt och Catelyn tyckte om att känna det mot ansiktet, mjukt som en mors kyssar. Det förde henne tillbaka till barndomen, till långa grå dagar på Flodvattnet. Hon mindes gudaskogen med hängande grenar tunga av väta och ljudet av broderns skratt då han jagade henne genom de våta lövhögarna. Hon mindes att hon bakat lerkakor tillsammans med Lysa, hur de kändes i handen och att leran varit hal och brun mellan fingrarna. De hade fnittrande bjudit Lillfinger på dem och han hade ätit så mycket lera att han haft ont i magen en hel vecka. Så unga de var allihop på den tiden.

Catelyn hade nästan glömt hur det milda regnet kändes. I Norden var regnet kallt och hårt, och ibland på nätterna blev det till is. Det förstörde ofta skördarna och fick vuxna män att skynda sig att söka skydd. Det var inget regn för småflickor att leka i.

”Jag är genomblöt”, klagade ser Rodrik, ”våt ända in i märgen.” Skogen växte tätt intill vägen och det stadiga droppandet av regnet på löven ackompanjerades av det sugande ljudet från deras hästar då hovarna drogs upp ur leran. ”Vi behöver en eld i kväll, ers nåd, och vi skulle båda två må bra av ett varmt mål mat.”

”Det finns ett värdshus vid korsvägen en bit längre fram”, berättade Catelyn. I sin ungdom hade hon tagit in där många gånger tillsammans med sin far. Lord Hoster Tully hade varit en rastlös man i sin bästa ålder som alltid var på väg någonstans. Hon mindes fortfarande värdshusvärdinnan, en fet kvinna som hette Masha Heddle och som tuggade betel natt och dag och verkade ha ett oändligt förråd av leenden och kakor åt barnen. Kakorna hade drypt av honung och känts feta på tungan, men som Catelyn hade fruktat de där leendena. Beteln hade färgat Mashas tänder mörkt röda och gjorde hennes leende till en blodig fasa.

”Ett värdshus”, upprepade ser Rodrik längtansfullt. ”Om bara…men vi törs inte ta risken. Om vi inte vill att någon ska känna igen oss tror jag det är bättre att vi letar reda på något litet fäste…” Han avbröt sig då de hörde ljud på vägen: skvättande vatten, klirret av brynjor, en häst som gnäggade. ”Ryttare”, varnade han och lade handen på svärdsfästet. Till och med på kungsvägen skadade det aldrig att vara försiktig.

Ljuden blev högre då de red genom en svag kurva på vägen och så fick de syn på dem: en kolonn med beväpnade män som under stort oväsen tog sig över en flod där vattnet hade stigit. Catelyn höll in hästen för att låta dem passera. Baneret i handen på ryttaren som red först hängde genomblött och sladdrigt, men vakterna bar indigoblå mantlar och deras axlar var prydda med Sjögårdens silverörn. ”Mallisters”, viskade ser Rodrik till henne, som om inte hon visste det. ”Det är bäst ni fäller upp huvan, ers nåd.”

Catelyn rörde sig inte. Där kom lord Jason Mallister själv omgiven av sina riddare med sonen Patrek bredvid sig och väpnarna tätt efter. De var på väg till Kungshamn och handens tornering, det visste hon. Under den gångna veckan hade det vimlat av folk på kungsvägen: riddare och friryttare, trubadurer med sina lutor och trummor, tunga vagnar lastade med humle eller majs eller honungstunnor, köpmän och hantverkare och skökor — och alla var de på väg söderut.

Hon stirrade djärvt på lord Jason. Senast hon såg honom hade han skämtat med hennes farbror på hennes bröllopsfest. Ätten Mallister var vasaller till ätten Tully och hans gåvor hade varit överdådiga. Hans bruna hår var gråsprängt nu, och ansiktet hade blivit magert, men ändå hade åren inte gjort honom mindre stolt. Han red som en man som inte fruktade någonting, och det avundades Catelyn honom, för hon hade kommit att frukta så mycket. Medan ryttarna passerade nickade lord Jason kort till hälsning, men det var bara en hög lords hövlighet mot främlingar man mötte på vägen. Det fanns inget igenkännande i de där skarpa ögonen och hans son värdigades inte ens skänka dem en blick.

”Han kände inte igen er!” utbrast ser Rodrik förundrat.

”Han såg ett par leriga ryttare vid vägkanten, våta och trötta. Han skulle aldrig komma på tanken att misstänka att en av dem var dottern till den lord han svurit tro och huldhet. Jag tror att vi kan känna oss ganska säkra på värdshuset, ser Rodrik.”

Det var nästan mörkt när de kom till värdshuset som låg vid korsvägen en bit söder om den plats där Treuddens tre armar flöt samman. Masha Heddle var fetare och gråare än Catelyn mindes henne och tuggade fortfarande betel, men hon kastade bara en flyktig blick på dem utan en skymt av sitt fasansfulla röda leende. ”Två rum högst upp, det är allt som finns kvar”, sa hon medan hon hela tiden tuggade. ”De ligger under klocktornet, så ni kommer inte att missa måltiderna, även om det finns de som tycker att oljudet är störande. Men det kan inte hjälpas, för vi har fullt, och det är de rummen eller vägen.”

De valde rummen, dammiga vindskupor där det var lågt i tak ovanför en smal trappa. ”Lämna stövlarna här nere”, sa Masha då hon fått betalt. ”Kökspojken gör ren dem, för jag vill inte att ni ska dra in lera i trappan. Var uppmärksamma på klockan, för de som kommer för sent till måltiderna får ingen mat.” Det blev inga leenden och inget tal om kakor.

När matklockan ringde var ljudet öronbedövande. Catelyn hade bytt till torra kläder och satt vid fönstret och såg regnet strila nedför rutan. Glaset var mjölkvitt och fullt av bubblor och utanför föll skymningen. Catelyn kunde precis urskilja den leriga korsvägen där de två stora vägarna möttes.

Korsvägen ställde henne inför ett svårt val. Om de tog av mot väster härifrån var det en lätt ritt till Flodvattnet. Fadern hade alltid gett henne kloka råd då hon som mest behövde det, och hon längtade efter att få prata med honom och varna honom för den annalkande stormen. Om Vinterhed måste rusta för krig var det ännu viktigare för Flodvattnet som låg mycket närmare Kungshamn och dessutom hade den mäktiga ätten Lannister på Casterlyklippan som tornade upp sig i väster som en hotfull skugga. Om bara fadern varit starkare skulle hon kanske ha begett sig till Flodvattnet, men Hoster Tully hade varit sängliggande de senaste två åren och Catelyn ville ogärna bekymra honom nu.

Den östra vägen var vildare och farligare. Den gick över klippiga kullar och genom täta skogar och klättrade upp i Månbergen, förbi höga pass och djupa avgrunder till Arryndalen och de steniga Fingrarna där bortom. Ovanför Dalen reste sig Örnnästet högt och ointagligt och tornen nådde ända upp i himlen. Där skulle hon finna sin syster…och kanske en del av de svar Ned letade efter. Nog måste väl Lysa veta mer än hon vågat skriva i sitt brev. Hon kanske till och med hade de bevis Ned behövde för att bringa ätten Lannister på fall, och om det blev krig skulle de behöva huset Arryn och dess vasaller i Östern.

Men bergsvägen var farlig. I de där passen strök skuggkatter omkring, det var vanligt med bergskred, och där fanns stråtrövare som kom ner från bergen för att råna och mörda och som sedan försvann spårlöst då riddarna red ut från Dalen för att ta fast dem. Till och med Jon Arryn, som varit en av de mäktigaste lorderna någonsin på Örnnästet, hade alltid haft en stark eskort med sig då han färdats över bergen. Catelyn hade bara en åldrande riddare beväpnad med lojalitet.

Nej, tänkte hon, både Flodvattnet och Örnnästet fick vänta, för hennes väg gick norrut mot Vinterhed där sönerna och plikten kallade. Så snart de kommit förbi Näset skulle hon ge sig till känna för någon av Neds vasaller och skicka ryttare i förväg med order att bevaka kungsvägen.

Regnet skymde fälten bortom korsvägen, men Catelyn mindes precis hur det såg ut där. Marknadsplatsen låg alldeles på andra sidan vägen och byn en kilometer längre bort: ett femtiotal vita stugor runt ett litet stenkapell, och där fanns säkert fler hus nu, för sommaren hade varit lång och fredlig. Mot norr löpte vägen längs Gröna floden, en av Treuddens armar, genom bördiga dalar och gröna skogstrakter, förbi blomstrande städer och starka fästen och flodlordernas slott.

Catelyn kände dem alla: släkterna Blackwood och Bracken som alltid varit fiender och vars tvister hennes far fick bilägga; lady Whent, den sista av sin ätt, som bodde tillsammans med sina spöken i de stora salarna på Harrenhal; den hetlevrade lord Frey av Bron, som hade överlevt sju hustrur och fyllt sina tvillingborgar med barn, barnbarn och barnbarnsbarn och även en lång rad oäktingar och deras barn. Alla var de vasaller till familjen Tully och de hade svurit tro- och huldhetsed till lorden på Flodvattnet. Catelyn undrade om det skulle räcka om det blev krig. Hennes far var den pålitligaste man som någonsin levat, och hon tvivlade inte en sekund på att han skulle kalla sina vasaller under fanorna…men skulle vasallerna komma? Ätterna Darry, Ryger och Mooton hade också svurit eden till Flodvattnet, men ändå hade de stridit på Rhaegar Targaryens sida i slaget vid Treudden medan lord Frey hade kommit med sina styrkor långt efter det att slaget var över och gett upphov till en del tvivel om vilken armé han tänkt ansluta sig till (deras, hade han högtidligt försäkrat segrarna efteråt, men allt sedan dess kallade hennes far honom lord Frey den sene). Det fick bara inte bli krig, tänkte Catelyn. De måste förhindra det.

Ser Rodrik kom och hämtade henne just som klockan slutade slå. ”Det är bäst vi skyndar oss om vi ska få någon mat i kväll, ers nåd.”

”Det vore kanske säkrare om vi slutade upp med att vara riddare och lady tills vi har kommit förbi Näset”, föreslog hon, ”för vanliga vägfarande drar till sig mindre uppmärksamhet. Vad sägs om en far och dotter som är ute på vägarna i familjeangelägenheter?”

”Som ers nåd behagar”, instämde ser Rodrik, och det var först när hon skrattade som han insåg vad han sagt. ”Det är svårt att sluta med invanda artighetsbetygelser, ers…min dotter.” Han försökte dra i de obefintliga polisongerna och suckade uppgivet.

Catelyn tog honom under armen. ”Kom, far”, sa hon. ”Jag tror att du ska finna att Masha Heddle serverar god mat, men försök låta bli att berömma henne, för du vill med all säkerhet inte se henne le.”

Skänkrummet var långt och dragigt med en rad stora träkaggar i ena änden och en eldstad i den andra. En kökspojke sprang fram och tillbaka med grillspett medan Masha tappade öl ur kaggarna och hela tiden tuggade betel.

Det var fullt med folk på bänkarna, och bybor och bönder blandade sig fritt med alla möjliga sorters resande, för här på värdshuset vid korsvägen kunde man se de mest omaka människor slå sig i slang med varandra. Färgare med svarta och purpurfärgade händer delade bänk med flodfiskare som stank fisk lång väg, en muskulös smed satt bredvid en förtorkad gammal kaplan, och hårdhudade soldenärer och beskedliga, trinda köpmän utbytte nyheter som stallbröder.

Det fanns lite väl många beväpnade män i skänkrummet i Catelyns tycke. Tre vid elden bar ätten Brackens vapen som var en röd hingst, och där satt ett stort sällskap i ringbrynjor av blått stål och silvergrå mantlar. På deras axlar syntes ett annat välbekant vapen, huset Freys tvillingborgar. Hon granskade deras ansikten, men de var alla för unga för att ha känt henne, och den äldste bland dem hade varit i Brans ålder då hon flyttade till Norden.

Ser Rodrik hittade lediga platser åt dem nära köket. På andra sidan bordet satt en stilig yngling och spelade luta. ”Sju välsignelser till er, gott folk”, sa han då de slog sig ner. En tom vinbägare stod på bordet framför honom.

”Detsamma”, svarade Catelyn. Ser Rodrik befallde fram bröd och kött och öl i en ton som betydde nu genast. Trubaduren, som kunde vara i artonårsåldern, gav dem en nyfiken blick och frågade vart de var på väg, varifrån de kom och vad de hade för nyheter, och han lät frågorna hagla över dem lika snabbt som pilar utan att vänta på svar. ”Vi lämnade Kungshamn för fjorton dagar sedan”, upplyste Catelyn och svarade på den fråga hon tyckte verkade minst riskabel.

”Det är dit jag ska”, förklarade den unge mannen. Som hon misstänkt var han mer intresserad av att berätta sin egen historia än att höra deras, för trubadurer älskar sin egen röst över allt annat. ”Handens tornering innebär rika lorder med feta börsar. Förra gången kom jag därifrån med mer silver än jag kunde bära…eller skulle ha gjort det om jag inte hade förlorat alltihop genom att satsa på kungamördaren som dagens segrare.”

”Gudarna gillar inte spelare”, förmanade ser Rodrik strängt, för han kom från Norden och delade ätten Starks uppfattning om torneringar.

”Gudarna gillade definitivt inte mig”, instämde trubaduren, ”och era grymma gudar och Blomriddaren blev min ruin.”

”Utan tvivel blev det en läxa för er”, anmärkte ser Rodrik.

”Det blev det, för den här gången ska jag satsa på ser Loras.”

Ser Rodrik försökte dra i de obefintliga polisongerna, men innan han hann formulera en passande tillrättavisning kom kökspojken skyndande. Han satte fram tjocka skivor grovt bröd som fungerade som tallrikar och som han fyllde med stora köttbitar drypande av het sky från grillspetten. På ett annat spett fanns små lökar, starka pepparfrukter och stora champinjoner, och ser Rodrik gav sig ivrigt i kast med maten medan pojken störtade i väg för att hämta öl åt dem.

”Jag heter Marillion”, upplyste trubaduren och knäppte på lutan. ”Ni har säkert hört mig spela någonstans.”

Hans självsäkra uppträdande fick Catelyn att le. Det var få kringvandrande trubadurer som någonsin vågade sig så långt norrut som till Vinterhed, men hon mindes andra trubadurer från barndomen på Flodvattnet. ”Tyvärr inte”, svarade hon.

Han slog an ett klagande ackord på lutan. ”Då har ni gått miste om mycket”, menade han. ”Vem är den bästa trubadur ni någonsin har hört?”

”Alia från Braavos”, svarade ser Rodrik genast.

”Å, jag är mycket bättre än den där gamle tråkmånsen”, skröt Marillion, ”och om ni har ett silvermynt för en ballad ska jag gärna visa er.”

”Jag har kanske ett kopparmynt eller två, men jag kastar dem hellre i en brunn än betalar för ert vrålande”, gruffade ser Rodrik. Hans uppfattning om trubadurer var välkänd. Musik var alldeles förtjusande för flickor, men han kunde inte förstå varför någon frisk och stark pojke tog en luta i handen när han kunde ha ett svärd.

”Er farfar tycks ha en vresig läggning”, sa Marillion till Catelyn. ”Det var min mening att hedra er, en hyllning till er skönhet, för om sanningen ska fram är jag skapt för att sjunga för kungar och höga lorder.”

”Å, det märks”, försäkrade Catelyn. ”Jag har hört att lord Tully tycker om ballader. Har ni varit på Flodvattnet?”

”Hundratals gånger”, svarade trubaduren nonchalant. ”De har ett rum stående åt mig där och den unge lorden är som en bror för mig.”

Catelyn log och undrade vad Edmure skulle säga om det. En annan trubadur hade en gång gått i säng med en flicka som brodern var förtjust i och sedan dess hade han avskytt allt vad trubadurer hette. ”Och har ni varit norrut, till Vinterhed?” frågade hon.

”Varför skulle jag det?” undrade Marillion. ”Det är bara snöstormar och björnskinn där uppe och familjen Stark känner inte till någon annan musik än ylandet från vargar.” Hon var vagt medveten om att dörren öppnades med ett brak i andra änden av rummet.

”Värdshusvärdinna”, ropade en tjänares röst bakom henne, ”vi har hästar som behöver stallplats och min herre, lord Lannister, vill ha ett rum och ett varmt bad.”

”Vid alla gudar”, utbrast ser Rodrik innan Catelyn hann lägga en varnande hand på hans arm.

Masha Heddle bugade och log sitt fasansfulla leende. ”Jag är uppriktigt ledsen, ers nåd, men vi har fullt. Vartenda rum är upptaget.”

De var fyra, såg Catelyn: en gammal man i nattens väktares svarta dräkt, två tjänare…och så han som stod där liten och kaxig. ”Mina män kan sova i stallet och själv behöver jag som ni kan se inget stort rum.” Han log spefullt. ”Bara elden är varm och halmen någorlunda fri från löss är jag nöjd.”

Masha Heddle var alldeles ifrån sig. ”Det finns ingenting, ers nåd. Det är torneringen och det är inget att göra åt, å…”

Tyrion Lannister hade tagit fram ett mynt ur fickan. Han kastade upp det i luften, fångade det och kastade det igen, och till och med där Catelyn satt i andra änden av rummet kunde man inte undgå att se glittret av guld.

En friryttare i urblekt blå mantel kom ostadigt på benen. ”Ni kan få mitt rum, ers nåd.”

”Se där har vi en klipsk karl”, sa Lannister och slängde i väg myntet tvärs över rummet. Friryttaren fångade det i luften. ”Och dessutom kvick i vändningarna.” Dvärgen vände sig åter mot Masha Heddle. ”Ni kan väl ordna med mat?”

”Vad ni vill, ers nåd, vad som helst”, lovade värdshusvärdinnan. Hoppas han sätter den i halsen och dör, tänkte Catelyn, men det var Bran hon såg för sig, döende, drunknad i sitt eget blod.

Lannister kastade en blick på borden närmast. ”Mina män tar detsamma som ni serverar alla andra. Dubbla portioner, för vi har ridit länge och hårt. Jag tar stekt fågel — kyckling, anka, duva, det spelar ingen roll — och skicka upp ett krus av ert bästa vin. Äter du tillsammans med mig, Yoren?”

”Ja, ers nåd”, svarade den svarte brodern.

Dvärgen hade inte så mycket som kastat en blick mot den bakre änden av rummet, och Catelyn satt och kände sig tacksam för att det var fullt med folk på bänkarna mellan dem då Marillion plötsligt kom på fötter. ”Lord Lannister!” utropade han. ”Jag underhåller er gärna medan ni äter. Låt mig få sjunga balladen om er fars stora seger vid Kungshamn!”

”Det finns ingenting som med större säkerhet skulle förstöra aptiten för mig”, svarade dvärgen torrt. Hans olikfärgade ögon dröjde som hastigast vid trubaduren, gled vidare…och fastnade på Catelyn. Han såg förbryllat på henne en stund, och hon vände bort ansiktet, men för sent. Dvärgen log. ”Lady Stark, vilket oväntat nöje”, sa han. ”Det var tråkigt att ni inte var hemma när jag var på Vinterhed.”

Marillion stirrade på henne med öppen mun och förvirringen övergick i grämelse då Catelyn långsamt reste sig. Hon hörde ser Rodrik svära till. Om bara karlen hade stannat kvar på muren, tänkte hon, om bara…

”Lady…Stark?” utbrast Masha Heddle med tjock röst.

”Jag var fortfarande Catelyn Tully när jag sist tog in här”, påpekade hon för värdshusvärdinnan, och hon kunde höra muttranden och kände allas blickar på sig. Catelyn såg sig omkring i rummet på alla ansikten tillhörande riddare och edsvurna män och drog ett djupt andetag för att lugna sitt dunkande hjärta. Vågade hon ta risken? Det fanns ingen tid att tänka igenom saken, och snart hörde hon sin egen röst ringa i öronen. ”Ni i hörnet”, sa hon till en äldre man som hon inte lagt märke till förrän nu. ”Är det Harrenhals svarta fladdermus jag ser broderad på er vapenrock, ser?”

Mannen kom på fötter. ”Det är det, ers nåd.”

”Och är lady Whent en sann och ärlig vän till min far, lord Hoster Tully av Flodvattnet?”

”Det är hon”, bedyrade mannen.

Ser Rodrik reste sig tyst och drog svärdet ur skidan. Dvärgen blinkade oförstående mot dem och det syntes ett förbryllat uttryck i de olikfärgade ögonen.

”Den röda hingsten har alltid varit en välkommen syn på Flodvattnet”, sa hon till trion vid elden, ”och min far räknar Jonos Bracken bland sina äldsta och lojalaste vasaller.”

De tre soldaterna växlade osäkra blickar. ”Vår lord är hedrad av hans förtroende”, sa en av dem försiktigt.

”Jag avundas er far alla dessa goda vänner”, insköt Lannister spydigt, ”men jag begriper inte riktigt meningen med det här, lady Stark.”

Hon låtsades inte om honom utan vände sig till det stora sällskapet i blått och grått. De var de viktigaste om planen skulle fungera, för de var över tjugo stycken. ”Jag känner även igen ert vapen, ätten Freys tvillingborgar. Hur mår er lord, mina herrar?”

Deras kapten reste sig. ”Lord Walder mår bra, ers nåd, och han planerar att ta sig en ny hustru på sin nittionde namndag och har bett er höge far att hedra bröllopet med sin närvaro.”

Tyrion Lannister flinade, och det var då Catelyn visste att hon hade honom fast. ”Den här mannen kom som gäst till mitt hus och medverkade där i en konspiration för att mörda min son, en pojke på sju”, tillkännagav hon för allihop i rummet och pekade på Lannister. Ser Rodrik ställde sig vid hennes sida med svärdet i handen. ”I kung Roberts namn och de lorder ni tjänar uppmanar jag er att gripa honom och hjälpa mig att föra honom tillbaka till Vinterhed för att vänta på kungens rättvisa.”

Hon visste inte vilket som gav henne störst tillfredsställelse: ljudet av ett dussin svärd som samtidigt drogs eller uttrycket i Tyrion Lannisters ansikte.

SANSA

Sansa åkte till handens tornering tillsammans med mamsell Mordana och Jeyne Poole i en bärstol med gardiner av gult siden som var så tunna att hon kunde se rakt igenom dem. De förvandlade hela världen till guld. Utanför stadsmurarna hade ett hundratal tält rests bredvid floden och folk kom i tusental för att titta på spelen. Prakten tog andan ur Sansa: de glänsande rustningarna, de stora stridshästarna med schabrak i guld och silver, den larmande folkmassan, baneren som fladdrade i vinden…och riddarna själva, mest av allt riddarna.

”Det är bättre än i balladerna”, viskade hon när de hade hittat platserna som fadern lovat henne bland de höga lorderna och deras damer. Sansa var vacker som en dag i en grön klänning som framhävde den röda tonen i hennes hår, och hon visste att folk tittade på henne och log.

De såg hjältarna från hundratals ballader rida in på rännarbanan och paradera förbi, och den ene var sagolikare än den andre. De sju riddarna i kungsvakten dök upp på fältet, och alla utom Jaime Lannister var iförda mjölkfärgat fjällpansar med mantlar lika vita som nyfallen snö. Ser Jaime bar också den vita manteln, men under glittrade han av guld från topp till tå med en hjälm formad som ett lejonhuvud och ett gyllene svärd. Ser Gregor Clegane, Berget som rider, dundrade förbi dem som ett jordskred, och Sansa mindes lord Yohn Royce som varit gäst på Vinterhed två år tidigare. ”Hans rustning är av brons, många tusen år gammal, och graverad med magiska runor som skyddar honom mot allt ont”, viskade hon till Jeyne. Mamsell Mordana pekade ut lord Jason Mallister i indigoblå rustning med silverinläggningar och örnvingar på hjälmen; han hade huggit ner tre av Rhaegars vasaller i slaget vid Treudden. Flickorna fnissade åt krigarprästen Thoros från Myr med sin flaxande röda ämbetsdräkt och sitt rakade huvud tills guvernanten talade om för dem att han en gång hade stormat Pykes murar med ett flammande svärd i handen.

Där syntes andra ryttare som Sansa inte kände igen: vandrande riddare från Fingrarna och Höggården och Dorniens berg, obesjungna friryttare och nyutnämnda väpnare, yngre söner till höga lorder och arvtagare till mindre betydelsefulla hus. Eftersom de var unga hade de flesta av dem ännu inte utfört några bedrifter, men Sansa och Jeyne var överens om att deras namn en dag skulle besjungas i de sju konungarikena: ser Balon Swann, lord Bryce Caron från Dorniens gränsland, Bronze Yohns arvinge, ser Andar Royce, och hans yngre bror, ser Robar. Deras rustningar av försilvrad stålplåt var prydda med inläggningar i brons av samma urgamla runor som skyddade deras far; tvillingarna ser Horas och ser Hobber vars sköldar var dekorerade med vindruvsklasen som var ätten Redwynes vapen, bourgognerött på blått; Patrek Mallister, lord Jasons son, och sex ur ätten Frey av Bron: ser Jared, ser Hosteen, ser Danwell, ser Emmon, ser Theo, ser Perwyn, söner och sonsöner till lord Walder Frey, liksom hans oäkte son Martyn Flod.

Jeyne Poole medgav att hon skrämdes av utseendet hos Jalabhar Xho, en landsflyktig prins från Sommaröarna, som bar en mantel av gröna och scharlakansröda fjädrar över en hud som var lika mörk som natten. Men när hon fick syn på unge lord Beric Dondarrion med hår som rött guld och den svarta skölden genomkorsad av en grenig blixt förklarade hon sig villig att gifta sig med honom på fläcken.

Blodhunden red in på rännarbanan liksom kungens bror, den stilige lord Renly av Stormens ände. Jory, Alyn och Harwin red för Vinterhed och Norden. ”Jory ser ut som en tiggare bland alla de andra”, fnös mamsell Mordana då han dök upp, och Sansa kunde bara hålla med. Jorys rustning var av blågrått stål utan mönster eller prydnad och en tunn grå mantel hängde från hans axlar som en smutsig trasa. Ändå klarade han sig bra och kastade Horas Redwyne ur sadeln i sin första dust och en ur släkten Frey i sin andra. I sin tredje dust red han tre gånger mot en friryttare vid namn Lothor Brune vars rustning var lika sjaskig som hans egen. Ingen av dem blev avkastad, men Brunes lans var stadigare och hans stötar bättre placerade, och därför gav kungen honom segern. För Alyn och Harwin gick det sämre; Harwin blev avkastad i sin första dust av ser Meryn i kungsvakten medan Alyn föll för ser Balon Swann.

Torneringen höll på hela dagen och ända till skymningen medan de stora stridshästarnas hovar dundrade över rännarbanan och rev upp jorden. Många gånger skrek Jeyne och Sansa unisont till då ryttare brakade samman så att lansarna splittrades medan folkmassan hejade på sina favoriter. Jeyne höll för ögonen var gång någon föll, som en rädd liten flicka, men Sansa var gjord av hårdare virke, och en fin dam visste hur man uppförde sig på torneringar. Till och med mamsell Mordana lade märke till hennes sansade uppträdande och nickade gillande.

Kungamördaren red mästerligt. Han besegrade ser Andar Royce och lord Bryce Caron lika lätt som om det vore ringränning och vann sedan en hård match mot den vithårige Barristan Selmy som hade vunnit sina första två duster mot män som var både trettio och fyrtio år yngre än han själv.

Sandor Clegane och hans kolossale bror, ser Gregor, verkade också omöjliga att stoppa, och de kastade av den ene motståndaren efter den andre i rasande attacker. Dagens mest skrämmande händelse inträffade under ser Gregors andra dust när hans lans träffade en ung riddare från Dalen under halsharnesket med sådan kraft att den trängde igenom halsen och dödade honom ögonblickligen. Ynglingen föll bara ett par meter från den plats där Sansa satt. Den avbrutna spetsen på ser Gregors lans satt fast i halsen och den unge mannens livsblod pumpades långsamt ut. Hans rustning var skinande ny, och en lysande eldstrimma löpte längs hans utsträckta arm då stålet fångade ljuset. Så försvann solen bakom ett moln och strimman försvann. Hans mantel var blå, samma färg som himlen en klar sommardag, och hade en bård av månskäror, men då blodet sögs upp av tyget mörknade det och en efter en blev månskärorna röda.

Jeyne Poole grät så hysteriskt att mamsell Mordana slutligen förde henne därifrån för att hon skulle få lugna ner sig, men Sansa satt kvar med händerna knäppta i knäet och såg som hypnotiserad på. Hon hade aldrig förut sett en man dö, och hon borde också gråta, tänkte hon, men tårarna ville inte komma. Kanske hade hon gjort slut på alla sina tårar då hon grät över Lady och Bran. Det vore en annan sak om det hade varit Jory eller ser Rodrik eller fadern, sa hon sig. Den unge riddaren i blå mantel betydde ingenting för henne, och han var bara en främling från Arryndalen vars namn hon glömt i samma stund hon hörde det. Och nu skulle även världen glömma hans namn, insåg Sansa, och det skulle inte sjungas några ballader om honom. Det var sorgligt.

Sedan de burit bort kroppen rusade en pojke med en spade ut på fältet och skottade jord över platsen där ynglingen fallit för att täcka över blodet. Sedan återupptogs dusterna.

Ser Balon Swann förlorade också mot ser Gregor och lord Renly förlorade mot Blodhunden. Renly kastades av så våldsamt att han flög av hästen med benen i luften. Han landade med huvudet först och det hördes ett högt knakande ljud som fick publiken att flämta till, men det var bara en av taggarna på hjälmens guldhorn som hade gått av under hans tyngd. När lord Renly kom på fötter hurrade folkmassan vilt, för kung Roberts stilige bror var storfavoriten. Han räckte den avbrutna taggen till sin besegrare med en graciös bugning. Blodhunden fnös och kastade ut taggen till publiken där folk började slåss med näbbar och klor om den lilla biten guld, tills lord Renly gick ut bland dem och återställde ordningen. Vid det laget hade mamsell Mordana ensam kommit tillbaka. Jeyne kände sig dålig, förklarade hon, och hon hade hjälpt henne tillbaka till slottet. Sansa hade nästan glömt bort Jeyne.

Senare drog en vandrande riddare i rutig mantel vanära över sig genom att döda Beric Dondarrions häst och förklarades diskvalificerad. Lord Beric flyttade sadeln till en ny häst bara för att genast bli avkastad av Thoros från Myr. Ser Aron Santagar och Lothor Brune red tre gånger mot varandra utan resultat, och ser Aron förlorade senare mot lord Jason Mallister och Brune mot Yohn Royces yngre son Robar.

Till slut var det bara fyra kvar: Blodhunden och hans vidunderlige bror ser Gregor, kungamördaren Jaime Lannister och ser Loras Tyrell, ynglingen som de kallade Blomriddaren.

Ser Loras var yngste son till Mace Tyrell, lord av Höggården och ståthållare i Södern. Ser Loras var sexton år gammal och den yngste ryttaren på rännarbanan, och ändå hade han kastat av tre riddare i kungsvakten den förmiddagen i sina första tre duster. Sansa hade aldrig sett någon som var så vacker. Hans bröstharnesk var konstfullt utformat och emaljerat som en bukett med tusen olika blommor, och hans snövita hingst hade ett schabrak bestående av röda och vita rosor. Efter varje seger tog ser Loras av sig hjälmen och red långsamt längs skranket, för att till sist plocka en enda vit ros från schabraket och kasta den till någon vacker jungfru på läktaren.

Hans sista dust den dagen var mot den yngre Royce. Ser Robars släktrunor visade sig inte duga som skydd då ser Loras klöv hans sköld och kastade honom ur sadeln så att han landade i smutsen med ett fasansfullt skrammel. Robar låg där och stönade medan segraren red ärevarvet. Till slut skaffades en bår fram och man bar honom yr och orörlig till hans tält. Sansa såg det aldrig ens, för hon hade bara ögon för ser Loras, och när den vita hästen stannade framför henne trodde hon hjärtat skulle spricka av lycka.

Till de andra unga flickorna hade han gett vita rosor, men den han plockade till henne var röd. ”Ädla dam”, sa han, ”ingen seger är hälften så skön som ni.” Sansa tog blygt emot blomman och hans ridderliga ord fick henne att tappa målföret. Hans hår var ett svall av ljusbruna lockar och ögonen var som flytande guld. Hon andades in rosens söta doft och satt och höll hårt i den långt efter det att ser Loras ridit sin väg.

När Sansa till slut såg upp igen stod en man lutad över henne och stirrade. Han var kort med pipskägg och silverstrimmor i håret och nästan lika gammal som fadern. ”Du måste vara en av hennes döttrar”, sa han. Han hade grågröna ögon, ögon som inte log då munnen gjorde det. ”Du ser ut som en Tully.”

”Jag är Sansa Stark”, svarade hon illa till mods. Mannen bar en tung mantel med pälskrage som hölls ihop med en härmfågel i silver, och han uppträdde med en hög lords självklara elegans, men hon visste inte vem han var. ”Jag har tyvärr inte haft nöjet, ers nåd?”

Mamsell Mordana skyndade till undsättning. ”Barn, det här är lord Petyr Baelish som sitter i kungens lilla råd.”

”Din mor var min skönhetsdrottning en gång i tiden”, berättade mannen lågmält. Hans andedräkt luktade mint. ”Du har hennes hår.” Fingrarna snuddade vid hennes kind då han smekte en kastanjeröd lock. Så vände han sig tvärt bort och gick sin väg.

Vid det laget hade månen gått upp och alla var trötta, så kungen beslöt att de tre sista dusterna skulle utkämpas påföljande morgon före mêléen. Då vanligt folk började promenera hem, medan de pratade om dagens duster och de som skulle gå av stapeln nästa dag, flyttade sig hovet till flodstranden för att börja festen. Sex enorma uroxar hade stekts i många timmar och långsamt snurrat runt på träspett medan kökspojkar öste dem med smör och örter tills det fräste och sprakade om köttet. Bockbord och bänkar hade ställts upp utanför tälten och borden dignade av mannagräs och jordgubbar och nybakat bröd.

Sansa och mamsell Mordana fick hedersplatser, till vänster om den upphöjda plattform där kungen själv satt tillsammans med drottningen. När prins Joffrey slog sig ner till höger om henne stelnade hon till. Han hade inte sagt ett ord till henne sedan den förskräckliga händelsen vid floden, och hon hade inte vågat tilltala honom. Till en början trodde Sansa att hon hatade honom för vad de gjort med Lady, men sedan hon gråtit tills hon inte längre hade några tårar kvar sa hon sig att det egentligen inte varit Joffreys fel. Det var drottningens fel, och det var henne hon borde hata, henne och Arya. Inget skulle ha hänt om det inte varit för Arya.

Den här kvällen kunde hon inte hata Joffrey, det var han alldeles för vacker för. Han bar en midjekort mörkblå jacka med dubbla rader guldknappar som var formade som lejonhuvuden, på hjässan hade han en smäcker guldkrona inlagd med safirer, och håret var lika glänsande som metallen. Sansa såg på honom och darrade, rädd för att han skulle strunta i henne eller vara otrevlig igen och få henne att gråtande lämna bordet, vilket skulle vara ännu värre.

I stället kysste Joffrey henne på handen, lika stilig och galant som någon prins i balladerna, och sa: ”Ser Loras har blick för skönhet, min söta.”

”Han var alltför vänlig”, invände hon och försökte låta blygsam och lugn trots att hjärtat sjöng. ”Ser Loras är en sann riddare. Tror du han vinner i morgon?”

”Nej”, svarade Joffrey. ”Min hund kommer att besegra honom eller kanske min morbror Jaime, och om några år när jag är tillräckligt gammal för att vara med i torneringen ska jag vinna över dem alla.” Han höjde handen för att kalla till sig en tjänare med ett krus sommarvin och slog upp en bägare åt henne. Hon kastade en ängslig blick på mamsell Mordana och då sträckte han sig förbi henne och fyllde även guvernantens bägare, så hon nickade och tackade honom älskvärt och sa inget.

Tjänarna såg till att bägarna var fyllda hela kvällen, men efteråt kunde Sansa inte komma ihåg att hon någonsin smakat på vinet. Hon behövde inget vin, för hon var berusad av kvällens magi, yr av dess romantiska förtrollning, hänförd av en skönhet som hon drömt om hela sitt liv men aldrig trott hon skulle få uppleva. Trubadurer satt nedanför kungens plattform och fyllde skymningen med musik. En jonglör höll en kaskad av brinnande klubbor snurrande i luften. Kungens egen hovnarr, dummerjönsen med det breda, platta ansiktet som kallades Månpojken, dansade iklädd narrdräkt omkring på styltor och drev gäck med alla med sådan underfundig grymhet att Sansa undrade om han verkligen var så dum. Inte ens mamsell Mordana kunde motstå honom, och när han sjöng sin lilla visa om överstekaplanen skrattade hon så häftigt att hon spillde vin på sig.

Och Joffrey var hövligheten själv. Han pratade med Sansa hela kvällen, öste komplimanger över henne, fick henne att skratta, berättade hovskvaller och förklarade Månpojkens skämt. Sansa var så fängslad att hon glömde sig helt och struntade fullkomligt i mamsell Mordana som satt till vänster om henne.

Hela tiden serverades nya rätter. En tjock soppa på korn och hjortkött, sallader gjorda på mannagräs och spenat och plommon beströdda med hackade nötter, sniglar i honung och vitlök. Sansa hade aldrig förut ätit sniglar, men Joffrey visade henne hur man skulle få ut snigeln ur skalet och stoppade själv den första biten i munnen på henne. Sedan blev det nyfiskad forell från floden, inbakad i lera. Prinsen hjälpte henne att slå sönder det hårda höljet och få fram det skiviga vita fiskköttet, och när kötträtten ställdes fram skar han själv av en portion som anstod en drottning från steken och lade den leende på hennes tallrik. Hon märkte av hans sätt att röra sig att han fortfarande hade bekymmer med högerarmen, men ändå klagade han inte.

Efter det serverades kalvbräss och duvpaj och bakade äpplen med kanel och sockerglaserade citronkakor, men vid det laget var Sansa så mätt att hon bara lyckades få ner två små citronkakor trots att hon var så förtjust i dem. Hon satt just och funderade på om hon skulle ta en tredje då kungen började skrika.

Kung Robert hade blivit ljudligare för varje rätt. Då och då kunde Sansa höra honom skratta eller ryta en befallning som överröstade musiken och skramlet av tallrikar och bestick, men de satt för långt ifrån för att hon skulle kunna urskilja vad han sa.

Nu hörde alla honom. ”Nej! ” dundrade han med en röst som dränkte alla andra samtal. Kungen reste sig och Sansa blev chockerad då hon såg att han var röd i ansiktet och raglade. Han hade en bägare vin i handen och han var redlöst berusad. ”Du ska inte tala om för mig vad jag ska göra, kvinna”, skrek han åt drottning Cersei. ”Jag är kung här, har du förstått? Det är jag som är härskare och om jag säger att jag ska slåss i morgon, så ska jag slåss!”

Alla stirrade. Sansa såg ser Barristan och kungens bror Renly och den korte mannen som talat så konstigt till henne och rört vid hennes hår, men ingen gjorde någon ansats till att ingripa. Drottningens ansikte var som en mask och så blodlöst att det kunde ha varit skulpterat av snö. Hon reste sig från bordet, samlade ihop kjolarna och stormade tigande därifrån med sina hovdamer i släptåg.

Jaime Lannister lade handen på kungens axel, men kungen knuffade hårdhänt undan honom, och Lannister snubblade och föll medan kungen gapskrattade. ”Den tappre riddaren, men jag kan fortfarande slå omkull dig i smutsen. Kom ihåg det, kungamördare.” Han slog sig för bröstet med den juvelbesatta bägaren och spillde vin över hela sidentunikan. ”Ge mig min stridsklubba, så ska jag minsann visa att det inte finns en man i hela riket som kan besegra mig.”

Jaime Lannister reste sig och borstade av sig. ”Som ni säger, ers höghet.” Rösten var stel.

Lord Renly kom leende fram. ”Du har spillt ut vinet, Robert. Jag ska skaffa dig en ny bägare.”

Sansa ryckte till då Joffrey lade handen på hennes arm. ”Det börjar bli sent”, sa prinsen. Han hade ett underligt uttryck i ansiktet och det var som om han inte alls såg henne. ”Behöver du eskort tillbaka till slottet?”

”Nej”, började Sansa säga. Hon såg sig om efter mamsell Mordana och fick till sin förvåning se henne luta huvudet mot bordet medan hon snarkade lätt och elegant. ”Jag menar…ja tack, det skulle vara mycket vänligt, för jag är faktiskt trött och vägen är så mörk att jag kan behöva beskydd.”

”Hund!” ropade Joffrey.

Sandor Clegane tycktes ta gestalt ur mörkret, så snabbt dök han upp. Han hade bytt ut rustningen mot en röd ylletunika med ett hundhuvud i läder påsytt på framsidan. Ljuset från facklorna fick hans brända ansikte att skina blekrött. ”Ja, ers höghet?” sa han.

”För min trolovade tillbaka till slottet och se till att det inte händer henne något”, befallde prinsen bryskt, och utan ett ord till farväl stegade Joffrey i väg och lämnade henne där.

Sansa kunde känna att Blodhunden iakttog henne. ”Trodde du att Joff själv skulle följa dig hem?” Han skrattade, och ljudet lät som morrande hundar som slogs. ”Sällan.” Han drog henne viljelöst upp på fötter. ”Kom, du är inte den enda som behöver sova. Jag har druckit för mycket vin och jag måste kanske döda min bror i morgon.” Han skrattade igen.

Plötsligt var Sansa livrädd och hon ruskade i mamsell Mordana i hopp om att väcka henne, men hon bara snarkade ännu högre. Kung Robert hade vinglat därifrån och med ens var bänkarna halvtomma. Festen var slut och med den även den vackra drömmen.

Blodhunden slet till sig en fackla för att lysa vägen åt dem, och Sansa följde tätt efter honom. Marken var stenig och ojämn och det fladdrande ljuset fick det att verka som om den rörde sig under henne. Hon höll blicken sänkt och såg noga efter var hon satte fötterna. De gick längs tälten som alla hade baner och sköldar uppställda utanför, och för varje steg kändes tystnaden mer tryckande. Sansa stod inte ut med att titta på honom för han skrämde henne omåttligt, men hon var uppfostrad till att uppträda höviskt. En verklig dam skulle inte lägga märke till hans ansikte, sa hon sig. ”Ni red galant i dag, ser Sandor”, tvingade hon sig att säga.

Sandor Clegane morrade ilsket åt henne. ”Bespara mig dina tomma små komplimanger, flicka…och dina ser. Jag är ingen riddare och jag spottar på dem och deras eder, men min bror är riddare. Såg du honom rida i dag?”

”Ja”, viskade Sansa darrande. ”Han var…”

”Galant?” avslutade Blodhunden.

Han hånade henne, insåg hon. ”Ingen kunde stå emot honom”, fick hon till slut fram, stolt över sig själv, för det var ingen lögn.

Sandor Clegane stannade plötsligt mitt på ett mörkt, tomt fält, och hon hade inget annat val än att stanna bredvid honom. ”Någon guvernant har uppfostrat dig väl, och du är som en av de där små fåglarna från Sommaröarna. En söt liten talande fågel som upprepar alla små vackra ord som man lärt dig.”

”Det där var inte snällt sagt.” Sansa kunde känna hjärtat fladdra i bröstet. ”Ni skrämmer mig och jag vill gå nu.”

”Ingen kunde stå emot honom”, väste Blodhunden, ”och det är minsann sant, för ingen har någonsin kunnat stå emot Gregor. Den där pojken i dag i hans andra dust, det var snyggt, eller hur? Du såg väl det? Den dumme pojken hade inget att göra i det här sällskapet. Inga pengar, ingen väpnare, ingen som kunde hjälpa honom med rustningen. Det där halsharnesket var inte riktigt fastsatt. Tror du inte att Gregor såg det? Tror du att ser Gregors lans bara råkade träffa halsen? Söta, lilla flicka med dina vackra fraser, om du tror det är du lika tom i huvudet som en fågel. Gregors lans träffar det Gregor vill att den ska träffa. Se på mig. Se på mig!” Sandor Clegane satte sin väldiga hand under hakan på henne och tvingade upp hennes ansikte. Så satte han sig på huk framför henne och förde facklan närmare sitt ansikte. ”Här har du en vacker syn. Titta länge och noga, för du vet att du vill det. Jag har sett dig vända dig bort hela tiden vi red längs kungsvägen. Titta nu ordentligt.”

Hans fingrar höll henne om hakan lika hårt som ett skruvstäd, och hans ögon stirrade stint på henne, berusade ögon som var mörka av ilska. Hon var tvungen att titta.

Den högra halvan av hans ansikte var mager med markanta kindben och ett grått öga under ett buskigt ögonbryn. Näsan var stor och krokig, håret tunt och mörkt, och han hade det långt och kammade det åt sidan eftersom det inte växte något hår på andra halvan av huvudet.

Vänstra halvan av hans ansikte var helt ödelagd. Örat hade bränts bort och det fanns bara ett hål kvar. Det var inget fel på själva ögat, men runt omkring fanns bara en massa ärr som löpte kors och tvärs och glatt, svart hud, som var hård som läder och full av kratrar och djupa sprickor som glänste röda och våta när han rörde sig. Nere vid käken kunde man se en bit ben där huden bränts bort.

Sansa började gråta. Då släppte han henne och släckte facklan i smutsen. ”Har du inga vackra ord för det ansiktet, flicka? Ingen liten komplimang som guvernanten har lärt dig?” När han inte fick något svar återtog han: ”De flesta tror att det var något slag, en belägring, ett brinnande torn, en fiende med en fackla. En idiot frågade om det var en eldsprutande drake.” Hans skratt var mjukare den här gången men lika bittert. ”Jag ska tala om för dig vad det var, flicka”, sa han som en röst ur natten, en skugga som lutade sig så nära nu att hon kunde känna den sura stanken av vin i hans andedräkt. ”Jag var yngre än du, sex, kanske sju. En träsnidare öppnade en butik i byn nedanför min fars borg och för att vara lorden till lags skickade han oss gåvor. Den gamle mannen gjorde fantastiska leksaker. Jag minns inte vad jag fick, men det var Gregors gåva jag ville ha: en riddare i målat trä där varje led gick att böja och med trådar så att man kunde få honom att slåss. Gregor är fem år äldre än jag och leksaken betydde ingenting för honom, för han var redan väpnare, nästan hundraåttio centimeter lång och muskulös som en oxe. Så jag tog hans riddare, men den gav mig ingen glädje, det kan jag försäkra dig, för jag var livrädd hela tiden och nog kom han på mig alltid. Det fanns ett fyrfat i rummet. Gregor sa aldrig ett ord utan lyfte bara upp mig, tog mig under armen och stack ner mitt ansikte i de brinnande kolen och höll mig där medan jag skrek och skrek. Du såg hur stark han är. Redan då krävdes det tre män för att slita bort honom från mig. Kaplanerna predikar om de sju helvetena, men vad vet de? Bara en man som har blivit bränd vet vad helvetet verkligen är.

Min far sa till alla att mina sängkläder hade fattat eld och vår livmedikus gav mig salvor. Salvor! Gregor fick också sin smörjelse. Fyra år senare smorde de honom med de sju oljorna och han svor riddareden och Rhaegar Targaryen gav honom ett lätt slag på axeln med ett svärd och sa: ’Res er, ser Gregor.’ ”

Den väsande rösten dog bort. Han satt tyst på huk framför henne, en stor svart gestalt skrudad i natten, dold för hennes blick. Sansa kunde höra hans stötiga andetag, och hon tyckte synd om honom, upptäckte hon, och på något sätt hade rädslan försvunnit.

Tystnaden blev längre och längre, så lång att hon började bli rädd igen, men nu var hon rädd för hans skull och inte för sin egen. Hon fann hans väldiga axel med handen. ”Han var ingen sann riddare”, viskade hon.

Blodhunden kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt. Sansa backade några steg bakåt, men han fick tag i hennes arm. ”Nej”, morrade han åt henne, ”nej, lilla fågel, han var ingen sann riddare.”

Under resten av vägen in i staden sa Sandor Clegane inte ett ord. Han förde henne dit där vagnarna väntade, sa åt kusken att köra dem