ЛитагентLukeman Literary Managementa4f150fa-b5eb-11e4-9cc3-002590591ed2 Förutbestämd (Bok #4 i the Vampire Journals) 9781632913531

Morgan Rice

Förutbestämd (Bok #4 i the Vampire Journals)

Några ord om THE VAMPIRE JOURNALS

“Rice gör ett bra jobb med att dra dig in i historien från början, genom att använda en stor beskrivande kvalitet som överskrider endast målningen av omgivningen … .Bra skriftlig och en extremt snabb läsning.”

– Black Lagoon Reviews (angående Omvänd)

“En idealisk berättelse för unga läsare. Morgan Rice gjorde ett bra jobb med att skapa en intressant twist … Uppfriskande och unikt. Serien fokuserar på en flicka … en extraordinär tjej! … Lätt att läsa men extremt snabb … Klassad PG.”

– The Romance Reviews (angående Omvänd)

“Grabbed my attention from the beginning and did not let go…This story is an amazing adventure that is fast paced and action packed from the very beginning. There is not a dull moment to be found.”

“Fångade min uppmärksamhet från början och släppte inte taget … .Denna historia är ett fantastiskt äventyr med ett snabbt tempo och som är actionspäckad från allra första början. Det finns inte en tråkig stund att hitta.”

– Paranormal Romance Guild (angående Turned)

“Fylld med action, romantik, äventyr och spänning. Få tag på denna och bli förälskad på nytt.”

– vampirebooksite.com (angående Omvänd)

“En mycket bra handling och detta var verkligen den typ av bok du kommer att ha problem att lägga bort på natten. Slutet var en cliffhanger som var så spektakulär att du omedelbart vill köpa nästa bok, bara för att se vad som händer.”

– The Dallas Examiner (angående Älskad)

“En bok att konkurrera med TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES och en som kommer att få dig att vilja fortsätta läsa ända till sista sidan! Om du gillar äventyr, kärlek och vampyrer är denna bok något för dig!”

– Vampirebooksite.com (regarding Omvänd)

“Morgan Rice visar sig igen vara en mycket begåvad berättare … .Detta skulle tilltala en bred publik, däribland yngre fans av vampyr / fantasy-genren. Det slutade med en oväntad cliffhanger som lämnar dig chockad.”

– The Romance Reviews (angående Älskad)

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den storsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna med hittills elva böcker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre böcker, och den storslagna försäljningssuccén, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills sjutton böcker.

Morgans böcker finns både som ljudböcker och i tryck och har hittills översatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (och med översättningar till fler språk på väg).

OMVÄND (bok #1 av En vampyrs dagbok), ARENA ETT (bok #1 av Överlevnadstrilogin), HJÄLTARS VÄG (bok #1 av Trollkarlens ring) och DRAKARS GRYNING (bok #1 av Konungar och häxmästare), kan alla laddas ned gratis!

Morgan älskar att höra från sina läsare! Besök www.morganricebooks.com och skriv upp dig på maillistan, få en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. Håll kontakten på Facebook och Twitter!

Böcker av Morgan Rice

KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE

DRAKARNAS GRYNING (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/1)

DE TAPPRAS UPPKOMST (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/2)

TROLLKARLENS RING

HJÄLTARS VÄG (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/1)

KONUNGARS MARSCH (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/2)

/ DRAKARS ÖDE (Book 3)

EN KAMP OM ÄRA (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/4)

ÄRANS LÖFTE (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/5)

ETT TAPPERT ANFALL(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/6)

SVÄRDSRITEN (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/7)

VAPENGÅVAN(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/8)

BESVÄRJELSERNAS HIMMEL (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/9)

ETT HAV AV SKÖLDAR(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/10)

STÅLFURSTEN(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/11)

ELDENS RIKE(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/12)

DROTTNINGARS VÄLDE(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/13)

BRODERSEDEN (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/14)

DÖDLIGAS DRÖM (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/15)

RIDDARES DUST (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/16)

STRIDENS GÅVA (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/17)

ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ETT: SLAVJÄGARNA(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/1)

ARENA TVÅ(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/2)

THE VAMPIRE JOURNALS

OMVÄND (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/1)

ÄLSKAD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/2)

FÖRRÅDD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/3)

FÖRUTBESTÄMD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/4)

LÄNGTAN (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/5)

TROLOVAD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/6)

LOVAD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/7)

FUNNEN (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/8)

ÅTERUPPSTÅNDEN (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/9)

BEGÄR (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/10)

ÖDESBESTÄMD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/11)

Lyssna på THE VAMPIRE JOURNALS-serien i ljudboksformat!

Copyright © 2011 av Morgan Rice

Alla rättigheter förbehålls. Förutom vad som tillåts enligt the U.S. Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation reproduceras, distribueras eller överlåtas i någon form eller på något sätt, eller förvaras i någon databas eller informationssökningssystem, utan författarens medgivande.

Denna e-bok är endast ämnad för personlig njutning. Denna e-bok får inte vidaresäljas eller vidarebefordras till andra personer. Om du skulle vilja dela boken med någon, var snäll och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. OM du läser denna bok och inte har köpt den, eller om den inte var inköpt till dig, var vänlig och återlämna den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete.

Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter, är antingen en produkt av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Varje likhet med faktiska personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet

Jacket art ©iStock.com /© lamia-ell

FAKTA:

2009 hittades det första intakta liket av en förmodad vampyr, på den lilla ön Lazzaretto Nuovo i Venedigs lagun. Vampyren, en kvinna som dog av pesten under 1700-talet, hittades begravd med en tegelsten i munnen, vilket stödjer den medeltida tron att vampyrer låg bakom plågor som digerdöden.

FAKTA:

Venedig på 1700-talet var olik någon annan plats på jorden. Folk strömmade dit från hela världen för att delta i dess överdådiga fester och baler, och för att klä sig i avancerade kostymer och masker. Det var normalt för människor att gå på gatorna i full kostym. För första gången i historien fanns det inte längre ojämställdhet. Kvinnor, som tidigare hållits nere av myndigheten, kunde nu klä sig som män, och kunde därmed gå varhelst de ville …

“Min brud, min maka!

Fast döden sugit ut din andas honung,

Så har han intet mot din fägring mäktat

Än är du ej besegrad; skönhets fana

I purpur viftar på din mun, din kind…”

– William Shakespeare, Romeo och Julia

KAPITEL ETT

Assisi, Umbrien (Italien)

(1790)

Caitlin Paine vaknade långsamt, helt insvept i mörkret. Hon försökte öppna ögonen, för att få på var hon var, men det var inte till någon nytta. Hon försökte att flytta händerna och armarna, men det fungerade inte heller. Hon kände sig omfamnad, nedsänkt i en mjuk konsistens, och hon kunde inte komma på vad det var. Det var tungt och vägde ner på henne, och med varje ögonblick tycktes det bli tyngre.

She tried to breathe, but as she did, she realized her passageways were blocked.

Panicking, Caitlin tried to take a deep breath through her mouth, but when she did, she felt something get lodged deep in her throat. Its smell filled her nose, and she finally realized what it was: soil. She was immersed in soil, covering her face and eyes and nose, entering her mouth. She realized it was heavy because it was weighing down on her, getting heavier by the second, suffocating her.

Hon försökte andas men hon insåg snabbt att hennes luftvägar blockerades.

I panik försökte Caitlin ta ett djupt andetag genom munnen, men när hon gjorde det kände hon något fastna djupt i hennes hals. Dess doft fyllde hennes näsa och hon insåg vad det var: jord. Hon var nedsänkt i marken, som täckte hennes ansikte, ögon, näsa och mun. Hon insåg att det inte bara var tungt, utan också att det blev tyngre och tyngre, och kvävde henne.

Unable to breathe, unable to see, Caitlin entered into full-fledged panic. She tried to move her legs, her arms, but they, too, were weighed down. In a fit, she struggled for all she was worth, and finally managed to dislodge her arms just a bit; she eventually raised them up, higher and higher. Finally, she broke through the soil, and felt her hands make contact with the air. With a renewed strength, she flailed with all she had, frantically scraping and clawing the soil off of her.

Oförmögen att andas, oförmögen att se, fick Caitlin fullfjädrad panik. Hon försökte att flytta benen och armarna, men även de vägdes ner. I ett anfall kämpade hon för allt vad hon var värd och lyckades rubba armarna lite. Hon kunde så småningom höja dem, högre och högre. till slut bröt hon genom jorden och kände hennes händer få kontakt med luften. Med en förnyad styrka, viftade hon med allt hon hade, skrapande och grävandes frenetiskt på jordan ovan henne.

Caitlin lyckades äntligen sätta sig upp, medans jord hälldes över henne. Hon borstade bort smutsen som klamrade sig fast vid hennes ansikte och hennes ögonfransar, och fick ut det som fanns i hennes mun och näsa. Hon använde båda händerna, hysterisk, och till slut var det tillräckligt för att kunna andas igen.

Hyperventilerandes tog hon stora, djupa andetag, tacksam som aldrig förr för att kunna andas. När hon återfått sin andan började hon hosta och spotta ut smuts från hennes mun och näsa.

Caitlin öppnade ögonen, hennes ögonfransar satt fortfarande, men hon lyckades öppna dem tillräckligt för att se var hon var. Det var solnedgång. På landet. Hon låg nedsänkt i en hög av jord i en liten, lantlig kyrkogård. När hon tittade ut såg hon förskräckta ansikten på ett dussin ödmjuka bybor klädda i trasor och stirrandes ner på henne i fullkomlig chock. Bredvid henne stod en dödgrävare, en biffig man, distraherad av hans skottande. Han märkte fortfarande ingenting, inte ens när hon sträckte sig efter honom. Han lyfte ännu en hög av jord och kastade det åt hennes håll.

Innan Caitlin kunde reagera kom det nya spadtag av jord som träffade henne rakt i ansiktet och täckte hennes ögon och näsa igen. Hon slog bort det och satte sig upp rakare, vickandes på hennes ben ett försök att lyfta dem från den nya, tunga jorden.

Dödgrävaren märkte henne till slut. När han gick för att kasta ännu ett spadtag såg han henne och hoppade tillbaka. Skopan föll långsamt från hans händer och han tog flera steg tillbaka.

Ett skrik punkterad tystnaden. Det kom från en av byborna. Ett gällt skrik från en gammal, vidskeplig kvinna, som stirrade ner på vad som borde ha varit det färska liket av Caitlin, nu stiget från jorden. Hon skrek och skrek.

De övriga byborna delades i sina reaktioner. Några av dem vände och flydde, tävlandes för att komma undan. Andra bara täckte munnen med sina händer, alltför mållösa att säga något. Men några av de män som höll facklorna tycktes vackla mellan rädsla och ilska. De tog några tvekande steg mot Caitlin och hon kunde se på deras uttryck och på deras upphöjda gårdsredskap att de var redo att attackera.

Var är jag? undrade hon desperat. Vilka är dessa människor?

Trots att hon var så desorienterad som hon var, hade Caitlin fortfarande sinnesnärvaro att inse att hon var tvungen att agera snabbt.

Hon skrapade på högen av jord som höll hennes ben nere. Men marken var våt och tung, och det gick långsamt. Det fick henne att minnas en tid med sin bror Sam, på en strand någonstans, när han hade begravt henne upp till hennes huvud. Hon hade inte kunnat röra sig. Hon hade bett honom att befria henne, och han hade tvingat henne vänta i timmar.

Hon kände sig så hjälplös, så fångad, att hon trots sina försök att hålla tillbaka började gråta. Hon undrade var hennes vampyrstyrka hade tagit vägen. Var hon bara människa igen? Det kändes så. Dödlig. Svag. Precis som alla andra.

Hon kände sig plötsligt rädd. Mycket, mycket rädd.

"Någon, snälla, hjälp mig!" ropade Caitlin och försökte få ögonkontakt med någon av kvinnorna i publiken, hoppandes på ett sympatisk ansikte.

Men det fanns ingen. Istället fanns bara chock och rädsla.

Och ilska. En pöbel av män höll gårdsredskapen högt medan de kröp mot henne. Hon hade inte mycket tid.

Hon försökte vända sig direkt till dem.

"Snälla!" ropade Caitlin,"Det är inte som ni tror! Jag vill er inget illa. Snälla, skada mig inte! Hjälp mig härifrån!"

Men det verkade bara stärka dem.

"Döda vampyren" skrek en av byborna från mängden."Döda henne igen!"

Ropet möttes av ett entusiastiskt vrål. Folkmassan ville se henne död.

En av byborna, mindre rädd än de andra, en stor best till man, närmade sig henne. Han tittade ner på henne i ett känslokallt raseri, innan han lyfte sin yxa högt. Caitlin kunde se att han siktade rätt mot hennes ansikte.

"Du kommer att dö den här gången!" Skrek han, medan han förberedde sig.

Caitlin slöt ögonen, och från någonstans, djupt inne i henne, framkallade hon ett raseri. Det var en primal ilska, från någon del av henne som fortfarande existerade, och hon kände det stigande genom tårna, genom hennes kropp, och upp genom hennes överkropp. Hon brann med värme. Det var helt enkelt inte rättvist, att hon skulle dö så här, att hon skulle attackeras, att hon var så hjälplös. Hon hade inte gjort dem något. Det var inte rättvist ekade genom hennes huvud om och om igen, medans hennes raseri steg mot högre nivåer.

Bybon svingade hårt, med siktet rätt mot Caitlins ansikte, och plötsligt kände hon den explosion av styrka hon behövde. I ett drag, hoppade hon upp ur jorden och upp på hennes fötter, fångade yxan vid sitt trähandtag, i mitten av svinget..

Caitlin kunde höra en skräckslagen flämtning från folkmassan – uppskrämda tog de flera steg tillbaka. Fortfarande hållandes i yxskaftet flyttade hon blicken för att se att mannens ansiktsuttryck hade ändrats till ett av fullkomlig rädsla. Innan han kunde reagera ryckte hon yxan ur hans hand, lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt i bröstet. Han flög bakåt, genom luften, en bra tjugo fot, och han landade i mängden av byborna, och puttade omkull flera av dem i processen..

Caitlin lyfte yxan högt, tog flera snabba steg mot dem, och med de vildaste uttrycket hon kunde uppbåda, fräste.

Byborna, livrädd, lyfte sina händer mot deras ansikten och skrek. Några sprang mot skogen, och de som blev kvar kröp ihop.

Det var effekten Caitlin önskade. Hon hade skrämt dem precis tillräckligt för att lamslå dem. Hon släppte yxan och sprang förbi dem, genom fältet, och in i solnedgången.

Medan hon sprang väntade hon, hoppandes att hennes vampyrkrafter skulle komma tillbaka, att hennes vingar skulle växa, att hon skulle kunna helt enkelt lyfta och flyga långt härifrån.

Men hon var inte så lyckligt lottade. Av någon anledning hände det inte.

Har jag förlorat dem? undrade hon. Är jag bara människa igen?

Hon sprang med samma hastigheten som en vanlig människa, och kände ingenting i ryggen, inga vingar, oavsett hur mycket hon ville det. Var hon nu lika svag och försvarslös som alla andra?

Innan hon kunde ta reda på svaret hörde hon ett dån stiga bakom henne. Hon såg över hennes axel och såg pöbeln av byborna, som jagade efter henne. De skrek, bärandes facklor, gårdsredskap, klubbor och plockade upp stenar, medan de jagade henne.

Snälla Gud, bad hon. Låt denna mardröm ta slut. Bara länge nog för mig att ta reda på var jag är. För att bli stark igen.

Caitlin tittade ner och märkte vad hon hade på sig för första gången. Det var en lång, utarbetad svart klänning, vackert broderad, som gick från halsen ner till tårna. Den passade för en formell tillställning – som en begravning – men absolut inte för att springa i. Hennes ben var begränsade av den. Hon sträckte sig ner och slet sönder den ovanför knäna. Det hjälpte och hon sprang snabbare.

Men det var ändå inte tillräckligt snabbt. Hon kände sig trött snabbt och pöbeln bakom henne verkade ha oändlig energi. De närmade sig snabbt.

Hon kände plötsligt något vasst på baksidan av huvudet och hon vacklade från smärtan. Hon snubblade från slaget, och nådde upp och rörde platsen med handen. Hennes hand var täckt av blod. Hon hade träffats av en sten.

Hon såg flera stenar flyga förbi henne, vände sig om och såg att de kastade stenar mot henne. En annan träffade henne smärtsamt på korsryggen. Pöbeln var nu bara på 20 meters avstånd.

På avstånd såg hon en brant backe och på dess topp en enorm, medeltida kyrka och kloster. Hon satsade på det. Hon hoppades att om hon bara kunde ta sig dit kanske hon kunde finna en fristad från dessa människor.

Men när hon träffades igen, på axeln, av en annan sten, insåg hon att det inte skulle göra någon nytta. Kyrkan var för långt bort och hon höll på att förlora sin styrka och folkmassan började närma sig. Hon hade inget annat val än att vända och slåss. Ironiskt, tänkte hon. Efter allt hon gått igenom, efter alla strider mot vampyrer, efter att hon t.o.m. överlevt en resa tillbaka i tiden, skulle hon kunnda bli dödad av en dum folkmassa.

Caitlin stannade och vände sig mot pöbeln. Om hon skulle dö, skulle hon åtminstone göra det i en strid.

Medan hon stod där slöt hon ögonen och andades. Hon fokuserade och världen omkring henne stannade. Hon kände hennes nakna fötter i gräset, rotade i jorden, och sakta men säkert kände hon en primal styrka stiga upp och skölja över henne. Hon försökte att komma ihåg; att komma ihåg raseriet; att minnas hennes medfödda, primala styrka. En gång i tiden hade hon tränat och kämpat med en övermänsklig styrka. Hon försökte att komma tillbaka. Hon kände att någonstans, på något sätt, fanns det fortfarande djupt inne i henne.

När hon stod där tänkte hon på alla folkmassor i sitt liv, alla översittare, alla idioter. Hon tänkte på sin mor, som inte unnade henne även den minsta vänlighet; mindes översittarna som hade jagat henne och Jonah ner för gränden i New York. Hon tänkte på översittarna i ladan i Hudson Valley – Sams vänner. Och hon mindes Cains introduktion på Pollepel. Det verkade som att det alltid fanns översittare, översittare överallt. Att springa från dem hade aldrig gjort henne något gott. Som alltid skulle hon bara behöva stanna och slåss.

När hon tänkte på orättvisan i det hela, steg ilskan och strömmade genom henne. Den fördubblades och tredubblades, tills hon kände hennes vener svälla av det och kände hennes muskler snart brista.

I just det ögonblicket närmade sig pöbeln. En bybo lyfte klubbann och svingade mot huvudet. Med sin nyfunna makt duckade Caitlin precis i tid, böjde sig ner och kastade honom över axeln. Han flög flera meter i luften och landade på rygg i gräset.

En annan man lyfte en stor sten, redo att slå ner den i hennes huvudet; men hon nådde upp och tog tag i hans handled och vred den tillbaka. Han sjönk ner på knä, skrikandes.

En tredje bybo svängde mot henne med sin hacka, men hon var alltför snabb. Hon snurrade runt och tog den i mitten av svinget. Hon ryckte den ur hans händer, tog sats, och slog honom i huvudet.

Hackan, två meter lång, var precis vad hon behövde. Hon svingade den i en vid cirkel och slog ner alla inom räckhåll. På bara ett ögonblick hade hon skapat ett stort mellanrum mellan henne och byborna. Hon såg en bybo ta sats med en stor sten, beredd att kasta den på henne, och hon kastade hackan rätt på honom. Den träffade honom i handen och slog stenen ur den.

Caitlin sprang in i den lamslagna publiken, tog en fackla från handen av en gammal kvinna, och svingade den vilt. Hon lyckades tända eld på en del av det höga, torra gräs och det uppstod skrik när många av byborna rusade tillbaka i skräck. När väggen av eld blev tillräckligt stor kastade hon facklan rakt mot folkmassan. Den flög genom luften och landade på baksidan av en mans tunika och satte honom och personen bredvid honom i brand. folkmassan samlades snabbt runt dem för att släcka den.

Det tjänade Caitlins syfte. Byborna var äntligen distraherade nog för att ge henne det rum hon behövde för att ta sig därifrån. Hon var inte intresserad av att skada dem. Hon ville bara att de skulle lämna henne ifred. Hon behövde bara återfå sin energi och räkna ut var hon var.

Hon vände sig om och sprang tillbaka upp för kullen mot kyrkan. Hon kände en nyfunnen styrka och snabbhet, kände hur hon besteg kullen och visste att hon var påväg bort från dem. Hon hoppades bara att kyrkan skulle vara öppen och att de skulle släppa in henne.

När hon sprang upp för backen kännde hon gräset under hennes bara fötter, skymningen föll och hon såg flera facklor tändas på torget och längs med klostrets väggar. När hon kom närmare såg hon en nattvakt högt uppe på en balustrad. Han tittade ner på henne och rädsla sköljde över hans ansikte. Han höll en fackla över huvudet och skrek: "Vampyr! Vampyr!"

När han gjorde det började kyrkklockorna ringa.

Caitlin såg facklor på alla sidor omkring henne. Folk kom från alla riktningar, allt eftersom vakten skrek och klockorna ringde. Det var en häxjakt och alla verkade vara på väg direkt mot henne.

Caitlin ökade sin hastighet, så hårt att hennes revben gjorde ont. Kippandes efter andan nådde hon ekdörrarna till kyrkan precis i tid. Hon ryckte upp en av dem och smällde igen den bakom henne.

Inuti såg hon sig frenetiskt runt och såg en herdestav. Hon tog den och gled den över de dubbla dörrarna för att spärra dem.

Just som hon gjorde det hörde hon en enorm krasch vid dörren, som om dussintals händer bankade på den. Dörrarna skakade, men gav inte vika. staven höll åtminstone för nu.

Caitlin studerade snabbt rummet. Kyrkan var, tack och lov, tom. Den var enorm, dess välvda tak nådde tiotals meter upp. Det var en kall, tom plats med hundratals bänkar på ett marmorgolv; på andra sidan, ovanför altaret, hängde flera brinnande ljus.

Medan hon tittade kunde hon ha svurit att hon såg rörelse vid den bortre änden av rummet.

Bultandet växte mer intensivt och dörren började skaka. Caitlin agerade genast och sprang ner i gången, mot altaret. När hon nådde det såg hon att hon hade haft rätt: det fanns någon där.

Tyst på knä stod han där, med ryggen mot henne, en präst.

Caitlin undrade hur han kunde bortse från allt detta och ignorera hennes närvaro, hur han kunde vara så djupt nedsänkt i bön i en tid som denna. Hon hoppades att han inte skulle ge henne till folkmassan.

"Hallå?", Sa Caitlin.

Han vände sig inte om.

Caitlin skyndade över till andra sidan, med ansiktet mot honom. Han var en äldre man, med vitt hår, renrakad, och ljusblå ögon som verkade stirra ut i rymden när han knäböjde i bön. Han brydde sig inte om att titta upp på henne. Det var något annat som hon anade om honom. Även i sitt nuvarande tillstånd kunde hon se att det fanns något annat om honom. Hon visste att han var hennes typ. En vampyr.

Bultandet blev värre och ett av gångjärnen bröt och Caitlin tittade bakåt i skräck. Folkmassan verkade bestämd och hon visste inte var annars hon kunde gå.

"Hjälp mig, snälla!" manade Caitlin.

Han fortsatte sin bön i några ögonblick. Till slut, utan att titta på henne, sade han: "Hur kan de döda det som redan är dött?"

Träflisor flög från dörren.

"Snälla", uppmanade hon."Överlämna mig inte till dem."

Han reste sig långsamt, tyst och sammansatt, och pekade på altaret."Där inne", sade han."Bakom ridån. Det finns en lucka. Gå!"

Hon följde hans finger, men såg bara ett stort podium, som omfattas av ett sidentyg. Hon sprang fram till det, drog bort duken, och såg luckan. Hon öppnade den, och klämde sig in i det lilla utrymmet.

Instängd tittade hon ut genom den lilla sprickan. Hon såg prästen skynda sig över till en sidodörr, och sparka den öppna med överraskande kraft.

Just som han gjorde det gav de främre dörrarna vika för folkmassan och de kom rusandes ned för gången.

Caitlin drog snabbt tillbaka gardinen hela vägen. Hon hoppades att de inte hade upptäckt henne. Hon såg genom en spricka i träet, och såg precis tillräckligt för att se folkmassan skynda sig ner i gången, till synes rätt mot henne.

"Det hållet!" Skrek prästen."Vampyren flydde åt det hållet!"

Han påpekade mot sidodörren och folkmassan rusade förbi honom och tillbaka in i natten.

Efter några sekunder hade den stora massan av folk lämnat kyrkan och alla var äntligen tyst.

Prästen stängde dörren och låste den bakom dem.

Hon kunde höra hans fotspår, gående mot henne, och Caitlin skakade av rädsla och med kallt, men öppnade långsamt luckan.

Han drog tillbaka gardinen och såg ner på henne.

Han sträckte ut en varsam hand.

"Caitlin", sa han och log."Vi har väntat en mycket lång tid på dig."

KAPITEL TVÅ

Rom, 1790

Kyle stod i mörkret och andades tungt. Det fanns få saker som han hatade mer än trånga utrymmen, och när han sträckte ut handen i mörkret och kände stenen som omslutöt honom, började han svettas. Instängd. Ingenting var värre för honom.

Han nådde tillbaka och slog ett hål rakt igenom stenen. Den splittrades i bitar, och han avskärmade blicken från dagsljuset.

Om Kyle hatade något mer än att bli instängd var det att bli bländad av dagsljus, i synnerhet utan hans hudskydd på. Han hoppade snabbt genom spillrorna och tog skydd bakom en mur.

Kyle andades djupt och övervakade sin omgivning, desorienterad, medan han torkade dammet ur ögonen. Detta var vad han hatade med tidsresor: han visste aldrig exakt var han skulle dyka upp. Han hade inte försökt sig på det på århundraden, och han skulle inte ha gjort det nu heller om det inte vore för den där taggen i hans sida, Caitlin.

Det hade inte tagit lång tid efter att hon hade lämnat New York för Kyle att inse att hans krig endast var delvis vunnet. Med henne fortfarande på fri fot, sökandes efter skölden, insåg han att han aldrig skulle kunna vila. Han hade varit på kanten till att vinna kriget, att förslava hela mänskligheten, att bli den enväldiga ledaren för vampyrerna. Men hon, denna patetiska lilla flickan, stoppade honom. Så länge skölden fanns där ute, kunde han inte få absolut makt. Han hade inget annat val än att spåra henne och döda henne. Och om det innebar att gå tillbaka i tiden, då var det vad han skulle göra.

Andandes tungt tog Kyle snabbt fram hudskydd och lindade hans armar, hals och bröst. Han såg sig omkring och insåg att han var i ett mausoleum. Det såg Romerskt ut, från sina markeringar. Rom.

Han hade inte varit här på livstider. Han hade rört upp för mycket damm genom att krossa marmorn, och sedimentet hängde tätt i dagsljus, vilket gjorde det svårt att avgöra. Han tog ett djupt andetag, förberedde sig, och gick ut.

Han hade rätt: det var Rom. Han blickade ut, såg de italienska cypresserna, och visste att han inte kunde vara någon annanstans. Han insåg att han stod på toppen av det romerska forumet, dess gröna gräs, dess kullar och dalar och vittrande monument utsträckta framför honom i en svag lutning. Det förde tillbaka minnen. Han hade dödat många människor här, när det var i bruk, och han hade nästan dödats här en gång själv. Han log vid tanken på det. Det var hans typ av plats.

Och det var det perfekta stället att landa. Pantheon var inte långt borta, och inom några minuter, kunde han vara infför domarna av den romerska storrådet, dess mest kraftfulla samling, och ha alla svar han behövde. Han skulle snart veta var Caitlin var, och om allt gick bra, ha deras tillåtelse att döda henne.

Inte för att han behövde det. Det var bara artighet, vampyretikett, en tusen-årig tradition. Man sökte alltid tillstånd för att döda i någon annans territorium.

Men om de vägrade, skulle han knappast backa. Det kan göra livet svårt, men han skulle döda alla som stod i hans väg.

Kyle andades djupt i den romerska luften, och han kände sig hemma. Det hade varit alltför länge sedan han hade varit tillbaka. Han hade blivit alldeles för fixerade vid att vara i New York, i vampyr politik, i en modern tid och plats. Detta var mer hans stil. Han kunde se hästarna i fjärran, grusvägarna, och gissade att han var troligen på sjuttonhundratalet. Perfekt. Rom var stadslikt, men fortfarande naivt, och de hade fortfarande 200 år att ta igen.

Kyle hejdade sig och såg han att han hade överlevt resan tillbaka i tiden ganska väl. I andra resor, hade han tagit betydligt mer stryk, behövt mer återhämtningstid. Men inte den här gången. Han kände sig starkare än han någonsin gjort, redo att gå. Han kände att hans vingar skulle gro direkt, att han kunde flyga direkt till Pantheon, om han ville, och satte sin plan i verket.

Men han var inte helt klar. Han hade inte haft en semester på en lång tid, och det kändes bra att vara tillbaka. Han ville utforska lite, för att se och komma ihåg hur det hade varit att vara här.

Kyle fortsatte ner för backen med sin otroliga snabbhet och på ingen tid alls, var han ur forumet och på de livliga, trånga gatorna i Rom.

Han förundrade sig över att även 200 år tidigare var Rom fortfarande lika trångt som det bara kunde vara.

Kyle saktade hans takt allt som han smälte in i folkmassan och gick tillsammans med dem. Det var en otrolig mängd människor. Den breda gatan, fortfarande tillverkad av jord, samlade tusentals människor, skyndandes i alla riktningar. Där fanns också hästar i alla former och storlekar, tillsammans med hästdragna kärror och vagnar. Gatorna stank av kroppslukt och hästgödsel. Det började nu att komma tillbaka till Kyle, bristen på rörmokeri, bristen på bad – stanken av gamla tider. Det gjorde honom sjuk.

Kyle kände sig puttad i alla riktningar, allt som folkmassan växte och växte, människor av alla raser och klasser hastade fram och tillbaka. Han förundrades över de primitiva skyltfönstrena där det såldes gammaldags italienska hattar. Han förundrades över de små pojkarna, klädda i trasor, som sprang fram till honom och höll ut bitar av frukt för att sälja. Vissa saker förändras aldrig.

Kyle gick in i en smal, sjaskig gränd, som han mindes väl, i hopp om att den fortfarande var som den en gång varit. Han var glad över att finna att den var det: framför honom stod ett tiotal prostituerade, lutade mot väggarna, ropandes till honom när han gick förbi.

Kyle log brett.

När han närmade sig en av dem, en stor, fyllig kvinna med färgat, rött hår och för mycket smink, nådde hon upp och smekte hans ansikte med handen.

"Hej där, grabben", sade hon,"intresserad av en trevlig stund? Hur mycket har du?"

Kyle log, lade armen om henne och förde henne ned i en annan gränd.

Hon följde gladeligen.

Så snart de svängde runt hörnet, sade hon,"Du svarade inte på min fråga. Hur mycket har du-"

Det var en fråga som hon skulle fråga klart.

Innan hon kunde tala färdigt, hade Kyle redan sjunkit tänderna djupt in i hennes hals.

Hon försökte skrika, men han täckte hennes mun med sin fria hand och drog henne närmare och fortsatte att dricka och dricka. Han kände blod rusa genom hans ådror, och kände sig upprymd. Han hade blivit uttorkad, utsvulten. Tidsresan hade utmattat honom, och detta var precis vad han behövde för att återställa hans energi.

När han kände hennes kropp tappa greppet, sög han mer och mer, och drack mer än han kunde tänkas behöva. När han äntligen var helt mättad, lät han hennes slappa kropp falla till marken.

När han vände sig om och beredda sig på att gå iväg närmade sig en stor, orakad man, som saknade en tand. Han drog en dolk ur sitt bälte.

Mannen tittade ner på den döda kvinnan, sedan upp på Kyle, och grimaserade.

"Det var min egendom", sa mannen."Bäst att du kan betala för det där."

Mannen tog två steg mot Kyle, och kastade sig mot honom med dolken.

Kyle, med sina blixtsnabba reflexer, undvek enkelt, tog mannens handled och drog tillbaka den i och bröt armen på mitten. Mannen skrek, men innan han kunde avsluta, ryckte Kyle dolken från hans händer och i samma rörelse skar han halsen av mannen. Han lät den döda kroppen falla till gatan.

Kyle tittade ner på dolken, en konstig liten sak med ett elfenbenshandtag, och nickade. Den var inte så dålig. Han stoppade den i hans bälte och torkade blodet ur munnen med baksidan av handen. Han andades djupt, och äntligen nöjd, gick han ner för gränden och tillbaka ut på gatan.

Åh, hur han hade saknat Rom.

KAPITEL TRE

Caitlin gick med prästen ner för gången i kyrkan, medan han avslutade att spärra ytterdörren och stängde av alla andra ingångar. Solen hade gått ner, och han tände facklor medan han gick och belyste det stora rummet.

Caitlin tittade upp och märkt alla de stora korsen, och undrade varför hon kände sig så lugn här. Borde inte vampyrer vara rädda för kyrkor? För kors? Hon mindes den Vita Klanen hemma i New Yorks kloster, och korsen som hade täckt väggarna. Caleb hade berättat för henne att vissa vampyrraser välkomnade kyrkor. Han hade inlett i en lång monolog om historien om vampyrer och dess förhållande till kristendomen, men hon hade inte lyssnat noga på den tiden, då hon var alldeles för förälskad i honom. Nu önskade hon att hon hade gjort det.

Vampyrprästen ledde Caitlin genom en sidodörr, och Caitlin blev mött av en stentrappa. De gick ner en välvd, medeltida passage, och han fortsatte att tända facklor medan han gick.

"Jag tror inte att de kommer tillbaka", sade han, och låste en annan ingång de passerat."De kommer att kamma landsbygden efter dig, och när de inte hittar dig, gå tillbaka till sina hem. Det är vad de alltid gör."

Caitlin kände sig säker här, och hon var så tacksam för den här mannens hjälp. Hon undrade varför han hade hjälpt henne, varför han hade satt sitt liv på spel för henne.

"Eftersom jag är din sort", sade han och vände och såg rätt på henne, hans genomträngande blå ögon stirrande genom henne.

Caitlin glömde alltid hur lätt vampyrer kunde läsa varandras tankar. Men för ett ögonblick hade hon glömt att han var en av hennes sort.

"Inte alla av oss är rädda kyrkor", sade han, som svar på hennes tankar igen."Du vet att vår ras är splittrad. Vår typ – den välvilliga typ – behöver kyrkor. Vi trivs i dem."

När de vände ned mote en annan korridor, ned en annan liten trappa, undrade Caitlin vart han ledde dem. Så många frågor rusade genom hennes huvud, att hon inte visste vad hon skulle fråga honom först.

"Var är jag?" Frågade hon, och insåg samtidigt att det var det första hon sagt till honom sedan de träffats. Alla hennes frågor strömmade ut i en kapplöpning."Vilket land är jag i? Vilket år är det?"

Han log medan de gick, ålderslinjer samlandes i hans ansikte. Han var en kort, bräcklig man, med vitt hår, renrakad och ett gammalt ansikte. Han bar de genomarbetade plaggen av en präst, och även för en vampyr såg han mycket gammal ut. Hon undrade hur många århundraden han hade varit på denna jord. Hon kände vänlighet och värme utstråla från honom, och kände sig lugn runt honom.

"Så många frågor", sa han till slut med ett leende."Jag förstår. Det är en hel del för dig. Till att börja med är du i Umbrien. I den lilla staden Assisi."

Hon plågade hennes hjärna, försöker räkna ut var det var.

"Italien?" Frågade hon.

"I framtiden, ja, kommer detta område att vara en del av ett land som heter Italien", sade han,"men inte nu. Vi är fortfarande oberoende. Kom ihåg att" han log,"du är inte längre på 2000-talet, som du kanske har gissat från kläderna och beteendet hos dessa bybor."

"Vilket år är det?" frågade Caitlin tyst, nästan rädd för att veta svaret. Hennes hjärta började att slå snabbare.

"Du befinner dig på 1700-talet", svarade han."För att vara mer exakt: det är 1790."

1790. Assisi. Umbrien. Italien.

Tanken på det överväldigade henne. Det hela kändes overkligt, som om hon var i en dröm. Hon kunde knappt tro att det verkligen hände, att hon faktiskt var här, i denna tid och denna plats. Tidsresor fungerade verkligen.

Hon kände sig också lite lättad: av alla tider och platser som hon kunde ha landat, lät inte Italien år 1790 alltför dåligt. Det var inte som att landa i förhistorisk tid.

"Varför försökte de där människorna döda mig? Och vem är du?"

"Trots alla våra framsteg, är detta fortfarande en ganska primitiv och vidskepliga tid", sade han."Även i denna tid av lyx och dekadens, finns det, tyvärr, fortfarande massor av ofrälse som har mycket rädsla för oss.

"Du förstår, den lilla bergsbyn Assisi har alltid varit ett starkt fäste för vår typ. Det besöks av många vampyrer, och alltid har gjort det. Vår typ av vampyr livnärar sig bara på boskap. Ändå börjar byborna lägga märke till oss med tiden.

"Ibland kommer de att upptäcka en av oss. Och när de gör det, blir situationen ohållbar. Så då och då, låter vi dem begrava oss. Vi låter dem gå igenom sina fåniga små mänskliga ritualer, och låter dem känna sig som om de har blivit bli av med oss. Och när de inte är ute, kan vi helt enkelt stiga igen och gå tillbaka till våra liv.

"Men ibland, stiger en vampyr tillbaka för tidigt, eller ses stiga tillbaka, och då kommer pöbeln. Det kommer att blåsa över. Det gör alltid det. Det ger oönskad uppmärksamhet till vår typ, men bara tillfälligt."

"Jag är ledsen", sade Caitlin och kände sig dålig.

"Oroa dig inte", sade han,"Det här var din första tidsresa. Du kan inte kontrollera det. Det tar lite tid att vänja sig. Även de bästa av oss inte kan styra landningen så väl. Det är alltid svårt att säga exakt när eller var vi kommer att hamna. Du gjorde bra ifrån dig", sade han medan han försiktigt placerade en hand på hennes handled.

De gick ner för en annan korridor, en med låga välvda tak.

"Dessutom gjorde du inte så illa ifrån dig", tillade han."Du visste iallafall nog för att ta dig hit."

Caitlin mindes att hon sett kyrkan medan hon sprang genom fältet.

"Men det verkade bara som en logisk plats att gå till", svarade hon."Det var den första byggnaden jag såg, och det verkade som en fästning."

Han log och skakade på huvudet."Det finns inget sådant som slump i vampyrvärlden", sade han."Allt är förutbestämd. En byggnad som verkar säker för dig kan verka osäker för någon annan. Nej, du valde denna plats av en anledning. En mycket speciell anledning. Och du blev ledd till mig."

"Men du är en präst."

Han skakade på huvudet en aning."Du är fortfarande mycket ung, och du har fortfarande mycket att lära. Vi har vår egen religion, vår egen tro. Det är inte mycket som skiljer sig från kyrkan. Man kan vara en vampyr och fortfarande ha ett religiöst liv. Speciellt vår typ av vampyr", sade han."Jag hjälper även människorna i deras dagliga andliga liv. När allt kommer omkring, har jag nytta och visdom av tusentals år på den här planeten – till skillnad från mänskliga präster. Lyckligtvis behöver människorna inte vet att jag inte är en av dem. Så vitt de vet, är jag den lokala prästen, och har alltid varit det."

Caitlins huvud snurrade när hon försökte pussla allt. Bilden av en vampyrpräst verkade bara så paradoxal för henne. Idén om en religion för vampyrer, att det utfördes inom kyrkan … det hela verkade så konstigt.

Även om allt detta var fascinerande var vad hon egentligen ville veta inte om vampyrer, eller kyrkor eller religion. Hon ville veta om Caleb. Hade han överlevt resan? Var han vid liv? Var var han?

Och hon ville desperat veta om deras barn. Var hon fortfarande gravid? Hade barnet överlevt?

Hon tänkte hårt på dessa frågor och hoppades att prästen skulle märka dem och svara henne.

Men det gjorde han inte.

Hon visste att han hade hört hennes tankar, och valde att inte svara. Han tvingade henne att ställa frågorna högt. Och, som han säkert visste, var de frågor som hon var rädd för att ställa.

"Och hur är det med Caleb?" Frågade hon till slut med skakig röst. Hon var för nervös för att fråga om sitt barn.

Hon såg på honom och såg hans leende blekna, och den minsta ryckningen syntes i hans ansikte.

Hennes hjärta sjönk.

Snälla, tänkte hon. Snälla ge mig inte dåliga nyheter.

"Vissa saker kommer du behöva ta reda på själv", sade han långsamt."Vissa saker är jag inte ämnad att berätta. Det är en resa som du måste göra själv. Du, och endast du."

"Men är han här?" Frågade hon hoppfullt."Klarade han sig?"

Prästen, som gick bredvid henne, knep ihop sina läppar. Han lät hennes frågor hänga i luften, obesvarade, för vad som kändes som en evighet.

Till slut stannade de framför en annan trappa, och han vände sig om och såg på henne."Jag önskar att jag kunde berätta mer", sade han."Det gör jag verkligen."

Han vände sig, lyfte facklan, och ledde vägen ner för en annan liten trappa.

De gick in i en lång, välvd korridor, taken förgyllda och utförligt utformade. De var helt täckt med fresker, ljust utformade, och mellan dem var bågar, kantade med guld. Taket lyste.

likaså gjorde golvet. Det var en vacker, rosa marmor, och såg nyligen rengjort ut. Denna underjordiska våning i kyrkan var underbar och såg ut som en gammal skattkammare.

"Wow," hörde Caitlin sig själv säga högt."Vad är det här för ställe?"

"Det är en plats för mirakel. Du befinner dig i Franciskus av Assisis kyrka. Detta är också hans viloplats. Det är en mycket helig plats i vår religion. Folk – både människor och vampyrer – gör pilgrimsfärder hit, från tusentals mil härifrån, bara för att vara i det här läget. Francis var djurens helgon, och han var också alla levande varelser utanför den mänskliga rasens helgon – inklusive vår sort. Det sägs att mirakel sker här. Vi skyddas här av hans energi.

"Du landade inte här av en slump", fortsatte han."Denna plats är en portal för dig. Det är en språngbräda för dig att börja din resa; din pilgrimsfärd."

Han vände sig om och såg på henne.

"Vad du fortfarande inte ser", sade han,"är att du är på en resa. Och några pilgrimsfärder ta år, och många, många mil."

Caitlin tänkte. Allt var överväldigande för henne. Hon ville inte vara med på en resa. Hon ville vara hemma, med Caleb, trygg och säker, på 2000-talet, med hela den här mardrömmen bakom henne. Hon var trött på att resa, att alltid vara på flykt, att alltid söka. Hon ville bara ha ett normalt liv igen, livet av en tonårsflicka.

Men hon hejdade sig från sina tankar. Det var inte bra, visste hon. Saker har förändrats – permanent – och de skulle aldrig bli desamma igen. Hon påminde sig att förändring var det nya normala. Hon var inte längre samma gamla, vanliga, mänskliga Caitlin. Hon var äldre nu. Visare. Och vare sig hon gillade det eller inte, var hon på ett särskilt uppdrag. Hon var bara tvungen att acceptera det.

"Men vad är min pilgrimsfärd?" Frågade Caitlin. "Vad är min destination? Vart exakt är det jag är på väg?"

Han ledde henne till slutet av den sista korridoren, och de stannade framför en stor, utarbetad grav.

Caitlin kunde känna energin kommer ut ur graven, och hon visste genast att detta var sankt Francis grav. Hon kände sig återhämtad bara av att stå nära den, kände sig starkare, som om hon var sig själv igen. Hon undrade igen om hon hade kommit tillbaka som en människa eller som en vampyr. Hon saknade verkligen hennes krafter.

"Ja, du är fortfarande en vampyr", sade han. "Oroa dig inte. Det tar bara tid för dig att bli dig själv igen."

Hon blev generad att hon återigen glömt att skydda sina tankar, men hon kände sig lättade av hans ord.

"Du är en mycket speciell person, Caitlin", sade han. "Vår ras behöver dig. Utan dig skulle jag även gå så långt som att säga att hela vår ras, och hela mänskligheten, kommer att vara på gränsen till utrotning. Vi behöver dig. Vi behöver din hjälp."

"Men vad är det meningen jag ska göra?" Frågade hon.

"Du måste hitta skölden", sade han. "Och för att hitta skölden, måste du hitta din far. Han, och bara han, håller den. Och för att hitta honom, måste du hitta din klan. Din sanna klan."

"Men jag har ingen aning om var jag ska börja", sade hon. "Jag vet inte ens varför jag är på denna plats och tid. Varför Italien? Varför 1790?"

"Svaren på dessa frågor kommer du att behöva ta reda på själv. Men jag kan försäkra dig om att du har mycket speciella skäl för att vara tillbaka i detta liv. Särskilda människor att se, åtgärder att uppfylla. Och att denna plats och tid kommer att leda dig till skölden."

Caitlin tänkte.

"Men jag har ingen aning om var min far är. Jag har ingen aning om var jag ska börja."

Han vände sig till henne och log."Men du," svarade han. "Det är ditt problem. Du litar inte på dina instinkter. Du måste lära dig att söka djupt inom dig själv. Prova nu. Blunda, andas djupt."

Caitlin gjorde som han sa.

"Fråga dig själv: vart behöver jag gå nu?"

Caitlin gjorde det och pinade hennes hjärna. Ingenting hände.

"Lyssna på ljudet av din andning. Låt ditt sinne lugnas."

När Caitlin gjorde det, och hon verkligen var fokuserad och avslappnad, började bilder synas i hennes sinne. Hon öppnade äntligen ögonen och såg på honom.

"Jag ser två ställen", sade hon. "Florens och Venedig."

"Ja", sade han. "Mycket bra."

"Men jag är förvirrad. Vart vänder jag mig?"

"Det finns inga felaktiga val i en resa. Varje bana leder oss bara till en annan plats. Valet är ditt. Du har ett mycket starkt öde, men du har också fri vilja. Du kan välja varje steg. Nu, till exempel, står du inför ett viktigt val. I Florens, kommer du att uppfylla dina skyldigheter, närma dig skölden. Det är vad som behövs av dig. Men i Venedig, kommer du att avklara dina hjärtefrågor. Du måste välja mellan ditt uppdrag och ditt hjärta."

Caitlins hjärta skjöt i höjden.

Frågor om hjärtat. Betydde detta att Caleb var i Venedig?

Hon kände hennes hjärta dras till Venedig. Men intellektuellt, visste hon att Florens var där hon borde vara för att göra vad som förväntades av henne.

Hon kände sig redan osäker.

"Du är en vuxen kvinna nu", sade han. "Valet är ditt att göra. Men om du följer ditt hjärta, kommer det att finnas hjärtesorg", varnade han. "Hjärtats väg är aldrig enkel. Och aldrig förväntad."

"Jag känner mig så förvirrad", sade hon.

"Vi arbetar som bäst i drömmarna", sade han. "Det finns ett kloster här intill, och du kan sova här i natt, vila, och besluta dig imorgon. Då kommer du att ha återhämtat dig helt."

"Tack", sade hon, och nådde ut för ta hans hand.

Han vände sig för att gå, och när han gjorde det, dunkade hennes hjärta. Det fanns ytterligare en fråga som hon behövde fråga honom om, det viktigaste av allt. Men en del av henne var alltför rädd för att ställa den. Hon darrade. Hon öppnade munnen för att tala, men inget kom ut.

Han gick ner i korridoren, på väg att vända sig bort, när hon slutligen samlade mod nog.

"Vänta!" Skrek hon. Sedan sade hon mjukare, "Snälla, jag har en fråga."

Han stannade, men höll ryggen mot henne. Märkligt nog, vände han sig inte om, som om han kände vad hon var på väg att fråga.

"Mitt barn", sade hon, i en mjuk, darrande röst. "Är han … hon … klaraade det sig? Klarade det resan? Är jag fortfarande gravid?"

Han vände sig långsamt mot henne. Sedan sänkte han blicken.

"Jag är ledsen," sade han till slut, så tyst att hon inte var säker på om hon hörde det. "Du har rest tillbaka i tiden. Barn kan bara gå framåt. Ditt barn lever, men inte i denna tid. Endast i framtiden."

"Men …" började hon, darrande, "Jag trodde vampyrer bara kunde resa tillbaka i tiden, inte framåt."

"Det är sant", sade han. "Jag är rädd att ditt barn lever i en tid och plats utan dig." Han sänkte blicken igen. "Jag är så ledsen", tillade han.

Med dessa sista ord, vände han sig och gick.

Och Caitlin kände sig som om en dolk hade borrats in i hennes hjärta.

KAPITEL FYRA

Caitlin satt i det kala rummet i Francisklostret och tittade ut genom det öppna fönstret, ut i natten. Hon hade äntligen slutat gråta. Det hade varit timmar sedan hon lämnat prästen, efter hon hört nyheten om hennes förlorade barn. Hon hade inte kunnat stoppa tårarna, eller sluta tänka på det liv hon skulle ha lett. Det var alltför smärtsamt.

Men efter många timmar, hade hon gråtit ut, och nu var allt som var kvar torkade tårar på kinderna. Hon tittade ut genom fönstret och försökte distrahera sig själv, och andades djupt.

Umbriens landsbygd bredde ut sig framför henne, och från denna utsiktspunkt, högt uppe på en kulle, kunde hon se de böljande kullarna i Assisi. Det var fullmåne, och tillräckligt med ljus för henne att se att detta verkligen var en vacker landsbygd. Hon såg små stugor utspridda över landskapet, rök stigande ur skorstenarna, och hon kunde redan känna att detta var en tystare, mer avslappnad tid i historien.

Caitlin vände sig och kollade runt hennes lilla rum, endast upplyst av månsken och ett litet ljus brinnandes på en väggskans. Det var helt gjort i sten, med endast en enkel bädd i hörnet. Hon förundrades över hur det tycktes vara hennes öde att alltid hamna i ett kloster. Denna plats kunde inte vara mer annorlunda än Pollepel, men på samma gång, påminde det lilla medeltida rummet henne om rummet hon hade haft där. Det var avsett för introspektion.

Caitlin undersökte det släta stengolvet och såg, nära fönstret, två små avtryck, några centimeter isär, i form av ett knä. Hon undrade hur många nunnor hade bett här, knäböjda framför fönstret. Detta rum hade förmodligen sett hundratals år av användning.

Caitlin gick över till den lilla sängen och lade sig ner. Det var bara en stenhäll, egentligen, med den minsta bit av halm. Hon försökte göra sig bekväm och rullade över på sidan – och då kände hon något. Hon nådde över och drog ut det och insåg med glädje vad det var: hennes journal.

Hon höll upp den, så glad att ha den vid hennes sida. Hennes gamla pålitliga vän, det verkade vara det enda som hade överlevt resan tillbaka. Att hålla den, denna verkliga, konkreta sak, fick henne att inse att detta inte var en dröm. Hon var verkligen här. Allt hade verkligen hänt.

En modern penna gled ur sidorna och landade på hennes knä. Hon höll upp och undersökte den och tänkte.

Ja, bestämde hon sig. Det var precis vad hon behövde göra. Att skriva. För att bearbeta. Allt hade hänt så fort, hon hade knappt haft tid att återfår andan. Hon behövde återuppleva allt i hennes huvud, behövde tänka tillbaka, behövde komma ihåg. Hur hade hon kommit hit? Vad hade hänt? Vart skulle hon?

Hon var inte säker på om hon visste svaren själv längre. Men genom att skriva, hoppades hon att hon kunde minnas.

Caitlin vände de sköra sidorna över tills hon hittade en tom sida. Hon satte sig upp och lutade sig mot väggen, med ett böjt knä mot bröstet och började skriva.

*

Hur hamnade jag här? I Assisi? I Italien? 1790? Å ena sidan, känns det inte som länge sedan som jag var på 2000-talet, i New York, och levde ett normalt tonårsliv. Å andra sidan känns det som en evighet… Hur började det?

Jag minns, först, hungerkvalen. Hur jag inte förstod vad de var. Jona. Carnegie Hall. Första gången jag livnärade mig. Min oförklarliga förvandling till en vampyr. Halvblod var vad de kallade mig. Jag hade känt mig som om jag hade velat dö. Allt jag någonsin ville var att vara som alla andra.

Sedan var det Caleb. Han räddade mig från den onda klanen. Hans klan i klostrena. Men de kastade ut mig, eftersom relationer mellan människa och vampyr var förbjudet. Jag var själv igen, det vill säga fram till att Caleb räddade mig igen.

Mitt sökande efter min far, efter det mytiska svärdet som kunde rädda mänskligheten från ett vampyrkrig, ledde Caleb och mig överallt, från en historisk plats till en annan. Vi hittade svärdet, men det togs ifrån oss. Som alltid, väntade Kyle för att förstöra saker.

Men inte innan jag hade tid att inse vad jag höll på att bli. Och inte förrän Caleb och jag hade tid att hitta varandra. Efter att de stal svärdet, efter att de högg mig, eftersom jag var döende, ändrade han mig och räddade mig än en gång.

Men det blev inte som jag hade tänkt. Jag såg Caleb med hans ex-fru, Sera, och jag föreställde mig det värsta. Jag hade fel, men det var för sent. Han flydde, långt ifrån mig, mot fara. På Pollepel återhämtade jag mig och tränade, och fick nya vänner – vampyrer – närmare vänner än jag någonsin hade haft. Speciellt Polly. Och Blake – så mystiskt, så vacker. Han stal nästan mitt hjärta. Men jag kom till mina sinnen precis i tid. Jag fick reda å att jag var gravid, och jag insåg att jag var tvungen att hitta och rädda Caleb från vampyrkriget.

Jag gav mig av för att rädda Caleb, men det var för sent. Min egen bror Sam, lurade oss. Han förrådde mig, fick mig att tro att han var någon annan. Det var på grund av honom som jag trodde att Caleb var någon annan, och jag dödade honom, min kärlek. Med svärdet. Med mina egna händer. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv.

Men jag tog Caleb tillbaka till Pollepel. Jag försökte återuppliva honom, för att få honom tillbaka, om det fanns något sätt. Jag hade sagt till Aiden att jag skulle göra vad som helst, offra vad som helst. Jag frågade honom om han kunde skicka oss tillbaka i tiden.

Aiden hade varnat mig att det inte skulle fungera. Och att om det gjorde det, kanske vi inte skulle vara tillsammans. Men jag hade insisterat. Jag var tvungen.

Och nu, här är jag. Ensam. På en främmande plats och tid. Mitt barn är borta. Och kanske är till och med Caleb borta.

Gjorde jag ett misstag med att komma tillbaka?

Jag vet att jag måste hitta min far, för att hitta skölden. Men utan Caleb vid min sida, vet jag inte om jag kommer att ha styrkan att gå vidare.

Jag känner mig så förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra härnäst.

Snälla Gud, hjälp mig …

*

När solen steg som en stor boll över horisonten, sprang Caitlin genom gatorna i New York. Det var apokalypsen. Bilar var välta, kroppar låg utspridda, och det fanns förödelse överallt. Hon sprang och sprang, ned vägar som aldrig tycktes ta slut.

När hon sprang, verkade världen snurra runt sin axel; och när den gjorde det tycktes byggnaderna försvinna. Landskapet förändrades, gatorna förvandlas till grusvägar, betongen förvandlas till böljande kullar. Hon kände sig som on hon sprang tillbaka i tiden, från en modern tid till ett annat århundrade. Hon kände att om hon bara sprang snabbare, kunde hon hitta sin far, hennes sanna far, någonstans vid horisonten.

Hon sprang genom små byar på landet, och såg även dessa bleknat bort.

Snart var allt som var kvar ett fält av vita blommor. När hon gick genom dem var hon glad över att se att han var där, väntande vid horisonten. Hennes far.

Som alltid syntes endast hans siluett mot solen, men den här gången kändes han närmare än vanligt. Den här gången, kunde hon se hans ansikte, hans anisktsuttryck. Han log, väntandes på henne, med armarna utsträckta för en kram.

Hon nådde honom. Hon omfamnade honom, och han kramade henne hårt medan han höll henne i sin muskulösa famn.

"Caitlin", sade han, hans röst full av kärlek. "Vet du hur nära du är? Vet du hur mycket jag älskar dig?"

Innan hon kunde svara, såg hon något vid sidan och såg att Caleb stod på andra sidan av fältet. Han höll ut handen mot henne.

Hon tog flera steg mot honom, men stannade och vände sig mot sin far.

Också han höll ut en hand.

"Hitta mig i Florens," sade hennes far.

Hon vände sig till Caleb.

"Hitta mig i Venedig", sade Caleb.

Hon såg fram och tillbaka mellan de två, osäker över vilken väg att gå.

*

Caitlin vaknade med ett ryck, och satte sig upprätt i sängen.

Hon såg sig omkring det lilla rummet, desorienterad.

Till slut insåg hon att det var en dröm.

Solen steg, och hon gick fram till fönstret och såg ut. Assisi i det tidiga morgonljuset var så stilla, så vackert. Alla var fortfarande inomhus, och rök steg från enstaka skorstenar. En tidig morgondimma hängde över fälten som ett moln och bröt ljuset.

Caitlin hoppade till när hon plötsligt hörde ett knarrande ljud, och beredde sig när hon såg att hennes dörr började öppna sig. Hon knöt nävarna i förberedelse för en oönskad besökare.

Men när dörren öppnades tittade hon ner, och hennes ögon blev vidöppna i glädje.

Det var Rose, som öppnade dörren med sin nos.

"Rose!" Skrek hon.

Rose sköt dörren öppen hela vägen, sprang in och hoppade upp i Caitlins armar. Hon slickade hennes ansikte överallt, medan Caitlin grät av glädje.

Caitlin drog henne tillbaka och såg över henne. Hon hade växt, blivit större.

"Hur hittade du mig?" Frågade Caitlin.

Rose slickade henne tillbaka, gnällande.

Caitlin satt på sängkanten och klappade henne och tänkte noga, försökte rensa sitt sinne. Om Rose hade klarat sig tillbaka, kanske Caleb också hade det. Hon kände sig uppmuntrad.

Intellektuellt visste hon att hon behövde gå till Florens. För att fortsätta sökningen. Hon visste att nyckeln till att hitta sin far, och skölden, fanns där.

Men hennes hjärta drog henne till Venedig.

Om det fanns bara en liten chans att Caleb kunde vara där, var hon tvungen att ta reda på det. Hon var bara tvungen.

Hon bestämde sig. Hon plockade upp Rose hårt i sina armar, tog sats, och hoppade ut genom fönstret.

Hon visste att hon återhämtat sig nu, att hennes vingar skulle gro.

Visst nog gjorde de det.

Och på bara några ögonblick flög Caitlin genom den tidiga morgonluften, över kullarna i Umbrien, och norrut, på väg till Venedig.

KAPITEL FEM

Kyle gick ner för de smala gatorna i den gamla stadsdelen i Rom. Runt omkring honom stängde folk butiker, och drog sig tillbaka för dagen. Skymningen hade alltid varit hans favorita tid på dagen, då han började känna sig som starkast. Han kände sitt blod pulsera snabbare, kände sig allt starkare med varje steg. Han var så glad över att vara tillbaka i de trånga gatorna i Rom, särskilt i detta århundrade. Dessa patetiska människor var fortfarande flera hundra år borta från all typ av teknik, någon typ av övervakning. Han kunde riva denna plats med ett avslappnat och lätt hjärta, och inte behöver oroa sig för att bli upptäckt.

Kyle svängde ner mot Via Del Seminario, och inom kort, öppnades det upp, och han befann sig på ett stort, gammalt torg, Piazza della Rotonda.

Och där stod det. Kyle stod där, slöt ögonen och andades djupt. Det kändes så bra att vara tillbaka. Mittemot honom var en plats som han hade kallat hem under århundraden, en av de viktigaste huvudkontoren för vampyrer i världen: Pantheon.

Kyle var glad att se att Pantheon stod som den alltid gjort, som en massiv, gammal stenbyggnad, med den bakre delen skjutandes ut i en cirkulär form, och dess främre del skymd av enorma, imponerande stenpelare. På dagen var det fortfarande öppet för turister, även under detta århundrade. Den höll otaliga antal människor.

Men på natten, efter dörrarna stängts för allmänheten, kom de riktiga ägarna, de riktiga innehavarna av denna byggnad, ut: det stora Vampyrrådet.

Vampyrer från stora och små klaner, från alla hörn av världen, strömmade hit, för att delta i varje möte, hela natten lång. Rådet bestämde i alla frågor, gav tillstånd, eller nekade det. Ingenting hände i vampyrvärlden utan att de visste om det, och i de flesta fall, utan deras godkännande.

Allt passade så perfekt. Denna byggnad hade ursprungligen byggts som ett tempel till de hedniska gudarna. Det hade alltid varit en plats för tillbedjan, att samlas i, för de mörka vampyrkrafterna. För alla med ögon att se, var det självklart: det fanns oden till hedniska gudar, fresker, målningar och statyer överallt. Alla mänskliga turister som tog sig tid att läsa denna plats mission, kunde bara inse vad det verkliga syftet var.

Och om inte det vore nog, fanns också alla stora vampyrer begravda här. Det var ett levande mausoleum, den perfekta platsen för Kyle och hans sort att kalla hem.

När Kyle besteg stegen, kändes det som en hemkomst. Han gick rakt fram till de enorma dubbla järndörrarna, smällde metallkläppen fyra gånger – signalen för vampyrer – och väntade.

Några ögonblick senare, gled de tunga dörrarna upp, bara en bit, och Kyle såg ett obekant ansikte. Dörren öppnades bredare, precis tillräckligt för att låta Kyle in, och sedan smälldes den snabbt igen bakom honom.

Den massiva vakten, ännu större än Kyle, tittade ner.

"Förväntar de dig?" Frågade han försiktigt.

"Nej."

Kyle ignorerade vakten och tog flera steg mot kammaren, när plötsligt, kände han ett kallt, isigt grepp om hans arm och stannade. Kyle flammade upp och brann med ilska.

Vampyrvakten stirrade ner på honom med samma ilska.

"Ingen kommer in utan tidsbeställning," snäste han. "Du måste lämna och komma tillbaka en annan gång."

"Jag går varhelst jag önskar" snäste Kyle tillbaka. "Och om du inte tar bort handen från min handled, kommer du att drabbas hårt."

Vakten stirrade tillbaka, och de var i ett dödläge.

"Jag ser att vissa saker aldrig förändras," hördes en röst. "Det är okej, du kan låta honom gå."

Kyle kände greppet släppa, och vände sig om och såg ett bekant ansikte: det var Lore, en av de främsta rådgivarna till rådet. Han stod där och stirrade på Kyle, leende, sakta skakande på huvudet.

"Kyle", sade han, "Jag trodde aldrig att jag skulle se dig igen."

Kyle, fortfarande uppspelt från vakten, rättade till sin jacka och nickade långsamt. "Jag har affärer med rådet", sade han. "Det kan inte vänta."

"Jag är ledsen, gamle vän", fortsatte Lore, "det är ett fullspeckat schema för i dag. Några av dem har väntat i flera månader. Viktiga vampyraffärer i varje hörn av världen, verkar det som. Men om du kommer tillbaka nästa vecka tror jag att jag skulle kunna ordna– "

Kyle steg framåt. "Du förstår inte", sade han spänt, "Jag kom inte från denna tid. Jag kom från framtiden. Två hundra år framåt i tiden. Från en väldigt annorlunda värld. Den slutliga domen har kommit. Vi är på kanten till seger – total seger. Och om jag inte träffar dem direkt, kommer det att finnas allvarliga konsekvenser för oss alla."

Lore stirrade tillbaka och tappade sitt leende när han insåg allvaret; Slutligen, efter flera spända ögonblick, harklade han sig. "Följ mig."

Han vände sig om och stegade ut, och Kyle följde tätt på hälarna.

Kyle gick ner för en lång, bred korridor, och inom kort, kom han in i den stora, öppna kammaren. Den var enorm, vidöppen, med ett skyhögt, cirkulärt tak och glänsade golv av marmor. Rummet var formad som en cirkel, och dess periferi fylldes med utsmyckade pelare och statyer som tittade ner på rummet, monterade på piedestaler.

Stående längs periferin av rummet var hundratals vampyrer, av alla möjliga raser och samlingar. Kyle visste att dessa var mestadels legosoldater, alla lika onda som honom. De såg alla på tålmodigt medan Rådet, på andra sidan av rummet, satt bakom sin bänk och gav ut sina domar. Han kände spänningen i rummet.

Kyle gick in och tog in allt. Gå till rådet var rätt sak att göra. Han kunde ha försökt att ignorera dem, kunde bara ha jagat Caitlin på egen hand, men rådet hade information som kunde leda honom till henne snabbare. Ännu viktigare, behövde han sin officiella sanktion. Att hitta Caitlin var inte bara en personlig fråga, utan en fråga av yttersta vikt för vampyrrasen. Om rådet godkände honom, vilket han var säker på att de skulle, skulle han inte bara ha sin sanktion, utan också deras resurser. Han kunde döda henne snabbare och vara hemma snabbare, redo att avsluta sitt krig.

Utan deras sanktion, skulle han bara vara ännu en falsk, legosoldat till vampyr. Kyle hade inga problem med det, men han ville inte tillbringa sin tid med att titta sig om ryggen: om han agerade utan deras sanktion, kunde de skicka vampyrer ut för att döda honom. Han kände sig säker på att han kunde hantera sig själv, men han ville inte behöva slösa sin tid och energi på det sättet.

Men om de förkastade hans krav, var han fullt beredd att göra vad han var tvungen för att jaga henne.

Det var i slutändan bara en formalitet i en ändlös ström av formaliteter. Denna etikett var det lim som höll dem alla tillsammans, men det irriterade honom också något fruktansvärt.

När Kyle gick djupare in i kammaren, såg han på rådet. De var precis som han mindes dem. På den bortre sidan av kammaren, satt de 12 domarna i det stora rådet på ett upphöjt podium. De var klädda i skarpa, svarta skrudar, alla bärande svarta huvor som täckte deras ansikten. Kyle visste ändå vilka dessa män var. Han hade träffat dem många gånger under århundradena. En gång, och endast en gång, hade de dragit tillbaka sina huvor och han hade faktiskt sett deras groteska, gamla ansikten, ansikten som hade vandrat på jorden i miljontals år. Han ryckte vid minnet. De var hemska varelser av natten.

Ändå var de det Stora rådet av denna tid, och de hade alltid bott här ända sedan Pantheon byggdes. Det var verkligen en del av dem, denna byggnad, och ingen av hans sort, inte ens Kyle, vågade gå emot dem. Deras befogenheter var alldeles för stora, och de resurser som de hade för många. Kyle kunde kanske komma undan med att döda en eller två av dem, men de arméer som de kunde tillkalla, från varje hörn av världen, skulle så småningom jaga honom.

De hundratals vampyrerna i rummet kom för att bevittna rådets domar, och att invänta sin audiens. De ställde alltid upp sig prydligt längs sidorna, stod i givakt, i en stor cirkel, i utkanten, och lämnade mitten av rummet helt öppet. Förutom en person. Det var alltid den person som behövde stå inför dem för sin dom.

Just nu var det några stackare, stående för sig själv, darrande av rädsla medan han stod mitt emot dem och stirrade på deras outgrundliga huvar, i väntan på deras dom. Kyle hade varit där förr. Det var inte trevligt. Om de inte gillade det du tog upp inför dem, kunde de, på ett infall, döda dig på fläcken. Du var aldrig säker inför dem, det var alltid en fråga om liv och död.

"Vänta här", viskade Lore till Kyle, när han nickade ut i folkmassan. Kyle stod på periferin, tittandes.

Som Kyle såg, nickade en domare, ytterst lite, och två vampyrsoldater dök upp från båda sidor. De greppade varsin arm av person inför rådet.

"Nej! NEJ!" Skrek han.

Men det gjorde honom inte något gott. De släpade bort honom, medan han skrek och kämpade, att veta att han fick bäras till döden, och att veta att inget han sade eller gjorde skulle göra något bra. Han måste ha bett dem om något de inte hade godkänt, insåg Kyle, medan vampyrens skrik ekade i hela kammaren. Till slut öppnades en dörr, han leddes utanför, och dörren bakom honom igen. Rummet tystnade igen.

Kyle kunde känna spänningen i luften, medan de andra vampyrerna såg på varandra, fruktandes för tiden för deras audiens.

Kyle såg Lore närma sig en skötare, nära rådet, och viska i hans öra. Skötaren i sin tur gick upp till en domare, knäböjde och viskade i hans öra.

Domaren vände huvudet ytterst lite, och mannen pekade rätt mot Kyle. Även från detta stora avstånd kunde Kyle känna domarens ögon, gömda i huvan, tränga igenom. Trots sig själv kände Kyle en rysning. Till slut var han i närvaro av sann ondska.

Skötaren nickade, och det var Kyles tur.

Kyle trängde sig genom folkmassan, och gick rätt ut till mitten av den tomma våningen. Han stod i den lilla cirkeln i mitten av rummet – platsen. Han visste att om han såg upp, direkt ovanför hans huvud skulle det vara hål i taket, en oculus, öppen mot himlen. På dagarna släppte det in en pelare av solljus; nu, vid solnedgången, var ljuset filtrerat, och mycket svagt. Rummet lystes mestadels upp av facklor.

Kyle knäböjde och bugade och väntade på dem att ta itu med honom, då det var etikett.

"Kyle av Blacktide-klanen", meddelade en domare långsamt. "Du är modig att närma dig oss utan förvarning. Om din begäran inte uppfyller vårt godkännande, vet du att du riskerar dödsstraff."

Det var inte en fråga; Det var ett uttalande. Kyle visste konsekvenserna. Men han inte rädd för resultatet.

"Jag är medveten om det, min herre", sade Kyle, och väntade.

Till slut, efter ett svagt prasslande, kom det ett annat uttalande: "Tala då om vad du begär av oss."

"Jag har kommit från en annan tid. Två hundra år i framtiden. "

En högljudd flämtning ekade i hela rummet. En skötare slog på golvet med sina stav tre gånger, och skrek, "Tystnad!"

Till slut föll lugnet över rummet igen.

Kyle fortsatte. "Jag tidsreser inte utan goda skäl, likaså gör ingen av oss. Detta är brådskande. I framtiden, i den tid som jag lever i, kommer det att bli ett krig – ett underbart vampyrkrig. Det kommer att inledas i New York och sprida sig därifrån. Det är vampyrernas apokalyps som vi har drömt om. Vår typ kommer äntligen att segra. Vi kommer att utplåna hela mänskligheten och förslava dem. Vi kommer också att utplåna välvilliga vampyrklander, alla som står i vår väg .

"Jag vet, eftersom jag är ledare för detta krig."

Det uppstod ännu en högljudd flämtning, följt av bankandet av staven.

"Men mitt krig är inte komplett," skrek Kyle över upproret. "Det återstår bara en tagg i min sida, en person som kan förstöra allt vi har uppnått, som kan förstöra denna strålande framtid för vår ras. Hon kommer från en speciell härstamning, och hon har rest tillbaka i tiden, troligen för att fly mig. Jag har kommit tillbaka för att hitta henne, och för att döda henne en gång för alla. Tills jag gör det är framtiden fortfarande oviss för oss alla.

"Jag står framför er i dag för att be om lov för att döda henne, här i er tid och plats. Jag skulle också vilja ha er hjälp att hitta henne. "

Kyle sänkte huvudet igen och väntade. Hans hjärta började slå snabbare, medan han väntade sin dom. Naturligtvis skulle det vara i deras intresse att hjälpa honom, och han kunde inte se någon anledning till varför de inte skulle. Men å andra sidan var dessa varelser, som levt i miljontals år, äldre än honom, och var helt oförutsägbara. Han visste aldrig vad för agenda de tolv av dem hade, och deras avgöranden verkade alltid lika godtyckliga som vinden.

Han väntade i den tjocka tystnaden.

Till slut hördes ett harklande.

"Vi vet vem du talar om, naturligtvis," hördes den grusiga rösten av en domare. "Du talar om Caitlin. Som kommer att vara av Pollepel-klanen. Men som egentligen är av en annan, och betydligt mer kraftfull klan. Ja, hon anlände till vår tid igår. Naturligtvis vet vi redan. Och om vi ville döda henne själva, tror du inte att vi skulle ha gjort det redan? "

Kyle visste bättre än att svara. De behövde deras lilla stund av stolthet. Han skulle bara låta dem avsluta sina tal.

"Men vi beundrar din beslutsamhet, och ditt framtida krig," fortsatte domaren. "Ja, vi beundrar det mycket."

Det uppstod ännu en tjock tystnad.

"Vi kommer att låta dig spåra henne", fortsatte domaren "men om du hittar henne, kommer du inte döda henne. Du kommer att fånga henne levande och föra henne tillbaka till oss. Vi skulle hellre njuta av att döda henne själva och se henne dö långsamt. Hon kommer att vara en perfekt kandidat för spelen. "

Kyle kände sig sjuda av ilska. Spelen. Självklart. Det var allt som dessa sjuka, gamla vampyrer någonsin brytt sig om. Han mindes nu. De omvandlade Colosseum till en arena för deras sport, satte vampyr mot vampyr, vampyr mot människa, vampyr mot djur, och älskade att titta på dem alla slita varandra i bitar. Det var grymt, och på sitt eget sätt, beundrade Kyle det.

Men det var inte vad han ville med Caitlin. Han ville att hon dog. Punkt slut. Inte för att han nekade henne tortyr. Men han ville inte slösa någon tid, att lämna något utrymme för slumpen. Naturligtvis hade ingen någonsin rymt eller överlevt spelen. Men samtidigt, visste man aldrig vad som skulle kunna hända.

"Men, mina herrar," protesterade Kyle, "Caitlin, som ni sa, kommer från en kraftfull härstamning, och hon är mycket farligare och svårfångad än ni tror. Jag ber om er tillåtelse att döda henne omedelbart. Det är för mycket som står på spel. "

"Du är fortfarande ung," sade en annan domare, "och därför kommer vi att förlåta att du ifrågasätter vår dom. Vilken annan person som helst skulle vi dödat på plats."

Kyle sänkte huvudet. Han insåg att han hade gått för långt. Ingen har någonsin ifrågasatt domarna.

"Hon är i Assisi. Det är dit du kommer att resa härnäst. Rör dig fort, och dröj inte. Nu när du har nämnt det, ser vi faktiskt fram emot att se henne dö framför våra ögon. "

Kyle vände för att gå.

"Och Kyle," kallade en av dem.

Han vände sig om.

Huvuddomaren drog tillbaka sin huva och avslöjade det mest groteska ansikte Kyle någonsin hade sett, full av bucklor, linker, och vårtor. Han öppnade munnen och log ett otäckt leende och visade sina gula, vassa tänder, och skinande svarta ögon. Han flinade ännu bredare: "Nästa gång du kommer hit oanmäld, kommer det vara du som dör långsamt."

KAPITEL SEX

Caitlin flög över det idylliska landskapet Umbrien, passerade över kullar och dalar, tittandes på det grönskande landskapet i det tidiga morgonljuset. Utspritt under henne var små jordbrukssamhällen och små stenstugor omgivna av hundratals hektar mark, rök stigande från deras skorstenar.

När hon rörde sig norrut, förändrades landskapet, och ändrades till bergen och dalarna i Toscana. Så långt hon såg fanns det vingårdar, planterade i böljande kullar, och arbetstagare med stora stråhattar redan på jobbet, som tog hand om vinrankorna tidigt på morgonen. Detta land var otroligt vackert, och en del av henne önskade att hon bara kunde landa här, slå sig ner och göra sig hemma i någon av dessa små stugor.

Men hon hade arbete att göra. Hon fortsatte att flyga längre norrut, och höll Rose tätt, hopkrupen inne i hennes tröja. Caitlin kunde känna att Venedig närmade sig, och hon kände sig dragen till det. Ju närmare hon kom, ju mer kunde hon känna hennes hjärtslag i väntan; hon kunde redan känna av människorna där hon en gång känt. Hon var fortfarande osäker om vem. Hon kunde fortfarande inte känna av om Caleb var där, eller om han ännu var vid liv.

Caitlin hade alltid drömt om att åka till Venedig. Hon hade sett bilder på dess kanaler, gondoler, och hade alltid trott sig komma dit en dag, kanske med någon hon älskade. Hon hade till och med föreställa sig att bli friad till på en av gondolerna. Men hon hade aldrig förväntat sig att åka så här.

När hon flög och flög, och komm allt närmare, slog det henne att det Venedig hon skulle besöka nu, år 1790, kunde vara mycket annorlunda från det Venedig hon hade sett bilder av på 2000-talet. Det skulle förmodligen vara mindre än hon trott, mindre utvecklat, mer lantligt. Hon föreställde sig också att det inte skulle vara så trångt.

Men hon insåg snart att hon inte kunde ha mer fel.

När Caitlin äntligen nått utkanten av Venedig, var hon chockad över att se, även från denna höjd, att staden under henne var förbluffande lik bilderna från modern tid. Hon kände igen den historiska, berömda arkitekturen, alla små broar, samma vändningar i kanalerna. I själva verket var hon chockad att inse att Venedig 1790 var inte, åtminstone till utseendet, olikt det Venedig från 2000-talet.

Ju mer hon tänkte på det, desto mer logiskt var det. Venedigs arkitektur var inte bara 100 eller 200 år gammal: det var hundratals år gamla. Hon mindes en historia lektion, i en av hennes många gymnasieskolor, undervisning om Venedig, om några av dess kyrkor, byggd på 1100-talet. Nu önskade hon att hon hade lyssnat mer noggrant. Det Venedig under henne, en spretig, uppbyggd massa av byggnader, var inte en helt ny stad. Den var redan år 1790, redan flera hundra år gammal.

Caitlin kände sig tröstad av detta faktum. Hon hade trott att år 1790 skulle vara som en annan planet, och hon var lättad över att veta att vissa saker faktiskt inte hade förändrats så mycket. Detta såg ut att vara i stort sett samma stad hon skulle ha besökt på 2000-talet. Den enda omedelbara skillnaden hon kunde se var att dess vattenvägar inte innehöll en enda motorbåt, så klart. Det fanns inga motorbåtar, inga stora färjor, inga kryssningsfartyg. Istället var vattenvägarna packad med stora segelfartyg, deras master flera meter höga.

Caitlin blev också förvånad av massorna. Hon dök lägre, nu bara några meter över staden, och kunde se att även nu, tidigt på morgonen, var gatorna helt packade med folk. Och att vattenvägarna var helt packade med båttrafik. Hon var chockad. Denna stad var mer överbelastad än Times Square. Hon hade alltid trott att åka tillbaka i historien skulle innebära färre människor, mindre trängsel. Hon gissade att hon hade fel om det också.

När hon flög över det, och cirklade det om och om igen, var det som förvånade henne mest, att Venedig inte bara var en stad, bara en ö – den spreds ut över många öar, dussintals öar som sträcker sig i varje riktning, var och en med sina egna byggnader, en egen liten stad. Ön som Venedig satt på höll tydligt de flesta byggnaderna, och var den mest bebyggda. Men de dussintals andra öarna verkade alla sammanlänkade, en viktig del av staden.

Den andra saken som förvånade henne var färgen på vattnet: en glödande, turkos. Det var så lätt, så overkligt, den typ av vatten som hon skulle ha förväntat sig att hitta någonstans i Västindien.

När hon cirkulerade över öarna, om och om igen, försökte hon orientera sig, att räkna ut var hon skulle landa, och hon ångrade att aldrig ha besökt det på 2000-talet. Åtminstone skulle hon ha en chans nu.

Caitlin var också lite överväldigad. Det verkade som en så stor, spretigt plats. Hon hade ingen aning om var hon skulle landa, var hon ens skulle börja leta efter de människor hon kanske en gång hade känt – om de ens var här. Hon hade dåraktigt trott att Venedig var mindre, mer pittoreskt. Även här uppifrån, kunde hon redan nu säga att hon kunde gå i denna stad i dagar och inte gå från ena änden till den andra.

Hon insåg att det inte skulle finnas någon plats att sätta ned obemärkt på själva ön Venedig. Det var alltför trångt, och det fanns inget sätt att närma sig det utan att vara iögonfallande. Hon ville inte kalla till sig den typen av uppmärksamhet. Hon hade ingen aning om vilka andra klaner var där nere, och hur territoriella de var; Hon hade ingen aning om ifall den var snälla eller illvilliga; och hon hade ingen aning om människorna här, som de i Assisi, var på jakt efter vampyrer, och skulle jaga henne. Det sista hon behövde var en annan pöbel.

Caitlin beslutat att landa på fastlandet, långt från ön. Hon märkte stora båtar, fyllda med människor, som verkade vara att segla ut från fastlandet, och hon tänkte att det skulle vara den bästa startpunkten. Åtminstone skulle båtarna ta henne rätt in i hjärtat av staden.

Caitlin landade obemärkt bakom en skogsdunge, på fastlandet, inte alltför långt från båtarna. Hon satte ner Rose, som genast sprang till närmaste buske och lättade sig själv. När hon var klar, tittade Rose upp på Caitlin och gnällde. Caitlin kunde se i hennes ögon att hon var hungrig. Hon höll med: det var hon också.

Flygandet hade tröttat ut henne, och Caitlin insåg att hon inte hade helt återhämtat sig ännu. Hon insåg också att hon hade fått en aptit. Hon ville äta. Och inte på vanlig mat.

Hon såg sig omkring och såg ingen rådjur i sikte. Det fanns inte tid att gå och let. En högljudd visselpipa kom från båten, och hon kände att det var på väg att avvika. Hon och Rose skulle behöva vänta, och räkna ut det senare.

Med ett pang, kände Caitlin hemlängtan, saknade säkerheten och komforten i Pollepel, saknade att vara vid Calebs sida, hur han lärde henne hur man jagade, och hans vägledning. Vid hans sida, hade hon alltid känt att allt skulle bli bra. Nu, på egen hand, var hon inte så säker.

*

Caitlin gick med Rose vid hennes sida, till närmaste båt. Det var en stor båt med en långt repramp som ledde ner till stranden, och när hon tittade upp, såg hon att det var helt packat med folk. De sista passagerarna var på väg uppför rampen, och Caitlin skyndade upp, med Rose, skyndandes för att hinna innan den seglade.

Men hon blev överraskad av en stor, biffiga hand, som slog henne hårt på bröstet, nådde ut och stoppade henne.

"Biljett" hördes rösten.

Caitlin tittade och såg en stor, muskulös man stirra ner på henne. Han var ouppfostrad och orakad, och han luktade även härifrån.

Caitlins vrede steg. Hon var redan på kanten från att inte äta, och hon tyckt illa om att hans hand stoppade henne.

"Jag har inte någon" snäste Caitlin. "Kan du inte bara låta oss gå på?"

Mannen skakade på huvudet ordentligt och vände sig bort, för att ignorera henne. "Ingen biljett, ingen tur", sade han.

Hennes ilska steg ett snäpp, och hon tvingade sig att tänka på Aiden. Vad skulle han ha sagt till henne? Andas djupt. Koppla av. Använd ditt sinne, inte din kropp. Han skulle ha påmint henne om att hon var starkare än denna människa. Han skulle ha sagt till henne att centrera sig själv. Att fokusera. Att använda hennes inre talanger.

Hon slöt ögonen och försökte fokusera på sin andning. Hon försökte samla sina tankar, att rikta dem mot den här mannen.

Du kommer att låta oss på båten, tänkte hon. Du kommer att göra det utan att vi betalar dig.

Caitlin öppnade ögonen och förväntade honom att stå där, och erbjuda henne passage. Men, till sitt förtret, gjorde han inte det. Han ignorerade henne fortfarande, och tog loss det sista av repen.

Det fungerade inte. Antingen hade hon förlorat sina hjärntvättningskrafter, eller så hade de helt enkelt inte kommit tillbaka ännu. Eller kanske var hon alldeles för uppspelt, inte centrerad nog.

Hon mindes plötsligt något. Hennes fickor. Hon sökte snabbt igenom dem, undrande vad, om något, hon hade fört tillbaka från 2000-talet. Hon hittade något, och var lättad över att se att det var en $20 sedel.

"Här", sa hon och räckte den till honom.

Han tog den, skrynklade till den och höll upp den för att granska den.

"Vad är det här?", Frågade han. "Jag känner inte igen det här."

"Det är en $20 sedel," förklarade Caitlin och insåg, även när hon förklarade det, hur dum det lät. Självklart. Varför skulle han känna igen den? Den var amerikansk. Och den skulle inte existera på ytterligare två hundra år.

Med ett pang av rädsla, insåg Caitlin plötsligt att alla pengar hon hade på henne skulle vara meningslösa.

"Skräp", sade han, och knuffande tillbaka den i hennes hand.

Caitlin tittade bort och såg med ett pang av rädsla att de lossade repen, att båten höll på att förbereda att avgå. Hon tänkte snabbt och nådde återigen in i hennes fickor, och drog ut lite småmynt. Hon tittade ner och sträckte ut handen och gav den till honom.

Han tog den, mer intresserad, och höll upp den mot ljuset. Men han var inte övertygad.

Han sköt tillbaka den i hennes hand.

"Kom tillbaka med riktiga pengar", sade han; Han tittade också på Rose, och tillade, "och inga hundar."

Caitlins sinne vände sig till Caleb. Han kanske var där, precis utom räckhåll, på ön i Venedig, bara en båttur bort. Hon kände sig rasande att den här mannen höll henne från honom.

Hon hade pengar – bara inte hans pengar. Plus, båten såg knappt sjöduglig ut, och den höll hundratals människor. Gjorde en mer biljett verkligen så stor skillnad? Det var bara inte rättvist.

När han satte pengarna i Caitlins hand, knöt han plötsligt sin stora, svettig hand över hennes, och tog tag i hennes handled. Han sneglade ner och visade ett stort, snett leende, och avslöjade flera saknade tänder. Hon kände hans dålig andedräkt.

"Om du inte har några pengar, kan du betala mig på andra sätt", sade han, och bredde ut sitt kusliga leende, och nådde samtidigt upp med sin andra hand och rörde vid hennes kind.

Caitlin reflexer reagerade, och hon slog automatiskt bort hans hand, hårt, och drog hennes handled ur hans grepp. Hon blev förvånad över sin egen styrka.

Han såg tillbaka på henne, uppenbarligen chockad över att en så liten flicka skulle ha sådan kraft, och hans leende vände sig till en upprörd bister uppsyn. Han harklade upp något från halsen, och spottade det sedan vid hennes fötter. Caitlin tittade ner och såg det landa på skorna, och blev äcklad.

"Du har tur att jag inte nitar dig", sa han grymtade åt henne, sedan vände plötsligt ryggen till och gick tillbaka till att knyta upp repen.

Caitlin kände hennes kinder rodna, allt eftersom hennes ilska steg. Var män densamma överallt? I varje tid och ålder? Var detta en förhandsvisning av vad hon kunde förvänta sig för behandling av kvinnor i denna tid och plats? Hon tänkte på alla de andra kvinnorna där ute, på allt de måste ha haft att stå ut med i denna tid, och hon kände hennes ilska växa. Hon kände sig som hon behövde stå upp för dem alla.

Han stod fortfarande böjt och knöt upp repen, och hon lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt, precis på hans rumpa. Sparken fick honom att flyga över bryggan, huvudet först, rätt ner i vattnet, ett par meter ner. Han landade med ett högt plask.

Caitlin gick snabbt upp för rampen, Rose vid hennes sida, och trängde sig på det stora segelfartyget, packat med folk.

Det hade hänt så fort, ingen, hoppades hon, hade sett det. Det verkade vara fallet, eftersom besättningen drog in gångbryggan, och fartyget började sätta segel.

Caitlin skyndade till kanten och tittade ner: hon kunde se honom plaska i vattnet, guppa med huvudet upp och ner, medan han satte upp en näve på båten.

"Stoppa båten! Stoppa båten!" skrek mannen.

Hans rop drunknade ut, tack vare de hundratals glada passagerare som jublade vid båtens avfärd.

En av besättningen märkte honom, dock, och sprang över till den sidan av båten, följande mannens finger, som pekade mot Caitlin.

Caitlin väntade inte för att se vad som hände. Hon dök snabbt in i den tjocka publiken, Rose vid hennes sida, smet och vävde hit och dit, tills hon var djupt i mitten av båten, i mitten av den tjocka folksamlingen. Hon knuffade sig in djupare, och höll sig i rörelse. Det fanns hundratals människor som trängdes, och hon hoppades att de inte skulle upptäcka henne, eller Rose.

Inom några minuter var båten allt snabbare. Efter ett tag, kunde Caitlin äntligen andades djupt. Hon insåg att ingen skulle komma efter henne, eller, så vitt hon kunde avgöra, söka efter henne.

Hon började lugnt tränga sig fram genom folkmassan, Rose bredvid henne, på väg mot den bortre sidan av båten. Hon kom till slut fram, trängde sig fram till räcket, och lutade sig över och kollade.

På avstånd var mannen fortfarande guppande i vattnet, och drog sig upp på bryggan, men nu var han bara en prick vid horisonten. Caitlin log. Det förtjänade han.

Hon vände åt andra hållet och såg att Venedig väntade rakt fram.

Hon log bredare, lutad över och kände det svala havsvattnet trycka tillbaka håret. Det var en varm dag i maj, och temperaturen var perfekt, och luften uppfriskande. Rose hoppade upp bredvid henne, tryckte hennes tassar på kanten av räcket och såg ut och luktade också på luften.

Caitlin hade alltid älskat båtar. Hon hade aldrig besökt en autentisk historisk segelfartyg – än mindre seglat en. Hon log och korrigerade sig: det var inte längre ett historiskt fartyg. Det var ett modernt. Det var ju fortfarande 1790. Hon skrattade nästan högt vid tanken.

Hon tittade upp på den höga trämasten, stigande mot himlen. Hon tittade på när sjömännen stod uppradade och hävde de tjocka repen och hur när de gjorde det lyftes stora ytor av segel högt, och hon kunde höra flaxandet av materialet. Det såg tungt ut och matroserna svettades i solen, där de drog i repen med allt de hade bara för att höja duken några centimeter.

Så det här var hur det gjordes. Caitlin var imponerad av effektiviteten i det hela, hur smidigt det fungerade. Hon kunde inte tro hur snabbt denna enorma, trångt båt rörde sig, särskilt utan hjälp av moderna motorer. Hon undrade vad kaptenen på fartyget skulle göra om hon berättade för honom om 2000-talets motorer, om hur mycket snabbare han kunde åka. Han skulle nog tro att hon var galen.

Hon tittade ner och såg omkring 5 meter under vattnet som rusade förbi henne, de små vågorna som slog mot sidan av båten. Vattnet var så lätt, så blått, det var magiskt.

Runt omkring henne, pressades människor, alla försökte att ta sig till räcket och titta ut. Hon såg sig omkring och insåg hur enkelt de flesta av dem var klädda, många i tunikor och sandaler, och en del barfota. Andra var elegant klädda, och verkade försöka hålla sig borta från massorna. Några personer hade utarbetade masker, med en lång, näbb till näsa. De skrattade och trängdes med varandra, och verkade berusade.

I själva verket, när hon tittade efter, märkte hon att en stor del av passagerarna drack från vinflaskor och verkade berusade, såhär tidigt på morgonen. Hela båten, nu när hon märkte det, hade en festlig, bråkig atmosfär, som om de alla var på väg till en gigantisk fest.

Caitlin trängde sig längs räcket, genom folkmassan, förbi föräldrar som höll sina barn, och sakta men säkert tog hon sig till fronten. Till slut hade hon utsikten hon ville. Hon lutade sig över kanten och tittade på när båten banade väg direkt mot Venedig.

Den ohindrade vyn av staden lämnade henne mållös. Hon kunde se dess kontur, de vackra, historiska byggnaderna, alla uppradade prydligt bredvid varandra, alla byggda för att möta vattnet. Några av fasaderna var riktigt stora, utsmyckade, deras vita fasader täckta i alla typer av lister och detaljer. Många hade välvda väggar och välvda fönster öppna mot vattnet, och förvånansvärt nog hade de deras huvudsingång precis vid vattenytan. Det var otroligt. Man kunde bokstavligen dra ända fram till sin ytterdörr med båt och stiga in.

Mitt bland alla byggnader fanns spiror stigande från kyrkor, och enstaka kupoler som punkterade horisonten. Detta var en stad med magnifik arkitektur, av en stor, utsmyckande stil, och det hela verkade utformat för att möta vattnet. Det inte bara samexisterade med vattnet, utan omfamnade det också.

Och längs med det hela, som förbinder den ena sidan av staden till den andra, var små, välvda gångbroar, med trappsteg upp på varje sida och en bred platå i mitten. Dessa var fulla med folk som gick upp och ner eller bara satt på kanten och tittade på alla fartyg som åkte förbi.

Och överallt – överallt – fanns fartyg. Kanalerna var helt fullproppad med trafik, med fartyg i alla former och storlekar, så många att hon knappt kunde se vattnet. De berömda gondolerna fanns också överallt, med deras roddare stående på kanten och styrde dem i vattnet. Hon blev förvånad över hur långa de var, några tycktes sträcka sig nästan 10 meter. Mellan dessa var mindre fartyg och båtar av alla slag, en del för att leverera mat, en del för att ta ut avfall. Denna plats levde, den var livlig. Hon hade aldrig sett något liknande i hela sitt liv.

När hon blickade ut över massorna, massorna av människor, kände hon en rysning, då hon undrade om Caleb kunde vara bland dem. Kunde hon titta på honom nu? Hon visste att det var dumt, speciellt på så långt avstånd, men ändå försökte hon se, att skanna deras ansikten, för att se om kanske, bara kanske, hon kunde upptäcka honom.

Medan Caitlin tog in storleken, oändligheten av staden, de tusentals människor som svärmade i alla riktningar, kände sig en del av henne, den intellektuella delen, hopplös. Hon insåg att detta var ett meningslöst uppdrag, att det inte fanns något sätt hon någonsin kunde hitta Caleb bland alla dessa människor. Men en annan del av henne, den del av henne som trodde på ödet, kände sig glad, kände sig optimistisk, bara av att veta att på något sätt, innerst inne, om Caleb var här, så skulle de finna varandra.

Och hur som helst, kunde hon inte låta bli att känna spänningen av äventyr och spänning. Hon reste. Färdades runt om i världen. På väg att uppleva en ny stad.

Och kanske, bara kanske, skulle Caleb vara på dess stränder.

*

Caitlin klev av båten med hundratals andra passagerare och klämde sig mellan dem medan hon arbetade sig framåt, med Rose bredvid henne, nedför den branta rampen. Det var fullständigt kaos. Vid det här laget, hade de flesta, om inte alla, av passagerarna blivit berusade, och det var fritt fram för alla att komma till bryggan.

Caitlin var lättad när fötterna rörde marken, och hon guidade snabbt Rose med henne bort från den tjocka folkmassan, från bryggan, och in på gatorna i Venedig.

Det var överväldigande. Caitlin hade hoppats att när hon kom bort från båten, att massorna skulle lätta men det var knappast fallet. Det fanns folk överallt. Hon blev knuffad åt vänster och höger.

Hon befann sig på en enorm öppen plats, runt vilket det stod enorma byggnader. Hon läste skylten: Piazza San Marco. Markusplatsen. Dominerade torget gjorde en enorm kyrka, Basilica di San Marco och mittemot det var ett enormt, magert torn, som nådde hundratals meter mot himlen, Campanile. Som på en given signal, klämtade den stora kyrkklockan, och ljudet fyllde torget som en bomb.

Tusentals människor gick omkring och deltog i en svindlande mängd aktiviteter. När hon väl vågade sig ut på torget, närmade sig främlingar henne från alla håll som alla försökte sälja sina varor. De höll ut små trädockor, färgglada glas, vinflaskor, och mest av allt, masker. Vart hon än tittade fanns det masker. Ännu konstigare var att överallt runt omkring henne bar folk dessa masker. Den vanligaste masken var vit, med en lång, näbb-lik näsa, men det fanns masker av alla former och storlekar. Ännu konstigar var att många människor gick omkring i full kostym, en del helt täckta av kappor. Det var som om hon hade kommit till en stor Halloween-fest. Hon hade ingen aning om vad tillställningen var. Klädde sig folket här alltid såhär?

Som om inte det vore nog verkade alla vara berusade, eller snabbt på väg att bli berusade. Folk skrattade för högt, sjöng sånger för sig själva, trängdes med varandra, och drack öppet ur kannor med vin. Det var musik överallt, endast ett par meter mellan varje gitarrist eller violinist, som satt på en låda eller pall, och spelade med en öppen hatt och bad om pengar.

Scenen fullbordades med jonglörer, komiker, clowner och artister av alla slag. Framför henne, jonglerade en man färgglada bollar, medan en annan man jonglerade facklor av eld. Caitlin stannade, i förundran, och tittade.

Hon blev knuffad, och vände sig för att se en stor man, klädd i en mantel och mask, berusad, snubblande, hans arm runt en omsorgsfullt klädd kurtisan. Medan Caitlin kollade, sträckte han sig ner och tog tag i hennes bakdel, och hon skrek av skratt.

Denna stad var som en cirkus. Det var den vildaste, mest kaotiska plats hon någonsin hade sett. Hon förundrade sig över att alla dessa utsvävningar kunde äga rum just här, framför dessa kyrkor. Det var det märkligaste dikotomin hon någonsin hade sett. Var staden bara en oändlig fest? Eller hade hon anlänt vid någon speciell tid?

Caitlin såg en liten grupp av fint klädd kvinnor tränga sig igenom folkmassan. De var alla klädda i utarbetade klänningar, och kämpade sig fram, och höll en liten påse mot sina näsor när de gick.

Caitlin undrade vad de höll i, och vid just det tillfället, slog det henne. Stanken. Hon hade varit alltför chockad för att märka det i början, men nu, när hon gick där, var hon överväldigad av den fruktansvärda lukten av allt och alla runt henne. Det luktade som om ingen här hade badat. Någonsin.

Och sedan kom hon ihåg: naturligtvis hade de inte det. Det var 1790, trots allt. Rörmokeri hade inte uppfunnits ännu. När solen steg högre, och temperaturen likaså, blev stanken ännu värre. Caitlin höll för näsan, men oavsett vilken väg hon vände, kunde hon inte komma ifrån det. Det är därför kvinnorna höll påsarna mot sina näsor: för att blockera lukten.

Caitlin kände sig plötsligt klaustrofobisk, och såg vad såg ut som en sidogata; hon trängde sig igenom en grupp av jonglörer och gitarrister, och när hon gick över torget, såg hon att det fanns många sidogator som ledde in och ut från torget. De var mer som smala gränder, under välvda byggnader, och hon duckade in i den närmaste.

Äntligen kunde hon andas; Rose såg också lättad ut. De gick ner för den smala sidogatan, och vävde sin väg till vänster och höger. Gatorna var så smala, och byggnaderna blockerade ut det mesta av ljuset, att hon började känna sig instängd i den här staden. Hon stod där och tänkte efter vilken väg att gå. Hon hade knappt gått några kvarter, och hon kände sig redan desorienterad, omvänd. Hon hade ingen aning om vart hon var på väg, eller var hon skulle leta efter Caleb – om han ens var här. Hon önskade att hon hade en karta men sedan kom hon på att hon inte hade några pengar, eller åtminstone inte pengar som gick att betala med.

Ännu värre var att hon kände hungern gnaga på henne igen, och kände sig allt mer irriterad. Rose, som om att ha läst hennes tankar, gnällde. Den stackaren var också hungrig. Caitlin var fast besluten att hitta ett sätt att få dem både mat.

Hon hörde plötsligt en trälucka öppnas ovan, följt av ett högljutt stänk. Hon hoppade tillbaka, då en hink med vatten slog i marken, nära henne, och skrämde henne. Hon tittade upp och såg en gammal kvinna, som saknade tänder, titta ner när hon fortsatte att tömma en hink, och sedan smällde igen luckorna.

Caitlin kände en hemsk stank, och behövde inte någon förklaring för vad kvinnan precis hade gjort: kastat en hink med urin ut genom fönstret. Hon kände sig spyfärdig. Hon hörde en annan lucka öppnas, i fjärran, och tittade bort för att se någon annan göra samma sak. Hon tittade ner och insåg att gatorna kantades av urin och avföring. Hon märkte också av flera råttor som ilade fram och tillbaka. Hon kräktes nästan. Det fick henne att, för första gången, verkligen uppskatta de uppfinningarna och bekvämligheter från hennes tid som hon alltid hade tagit för givet. Rörmokeri. Avloppssystem. Hon längtade efter renlighet, och kände mer hemlängtan än någonsin. Om detta var en förhandstitt på stadslivet år 1790, var hon inte säker på att hon kunde hantera det.

Caitlin skyndade iväg innan några fler luckor öppnades, och till slut såg hon vad som såg ut som en öppning där framme. Hon hade nått slutet av gränden, och den öppnade upp mot ett annat torg, detta mindre trångt. Hon var lättad över att vara ute från sidogatorna och tillbaka ut i det fria ljuset och luften igen.

Hon korsade torget, och satte sig på kanten av den stora, runda fontänen, i en av de få tomma platserna mitt i folkmassan. Rose hoppade upp bredvid henne och satt och såg upp på henne, gnällande.

Medan Caitlin satt där och försökte samla sina tankar, närmade sig en person henne, höll fram en duk och pekade på den med en pensel. Hon tittade upp på honom, förbryllad, och han fortsatte peka. "Jag målar din bild", sade han. "Mycket vacker. Mycket fin. Du betalar mig. "

Caitlin skakade på huvudet. "Jag är ledsen", sade hon. "Jag har inte några pengar."

Mannen skyndade snabbt iväg. Caitlin såg sig runt torget, och märkte gatukonstnärer överallt, alla försökte få folk att betala dem. Och sedan märkte hon något som oroade henne: flockar med vilda hundar. De kammade längs sidorna av torget, rotande genom skräp, och hon såg en hund stanna och se henne på henne. Den tycktes fokusera på Rose – och snart var det trav i deras riktning.

Rose måste ha känt det också, eftersom hon vände sig långsamt och stirrade på djuret. Caitlin kunde känna Rose spänna sig, och hon spände sig också. Den stora, skabbiga hunden såg ut som en schäfer, och den kom upp till Rose och nosade på henne. Rose nosade tillbaka, håret stående upp på ryggen; när hunden försökte gå bakom Rose, brast Rose plötsligt och morrade med ett okristligt buller och visade tänderna och bet hundens hals hårt.

Hunden gnydde. Även om den var större, var Rose helt klart mer kraftfull och hon släppte inte taget. Till slut sprang hunden iväg.

Rose, uppspelt, satt där, morrandes, ett ont, okristligt ljud, och flera personer backade undan, vilket gav dem utrymme.

Caitlin var chockad. Hon hade aldrig sett Rose så här innan. Det fick henne att inse att Rose inte var den lilla oskyldiga valp hon mindes; Hon hade växte upp, och snart skulle hon bli en fullfjädrar varg, och en kraft att räkna med.

Caitlin kände ovälkomna blickar i deras riktning, och bestämde sig för att gå vidare, innan någon insåg att Rose inte bara var ännu en hund. Det sista hon ville var att dra mer uppmärksamhet till dem.

Caitlin reste sig och ledde Rose till den motsatta sidan av torget. Hon såg på alla sidogator och gränder som ledde till och från torget, och kände sig överväldigad. Hade hon varit dum att komma hit? Hur skulle hon någonsin möjligen hitta Caleb bland dessa massor, i denna labyrint till stad? Kanske borde hon ha följt prästens råd, och gått till Florens i stället. Hade hon varit dum att följa sitt hjärta?

Innan hon kunde avsluta sin tankegång, fångade något hennes uppmärksamhet. På den bortre sidan av torget, märkte hon en flicka som drogs ned för en gränd, och hörde hennes dova rop, innan en hand knäppte över hennes mun. Uppenbarligen var hon i trubbel.

Utan att tänka, sprang Caitlin efter mot henne.

Hon sprang in i gränden, Rose vid sin sida, och fann snart sig själv springandes ner för en uppsättning av gränder. Hon hörde dova rop i fjärran, och vände ner för en annan gränd, sedan en annan, och gick vilse i en labyrint av smala sidogator.

Till slut såg hon flickan där framme. Hon höll på att dras av tre män i slutet av en gränd, en av dem med en hand över hennes mun, och de andra höll i varsin arm. De var stora män, alla skallig, täckta av ärr, och onda blickar.

Flickan stretade emot tappert, bet en av deras händer, ögonen öppna breda i rädsla medan hon ryckte i hennes armar och armbågar och ben – men det var inte till någon nytta. Dessa män var klart starkare än henne.

"Låt henne gå!" skrek Caitlin, när hon sprang mot dem och stannade.

De tre männen stannade, vände sig om och såg på Caitlin. De måste ha varit chockade att se en enda tjej konfrontera dem. Till en början hade de inte vetat vad de ska göra.

"Jag sa, låt henne gå," sade Caitlin med en låg, hård röst. "Jag tänker inte säga det igen."

Caitlin tänkte tillbaka på alla de tider i hennes liv när hon hade varit nedtryckt, övermannad, speciellt när hon hade varit människa. Hon hatade översittare, mer än något annat. Och om det fanns något hon hatade mer än det, så var det att se en kille som försökete skada en flicka. Hon kände ilska överväldiga henne, kände värmen stiga upp från tårna, upp genom benen och axlarna och händerna; Hon kände att det förvandlade henne, gav henne makt hon aldrig visste att hon hade. Det var bländande, omfamnande. Hon hade inget annat val. Det styrde henne.

De tre idioterna tappade flickan, klumpigt, på stenarna, log mot varandra, och vände sig om och gick mot Caitlin. Flickan kunde ha sprungit, men i stället stannade hon där hon var och såg på. Caitlin hörde Rose morra bredvid henne.

Caitlin väntade inte. Hon tog tre steg framåt, hoppade upp i luften, och satte två fötter hårt på en av männens bröst, och sparkade honom så hårt att han flög tillbaka flera meter.

Innan de andra kunde reagera armbågade hon en av den hårt i ansiktet, och spräckte hans käke med ett högt ljud, och skickade honom mot marken.

Den tredje mannen höll henne bakifrån med allt han hade. Caitlin kämpade, förvånad ett ögonblick. Denna var mycket starkare än hon hade väntat.

Just som hon var beredd att vända honom över axeln, hörde hon ljudet av krossat glas, och kände honom släppa sitt grepp.

Hon vände sig om och såg flickan som stod bakom henne, med en trasig flaska i handen, och mannen liggande halt på marken: hon hade uppenbarligen krossat en flaska över huvudet.

Innan Caitlin kunde tacka henne, var den första människan, tillbaka på fötter igen, och rusade mot henne igen. Men Rose var arg nu, och hon tog ledningen, anföll honom, hoppade i luften, och bet tag hårt på halsen. Mannen föll till marken, vred sig och skrek, men han kunde inte få bort Rose.

Till slut svimmade han, och Rose återvände till Caitlins sida.

Caitlin såg över skadan: de tre männen låg medvetslösa.

Hon vände sig om och såg på flickan.

Flickan stirrade tillbaka, förvirrad och tacksam på samma gång.

Caitlin stirrade tillbaka på henne, och Caitlin blev chockad. Men inte på grund av vad som hade hänt.

Utan för att hon kände denna flicka.

Faktum var, detta hade varit hennes bästa vän.

Det var Polly.

KAPITEL SJU

Sam vaknade till ljudet av ringande kyrkklockor. Han visste inte att klockorna kunde ringa så högt, och han kände sig som om han var inne i klockan själv. Hela hans kropp skakade med ljudet, när han öppnade ögonen mot totalt mörker. Han sträckte ut handen och kände stenen framför honom.

Han nådde frenetiskt ut i alla riktningar, och kände sig innesluten i sten. Han var platt på rygg. Han försökte att flytta från sida till sida, men kunde inte, och det var då han insåg: han var i en kista.

I panik, nådde Sam upp med all sin kraft, och efter några sekunder, kunde han äntligen flytta stenlocket; med ett skarpt buller, gled det bara några centimeter, så lätt och frisk luft strömmade in genom sprickan. Han andades djupt, och insåg hur mycket han behövde det.

Han gled ett par fingrar genom sprickan, och med all sin kraft, sköt han locket åt sidan. Återigen skrapade det, som i protest, men snart kunde han få alla fingrarna mellan, och sen hans händer. Inom ögonblick, sköt han stenlock av helt, och med en sista knuff, kraschade det i golvet, och krossades i en miljon bitar.

Han satt upprätt, kippade efter andan, och avskärmade ögonen från ljuset.

Sam hoppade upp ur kistan och, snubblande på sina svaga ben, och kilade över till hörnet för att gömma sig från direkt solljus. Han sökte igenom sina fickor, och hittade snabbt sina hudskydd, och lindade sina armar och axlar. Han hittade ögondroppar i fickan, också, och satte två i varje öga.

Efter en stund, var hans andning avslappnad. Han började att lugna ner sig, att känna sig som sig själv igen. Han såg sig omkring.

Han var i en grav av något slag, en gammal, dammiga grav. Han såg en öppen dörr, som ledde ut.

Sam stålsatte sig och gick ut, i solljuset, och insåg med en chock var han var. På toppen av en kulle, blickande ut från ett kyrkmausoleum, utspridda framför honom fanns hundratals trappsteg, som ledde ner till en stad. Rom. Hela staden låg utspridd framför honom, och han hade en magnifik utsikt. Han vände sig om och undersökte kyrkan han lämnat, sedan vände han tillbaka och såg åter på trappan. Det hela slog honom plötsligt. Han visste var han var. Han hade sett den här bilden många gånger på vykort: Spanska trappan i Rom.

Hans tidresa hade fungerat. Han visste inte exakt varför det hade tagit honom till denna plats, eller vilket år det var, men han hoppades att det skulle vara samma år som Kyle hade åkt till. Sam kunde inte minnas mycket från sin tid i New York som nu kändes dimmig, som en dröm, men han kom ihåg en sak: hans målmedvetna strävan efter Kyle. Han mindes att han tagit reda på att Kyle hade gått tillbaka i tiden för att döda hans syster, och att när han lärt sig detta, kunde han inte vila. Han var fast besluten att hitta Kyle, oavsett vad det tog, och döda honom innan han kunde skada hans syster.

Innan han hade upptäckt denna nyhet, hade Sam varit deprimerad, i strid, i en djup förtvivlan för vad han hade gjort mot sin syster, och Caleb. Han hade aldrig menat något av det.

När han fick reda på vad Kyle höll på med, hade han sett detta som sin chans att gottgöra för allt han hade gjort, och att hämnas på Kyle. Sam visste att han aldrig skulle kunna förvänta sig förlåtelse från Caitlin. Men åtminstone, kanske han kunde hjälpa henne på sitt egen lilla sätt.

När Sam gick ner för trapporna genom folkmassorna, märkte han att flera av dem flyttade för att breda väg för honom, och såg på honom konstigt. Några av dem pekade på honom, och tittade sedan upp för kullen. Han insåg plötsligt att han måste ha gjort en udda scen, troligen täckt av damm från graven. Och en del av dem kan ha sett honom lämna mausoleet, och hade förmodligen hört splittringen av stenen.

Han skyndade sig, tänkte att det var bäst att inte låta dem undra för mycket, och fortsatte ner för trapporna i en snabb joggingtur, tre trappsteg åt gången.

Sam vävde sin väg genom folkmassan, undrande vilken väg att gå. Han kunde känna Kyles närvaro starkt i staden. Det var svårt att inte känna den, mannen utstrålade ondska, och lämnade det som ett konkret spår. Sam följde vägen, efter sina sinnen, medan han navigerade ned för sidogatorna i Rom. Han tog knappt in något av scenen framför honom, eftersom han var så målmedvetet fokuserad på att slutföra sitt uppdrag.

Sam kände sig dras ner en viss gata, sedan ned en viss gränden.

Han stannade precis i tid och snubblade nästan: det där, under honom, var två ruttnande lik, en såg ut som en prostituerad, och den andra en man som såg ut som hennes hallick. Han kände starkt att Kyle hade varit här, och hade gjort detta.

Sam följde hans sinnen ned flera sidogator, och innan han visste det, fann han sig på ett stort, gammalt torg: Piazza della Rotonda. Och där, framför honom, var platsen han sökte: Pantheon.

Sam stirrade i förundran. Den var magnifik. Med sina enorma kolumner utspridda framför dess entré, dess cirkulära kupol, var det både vackert och imponerande. Han hade sett det förut på nätet, men det hade inte varit någonting jämfört med att se det såhär.

Online, tänkte han, och skrattade nästan högt. Han såg sig omkring noggrant för första gången och såg människor klädda i gamla dräkter, såg avsaknaden av bilar och alla moderna bekvämligheter, och förundrades över hur många år dessa människor var från att veta vad nätet var.

Sam fokuserad. Han kände Kyle bakom dessa väggar. Han knöt näven, förberrede sig för strid.

Sam tog fart och sprang mot strukturen. Han kände innerst inne att han var minst lika stark som Kyle, och om han skulle dö i strid med honom, var det lika bra att få det överstökat.

Sam sprang upp för trappan och lade sin axel mot de stora, öppna dörrar; konstigt, de var redan på glänt, som om han väntades.

Han fortsatte springa längs korridoren och rätt in i centrum av det viktigaste, cirkulära rummet av Pantheon. Han beredde sig, redo för en kamp, redo att konfrontera Kyle, redo att gå ner i strid.

Men när han kom in i rummet, stannade och såg sig omkring, såg han till sin förvåning att rummet var helt tomt. Hans fotspår ekade utanför murarna, utanför det stora kupoltaket, från marmorgolvet, när han vände sig i alla riktningar, letandes efter Kyle, letandes efter någon motståndare.

Han blev chockad. Han hade varit säker på att Kyle var här, och hade aldrig tidigare varit så vilseledd av sina sinnen. Var detta något slags trick?

Innan han kunde avsluta tanken, kände Sam plötsligt något komma i hans riktning, omöjligt snabbt, och i sista sekunden, såg han upp för att se vad det var. Hundratals vampyrer, deras vingar spred sig som fladdermöss, då de hade klamrat sig fast i taket och väntat på honom.

De föll nu alla som spindlar, och dök rätt mot honom, hundratals av dem, bara på meters avstånd.

Det var för sent för honom att reagera. Allt Sam kunde se var den fruktansvärda svärtan av hundratals fallande vampyrer, ivriga att sluka sitt byte. Deras skrik och grymtningar var hemska, och deras enorma vingar virade sig runt honom från alla håll, han kunde inte låta bli att undra om det skulle bli det sista han såg på jorden.

KAPITEL ÅTTA

Caitlin stod där, chockad. Hon kunde inte tro att det verkligen var Polly. Hon såg exakt likadan ut som förut med sin distinkta genomskinliga vita hud, hennes ljusbruna hår, och hennes blå ögon, stora och glänsande. Hon såg också ut att vara samma ålder, någonstans runt 18. Rationellt sett, visste Caitlin att hon borde ha förväntat sig detta; men att se det ansikte mot ansikte var som en chock.

Polly visade ett brett leende, från öra till öra, och visade hennes vackra, vita tänder, exakt så som Caitlin mindes. Det var kusligt. Och det kändes så bra att känna igen någon. För första gången kände sig Caitlin inte så ensam.

"Du vet allt hur man slåss, eller hur?" Frågade Polly. Det var samma accent, samma röst, samma manér. Polly blickade över Caitlin för ett ögonblick, och något liknande igenkännande verkade korsa hennes ansikte, och sedan snabbt försvinna.

"Jag är Polly", sade hon, och sträckte fram hennes hand. "Och vem har jag nöjet att träffa?"

Caitlin visste inte vad hon skulle säga. Hon var verkligen chockad. Om det fanns något mer kuslig än att se Polly igen, var det att inte Polly kände igen henne, som om hon vore en fullständig främling, som om de aldrig hade träffats, aldrig delat några av deras upplevelser på Pollepel.

Naturligtvis visste Caitlin att det inte fanns någon anledning att Polly skulle minnas henne; trots allt, hade Caitlin rest tillbaka i tiden, inte framåt. Ändå hade Caitlin känt henne så väl, så väldigt väl. Det var verkligen kusligt. Hon undrade nästan om Polly skojade, bara för att testa henne?

Caitlin sträckte ut handen och skakade hand.

"Polly", sade hon, "det är jag. Caitlin."

Polly stirrade tillbaka, och hennes ansikte skrynklades i förvirring. Till slut insåg Caitlin att det var sant: Polly hade verkligen ingen aning om vem hon var.

"Jag är ledsen," svarade Polly: "Har vi träffats? Jag är rädd att jag inte minns. Förlåt mig om vi har det. Jag är fruktansvärd med namn och ansikten. Så Caitlin är ditt namn? Det är fint. Hur som helst nu när vi officiellt har träffats, är jag verkligen glad att få träffa dig. Du räddade mig verkligen", sade Polly och kollade på de tre medvetslösa odjuren, som fortfarande låg i gränden." De var en usel sort. "

Rose kom springandes över till Polly, gnällande och viftande med svansen hysteriskt.

Pollys ögon var vidöppna i glädje när hon böjde sig och klappade henne. "Och vad har vi här?" Frågade hon.

"Hennes namn är Rose", sa Caitlin. Det stod klart att Rose mindes Polly, och det var lika klart att Polly inte mindes henne.

Ändå visade Polly Rose lika mycket kärlek som hon en gång hade.

"Rose", sade Polly och kramade henne medan Rose slickade hennes kind. "Vilket underbart namn." Polly skrattade. "Så ja, Rose", sade Polly. "Herregud, hon är så glad! Man skulle kunna tro att hon kände mig! "

Caitlin log. "Ja, man skulle kunna tro det", sade hon.

En av de medvetslösa mänen stönade och Polly kollade plötsligt över gränden. "Låt oss gå ut härifrån", sade hon, och tog Caitlins arm, och vägledde henne ur gränden, med Rose vid deras sida.

De gick arm i arm, som nya bästa vänner, ned för sidogatorna i Venedig, med Polly i täten. Polly var så glad, hon hoppade praktiskt taget och Caitlin var stolt över att se hur glad Rose var. Även om Polly inte kom ihåg, kändes det fortfarande som om de känt varandra för evigt. Precis som den första gången de hade träffats i Pollepel.

"Jag vet inte hur jag ska återbetala dig", sade Polly. "Dessa män ville mig inte det bästa, så att säga. Det är mitt eget fel, verkligen. Aiden varnade oss för att aldrig ge oss ut ensamma. Säkerhet i antal, det är vad han sa. Jag är stark – tro inte att jag inte är det – men idag är jag inte i min full styrka, och de överrumplade mig. Jag är mycket starkare på natten. Det skulle ha slutat illa, jag är säker på det. Åtminstone skulle det ha berövat mig kommissionen för ikväll, och det går helt enkelt inte."

Caitlin försökte hänga med. Precis som hon mindes, pratade Polly så fort, hon kunde knappt få ett ord in. Det värmde hennes hjärta att vara tillbaka med henne, att vara tillbaka vid sin bästa väns sida, även om Polly inte kunde komma ihåg. Hon hoppades att kanske, med tiden, skulle Polly komma ihåg. Om inte, skulle hon mer än gärna börja deras vänskap igen.

Ännu viktigare var att Caitlin slogs av hennes referens. Hade hon sagt Aiden? Kunde det stämma?

"Sa du Aiden?" Frågade Caitlin.

"Ja", sade Polly. "Känner du honom? Naturligtvis gör du inte det. Du har inte varit på vår ö inna, eller hur? Nej, nej, självklart inte. Jag skulle ha känt det, naturligtvis. Men du får se den nu. Jag måste presentera dig för alla. Människor är inte tillåtet, naturligtvis. Bara vår typ" sade Polly och tittade på Caitlin. "Naturligtvis kan jag känna att du är en av oss. Jag visste det innan jag såg dig."

Caitlin försökte tala, men Polly avbröt henne.

"Du har inte en klan här, eller hur? Naturligtvis har du inte det. Jag känner varenda vampyr i stan." Hon tog tag i hennes arm, och bad, "Du måste gå med i vår. Du måste! Jag ska prata med Aiden. Jag är säker på att han kommer att släppa in dig, särskilt efter att han hör hur du räddade mig. Åh, jag kan inte tacka dig nog! Snacka om timing. Det är som om det var menat."

Polly ledde dem ner för en gränd, till ett annat litet torg, sedan ned en annan sidogata, och under ett liten, stenvalv. Caitlin fann sig passerande över en bro över en smal kanal, och sedan tillbaka ner på andra sidan. Polly verkade verkligen veta gatorna.

Caitlin tänkte. Det var alltid svårt att samla sina tankar kring Polly.

"Polly", sade hon och försökte fånga hennes andan, "du sa att du känner varenda vampyr i stan?"

"Tja, jag skulle inte säga alla, men de flesta av dem, definitivt. Venedig är större än du tror. Det finns massor och massor av öar, och en del, har jag hört, gömmer sig på små öar jag har aldrig hört talas om. "

Caitlins hjärta dunkade av upphetsning. "Har du hört talas om Caleb?" Frågade hon.

Polly rynkade pannan.

"Caleb … Jag är ledsen, det ringer ingen klocka … Nej, kan inte säga att jag känner honom."

Caitlins hjärta sjönk. Kanske han verkligen inte hade överlevt resan. Kanske hade vännerna hon kännt i Venedig bara varit Polly. Kanske Caleb verkligen var borta.

"Så, kommer du?" Frågade Polly

Caitlin såg på henne, förbryllad. "Kommer jag vad?"

"Komma med mig? Till vår ö? Det skulle vara så roligt. Snälla. Jag skulle behöva sällskap. Det blir så tråkigt där. Och jag kan knappast låta dig gå, särskilt efter allt det där. Kom igen, du har väl ingen annanstans att gå? Snälla, gör en flicka glad. "

Caitlin tänkte. Hon kunde inte komma på varför inte. När allt kommer omkring, hade hon ingen annanstans att gå. Och hon ville verkligen tillbringa mer tid med Polly, och träffa Aiden igen.

Caitlin log. "Visst. Jag skulle älska det."

Polly skrek av förtjusning. "Perfekt! Vi har ett extra rum, bara för dig. Fantastisk utsikt över vattnet. Alldeles intill mig. Och Rose," tillade Polly böjd och klappade henne, "naturligtvis, finns det ett rum för dig också. "

Rose viftade på svansen, och började sedan gnälla hysteriskt.

"Åh, stackars liten," Polly sade, "hon är utsvulten, är hon inte? Och du ser också utsvulten ut."

Polly ryckte henne ned för en sidogränd, och Caitlin var desorienterad, kunde knappt hålla jämna steg med alla vändningar. Hon undrade hur hon skulle ha hittat här i Venedig utan henne.

Polly stannade framför en bybo som grillade en gris, skivade av bitar och sålde dem till kunder.

Rose slickade läpparna vid åsynen.

"Två, tack," sade Polly och nådde in i hennes ficka och gav kvinnan ett mynt. "Och en kanna av din specialitet." Hon blinkade.

Kvinnan nickade tillbaka medvetet. Hon skivade av två enorma bitar av kött, och överlämnade dem till Caitlin. Hon gav sedan Caitlin en liten kanna.

Caitlin nådde ner och matade Rose med remsorna.

Rose, utsvulten, kunde knappt vänta. Hon hoppade upp och åt dem i luften, och slukade dem, smällde med hennes läppar. Hon gnällde omedelbart om mer och stirrade hopfullt på Caitlin.

Polly skrattade. "OK, Rose, jag fattar", sade hon, och gav kvinnan ett till mynt. En ännu större del av köttet kom från grisen och Polly gav det till Rose med ett skratt.

Caitlin kollade på kannan. Den var fylld med en mörk, tjock vätska.

"Drick det," sade Polly. "Du kommer vara glad att du gjorde det. Det är bara för vår sort."

"Vad är det?" frågade Caitlin osäker.

"Blod", svarade Polly. "Inte från människor, oroa dig inte. Från rådjur. Kvinnan har ett lager bara för oss."

Caitlin gillade inte lukten, men hon var överväldigad av hunger, och till slut lutade hon sig tillbaka och drack.

När blodet strömmade genom hennes kropp, kände hon sig förnyad. Hon insåg hur utsvulten hon hade varit. Hon lutade sig tillbaka och slukade det, drack och drack, oförmögen att stoppa sig själv. Det droppade ner från hakan, när hon var klar med hela kannan.

Polly skrattade.

Caitlin torkade hennes mun, självmedveten.

"Förlåt", sade Caitlin. "Jag antar att jag var hungrig."

Caitlin kände hennes fulla styrka återvända, pulserande i varje por av hennes kropp. Hon kände sig pånyttfödd.

"Det är det minsta jag kan göra", sade Polly. "När allt kommer omkring, räddade du mitt liv."

*

Polly ledde Caitlin genom gata efter gata i Venedig, och till slut, var där en öppen himmel. Caitlin var mållös när hon befann sig vid vattnet, och tittade på den stora kanalen i Venedig, livlig med båttrafik i alla riktningar. Salta vindar svepte över hennes ansikte och hår, och det kändes uppfriskande.

Polly slösade inte någon tid. Hon skyndade till vattnet, och började knyta upp ett rep som höll på plats en lång, svart, gondol.

"Hoppa in!", Sade Polly.

Caitlin tvekade, osäker. Det var en så lång och smal båt, så lågt i vattnet, och den gungade vilt i vattnet, som fylldes med enorma fartyg som rörde sig snabbt i alla riktningar. Hon kunde lätt föreställa sig att en av dem ramlade av.

"Åh, det är lugnt", sade Polly efter att ha läst hennes tankar, "Jag använder den hela tiden. Bästa transportsättet, du vet."

Polly höll ut handen, och Caitlin tog den medan hon balanserade, och klev i båten; Den gungade vilt när hon gjorde det.

Caitlin gled upp, och satt tveksamt på plankan, lite våt från all vattendimma.

Polly skrattade. "Du kan ta itu med en gränd full av män, men du är rädd för en liten båt?" Sedan tillade hon, "Kom igen Rose! Din tur! "

Rose, fortfarande osäker, stod på kajkanten, och stirrade på Caitlin för trygghet.

Caitlin nickade, och Rose sprang och hoppade i båten, som gungande igen.

Hon fick sin päls våt, och hon skakade den vilt, och skvätte på både Caitlin och Polly.

De båda skrattade.

Polly knöt loss båten, hoppade i och stod på baksidan av den. Hon tog den långa åran, och sköt bort.

De var snart ute och gled genom vattnet, och Caitlin var förvånad över båtens sjöduglighet. De var så lågt i vattnet, det verkade som om havet kunde komma in när som helst, och ändå måste båten vara väl utformats, eftersom de rörde sig med mycket fart, medan Polly rodde. Caitlin satte sig till rätta, och trots de starla vågrona, försökte koppla av.

Ett stort skepp seglade förbi dem, på bara några meters avstånd, och lämnade en stor våg efter sig. Gondolen skakade ännu och Caitlin satte sig upp igen.

Polly skrattade. "Du vänjer dig", sade hon.

Caitlin började undra exakt hur långt de skulle åka.

"Vart ska vi, exakt?" Frågade Caitlin

"Jag bor på Isola di San Michele" sade Polly, "även känd som de dödas ö. Det är en av de yttre öarna i Venedig, i lagunen. Inte alltför långt. Ingen stör oss där, och vi stör inte någon. Plus, vi har massor av boskap att livnära oss på. "

De dödas ö, tänkte Caitlin. Det var intressant att se att Pollys klan fortfarande levde på en ö, även hundratals år tillbaka. Hon undrade om det var något liknande Pollepel. Om det var det, skulle hon vara stolt över att vara där.

"Så varför var du i Venedig idag?" Frågade Caitlin.

Polly suckade. "Mitt fel. Jag borde ha haft backup. Aiden varnade oss att inte resa ensamma. Men jag var tvungen att skaffa något för kvällens fest och ingen var tillgänglig. Jag var bara tvungen att hitta rätt klänning. Jag har absolut ingenting förutom slitage. Jag menar, jag har det, men ingenting spektakulärt nog, åtminstone inte för ikväll. Jag menar den här balen kommer bara en gång om året. "

"Bal?" Frågade Caitlin.

"Hur kan du inte veta!?" frågade Polly mållöst. "Det är den stora balen. Jag har sett fram emot den hela året. Jag ville bara smyga in till stan för att se om jag kunde hitta något bättre. Jag är svagare i dag. Jag är fortfarande i träning. Om dessa killar tagit mig på natten, skulle de ha betalat. Men som sagt, de överrumplade mig. Hur som helst, var har du lärt dig att slåss så där? "

"Åh," sade Caitlin leende, "Jag lärde mig några trick på en ö en gång."

Hon hoppades att Polly skulle plocka upp på hennes referens, skulle komma ihåg. Men det gjorde hon inte.

"En ö? Känner jag till den? Nära Venedig?

Caitlin log.

"Inte direkt", sade hon.

De åkte resten av vägen i tystnad, Rose vilade huvudet i Caitlins knä.

Caitlin försökte samla sina virvlande tankar medan hon ivrigt såg ut mot horisonten, väntade på det första tecknet på land. Hon var mycket glada över att se var Polly levde, spännande att se om det fanns någon annan där som hon mindes. Hon hoppades, bad, att en av dem hade hört något, vad som helst, om Caleb.

*

Det var eftermiddag när de nådde den lilla ön, och den lös upp i ett mjukt, oranget sken. Caitlin visste redan att det var vackert. Det var knappast större än Pollepel, och sträckte sig bara en halv mil i varje riktning, men till skillnad från Pollepel, var den platt som en pannkaka. Träden här var också annorlunda, med de höga, smala italienska Cypresserna utspridda över ön, utspridda överallt mitt i lummiga, grönskande gräs. Det fanns inget storslaget slott, heller, men i stället, fanns där en stor kyrka, med glödande vit fasad byggd rätt upp mot vattnet, mot kanalen. Det märktes att den var flera hundra år gammal. Dess ingång var rätt framför vattnet, och man kunde dar båten ända fram till dörrarna och stiga rätt in. Hon hade sett detta med andra byggnader i Venedig, men det var fortfarande förvånande att hon kunde öppna en dörr och stiga rätt ut i vattnet.

Intill kyrkan var ett enormt kloster, som sträckte sig så långt tillbaka som Caitlin kunde se, med ett sluttande, rött tegeltak, och dussintals välvda väggar och pelare. Caitlin kunde redan känna att Pollys klan bodde här.

Det var fortfarande svårt för Caitlin att få ihop idén om vampyrer som lever i en kyrka, eller kloster. Hon undrade varför de hade valt denna plats, denna ö i mitten av ingenstans. Hon tänkte att de kunde ha valt varsomhelst i Venedig att leva.

"Eftersom den håller oss anonyma," sade Polly som läst hennes tankar. Caitlin rodnade, glömde alltid hur skickliga vampyrer var på tankeläsning.

"Att vara här håller oss utanför folks vägar" fortsatte Polly. "Venetianarna vandrar sällan ut hit, och när vi besöker dem, håller vi en låg profil. Det passar oss båda perfekt. Vi håller oss borta från varandra."

De närmade sig en låg, portad entré, på vilken det stod flera vampyrvakter, på vakt. Polly tittade upp och vinkade, men de stirrade ner, utan att röra en min. Caitlin tittade närmare, men kände inte igen någon av dem.

"Öppna porten" sade Polly irriterat.

"Vem är hon?" Frågade en av dem och nickade mot Caitlin.

"Hon är en av oss", sade Polly.

"Jag känner inte igen henne," sade den andra.

"Öppna bara porten" snäste Polly. "Jag säger ju att det är lugnt. Om du har ett problem med det, så ta upp det med Aiden."

De båda pausade, tittade på varandra, osäkra. Till slut drog en av dem i en spak, och järngrinden steg långsamt upp.

De styrde båten rakt igenom, och till den andra sidan.

Caitlin såg sig omkring i förvåning. Denna plats var vacker. Inom området kunde hon se dussintals vampyrer träna sig i strid.

"Varför denna ö?" Frågade Caitlin.

Polly såg på henne.

"Jag menar, det verkar som Venedig har dussintals öar att välja mellan."

"Detta är en mycket speciell plats", sade Polly. "Vi har begravt våra döda här i tusentals år. Det är de dödas ö för fler än en anledningar."

Polly gjorde ett sista hårt tag, och deras gondol drog rätt upp till kyrkporten, dess långa träkant slående i stenen med en smäll som skakade hela båten.

Rose sprang ner längs den, och hoppade upp på bryggan. Polly kastade ett rep på en balk, drog in dem, och band fast båten. Caitlin stödde sig för att stå upp, då den vaggade, och hon klättrade upp på stranden.

Rose sprang till närmaste buske och lättade sig själv, medan Polly smidigt klev ur båten och fortsatte binda båten. Hon öppnade sedan hela den stora kyrkodörren och steg åt sidan för dem att komma in.

Caitlin klev innanför, och var överväldigad. Liksom kyrkan i Assisi, hade denna högt i tak, dekorerat med fresker, och det öppna rummet var enormt. Ljus strömmade in genom de blyinfattade fönster och när de gick ner för marmorgången, ekade deras fotspår runt dem.

"San Micheles kyrkan" sade Polly, medan de gick. "Dess namne är, naturligtvis, St Michael, innehavaren av skalorna på domedagen. Legenden säger att St Michael är väktare av sömn för de troende döda. Man kan knappast hitta en lämpligare plats för oss."

Polly ledde dem till baksidan av kyrkan, genom en bakdörr, och den öppnades upp mot en stor, medeltida gård. Pelare sträckte sig i alla riktningar. Det var högtidligt, och mycket fredligt, med undantag för de två vampyrerna som fäktades i centrum, och slogs med träsvärd, ljudet av deras svärd ekande utanför murarna.

Caitlin stirrade på dem, och kunde inte tro det: Tyler och Taylor. Tvillingarna. De såg precis ut som de hade gjort på Pollepel, en identisk bror och syster, uppseendeväckande attraktiva, de såg fortfarande ut att vara kanske 16.

"De där två", sade Polly. "De fäktas alltid. Alldeles likadana."

Tvillingarna, som kände någons närvaro, slutade och gick mot dem, andfådda. De tittade på Polly i förvirring, och undrade vem deras nya gäst var.

"Jag vet, det är inte ofta som vi får besökare," sa Polly, "men den här är speciell. Caitlin heter hon. Vänligen få henne att känna sig välkomen. Hon räddade mig från några skojare i Venedig. Vi är skyldiga henne det. Eller, jag är skyldig henne det, i alla fall. "

"Har du klargjort det med Aiden?" Frågade Tyler.

Polly pausade, och Caitlins mage drog ihop sig. Hon hoppades att hon inte inkräktade.

"Inte ännu", sade Polly. "Han är ute någonstans. Men jag är säker på att han kommer att vara medvillig. Hur kunde han inte vara det? Hon är ursöt. Vi skulle kunna använda någon som henne. För att inte tala om att rummet bredvid mitt är tomt."

"Jag är Taylor", sade hon, och sträckte ut handen med ett varmt, vänligt leende.

Caitlin var frestad att säga, jag vet.

I stället sträckte hon bara ut handen och tog hennes hand.

Taylors hand, kall och fast, kändes mycket verklig, och hjälpte till att föra henne tillbaka till verkligheten.

"Ett nöje att träffa dig", sa Caitlin.

"Och vad har vi här?" frågade Taylor när hon sträckte sig ner och klappade Rose. "Åh, hon är bedårande."

"Jag är Tyler," sade han, och armbågade sig fram, och log ner mot Caitlin. När hon skakade hans hand, kunde hon känna hans dragning till henne, och hon mindes första gången de hade träffats i Pollepel. Vissa saker förändras aldrig.

Tyler skrek plötsligt och hoppade till.

Taylor stod bakom honom, leende, som precis hade slagit honom hårt med sitt träsvärd på baksidan av benet. "Sluta löjla dig", sade hon. "Vi har en dans att göra oss redo för."

Tyler hoppade tillbaka in i kampen, svängde vilt mot henne, men hon parerade slag för slag.

Polly fortsatte ner i korridoren, och Caitlin följde.

"Det är där vi bor och tränar", sade Polly. "Vi har varit här i hundratals år. Jag kan inte föreställa mig att behöva lämna det här stället, om det inte var en riktigt bra anledning."

Caitlin tänkte på framtiden, och för ett ögonblick, debatterade att berätta för Polly att hon skulle verkligen en dag lämna denna plats. Men hon insåg att om hon gjorde det skulle Polly tro att hon var helt galen. Dessutom, varför göra henne besviken henne?

Ändå var det konstigt, att veta vad som väntade Polly i framtiden när Polly själv inte ens visste. Det fick Caitlin att inse att vi alla kände oss så säkra på att saker aldrig skulle förändras, men så småningom, blir alla våra planer aldrig riktigt så som vi trott.

"Det är vanligtvis fullpackat här," sade Polly, medan de fortsatte ned för korridoren. "Men inte i dag. De flesta av oss sover. Gör sig redor för den stora kvällen."

Caitlin tittade överallt, och tänkte på tvillingar, och undrade om de övriga klanmedlemmarna. Fanns det någon annan hon skulle känna? Hennes hjärta slog snabbare, eftersom hon plötsligt mindes: Blake. Hon var nästan rädd för att fråga.

"Bland dina klanmedlemmar, är det någon här som heter Blake?"

"Ingen Blake här", sade Polly. "Vadå då?"

Caitlin drog en suck av lättnad. Hon var på kanten nog som det var bara av att leta efter Caleb. Med Blake skulle det bara vara för mycket.

"Ingen anledning", sade hon, sedan bytte hon snabbt ämne. "Så vad är denna bal, exakt?"

Polly såg på henne, ögonen spända. "Det är bara den största natten på året. Jag har väntat i evigheter. Alla, och jag menar alla, kommer att vara där. Inte bara människor, utan alla vampyr också. Alla har en date. Alla ser fantastiska ut", sa hon, och blev mer upphetsad när hon gick.

Caitlin tänkte. Alla. Hon undrade om det innebar Caleb.

"Så, är det … vampyrer från alla klaner?" Frågade Caitlin.

"Alla som är någon i vampyrvärlden", sade Polly. "Inte bara de omgivande klanerna – de kommer från hela Europa. Det är det bästa av högsamhället. Inte bara det, det är också en maskerad. Du skulle inte tro det, men de är de mest genomarbetade kostymer. Du kan inte komma in utan en mask. Och det håller på i timmar. Ingen vet vem som är vem. Det är alltid någon annan än du tror. "

"Finns det fester här hela tiden?" Caitlin frågade. "Hela staden verkar som om den är full."

"Du har verkligen aldrig varit här, har du?" Polly skakade på huvudet i misstro. "Det är karneval säsong. Det är flera dagar av spel, fester, drickande, spelande… Det är därför det är ett sådant dårhus här. Jag menar, det är alltid ett dårhus i Venedig, men nu, speciellt. Alla är i rörelse. De finaste kostymerna från hela Europa, allt på ett ställe. Det är som en stor fest, och det tar aldrig slut. Du kom i perfekt tid! Och mycket bekvämt för vampyrer, kan jag tillägga: med alla i kostymer, tänker ingen två gånger om huruvida någon är mänsklig".

Polly öppnade en välvd, ekdörr in till ett litet rum, och lämnade dörren öppen. Caitlin följde tätt med Rose.

Detta var helt klart Pollys sovrum. Det enkla stenrummet hade ett stort fönster som tittade ut mot träden, och Polly hade en stor, bekväm halm säng, täckt i ett rosa linne och i vad som såg ut som halm nallar. Polly rodnade , och knuffade dem snabbt under kudden.

Det fanns kläder strödda över golvet, och hela hennes byrå. Polly försökte snabbt att städa platsen.

"Förlåt", sade hon, "mitt rum är en sådan röra. Jag hade inte förväntat mig några gäster. Aiden skulle döda mig om han såg det ut så här. Men vad förväntar han sig? Kvällens stora dans. Och jag har fortfarande absolut ingen aning om vad jag ska ha på mig", sa hon, när hon skyndade genom rummet, försökte ställa i ordning allt i kaoset.

Caitlin såg flera genomarbetade klänningar längs väggen, och flera detaljerade masker. Hon var förvånad över deras hantverk. De såg ut som konstverk. Några hade långa, böjda näsor, medan andra var små, inte mer än bara en ögonmask. Det fanns guldmasker och silvermasker, några enkla och andra omsorgsfullt smyckade. Några var illavarslande, några jovialiska; några hade fjädrar, andra var vanliga. Det var en fin samling.

Caitlin, fascinerad, gick över till väggen, och nådde upp och rörde vid en.

"Prova på", sade Polly." Det är roligt. Du kan vara vem du vill. Och du kan byta varje natt. Det är vad Venedig handlar om."

Caitlin avlägsnade försiktigt en mask. Det var den mest ovanliga av dem alla. Den var utsmyckat med persiskt eller indiskt inflytande, och dess färger var koppar, guld och en bränd orange. Ett mönster av blommor satt över pannan och ner mellan ögonen, vilket gav det en kunglig kvalitet.

Caitlin nådde upp och lade den försiktigt på hennes ansikte. Hon gick fram till spegeln, och mindes sedan. Ingen reflektion.

"Jag vet, det suger, eller hur?" frågade Polly. "Jag kan aldrig veta hur jag ser ut. Det är så frustrerande. Jag vet inte varför jag ens har en spegel. Jag antar att jag hoppas att en dag kommer det att fungera. Under tiden måste du bara lära dig att lita på vad andra människor säger. "

Caitlin kunde inte se hur hon såg ut, men hon kände sig annorlunda bara av att bära den. Hon kände sig som hon klev in i någon annans skor, som hon hade en licens för att vara vem som helst. Det kändes befriande.

"Den passar dig bra", sade Polly. "Du kan ha den i kväll."

Ett pang av rädsla spreds genom Caitlin.

"Ikväll?" Frågade hon, hennes röst sprack nästan.

"Du kommer, eller hur?" sade Polly, sedan tog hon tag i hennes handled. "Åh, du måste komma. Du måste bara. Hur kan du missa det? Snälla. Jag skulle kunna använda förstärkningen. Alla andra här är så tråkiga, eller så har de dater. Jag skulle älska att ha dig med mig. De bästa pojkarna, de allra bästa pojkarna kommer att vara där, och det hjälper att ha stöd. Det ska bli så kul. Snälla, snälla" sade Polly, och grep tag i hennes arm.

Caitlin tänkte. Det sista på hennes tankar just nu skulle vara dans, eller letar efter pojkar. Allt som betydde något för henne var Caleb, och hon kunde helt enkelt inte låta sig själv vila eller njuta, tills hon hittade honom.

Hon tog långsamt bort masken och överlämnade den till Polly.

"Jag är ledsen, Polly", sade hon. "Jag vill inte göra dig besviken. Men jag kan inte gå. Jag behöver verkligen fokusera på att hitta någon."

"Den där killen du frågade om? Caleb? "Frågade Polly. "Tja, om så är fallet, måste du gå. Jag är säker på att han kommer att vara där. Om han är en av oss, är det där han ska vara. Du måste gå. För din egen skull."

Caitlin tänkte på det, och medan hon gjorde, insåg hon att det var meningsfullt. Om Polly hade rätt, om den här balen verkligen var en så stor grej, kanske han skulle vara där. Dessutom hade hon inga andra ledtrådar, inga andra idéer för var hon skulle söka efter honom. Kanske borde hon gå.

Men en annan oro slog henne: hon hade ingenting att ha på sig. Hon var aldrig bra på att gå till danser; Hon blev alltid så nervös. Och detta lät som den största och mest formell dans hittils. Dessutom var hon inte ens en bra dansare på 2000-talet, hur kunde hon möjligen dansa väl på 1700-talet? Hon skulle bara se klumpig, iögonfallande, och dum ut.

"Oroa dig inte, danserna är lätta," sade Polly irriterande, när hon läste Caitlins tankar igen. "Jag ska lära dig, jag lovar. Bara ta handleden av personen bredvid dig, och så leder de dig. Alla är så berusad ändå, jag lovar att ingen kommer att märka."

"Berusade?" Frågade Caitlin. "Låter de flickor i vår ålder dricka? Är det ingen åldersgräns?"

För ett kort ögonblick, blev Caitlin orolig över att komma in, om att ha ID.

Polly skrattade högt. "Skojar du? Detta är Venedig. Ingen bryr sig. Småbarn kan dricka om de vill."

"Men jag har inget att bära," protesterade Caitlin.

Pollys ögon lös upp. "Åh, men det har du!", sade hon. "Har du inte sett det här rummet? Jag har tillräckligt med klänningar här för att klara mig till femton baler. Och vi ser ut att vara samma storlek. Snälla, prova en. Låt oss ha kul! Det är nästan 1800-talet, trots allt! När annars kommer vi att få en chans att leva så här!?"

Caitlin tänkte. Hon hade säkert en poäng. Om inte nu – när? Och hon hade alltid velat prova på en av dessa utarbetade klänningarna.

För att inte tala om ifall Caleb var där, vilket bättre sätt att möta honom igen än i en vacker, utarbetad klänning?

Ju mer Caitlin tänkte på det, desto mer gillade hon idén.

Kanske gå till balen skulle vara just det hon behövde.

KAPITEL NIO

Kyle, som flög över sluttningarna av Umbrien, dök lägre när han cirkulerade den lilla medeltida staden Assisi. Han fick en bra inblick i dess medeltida murar, av den enorma kyrkan som dominerade byn. I solnedgångens ljus, var byborna utspridda nedan, tände facklor, vallade sitt boskap, förde sina kycklingar och får inomhus. Alla skyndade fram och tillbaka, som om de förberedde sig: detta verkade som en stad som fruktade natten.

Kyle log. Han skulle ge dem en helt ny anledning att göra det.

Det fanns några saker som Kyle gillade mer än att skapa panik och rädsla i hjärtat på de ofrälse, vilket var att ge dem nya mardrömmar att älta för resten av deras liv. Han hatade den här typen av enkla folk. De hade förföljt hans sort så länge han kunde minnas, och Kyle ansåg att det var för länge sedan de fick tillbaka. När han hittade möjligheten, njöt han av chansen.

Kyle dök lägre, siktade rätt mot torget, inte långt från kyrkan, i hopp om att hans plötsliga och dramatiska landningen skulle röra upp viss aktivitet, kanske till och med locka ut Caitlin. Om den föraktliga lilla flickan var här, ville han inte slösa någon tid med att fånga henne. Han längtade redan efter att gå tillbaka till 2000-talet, att fortsätta sitt krig, och göra sig av med denna lilla distraktion.

Naturligtvis hade han det stora rådet att stå till svars för, och de ville ha henne vid liv. Det var ett irritationsmoment, men ett nödvändigt sådant. Han kunde spela med, kunde fånga henne för nu, bara för att tillfredsställa dem. Men han skulle personligen eskortera henne tillbaka, och han skulle inte lämna tills han personligen såg henne torteras och dödas. I själva verket skulle han nog njuta av det. Men den här gången skulle han inte lämna något åt slumpen. Om de drog ut på det skulle han avsluta henne själv – med deras godkännande eller utan.

När Kyle landade med en duns på torget, bredde hans svarta vingar ut sig, och skickade ut en vindpust som fick hundar att gny och höns att flyga, bybor åt alla håll bröt ut i skrik. Gamla damer kröp ihopoch unga pojkar flydde för sina liv. Det var som om en bomb hade landat.

Några av de modigare tog gårdsutrustning och styrde mot honom. Kyle log. Han älskade dessa typer. Om de var hans sort, kunde han till och med bli vän med dem.

Kyle duckade lätt när en av dem svängde sin hacka klumpigt mot huvudet sen nådde han upp och i ett enkelt drag, slet han huvudet av hans kropp.

Kyle blev glad vid synen av blodet som vällde ur mannen. Han böjde sig och sänkte tänderna i det som var kvar av mannens hals, och drack girigt. Han kände blodet rusar genom hans ådror med spänning. Det var precis det mellanmål han behövde.

De andra två byborna, efter att ha sett detta, frös bokstavligen i sina spår med rädsla, och släppte sina redskap. Så mycket enklare för Kyle.

Kyle gick upp och tog tag i deras halsar, lyfta dem från marken, och krossade dem mot varandra med sådan kraft att han dödade dem på fläcken.

Skrik ekade genom gården och kyrkklockorna klämtade, medan alla flydde till sina hem, låste dörrarna och stängde sina fönster.

En pöbel av ett dussin män kom springande över kullen, alla bar jordbruksredskap, skrikande och sprang rätt mot Kyle. Kyle log. De hade fortfarande inte lärt sig sin läxa.

Kyle väntade inte. Han sprang mot dem själv, mötte dem halvvägs, och när de svingade mot honom, hoppade han plötsligt över hela gruppen, och landade bakom dem. Innan de hann reagera, tog han den närmaste i bakhuvudet, greppa hans hår och lyfta honom från marken. Han svängde honom som en trasdocka, och sedan kastade han honom in i folkmassan. De gick ner som dominobrickor.

Innan de kunde komma upp igen, tog Kyle en av deras skäror och svingade vilt. Genom att använda hans blixtsnabba vampyrhastiget attackerade han männen som om de vore en bal med hö. Han hackade dem i bitar.

Inom ögonblick var de alla döda.

Bytorget var nu ett blodindränkt slagfält, Kyle klev över de sargade kroppar, och gick nonchalant mot kyrkan. När han gjorde det, såg han dörrarna som smällde och bultade. Han log. Han undrade varför folk alltid trodde att bultade dörrar skulle göra någon skillnad.

Kyle lutade sig tillbaka och sparkade in de stora kyrkodörrarna, så de lossnade från sina gångjärn.

Han gick in i den gamla kyrkan och ända ner i gången. Samtidigt slet han upp bänk efter bänk, kasta dem över rummet, högt upp, på fönstren, krossade det gamla målade glaset. Han sträckte sig upp och tog ett stort kandelaber och knäppte bort dess rep, och svingade det över huvudet. När han släppte flög det genom kyrkan, och krossade fönster med målat glas på den bortre väggen.

Kyle blickade över förstörelsen. Det var vackert. Det fanns få saker som han gillade mer än att slå sönder en kyrka.

Han kände Caitlins närvaro. Han följde sina sinnen, och de ledde honom ner i en korridor, ned en trappa och in i de lägre nivåerna av kyrkan. När han vände vid sista kurvan var han överraskad av vad han såg.

Stående där fanns en liten, silverhårig präst, som stirrade tillbaka på honom. Kyle anade genast att den här mannen var av hans ras. Det förvånade honom att se honom i en prästs dräkt. Vilket helgerån för hans ras.

"Flickan du söker är långt borta", sade prästen, orädd. Han stirrade på Kyle med mod, orubblig.

"Och du kommer aldrig att hitta henne", sade han.

Kyle log.

"Är det så?", Sade han.

Kyle tog flera steg mot honom, men mannen visade inga tecken på att backa. Han var mycket modigare – eller dummare – än Kyle trott.

"Du kan övermanna mig", sa prästen, "men Gud övermannar dig. Du kan döda mig denna dag, men Gud kommer säkert att döda dig på en annan, och jag kommer att hämnas. Döden har ingen rädsla över mig."

"Vem har sagt något om att döda dig?" frågade Kyle, när han kom närmare. "Det skulle vara allt för vänligt. Jag tror att jag istället ska tortera dig långsamt."

"Det gör ingen större skillnad för mig," sade mannen. "Det spelar ingen roll vad du gör, du kommer aldrig att hitta henne."

Kyle stirrade ner på mannen, på bara meters avstånd, och hoppade på honom.

Men mannen överraskade honom. I sista sekunden nådde mannen tillbaka och kastade en handfull helig aska rakt in i Kyles ögon.

Kyle föll till marken, bedövad, hans ögon brann. Helig aska. Ett lömskt trick. Det gjorde ont som inget annat; Han hade inte haft det i ögonen på århundraden.

"Jag avstår dig i Satans namn" sade mannen. "Låt denna heliga aska förgöra dig, och låt den skicka dig tillbaka till den plats varifrån du kom."

Han kastade handfull efter handfull av aska på Kyles huvud.

Men Kyle återfick plötsligt sin styrka och anföll mannen, tacklade honom hårt, och skickade honom till marken.

Ovanpå honom, tog Kyle hans hals, och pressade.

Mannen stirrade tillbaka med ögonen vidöppna, tydligt i chock.

"Dumma man" spottade Kyle. "Helig aska kan bara döda de svaga i vår ras. Jag utvecklade immunitet hundratals år sedan."

Mannen kämpade för andan, medan Kyle pressas.

Kyle flinade bredare.

"Och nu är det min tur", sade Kyle. "Du och jag kommer att lära känna varandra. Mycket, mycket bra."

KAPITEL TIO

Medan Caitlin, uppklädd i en utarbetad klänning, följde Polly genom dörren, var hon tvungen att hejda sig i sista sekunden från att kliva rakt in i vattnet. Hon kunde fortfarande inte komma över det faktum att dörrarna öppnades rätt mot vattnet, att man kunde kliva in i vattnet så lätt som man skulle kliva upp på en trottoar på annat håll.

När Caitlin stod där vid vattnet, i det bleknande solskenet tittade hon ner på vattnet, och till slut kunde hon se sin spegelbild.

"Titta!" sade Caitlin i förvåning, och greppade Pollys arm, i chock att hon faktiskt kunde se sig själv.

"Jag vet", sade Polly. "Vi använder det hela tiden. Det är vårt enda sätt att se oss själva. Det är inte precis en spegel, men det duger."

Caitlin blev överraskad över hur hon såg ut. Hon bar en enorm klänning, gul, guld och vit, festlig och flerskiktad, med blommönster över det. Håret hade flätats av Polly och Caitlin avslutade sin dräkt med hennes venetianska mask. Hon gillade speciellt masken. Bakom denna mask, kunde hon vara vem som helst. Med den på, verkade hon så mystiskt, så kunglig, t.o.m. lite farligt.

Caitlin tittade upp och såg att alla omkring henne, Pollys klanmedlemmar, massor av dem, var i vattnet, och förberedde sig för att gå ombord på sina gondoler. Hon var imponerad av hur de såg ut: de var alla så uppklädda i klänningar och masker av alla färger och tyger och stilar. De hade tillbringat hela eftermiddagen med att förbereda sig, och de tog det på allvar. Deras formalitet var så annorlunda från vad Caitlin var van vid. På ett konstigt sätt, var det uppfriskande. De var alla så elegant, så raffinerade. Caitlin tänkte tillbaka på hur det var att gå ut på natten på 2000-talet. Hon skulle spendera kanske 10 minuter att göra sig redo, kanske kasta på sig ett par jeans och en polo. Att alla verkade så tråkiga, så vanliga, bredvid detta. Människorna i detta århundrade verkade verkligen leva livet till fullo.

Det var lite av en utmaning för Caitlin att komma in i den smala, gungande gondolen i hennes enorma klänning. Tyler, i en annan båt, såg henne kämpa, och skyndade över och sträckte fram handen för henne.

"Tack", sade hon och tog den.

Hon tog två steg in i den skrangliga båten som gungade och sedan balanserade sig själv, eftersom båten gungade överallt. Hon lyckades snabbt sätta sig ner och stoppa in hennes klänning, strax innan den hamnade i vattnet.

Rose gnällde, tittandes från vattenkanten, uppenbarligen ville hon följa med.

"Tyvärr, Rose," sa Caitlin. "Inte den här gången. Oroa dig inte, jag kommer att vara tillbaka snart."

Rose fortsatte gnälla, då hon ville vara vid hennes sida, och Caitlin kände sig dålig. Men på samma gång, var hon glad vid tanken på Rose på denna ö, trygg och säker.

Runt omkring dem, steg klanmedlemmar ombord på sina gondoler.

Det fanns en liten flotta av omkring ett dussin gondoler, med två personer i varje, en sittandes ner, och den andra stående och rodde. Caitlin kände igen många av dem: Taylor och Tyler, Kain och Barbara, Patrick, Madeline, Harrison… Polly hade introducerade henne till alla dem igen under dagen. Det var så konstigt för henne att introduceras för alla dessa människor hon redan kände. Men hon gick med på det, och allt hade gått smidigt. Även Kain var snäll mot henne den här gången.

De välkomnade alla henne som om hon hade varit där för evigt, och än en gång kände hon sig hemma med dem. Hon började känna som om allt hon hade förlorat på Pollepel långsamt återfördes till henne. Än en gång, började hon långsamt känna som om hon var hemma. Men hon var rädd för den känslan också: det verkade som varje gång hon bosatte sig på en plats, slutade det med att något hände för att förstöra det.

Båtarna knuffades bort, skar sig igenom det klarblå vattnet, lyste upp i skymningen av den stigande fullmånen. Vattnet var tuffare nu, på natten, än det hade varit tidigare, och hennes båt guppade upp och ner. Men det var en fredlig, repetitiv rörelse, och det satte henne till mods, liksom ljudet av vågorna som slog mot den. Caitlin lutade sig tillbaka och slöt ögonen, kände den salta luften i ansiktet, och andades djupt. Det var en varm natt, och hon kände sig helt avslappnad.

Hon hörde en röst bryta ut i sång, och öppnade ögonen och tittade bort. En av hennes klanmedlemmar, i en grannbåt, sjöng när rodde. Det var på ett språk hon inte förstod och han sjöng med en djup, melodisk röst. Det var en långsam, sorglig sång, som gick ihop med ljudet av vågskvalp och en och annan fågel som grät ovanför.

Caitlin slöt ögonen igen och lät sig själv slappna av. Än en gång kände hon sig hemma, en känsla av lätthet i världen. Hennes sinne började att vandra, och att tänka på natten framför dem.

Trots alla de skarpa kulturella skillnaderna, trots att hon var klädd i en kostym och mask och var på år 1790 och på väg till en bal, kände Caitlin att saker och ting inte riktigt var så annorlunda som de skulle varit hemma. Hon kände sig nästan som om hon skulle kunna gå ut med vänner på en lördagsnatt, på väg till en dans. Utseendet var väldigt olikt, men i slutändan, innerst inne, var det samma sak. Att gå ut för natten med vänner. Hoppas att ha en bra tid. Hoppas att träffa någon. Det var fantastiskt för henne hur vissa saker aldrig förändrades.

I Caitlins fall, var den enda på hennes tankar Caleb. Hon kände sitt hjärta bulta av upphetsning med varje tag båten tog, i hopp om att det tog henne ett steg närmare att möta honom. Hon kände med hela sitt hjärta att hon skulle få se honom på dansen ikväll. Hon ville det var fallet. Hon bad – hon verkligen bad – att han levde, att han hade överlevt resan. Att han skulle vara där. Det verkade som den bästa chansen hon hade.

Om han inte var här, om han inte hade gjort det, skulle hon krossas. Och om han var där… Visste Hon inte ens var hon skulle börja. Hon försökte föreställa sig tillfället. Att se honom igen för första gången. Hon bad att han skulle känna igen henne, att deras kärlek skulle göra det möjligt. Att när deras ögon låst, skulle han omfamna henne, skulle komma ihåg allt. Han skulle tala om för henne hur han hade letat efter henne också, och hur tacksam han var att få henne tillbaka. Han skulle tacka henne för att ha återupplivat honom. Han skulle tala om för henne hur glad han var att de kunde leva tillsammans nu, fri från någon skada.

Caitlins hjärta svällde när hon tänkte på det. Det var en chans att börja om med Caleb, och det var en chans att träffa honom för första gången igen. På ett sätt, skulle det vara en första dejt. Och kanske skulle det vara en första dans. Och en första kyss.

Och sedan… bara kanske, kunde de gifta sig den här gången. Och ha ett barn igen.

*

Det var mörkt när de kom till Venedig, och de rundade en krök och närmade sig staden, och Caitlin slogs av dess skönhet på natten. Staden var upplyst, ljus i alla fönster, och facklor på varje båt. Vattnet, fyllt med båtar, var ännu trångare än tidigare, lyste med reflektionen av tusentals facklor från hundratals fartyg som gled genom natten. Om något, såg staden ännu festligare ut under natten än under dagen. Caitlin var chockad över hur mycket de lyckats uppnå utan el.

Och, till Caitlins överraskning, var det ännu trångare. Även från detta avstånd, kunde hon höra skratt, sång, och mest av allt, musiken. I varje riktning, på varje hörn, i varje ruta, även i båtarna, spelade människor musik, knäppte på lutor, harpor, gitarrer… Det var som om de hade kommit till en stor fest.

Folk var också öppet dricka överallt, och skratt fyllde luften. Det svävade över bullret, som om alla tycktes vara i ett anfall av hysteri över något.

Caitlin såg fram emot att åter komma in i staden, särskilt den här gången, med alla sina nyfunna vänner i släptåg, men hon var fortfarande lite skrämd av en labyrint av gator och folkmassorna. Folk var överallt, och med alla i kostymer, verkade det alldeles för lätt att bli separerade och tappa bort sig.

Deras gondol leddes under en bro och drogs sedan upp till bryggan. Alla hennes klanmedlemmar hoppade ut, säkrade sina båtar, och hjälpte varandra.

Innan Caitlin kunde ens stå, hade Tyler hoppat ur sin båt, gått över till hennes, och knäböjt, och erbjöd henne hans hand.

"Ska du inte erbjuda mig en hand?" frågade Polly skämtsamt.

"Hon är den nya tjejen," sade Tyler. "Hon behöver det."

Caitlin tog hans hand i hopp om att han inte tänkte för mycket på det, medan hon klev ut ur den gungande båten; med ett stort steg, lyfte han henne och hon hoppade upp på stranden. Det var ingen enkel uppgift, och hon undrade hur hon någonsin skulle komma tillbaka in i den.

Innan Polly kunde komma ut, dök Patrick plötsligt upp, sprang över till henne och räckte fram handen.

"Kan jag hjälpa dig, Polly?" Frågade han, hoppfullt. Han stod där med sitt stora leende, stora öron, och chock av rött hår, och såg ut precis som Caitlin mindes honom på Pollepel.

"Tack ändå," sade Polly, "men jag klarar mig."

Patrick vände sig bort, snopen.

Caitlin förundrades vändningar av ödet. Hon mindes en tid då Polly var desperat att uppvakta Patrick; Nu hade situationen tydligen förändrats.

Caitlin kände sig glad över att vara på land, och stod där med alla sina nya vänner, redo att se staden på natten för första gången. På sin första resa här, hade hon känt sig så förvirrad; nu, kände hon sig verkligen redo att ta in allt.

Deras grupp skyndade in i folkmassan, och Caitlin fastnade nära Pollys, noga med att inte tappa bort henne. Det borde inte vara alltför svårt, eftersom Pollys ljus-rosa och vita klänning – och matchande mask var svåra att missa. Polly nådde över och tog Caitlins handled, medan de trängda sig fram genom folkmassan.

"Venedig är olik från någon annan plats i världen", sade Polly. "Staden är på tillbakagång, men ingen bryr sig egentligen. Den är sjunkande, bokstavligen, ner i vattnet, men ingen verkar bry sig om det heller. De vill bara ha roligt.

Människor kommer hit från hela världen för att delta i festligheterna och att skaka på huvudet åt vår livsstil." Polly ryckte på axlarna. "Vi är långt ifrån att det är på vår ö – men när vi kommer in, är det alltid en god tid."

De vände alla ned för en sidogata, och sedan in på ett stort torg, byggnader runt om det från alla håll med genomarbetade, fasader av marmor. Det var vackert, och torget var helt fullsatt, med strålande facklor.

Caitlin undrade om massorna någonsin skulle dö ut, på något ställe i den här staden.

Torget var kantat med kaféer längs ena sidan, hundratals människor satt vid små bord, mestadels i kostym och masker, smuttade på koppar med kaffe eller vinglas. Skramlandet av bestick kunde höras från långt borta. Hundar strövade bland dem, rotade igenom soporna.

När de korsade till den andra sidan av torget, såg Caitlin att det var täckt av spelbås: det fanns hundratals små bord, med spelledare bakom dem, som flyttade små snäckor eller erbjöd olika andra sätt för intet ont anande offer att spela bort sina pengar. Trångt kring dem fanns hundratals människor, som spelade bort sina pengar på säker förlust.

Det fanns ett plötslig utbrott av skrik, då ett av borden slogs över av en arg kund. Han kastade sig på spelledaren, och de två av dem brottades till marken, boxandes och slog varandra, och ett tumult bröt ut.

Caitlin kände något dra i hennes arm och följde Polly och gruppen som vände ner för en annan sidogata. Denna gränden var smal, knappt tillräckligt stor för att få plats med ett fåtal personer sida vid sida, och den var mörkare än de andra. När de gick, öppnades träluckor ovanför dem på alla sidor, och flickor, inte mycket äldre än Caitlin, stack ut huvudet, log brett, och drog sina klänningar tillräckligt låg för att avslöja sina bröst.

Caitlin var chockad.

"Vill du ha en bra tid?" Ropade en av dem.

"Hej älskling!" Skrek en annan

"Jag är tillgänglig!" Skrek en annan.

Caitlin kände sig dålig att flickor hennes ålder var tvungna att arbeta på det sättet, och hon förundrade sig över orättvisan i världen. Vissa saker tycktes aldrig ändras.

De gick in på ett annat torg, och detta var fyllt med jonglörer, eldslukare och alla typer av spel. Musiken här var ännu högre, eftersom ett helt band av artister spelade på sina gitarrer och en kör av människor sjöng tillsammans.

"Drink? Drink?"

En kanna vin hölls under Caitlins näsa, då flera köpmän trängdes omkring dem, och knuffade det under deras ansikten. Hon försökte driva bort dem, men de fortsatte att närma sig. Till slut nådde Polly över och knuffade dem hårt, och de gick iväg.

"Det är det enda sättet att hantera dem", sade Polly.

Caitlin var förbluffad av grovheten hos denna plats. Det verkade som fullständig förödelse.

När hon leddes djupare in i den tjocka publiken, började hon känna sig klaustrofobisk. Det blev svårare att röra sig, allt eftersom publiken tycktes växa ännu tjockare, och folk strömmade in på torget från alla håll. Värre blev det när hon blev överväldigad av stanken. Det verkade som att ingen badade, och att det närmaste de kom var att kasta på sig billig parfym, som inte ens fungerade.

Caitlin tittade bort och märkte att Polly tog ut en liten påse från hennes ficka, och höjde den till näsan.

"Vad är det?" Frågade Caitlin.

Polly tittade bort, och insåg att Caitlin inte hade någon, och nådde in i fickan och gav henne en. Den kändes konstig i Caitlins hand, som en liten, sidenpåse med potpurri.

"Håll den mot näsan," instruerade Polly. "Det hjälper."

Caitlin höll upp den, och det hjälpte genast. I stället för lukten av folket, inandas hon doften av rosor och parfym.

"Det är verkligen omöjligt att ta sig igenom Venedig utan den."

Caitlin såg över publiken, och såg andra klanmedlemmar också hålla dem.

De lämnade mot en sidogata, och när de gick, tog gatan slut mot en gångbro. De var tvungna att stiga upp, upp cirka 15 steg eller så, innan bron plattades ut, över en kanal med vatten. Caitlin såg till vänster och höger, och såg kanalen slingrar sig genom de smala sidogatorna i Venedig. Hon såg vatten som, där det låg i mitten av staden, verkligen var otroligt. Det var fantastiskt för henne att hon inte kunde ha fortsatt gå ned denna gata utan att korsa en liten bro.

De tog sig fram på gångbron till den andra änden, och vände ner för en annan sidogata, och gick genom ännu ett kvarter. Torget var mycket mer elegant än de andra, kantat med stora palats, utarbeta fasader i marmor, välvda dörröppningar och stora välvda fönster. Caitlin undrade om det var där kungligheterna bodde.

Just som hon var på väg att fråga Polly var de var, stannade gruppen framför en av de mer vackra byggnaderna, framför en ekdörr. En av dem nådde upp, tog metallkläppen, och smällde den med tre korta stötar som ekade i hela torget.

Inom några sekunder, öppnade en omsorgsfullt klädd butler dörren. Han böjde huvudet och steg åt sidan.

"Precis i tid", sa han med ett leende.

*

Caitlin gick in i det enorma palatset, och höll sig nära Polly, och tittade upp på sin omgivning i vördnad. Det var olikt någon annan plats hon någonsin hade varit på. Detta enorma, överdådiga palats var högt i tak, målat med fresker och fodrat med tjusiga lister. Väggarna var täckta med oljemålningar och enorma guldspeglar. En gigantisk ljuskrona hängde lågt, och höll massor av ljus som lyste upp rummet. Under Caitlins fötter var ett invecklat svartvitt klinkermarmorgolv, så glänsande att hon nästan kunde se sin spegelbild i den. Framför henne var en bred marmortrappa, som spred sig till vänster och höger med ett utsmyckat räcke och en frodig röd matta rätt ner i mitten.

Rummet var fullt av folk. Det var en annan typ av publik än den som fyllde gatorna – här verkade folk raffinerade, eleganta, och var klart mycket, mycket rikare. De var alla täckta med smycken – några av de mest briljanta och överdådiga juveler Caitlin någonsin hade sett. Deras dräkter var mer fantasifulla, mer utsmyckade, och alla bar masker, vissa täckta av juveler. Skrattet här var mer subtilt, och nästan alla drack ur kristallglas. Det kändes som om hon var på ett exklusivt cocktailparty i ett påkostat museum. Det fanns hundratals människor så långt ögat kunde se.

Rummet var också fyllt med musik. I hörnet av rummet satt en stråkkvartett, med ljudet av fiol och cello ekandes bland de höga väggarna. Caitlin undrade vem som bodde här. Var det något slags regeringspalats? Eller var det en privat bostad?

"Det är Dogens palats", sade Polly som svar på hennes tankar, medan hon drog i hennes arm, och ledde henne genom folkmassan. "Han är utvald härskare för människorna. Palatset används för fester av den rikaste familjen i Venedig. De har styrt denna stad i hundratals år."

"Hur blev de så rika?" Frågade Caitlin.

"Salt".

"Salt?" frågade Caitlin, i tron att hon hört fel.

"Det brukade vara en värdefull resurs. Det fanns en tid då ingen i Europa kunde få tag på det. Och Venedig hade i högar av det. Har du inte sett vattnet? Kännt lukten av luften? Den är fylld med salt. Det är därför alla byggnader ruttnar. Saltvatten fräter på dess grundvalar.

"När de första venetianarna kom hit, insåg de snabbt att de satt på en guldgruva. Allt de behövde göra var att utvinna salt ur vattnet. Det var som att prägla pengar, och de skapade mer välstånd än du eller jag någonsin kunde föreställa sig."

De fortsatte gå genom folkmassan.

"Men det är en döende familj nu," fortsatte Polly. "Deras imperium krymper. Ättlingar är inget som sina förfäder. Men en del av dem är rätt söta. Jag har mitt öga på en i synnerhet. Robert. Barnbarnet. Han är i vår ålder, och han har aldrig slagits. Han är fantastisk", sa hon, och hennes ögon lyste upp. "Han bär de mest upprörande dräkterna. Jag tror att han gillar mig också. Jag hoppas att han kommer att be mig att dansa i kväll. Varje gång jag ser honom, spenderar han pengar på det mest löjeväckande, påkostade sätt."

De nådde slutligen den bortre änden av rummet och Polly öppnade en stor dörr, och när hon gjorde det tappade Caitlin hakan.

"Som att hyra Mozart", tillade Polly.

Där på andra sidan av rummet, vid kanten av ett enormt bankettbord, satt Wolfgang Amadeus Mozart.

Iklädd en vit peruk, klädd i en utarbetad dräkt, var han den enda i rummet utan en mask – och den enda som inte behövde en. Hans personlighet var mer än tillräckligt. Kort, knubbig och mycket blek, satt han bakom en cembalo, drack med ena handen och spelade med den andra. När han satte ned bägaren, bröt han in i ett vilt skratt, och fortsatte att spela med båda händerna.

Trots hans lättsamhet, var hans musik intensiv, andlig. Det var olikt något Caitlin någonsin hade hört. Hon hade i själva verket aldrig hört en cembalo i hennes liv. Den hade ett metalliskt ljud, och det var inte så högt, men det resonerade verkligen på sitt eget sätt. Hans spelande var roligt, positivt, och lekfullt. Ungefär som mannen själv. Men ändå, fanns det en underström till det, något djupare.

Vid bordet satt redan ett hundratal personer, och var halvfullt. Det återstod ungefär femtio tomma stolar och Caitlin fann sig ledd till bordet av sina klanmedlemmar. De satt alla tillsammans, fyllde bordet, och de andra gästerna höjde alla ett glas och jublade samtidigt. Caitlins grupp höjde också sina glas och när Caitlin höjde henne, såg hon att det redan bekvämt fyllts med en röd vätska.

Caitlin satt i den lummiga, röda sammetsfåtöljen, sjönk ner i den, och stöttade armbågarna på de enorma sidorna, och undersökte hennes glas. Det var fin kristall, den röda vätskan belystes av den enorma kandelabren på bordet. Hon hade en känsla av att hon visste vad det var, och när hon drack, insåg hon att hon hade rätt: blod. Det strömmade genom hennes ådror och gav henne energi och hon insåg att det var något annat blandat i, någon form av alkohol. Caitlin kände det gå rätt till hennes huvud, och kände sig lite yr. Hon kände sig också avslappnad. Hon insåg hur på kanten hon hade varit sedan hon hade kommit hit.

Eleganta tallrikar sattes framför henne, med en liten bit av rått kött. Liknande tallrikar placerades framför alla hennes klanmedlemmar. Flottan av servitörer försvann, och innan de ens hade lämnat, kom en annan grupp, ställde ner alla sorters delikatesser och kött på bordet. I centrum satt en enorm uppstoppad gris, med ett äpple i munnen.

Det var mer mat på bordet än Caitlin någonsin hade sett, och varje sekund verkade det som om en annan tjänare förde ut en ny maträtt. Detta var utöver de dussintals servitörer som cirklade runt dem, och ständigt fyllde på allas glas. De fyllde Caitlins sida av bordet med mörk vätska, och fyllde alla andras med vad som såg ut som champagne.

Caitlin ville fråga Polly vad det handlade om, varför de var här, vems hus det var, men hon var alltför hänförd av Mozart. Caitlin förstod inte klassisk musik, och visste inte hur man uppskattade det, men ändå blev det uppenbart, även för en lekman, att han spelade med en färdighet och passion olik något någon i rummet någonsin hade känt. Mannen var i brand. Musik tycktes strömma direkt från fingertopparna, och fylla den festliga stämningen. Lika otroligt var att han skrattade och drack medan han spelade utan att missa en not.

Alla människor runt bordet drack och skrattade. Dörrarna till det stora rummet lämnades vidöppna, och andra människor strömmade ständigt in och ut, festen sträckte sig ut från rummet och spreds ut runt dem. Det var mindre av en formell matsal än det var ett matbord mitt i ett cocktailparty. Caitlin kunde knappt tro överflödet av denna plats.

"Vad är det här?" frågade Caitlin Polly till slut. "Varför är vi här? Vems hus är det här? Jag trodde vi skulle gå till en bal?"

Polly hade en bit av rått kött i hennes mun, och sög blod från det, smaskade med varje bett. Hon svalde till slut och torkade munnen och såg på Caitlin.

"Detta är Venedig, min kära", sade hon "Ingenting startar någonsin i tid och allt ska alltid föregås av något annat. Vi skulle aldrig gå direkt till en bal innan det varit middag; Och innan det musik, och före det dricka, och innan dess spel. Livet här är inte bara om att gå till en händelse och lämna, det handlar om att få en händelse att dröja hela natten."

Caitlin kunde redan tala om att så var fallet. När hon tittade upp, såg hon ett gäng cirkusartister närma sig den bortre sidan av bordet, rullade vagnar med alla sorters bollar på dem. En annan vagn rullade upp med skal på. Medan bordet såg på blandade de skalen i alla riktningar.

"Den där!" skrek någon, nådde ut och pekade med fingret åt ett skal.

Det var en tung kvinna, täckt med alltför mycket smink, sittande på en mans knä, och när hon skrek, nådde hon över och knuffade till en stor hög med guldmynt i mitten av bordet.

"Nej, nej, den!" Skrek någon annan, och knuffade sin egen hög av mynt.

Efter en dramatisk paus, lyftes skalet och avslöjade att det var tomt. Bordet utbrast i ett vrål av glädje.

Kvinnan som hade gissat rätt samlade sina mynt, och de andras, och lutade sig fram och kysste mannen hon var med.

Caitlin såg runt bordet, och märkte att många kvinnor satt i mäns knän, och att vissa kysstes passionerat, i full syn av de andra. Ingen verkade bry sig.

"Tror du inte att han är fantastisk?" Frågade Polly.

Caitlin följde hennes blick till änden av bordet. Sittandes där var en arrogant karl, kanske 18 år, med slående utseende. Han hade mörkbrunt hår, bruna ögon, var renrakad, och såg ut som att han hade varit bortskämda hela sitt liv.

"Det är han," fortsatte Polly: "Robert."

Polly hade rätt: han var klädd sagolikt, och han var mycket tilltalande. Men han var inte Caitlins typ alls. Han verkade så full av sig själv. Han bar sin guldmask dras tillbakadragen, sittandes på hans panna, och höll en rubin-täckt bägare. Flera attraktiva kvinnor stod bakom honom, en med handen på hans axel.

Han såg plötsligt rätt på Caitlin, höjde sitt glas och nickade.

"Herregud, såg du det där?" Frågade Polly. "Han såg rätt på oss! Så du!? Jag tror att han kollade på mig! Jag hoppas verkligen att vi dansar i kväll."

Caitlin kände ett sting av nervositet i magen. Hon visste, utan tvekan, att Robert hade tittat på henne, inte på Polly. Hon var plötsligt rädd att han gillade henne, och om så är fallet, att Polly skulle hata henne för det. Hon verkade alltid hamna i sådana situationer.

Caitlin satte sig i sin överfylla stol, och insåg att det skulle bli en lång natt. Å ena sidan, var det kul. Men å andra sidan, var det för mycket. Överdrivet. Dekadent. Det var alldeles för mycket av allt – för mycket mat, för mycket vin, alltför många spel, alltför många människor. Det verkade aldrig ta slut.

Allt hon ville var att se Caleb. Hon saknade honom desperat, nu mer än någonsin, med varje por av hennes kropp. Hon hade tänkt komma ut ikväll, gå rakt in på balen och hitta honom direkt. Dessa drycker, dessa spel, denna middag, allt kändes som en distraktion. Det hindrade henne från att se honom. Hon började bli otålig.

"Så när börjar dansen?" Frågade Caitlin.

"Åh, aldrig före midnatt," sade Polly snabbt, och tog en klunk av sitt vin.

Midnatt, tänkte Caitlin. Hon såg över rummet, på en stor farfarsklock och såg att den bara hade slagit nio.

Det skulle verkligen bli en lång natt.

*

Caitlin satt säckigt i sin stol, med en känsla av yrsel från de ändlösa glasen vin, från det hysteriska skrattet från alla håll som aldrig tog slut, från maträtt efter maträtt som ställdes framför henne. Det var en hedonistisk fest olikt allt hon någonsin upplevt. Hon kunde knappt tro att det bara var uppvärmningen till natten.

Hon observerade allt noga, så nyfiken på hur människorna agerade och vad de talade om, i 1790. Hon kom fram till att en supé var en mycket, mycket annorlunda upplevelse. Alla här verkligen engagerade sig i varandra, värderade varandras närvaro, var upptagna i samtal. Ingen satt med mobiltelefoner; ingen sms: ade, ingen kollade deras röstmeddelanden eller Facebook-sida. Inga telefoner ringde; ingen elektronik surrade. Och mjuka ljus fanns där istället för lampor. Det var så mycket mer avslappnat, ett lugnare tempo, mer civilt. Ingen var i kapplöpning; alla verkade ha all tid i världen. Kanske var det vad som hände, tänkte hon, när du tog bort teknik.

Och ändå var det inte osofistikerat: porslinet, kristallerna, besticken, de genomarbetade klänningenen, gourmetmåltiderna, årgångsvinerna… Det var som något från en gourmetrestaurang på 2000-talet.

Samtidigt verkade de inte ha så stor respekt för deras hälsa. Hade de någonsin hört talas om kolesterol? De drack och åt som om det inte fanns några konsekvenser, som om de skulle alla dö imorgon. Och hon antog att de flesta av dessa människor aldrig hade sett ett gym – eller ens visste vad det var. Det var förbryllande.

När Caitlin sjönk ytterligare, alldeles mätt, började hennes ögon att stängas – och plötsligt ringde klockan.

Alla stod och Caitlin insåg att den stora klockan hade slagit midnatt.

När alla stod upp, öppnades en uppsättning av dubbla dörrar på den bortre sidan av rummet, som ledde till balsalen.

Caitlin stod upp med de andra, Polly tog hennes arm ivrigt, och alla skyndade, med publiken, mot balsalen. Fler och fler människor strömmade in från alla rum, och inom ögonblick var det massiva rummet helt fullt.

Detta enorma rum var mycket som de andra: det hade ett svartvitt marmorgolv, en massiv öppen spis, ljuskronor fyllda med brinnande ljus och guldspeglar på varje vägg, som reflekterade ljuset, vilket fick detta enorma rum att verka ännu större än det var. Hundratals människor var redan där, och mer och mer strömmade in genom dörrarna. Rummet var så brett, att Caitlin knappt kunde se den andra änden där hon stod. Hon sträckte på hennes hals, sökandes efter Caleb, men det var ingen idé. Det fanns ett hav av kroppar, och dessutom bar de alla masker.

Caitlin var nervös då musiken började. Mozart satt vid den bortre änden av rummet, på ett litet podie och började spela cembalo; och när han gjorde det anslöt sig cellister och violinister. Det var en snabb, formell vals.

Alla i rummet visste vad de skulle göra. Alla, det vill säga, förutom Caitlin. Hon stod vid sidan, kände sig som en idiot, när alla ställde upp sig perfekt på båda sidorna. Hon letade efter Polly, tappade nästan bort henne mitt i trängseln, och skyndade till hennes sida.

"Oroa dig inte, det är en enkel dans," sade Polly. "De börjar alltid med enkla sådana."

Hela rummet rörde sig perfekt synkroniserat, höll armarna ut åt sidorna, tog ett steg framåt sedan två steg tillbaka, vred sig halft åt höger sen halft åt vänster. Caitlin försökte hänga med, och medan hon gjorde det, hade hon aldrig känt sig så klumpig. Hon hade aldrig varit en bra dansare, och hon hade ingen aning om vilken typ av dans detta var. Hennes räddning var att tempot var långsamt nog för henne att hinna ikapp de andra.

Caitlin blickade över folksamlingen igen, hoppades på en glimt av Caleb. Men med alla kostymer och masker, var det omöjligt att ens avgöra vem som var man eller kvinna. Ibland, hängde långt hår ut på baksidan, och det gjorde det lätt, men vissa kvinnor bar sitt hår undangömt, täckt av en hög krage och klädda i kläder för män. Och några män, märkte Caitlin, konstigt nog, var klädda i klänningar; hon kunde bara se det tack vare musklerna på deras vader. Hon hade aldrig trott att det skulle finnas någon cross-dressing i detta århundrade. Fanns det något tabu?

Caitlin började få kläm på låten, när musiken plötsligt slutade. Mozart, med ett högt skratt, började plötsligt spela en ny låt, den här med ett mycket snabbare tempo.

En ny dans började. En uppsättning av fyra linjer bildades på motsatta sidor av rummet, och rummet parades ihop, grep tag i varandra och valsade i vida kretsar i hela rummet.

"Herregud, det är han," sade Polly och tittade Robert som dansade med en fyllig blondin. Caitlin tittade, men kunde inte se vad hon såg i honom.

Patrick kom skyndade över till Polly, drog tillbaka sin mask, och log. Han höll ut handen.

"En dans?" Frågade han, hopfullt.

Han blockerade Pollys syn av Robert, och hon sträckte halsen, irriterad.

"Kanske senare", sade Polly.

Hans leende föll när han gick iväg.

"Jag måste försöka få en dans med honom", sa hon, och gick in i folkmassan mot Robert.

Caitlin stod där, kände sig mer ensam än någonsin, och tittade nervöst på ansiktena igen. Detta var inte som hon hade tänkt sig alls. En fläck av masker passerade framför henne, den ena efter den andra. Hur kunde hon möjligen hoppas hitta Caleb? När hon försökte föreställa sig hans ansikte, blev det svårare och svårare. Hon började undra om hon någonsin ens kände honom alls. Hon kände en grop i magen, när hon började misstro om han ens hade överlevt resan.

Caitlin försökte centrera sig, att använda sina sinnen. Hon slöt ögonen och andades djupt, och försökte stänga ute all musik, och buller, och rörelse. När hon kände sig bli knuffad, försökte hon att ignorera det, att fokusera på Caleb. Hon tog ett djupt andetag, hoppades att hon kunde på något sätt känna hans närvaro. Innerst inne, kände hon att hon skulle veta om han var i samma rum.

"Caitlin?" Hördes plötsligt en mansröst.

Caitlin öppnade ögonen upphetsat, hennes hjärta skyhögt.

Framför henne stod en man med utarbetad grön mask, och han hade ett stort leende. Hade det fungerat?

Caitlin började själv le i hopp.

Men när mannen drog tillbaka masken, brast Caitlins hjärta.

Tyvärr var det Tyler.

Samma gamla Tyler. Efter alla dessa århundraden, försökte han fortfarande att plocka upp henne. "Får jag lov?" Frågade han.

Caitlin var irriterad. Han hade förstört hennes stund.

"Nej", snäste hon, och vände sig bort.

Hon såg hans ansikte falla i besvikelse när han gick iväg.

Hon kände sig plötsligt dålig. Hon borde inte ha varit så hård mot honom. Han förtjänade det verkligen inte; trots allt, bad han bara henne att dansa, och det var inte hans fel. Men han hade frågat henne vid fel tillfälle. Och nu kände hon sig ännu värre.

När Caitlin sökte genom rummet, började hon tvivla. Hon såg inte hur hon någonsin skulle hitta Caleb på denna plats. Och uppenbarligen, var hennes sinnen inte till hjälp heller. Det var för mycket på en gång, för mycket att komma i vägen för hennes fokusering.

Musiken ändrades igen, och rummet övergick till en ny dans, i vilken par dansade med varandra, och bytte sedan u, varje person som dansade med någon ny med några stegs mellanrum. När Caitlin såg det, insåg hon vad hon behövde för att hitta honom. Hon var tvungen att gå in, för att söka igenom hela rummet, att dansa med så många människor som hon kunde. Bara stå där gjorde henne ingen nytta. Hon behövde hålla hand med så många människor som hon kunde. Hon bara visste att om hennes händer rörde Calebs fanns det inget sätt att hon inte skulle veta det.

Bestämd, skyndade Caitlin ut på golvet med en ny passion, tog tag i händerna på närmaste partner, följde trestegsdansen klumpigt, och bytte sedan när alla andra gjorde det, och tog tag i händerna på en annan.

Händerna hon gripit var svettiga, och hon kunde känna lukten av alkohol som kom ut ur deras masker.

Hon dansade och dansade, började äntligen få kläm på det, bytte till så många människor, så snabbt hon kunde, att rummet till slut började suddas ut. Vid ett tillfälle hade hon inte ens vetat om hon hade dansat med en kvinna av misstag. Alla fortsatte bara byta, snabbare och snabbare, altt eftersom musiken blev snabbar. Hon dansade från den ena sidan av rummet till den andra, igen och igen och igen.

Alltid var det en ny hand. En ny axel. En ny dragning, en ny partner. Korta och långa och smala och feta. Varje ny person hade en ännu mer avancerade mask; några var roliga och fick henne att skratta, medan andra var olycksbådande.

Men ändå, ingen Caleb.

Till slut slutade musiken. Caitlin, fysiskt och känslomässigt utmattad, stannade för att vila i ett hörn av rummet. Medan alla tog ett andetag, drog hon tillbaka sin mask och torkade svetten ur pannan, andades tungt, eftersom det var varmt där inne.

"Får jag lov till en dans?" hördes en röst.

Caitlin snurrade, hoppades.

Men det var inte Caleb, hon visste det redan på rösten.

Nej, det var Robert. Hertigen.

Han var den sista personen som hon ville dansa med. Inte bara för att han var arrogant, men ännu viktigare, eftersom Polly tyckte om honom.

Han stod där, framför henne, kinderna röda av för mycket vin, och med en löjlig vit fjäder som skjöt ut från baksidan av masken, och klättrade flera meter i luften.

Den här gången skulle hon vara mer taktfull.

"Jag är ledsen", sade hon, "men jag tar en paus."

Hans ansikte rodnade. "Hur vågar du! Skulle du verkligen våga tacka nej till en dans med mig? Vet du inte vem jag är? När allt kommer omkring, är du bara en ofrälse. Du skulle göra klokt i att acceptera mitt erbjudande medan det varar."

Trots sig själv bröt hon in i ett skratt. Det fick henne att inse den markanta skillnaden mellan 2000-talet och 1700-talets klassdelning som fortfarande existerade. Den här mannen behövde en god dos av hennes tid. Nu var hon arg.

"Jag skulle inte dansa med dig om du betalade mig", sade hon kallt.

Mannens ansikte knep ihop av ilska. Han stormade ut, stampade fötterna. Han hade förmodligen aldrig blivit tilltalad så i hans liv.

Bra, tänkte Caitlin. Det var tid att han blev det.

Caitlin behövde lite luft. Det var så kvavt här; inte ett enda fönster var öppet, och hundratals rörliga kroppar skapade en enorm värme.

Hon började att korsa dansgolvet, och när hon gjorde det, startade en ny sång, en långsammare, mer romantisk en. Partners började åter para ihop. Caitlin försökte ignorera dem, att smita förbi dem, men det var en annan omkopplings sång, och partners frågade inte. Folk tog den som var på golvet, dansade med dem i flera steg, och lät dem gå, och Caitlin kände sig gripen och snurrad. Det fanns helt enkelt ingen väg runt det.

Hon gav upp, och beslutade att hon bara skulle dansa sin väg över rummet en sista gång, och sedan gå mot utgången. Hon bytte från en partner till en annan, greppade händer och släppte taget.

Och då hände det. När händerna rörde de av hennes sista partner, kände hon en elektrisk stöt genom hennes kropp.

Hans händer, hans energi. Hon kände det från hennes huvud ner till tårna.

Hon tittade upp på honom noga. Han bar en mask, en stolt, gyllene mask av kungligheter, och hon kunde inte se hans ögon. Men hennes kropp berättade för henne.

Hon blev andfådd. Hela rummet stannade runt detta.

Det måste vara Caleb.

Men när hon öppnade munnen för att tala, drog en annan dansare bort henne, tog henne och snurrade henne i den andra riktningen. Samtidigt, tog en annan dansare bort honom, och snurrade honom i den andra riktningen.

Caitlin försökte rycka bort sig, men han var för tung och stark. När hon lyckats frikoppla sig, var hon redan halvvägs över rummet, och tittade desperat efter Caleb.

Hon stretade åt alla håll, letade efter den gyllene masken, men han tycktes vara borta, förlorad i havet av kroppar.

Uppspelt skyndade Caitlin genom rummet, knuffade någon i hennes väg, fast besluten att hitta honom.

Hon gjorde det igen och igen, kors och tvärs över hela rummet, från en utgång till den andra.

Till slut, efter nästan en timme, var hon utmattad. Han kunde inte hittas någonstans. Om det hade varit han, var han borta.

Eller hade hon inbillat sig det hela?

Caitlin böjde sig, tog bort sin mask, och andades. Hon kunde inte stå ut med det. Det var för mycket.

Hon sprang ut genom närmaste dörr och sedan genom lobbyn, och genom en annan dörr.

Till slut, var hon utanför, på torget, tog in den friska luften. Hon tog av sig masken och kände sig överväldigad av känslor.

Hon grät och grät och grät.

*

En klocka klämtade, och Caitlin såg upp på det gigantiska klocktornet, på den motsatta sidan av torget, och såg att det var 04:00. Hon kunde inte tro hur sent hon varit ute. Om hon hade varit hemma, i modern tid, och det hade varit en skolnatt, skulle hennes mamma ha dödat henne. Här brydde sig ingen. Det hade varit många tonårsflickor i rummet, och det fanns fortfarande många av dem som hängde här ute på torget, klockan fyra på morgonen.

Caitlin var utmattad. Hon ville bara gå hem, för att gå tillbaka till Pollys ö och sova. Hon behövde sova, för att rensa huvudet, för att komma på en plan för att hitta Caleb – om han ännu var vid liv. Hon hade varit dum, insåg hon nu, att förvänta sig att hitta honom på balen. Även om det hade varit han var det klart att han var borta för alltid nu.

Hon behövde gå tillbaka dit, hitta Polly, och fråga henne om hon var redo att gå. Hon hoppades att hon var det. Det sista hon ville var att vänta här i timmar tills Polly var redo att gå. Och hon hade inte precis ett annat sätt att komma tillbaka till ön, eller någon annanstans att gå.

Caitlin gick tillbaka in i balsalen, och var lite lättad över att se att det redan ebbade ut. Det var hälften så trångt som det hade varit, och fler lämnade för varje minut.

Caitlin fann Polly, lyckligtvis, och var bekymrad över att se henne gråta. Hon skyndade fram till henne.

"Vad är det för fel?" Frågade hon. "Vad hände?"

"Robert", sade Polly. "Jag bad honom att dansa. Först sa han nej. Sedan ändrade han sig och dansade med mig, men det var som om han inte riktigt ville dansa. Han dansade också snabbt, som om han rusade för att få det överstökat, och ryckte mig runt. Han fick mig att snubbla. Han sa att jag var en klumpig dansare. Han gjorde narr av mig och folk skrattade. Jag är så generad", sade hon, gråtandes.

Caitlin blev röd, rasande. Om hon behövde en större anledning att hata Robert, hade hon precis hittat den.

"Kan vi gå?" frågade Polly. "Jag vill gå hem."

Caitlin var lättad över att höra dessa ord, men efter att ha hört berättelsen, var hon inte riktigt redo att gå ännu. "Naturligtvis", sade hon, "men kan du bara ge mig en minut?"

Polly nickade genom tårarna, hennes smink rann, och Caitlin gick genom rummet.

Hon såg Robert enkelt – han var den lättaste att hitta i rummet, med den enorma vita fjädern som skjöt ut på baksidan av hans mask, mycket högre än någon annan. Hon såg honom fnissandes när han dansade med flera flickor över golvet.

Caitlin såg en passerande kypare och nådde över och tog en silverbägare fylld med champagne, och skyndade mot honom. Hon smög upp bakom dem, och när han dansade, låtsades hon nonchalant att ramla och dumpade hela bägaren med champagne på hans rygg. Hon såg till att hon hällde det ner för nacken, så att det rann ner hans nakna hud.

Robert skrek och hoppade runt rummet, hoppandes från ena foten till den andra, medan den kalla vätskan rann ner hans nakna rygg.

Caitlin duckade in i folkmassan och gömde sig. Robert tjöt, om och om igen, och letade efter gärningsmannen, men det var meningslöst. Flickorna runt honom skrattade åt honom.

Caitlin, nöjd, satte bägaren ner och skyndade tillbaka mot Polly.

Rummet började verkligen tömmas nu, och en ny låt började, en långsammare, mer romantiskt en och Caitlin antog att det var den sista låten för natten. Hon tittade och såg att Mozart fortfarande spelade, svett täckte hans ansikte, blekt, och han såg inte så hälsosam ut.

Och det var när hon kände det.

Fingrarna på axlarna. Den elektriska spänningen när den passerade genom henne.

Hon stannade upp. Hon var rädd för att vända och möta honom. Rädd att det verkligen var han. Och att hon skulle förlora honom igen.

Långsamt vände hon.

Och där stod han, med samma guld mask. Med ena handen utsträckt, väntandes på hennes hand. Han hade hittat henne. För sista dansen för natten.

Hennes hjärta bultande, Caitlin tog hans hand, och han placerade sin andra på hennes midja. Hon höll hans hand hårt den här gången, och lade sin andra på hans axel, fast besluten att inte låta någon bryta dem isär.

De valsade långsamt över rummet, och med varje steg, kände hon sitt hjärta skjuta genom bröstet. Det var verkligen han. Hon var så glad att han levde. Att han hade klarat det. Det bekräftade hennes övertygelse om att allt hade en anledning. Att, oavsett vad som kom mellan dem, skulle de alltid vara avsedda att vara tillsammans.

Dansen fortsatte så långsamt, och rummet tömdes.

Till slut dog dansen ut, och de slutade, var och en med den andra hårt greppad, ingen av dem villig att släppa taget.

Till slut släppte han greppet, höjde handen och beredde sig att lyfta sin mask.

Caitlins hjärta bultade så hårt, hon kunde knappt tänka.

Han drog tillbaka sin mask.

Och det var när Caitlin svimmade.

KAPITEL ELVA

Prästen hade varit tuff – det hade tagit allvarligare tortyr än Kyle hade tänkt att få svar från honom, för att ta reda på var Caitlin hade gått. Men i slutändan, precis innan han dödade honom, segrade Kyle. Han log vid tanken av det.

Kyle dök mot bakgatorna i Venedig. Det gick snabbt och han valde en släckt gränd, en som han alltid hade använt när han behövde besöka denna svinstia till stad. Precis som han mindes, gränden var smutsigt och kolsvart. Det gav en perfekt täckmantel för att landa på natten.

Det var så mörkt att Kyle inte exakt kunde se vart han var på väg, och han kom in lite för fort, och av misstag landade på något. Först blev han överraskad av den mjuka marken, men när han hörde en man grymta, insåg han att han hade landat på en sovande luffare.

Luffaren hoppade upp och fräsde tillbaka på Kyle. "Vad tror du att du gör !?" skrek han.

Kyle, som redan var irriterad, gav honom inte en chans att avsluta. Han sparkade honom hårt, och skickade honom flygandes över gränden, hårt in i en vägg. Luffaren kollapsade, medvetslös. Det fick Kyle att känna sig lite bättre.

Kyle såg sig omkring, och, med tillfredsställelse, konstaterade att ingen hade sett honom landa. När han gick ner i gränden, ryggade han tillbaka utav lukten, stanken av denna stad. Det gjorde honom nästan sorgsen för 2000-talet. Kyle rätade sin skjorta, och gick ut på ett torg. Han befann sig mitt i de tjocka av massorna i Venedig. De mänskliga dårarna dansade och spelade och sjöng runt omkring honom. Det irriterade honom som aldrig förr. Han kunde inte förstå vad de kunde vara så glada över. De var bara ett gäng dödliga, utan någon mening med livet, som han hade. Ingen av dem drevs, bestämde sig för att åstadkomma saker, arbetat nästan lika hårt som han.

Ju mer de skrattade, desto mer tyckte han att de hånade honom. Hans vrede steg. Han valde ut en av dem från mängden, en särskilt lycklig clown. Han smög upp bakom honom och sparkade honom hårt, precis bakom knät, och skickade honom till marken, hans jonglerings bollar spridda överallt.

Mannen snurrade och såg runt för att se vem som gjorde det, men han kunde inte räkna ut det i folkmassan. Åtminstone hade han slutat skratta. Det fick Kyle le och lyfte hans anda lite.

Kyle armbågade sig fram genom folkmassan, över torget, sedan ned en annan gränd. Slutligen nådde han vattnet, och började gå längs hamnen. Det var något mindre trångt.

Och där var det, precis som han mindes det: Suckarnas bro. En liten gångbro, med kanske 20 steg på båda sidor, och en femton stegs gångbro, bara tillräckligt hög för att små båtar ska kunna passera under. Den stod mittemot ett fängelse, och härifrån kunde man se på när fångar släpades iväg till fängelse.

Kyle mindes att bron fick sitt namn från de "suckar" av nära och kära som skulle stå och titta på när deras folk tas bort. Det var en av Kyles favoritplatser i Venedig.

Ännu viktigare, det var exakt där han behövde vara. Innan han kunde spåra Caitlin ville han först utlösa förödelse på denna soptipp till stad. Inte bara för att det skulle ge honom stor glädje att göra det, men också för att det var avgörande för hans plan. Han behövde en distraktion. Han ville inte att behöva stöta på hela hennes klan rakt på, själv; Han ville inte riskera att bli utflankerad, och bli av flickan igen. Han behövde lite förstärkning. Och eftersom det stora rådet inte skulle ge honom någon, behövde han skapa en egen plan: fängelset. När han öppnade fångarnas celler, skulle de riva staden i bitar. Det skulle vara mer än tillräckligt för att ge den distraktion han behövde för att hålla människornas och klanens händer fulla.

Kyle härstammar bron, gjorde sin väg ner i gränden, genom en bakdörr, och i den stora strukturen bostäder fängelset.

Han strutted ner den tomma, marmor korridoren, och leds till en trappa. Därnere, visste han, i tarmarna av Venedig, satt staden fängelse. Där han skulle hitta hundratals människor fångar att släppa loss, att härja på stads och även vissa fångar i hans egen ras.

Flera poliser stod vakt innan trappan, och stelnade till när han närmade sig. En av dem började att höja sin bajonett.

Men Kyle gav dem inte en chans. plötsligt hoppade han upp i luften och sparkade en vakt hårt i bröstet. I en virvelvind av hastighet, slog han och armbågade de andra innan de kunde reagera, slet bajonetten från en annans hand, och högg dem.

Inom kort så låg alla vakter framför honom döda.

Kyle kolla snabbt åt varje håll, säker på att han inte blev upptäckt, och skyndade ner trappa.

Detta skulle bli en vacker natt, minsan

KAPITEL TOLV

När Caitlin öppnade ögonen, fann hon sig själv tittandes upp på ett tak. Det var så högt, så långt ifrån henne, och hon märkte det var vackert målat i en fresk. Hon var så desorienterad, hon försökte komma ihåg vart hon var. Hon kände att hon låg på rygg, och kände att hennes huvud var i någons knä. Omedelbart, mindes hon.

Hon tittade upp, blinkandes, för att se vem det var, hennes hjärta pumpandes.

Men den som stirrade tillbaka på henne var inte Caleb.

Det var Polly.

Caitlin satte sig upp snabbt, skakade bort några spindelnät och tittade runt.

"Äntligen." sade Polly. "Jag trodde att du skulle vara medvetslös för evigt. Vad hände?"

Caitlin såg sig om i rummet, granskade folkmassans masker som snabbt ebbade ut. Ett pang av terror for igenom henne.

"Var är han?" Frågade Caitlin.

"Vem?" Frågade Polly.

Hon granskade rummet igen. Nej, detta kunde inte hända. Inte igen.

Caitlin tänkte tillbaka. Hon försökte komma ihåg det ögonblick då han lyfte masken. Tittandes in i hans ögon. Det hade inte varit Caleb. Och det var vad som hade chockade henne mest av allt. Nej, Caleb hade inte dykt upp, under nattens gång.

Mannen framför henne, den man hon hade dansat med och den man hon hade känt en sådan förbindelse med var Blake.

Och nu var han borta.

Hon var så arg på sig själv. Varför var hon tvungen att svimma? Varför skulle detta alltid hända henne, bara i fel ögonblick?

"Jag såg dig svimma" sade Polly, "och såg en pojke fånga dig, och jag kom över för att hjälpa till."

"Var är han?" frågade Caitlin ängsligt.

"När du var säker i mina armar, försvann han."

Plötsligt kom en annan röst: "Endast för ett ögonblick."

Caitlin tjöt, och hennes hjärta stannade i bröstet.

Ståendes där, på bara några meters avstånd, var Blake. Han tog sakta av sin mask, och stirrade tillbaka på henne med samma intensitet som han hade innan, samma intensitet som hon mindes från allra första gången de hade träffats.

Allt kom flödandes tillbaka. Deras vakt tillsammans på Pollepel, hans cellospel, den natten på stranden, deras samtal, hon mindes allt det som om det var igår.

Hon undrade om han också mindes. Sättet han såg på henne, det fick henne att känna sig som om han gjorde det.Men i och för sig, hur kunde han? Det var i framtiden, och nu var hon i det förflutna. Om han inte hade makten att se in i framtiden. Det föreföll att de flesta vampyrer hade det, några starkare än andra, så hon resonerade att det kan vara möjligt för honom att komma ihåg, eller snarare, att se in i framtiden.

"Ja", sade han, och läste av hennes sinne med precision. " Det gör jag."

Caitlin kände sig rodna, återigen generad av att andra läser hennes sinne. Samtidigt kände hon sig överväldigad av känslor, av det faktum att han kom ihåg. Han minns. Allt. Han gör verkligen det. Bara det betydde världen för henne. Slutligen, kände hon som om hon inte var så galen, inte var så ensam. Det kändes som hennes första riktiga anslutning till 2000-talet. Äntligen kände hon sig inte som en fullständig främling här, som inget av det någonsin hade hänt.

"Caitlin?" sade Polly långsamt, förvirrat, granskandes fram och tillbaka mellan de två. "Du har inte presenterat mig för din vän."

Caitlin stod där mållös, inte säker på vad hon skulle säga.

"Öh …" började hon, men slutade sedan. Hon försökte tänka på hur man ska förklara, men hon hade ingen aning om var hon skulle börja. Så hon stod där, mållös, tills det blev besvärligt.

"Jag är Blake", sade han slutligen, och sträckte ut en hand till Polly. Polly tog hans hand, varsamt. Hon såg på Caitlin, som fortfarande stirrade på Blake som om hon hade sett ett spöke. Inte bara var Caitlin överväldigad av detta sammanhang till sitt förflutna men hon kände sig också överväldigad av hennes känsla av anslutning till honom. Hon hade glömt hur slående han såg ut.

"Är du okej?" Frågade Polly. Caitlin nickade långsamt, fortfarande lamslagen. Den känslan hon kände när de hade dansat, när de hade hållit händer … hon visste att det var på riktigt. Hon hade känt sig säker på att det hade varit Caleb. Anslutningen hade varit överväldigande. Hur kan det komma sig att det inte var Caleb? Att det var Blake? Och hur kunde Caleb inte vistas under hela natten? Caitlin kände sig säker på att Caleb inte hade dykt upp denna kväll, med hennes svåra sökning efter honom, med hennes vilja för honom att vara där, att han inte var här. Hon kände en blandning av känslor, som hennes hjärta sjönk, eftersom verkligheten att Caleb inte kan ha överlevt resan började slå henne. Eller kanske så hade han överlevt, men hade hamnat i en annan tid och plats. Samtidigt så sköt hennes hjärta i höjden på grund hennes känsla av anslutning till Blake. Det fanns så mycket osagt lämnat mellan dem. Och hon hade ingen aning om var man ska börja. Å ena sidan, kände hon sig illojal mot Caleb att ens prata med Blake. Men samtidigt verkade det som Caleb inte längre var här. Polly såg fram och tillbaka mellan de två, båda stirrarandes på varandra, och verkade bli obekväm.

"Caitlin", sade hon, "Jag tror att du och jag ska gå hem nu. Det är nästan fem. De flesta har redan lämnat." Caitlin nickade, men sa ingenting, oförmögen att dra ögonen bort från Blakes. Han var så vacker, så perfekt, så skulpterad, hans mejslade käke ståendes mot hans perfekta hud. Hans mörka bruna ögon lyste och såg på henne med en energi som hon aldrig hade känt.

"Egentligen, om du inte har något emot, skulle jag vilja följa med henne för en stund", säger Blake. Polly började protestera, men han tillade snabbt: "Oroa dig inte, jag ska ta henne tillbaka välbehållen."

"Caitlin?" Frågade Polly. "Är det vad du vill?"

"Är det vad jag vill?" tänkte hon. Det var vad hon ville mer än något annat. I själva verket, i det ögonblicket, hon kunde inte föreställa sig någon annanstans, än med honom. Hon kände det som om hon inte ens hade ett val. Som om hon inte ville ha ett val.

"Ja", var allt Caitlin slutligen lyckades säga.

"Vet du var vi bor?" frågade Polly, den alltid skydsamme vännen.

Blake nickade tillbaka. "Naturligtvis. Alla gör det. Isola di San Michele."

Polly verkade fortfarande ovilliga att gå därifrån.

Slutligen klev Blake fram och sträckte fram en öppen handflata till Caitlin.

Caitlin tvekade bara ett hjärtklapp och sträckte sedan ut handen och lade sin handflata i hans.

KAPITEL TRETTON

Caitlin satt i gondolen, som Blake stod i fören bakom henne och försiktigt rodde dem genom de små, smala kanalerna i innerstaden i Venedig. Det var så sent nu, staden verkade sova, helt tyst och blev mörkare för varje minut, eftersom fler och fler gatufacklor började släckas. Det enda som återstod för att lysa natten var den stora månen ovan, och en och annan brinnande ljusstake i en fönsterbräda. Caitlin kunde bara höra det kluckande vattnet mot sin båt, ljudet av Blakes trä åra skär genom vattnet. Det var så fredligt, så romantiskt. Detta var en helt annan sorts Venedig, en sort som Caitlin ännu inte sett. Det var tyst och tomt. Detta var det inre Venedig, de smala kanalerna som skär genom hjärtat av innerstaden, som vred och vände sig, precis som gränderna, men på vatten. Varje hundra fot eller så blev hon och Blake tvugna att ducka för att inte slå huvudet på en liten stenbro. Kanalerna var så smala, det fanns knappt plats för två gondoler att passa sida vid sida. Caitlin tittade upp och såg vittrande interiörer av bostäder byggda i staden. De alla hade dörrar som öppnas ut mot vattnet, och de flesta hade sina egna gondoler knutna till inlägg. Högt över, hängde kläder på linor överallt. Detta var den tysta interiören i Venedig, där lokalbefolkningen bodde. Det kändes urgammalt. Caitlin undrade vad Blake tänkte när de åkte tillsammans i tystnad. Han var en av de tystaste män hon någonsin hade träffat, och det var alltid svårt för henne att förstå vad han tänkte. De hade varit tysta tillsammans så länge. Å ena sidan hade hon en miljon frågor hon brann för att fråga honom; men å andra sidan, märkligt nog, kände hon sig mycket bekväm med honom precis som såhär, i tystnaden. Hon kände inget behov av att prata runt honom för att vara bekväm och hon kunde förstå att han kände detsamma. Hon tänkte tillbaka till deras tid på Pollepel och på hur tyst han hade varit då. Ingenting hade verkligen förändrats. Århundraden kunde passera, men folk förblir som de var. Vilket var okej med henne. Hon var bara spänd över att få vara med honom, att ta denna åktur. Hon slöt ögonen, andades in saltvattensluften, och försökte att frysa ögonblicket. En månbelyst gondoltur i Venedig. Vad mer kan hon begära? Slutligen, även om vissa frågor brann i förgrunden av Caitlin sinne, och hon bara var tvungen att fråga dem. Hon tog ett djupt andetag, hoppades att hon inte skulle förstöra för stunden.

"Hur mycket minns du?" frågade Caitlin till slut.

Frågan hängde i luften för vad som verkade som en evighet, så länge att Caitlin började undra om han hade hört det, om hon ens hade frågat det.

Slutligen, kom hans svar: "Lagom."Caitlin undrade vad det innebar. Det var Blake. Han var alltid så kryptiskt, aldrig säga mer än han var tvungen.

"Kommer du ihåg Pollepel?" Frågade hon.

Återigen, en tystnad. Sedan slutligen: "Jag skulle inte kalla det att komma ihåg", sade han

"Det är mer som att titta in i framtiden.. Titta in ett liv som skulle ha varit. Jag ser det, intellektuellt. Men jag har inte upplevt det. "

"Då …" Caitlin pausade. "Kan du se vår tid tillsammans?"

Han gjorde en paus. "En del av det", sade han. "Det är mer som ett intryck. Jag har ett intryck av dig från en annan tid som är mycket stark. Detaljerna, är …dock oklara. Jag tror att det är menat att vara så. Vi måste ju börja om från början varje gång, eller hur? "

"Och vad är ditt intryck?" Frågade hon.

Hon kunde inte se honom, där han stod bakom henne, roende, men hon trodde, i tystnaden, att hon kunde höra honom le. "Mycket positivt", sade han.

Sedan tillade han: "De säger att det finns vissa människor som vi är avsedda att se om och om igen, i varje livstid, på varje plats … .Jag känner så för dig."

Caitlin visste exakt vad han menade. Hon kände det också. Det var inte en fråga om kärlek. Det var något starkare. Förbestämdeht. Ödet. Oundviklighet.Förbestämt att vara med en person, oavsett om du gillade det eller inte. Det var det magiska ögonblicket då universum tvingade vägar att korsas, överskred någons möjlighet för fri vilja. Det var som ett ögonblick i livet när fri vilja tvingades att underkasta sig för något ännu större, viktigare. Ödet. Och det kände hon, var ännu större än kärlek. Kärlek, kände hon, den sanna kärleken, kunde hon bara med en person under en livstid, och det var något hon kunde välja. Men ödet, hon kände att hon kunde ha ett öde med många människor, och att hon inte skulle ha ett val.

Hon var rädd för att ställa nästa fråga, hennes hjärta bultade.

"Visste du att jag skulle vara här i kväll?" Frågade hon.

Det blev en lång tystnad. Slutligen sade han: "Ja, det var därför jag kom.."

"Är vi avsedda att vara tillsammans i denna livstid?" Frågade hon.

"Jag vet inte", sade han. "Men jag vet att jag vill vara med dig."

När de vände ett runt hörn, öppnade den lilla kanalen upp sig till den stora kanalen. Lagunen utspridd framför dem, dess klarblå vatten skyms i en dimma som hängde över allt, vilket gjorde det månbelysta glödandet surrealistisk.

Caitlins sinne vacklade. Hennes känslor tog över, och hon hade svårt att komma ihåg varför hon skulle komma tillbaka till denna tid till att börja med. Det blir svårare och svårare att tänka på Caleb. Hon hade varit så inställd på att hitta honom. Men nu kände hon sig säker, säkrare än någonsin, på att han bara inte var här. Så varför hade hon kommit? Var det menat att hon skulle hitta Blake istället? För att vara med honom?

Blake drog upp båten längs kajen, bundna ner och satte sig bredvid henne. Dawn bröt, himlen börjar att lysa upp i en medley av färger.

Hon vände sig om och mötte honom, glad över att kunna titta på honom till slut.

"Tiden är en sådan värdefull sak", sade han. "Det känns som om det varar för evigt, men det gör det inte. Livet vänder så snabbt. En minut kan vi vara tillsammans, och nästa minut, separerade för evigt."

Hon tänkte på det, och insåg att han hade rätt.

"Det är ironiskt," sade hon, "att för en sådan odödlig ras som våran, är tid en sak som vi aldrig tycks ha tillräckligt utav."

Han stirrade på henne med en brinnande intensitet, och hon stirrade tillbaka, överväldigad av hennes egna känslor.

"Jag bor i ett palats på landet", sade han. "Jag vill att du ska komma med mig."

Caitlin visste inte vad hon skulle säga. Hon var mållös. Hennes hjärta dunkade i bröstet, och hon kände hur hennes mun blev torr. Hon hade inte styrkan att säga nej. Hon kände det som om hon stod utanför sig själv, såg allt hända, att hon bara var en hjälplös passagerare i attraktionen.

Blake lutade sig plötsligt fram, och hon visste att han var på väg in för att kyssa henne. Hennes värld blev yr, och hon frös. Hon slöt ögonen.

Och sedan, en sekund senare, kände hon hans mjuka läppar röra hennes.

Och det var när hon hörde ljudet. De båda bröt plötsligt ifrån kyssen och vände sig samtidigt

Där promenerandes längs piren, var ett ungt par, svängandes med ett barn mellan dem. Barnet verkade praktiskt bunden med glädje mot den brutna himlen, och båda föräldrarna verkade strålande. De var på väg mot en båt, bara några meters avstånd från Caitlin och Blake, och när de kom dit, vände fadern sig om och kollade mot dem.

Caitlins hjärta stannade.

Mannen måste ha drabbats av åsynen av Caitlin också, eftersom hans enorma flin plötsligt föll, och han släppte barnets hand långsamt, när han vände sig om och stirrade rätt på henne.

Den kvinna som står bredvid honom, en lång rödhårig, vände sig om och stirrade på Caitlin också.

Blake, förvånad och utan förstånd, såg fram och tillbaka mellan de två av dem.

Caitlins värld hade just vänts upp och ned.

Där,på bara några meters avstånd, var Caleb.

KAPITEL FJORTON

Caitlin lutade sig tillbaka i den lilla båten, tittandes på himlen i gryningen, och ville att världen skulle sluta. När de leddes vidare ut i den stora kanalen, fanns inget land i sikte, allt hon kunde se var vatten – och en del av henne önskade att hon bara kunde fortsätta, aldrig sluta, mot horisonten, och av jordens yta. Hon var så ledsen, så förvirrad… Hon ville bara krypa ihop och dö.

Hon hade aldrig känt sig så ensam. Den person som rodde båten var inte Blake eller Caleb, men en fullständig främling, en gondol-förare som hon hade hittat vid bryggan, som hon hade anställt för att föra henne tillbaka till Pollys ö. Lyckligtvis hade Polly gett henne pengar tidigare i natt, ifall något hände.

Blake hade insisterat på att åtminstone ta hem henne, men hon hade vägrat. Hennes känslor för honom var för starka, och efter att ha sett Caleb, kunde hon inte stå ut med att vara i en båt med honom i ytterligare en sekund. Hon behövde få en chans att reda ut sina känslor, att försöka bearbeta det hela.

Det ironiska var att om de inte hade stött på Caleb vid just det ögonblicket kände Caitlin sig säker på att hon fortfarande skulle vara i en gondol med Blake, kanske på väg just nu, tillbaka till hans palats. De skulle förmodligen ha haft en vacker kväll, en som hon aldrig skulle ha glömt, oavsett hur länge hon levde. Om hon inte hade sprungit in Caleb i det ögonblicket, kanske hon hade tillbringat resten av sitt liv med Blake.

Men helt klart var det inte tänkt att vara. Det var bara inte avsett.

Nej, vid den exakta tidpunkten, precis då Blakes läppar rörde hennes, i det ögonblick hon äntligen hade gett upp om att hitta Caleb, var ödet tvunget att få Caleb att korsa hennes väg. Han hade varit ute för en tidig morgon båttur, med sin fru och deras son. De hade varit uppe tidigt, med den ivriga pojken, angelägna om att komma ut på båten, för en förmiddags åktur.

Varför hade hon varit tvungen att märka honom? Och varför hade han varit tvungen att märka henne? Och varför måste allt ske exakt när Blakes läppar rörde hennes? Inte nog med att hon nu kände sig mer förvirrad än någonsin om Blake, men hon kände sig också som en förrädare mot Caleb, som om hon hade gjort något hemskt. Var livet tvunget att vara så grymt?

När hon först såg Caleb, efter att ha övervunnit sin chock, hennes skuld för att när hon kysst Blake hade hennes första känsla varit glädje, överlycklig att se att Caleb var vid liv, och på denna plats och tid. Hon hade hoppat av Blakes båt utan att tänka, nästan tippat över den, och hade sprungit över piren, rakt mot honom, och hade stannat bara en meter bort.

Hon hade stirrat upp mot honom, och han hade stirrat ner på henne. Först kunde hon ha svurit att hon såg något liknande igenkännande flimmra över hans ansikte.

Men en sekund senare, förvreds hans ansikte till något liknande förvirring. Han fortsatte att stirra på henne, men det var inte en blick av en älskare, eller inte ens en vän. Det var blicken av någon som kanske har träffat dig en gång, men som inte kunde räkna ut vem du var.

"Vem är det, pappa?" hade pojken, kanske tio år gammal, frågat och ryckt i Calebs ärm.

Caleb hade ignorerat honom, och stirrat på Caitlin. Till slut hade Caleb, som fortfarande tittade på Caitlin, sagt: "Jag vet inte, Jade."

Caitlin kunde avögra från hans röst, från hans uppträdande, att han verkligen, verkligen, inte visste. Och det var vad som hade sårat henne mer än någonting, sårat henne värre än om hon hade dödats en miljon gånger. Här var hon, hon hade kommit hela vägen tillbaka i tiden bara för honom, hade satt sitt liv på spel, hade förlorat sitt barn samtidigt, och för vad?

Å ena sidan hade det fungerade, han levde och mådde bra i en annan tid. För det kände hon en enorm känsla av lättnad.

Och ändå, kände han henne inte längre. Aiden hade varnat henne för detta. Han hade sagt att tidsresor var oförutsägbara. Blake, som hon knappt kände hade kommit ihåg henne. Men Caleb, som hon älskade mer än något, hade inte det. Det var för grymt.

Först hade hon hoppats att Caleb bara behövde lite tid för att komma ihåg, men när hon stod där och stirrade, korsade aldrig igenkännande hans ansikte igen, och hon kände sig mer och mer som en idiot.

"Jag är ledsen, men känner jag dig?" Hade han slutligen frågat.

Sera hade kommit över och stod bredvid Caleb, och nästan skyddade honom. Hon såg lyckligare och mjukare ut än Caitlin någonsin hade sett henne. Naturligtvis var hon det. Hon var en kvinna i sina bästa år, med sin man och deras levande barn. Hon var inte den bittra Sera från framtiden.

"Caleb?" hade Caitlin sagt långsamt, fortfarande hoppandes, även när hennes hjärta brustit. "Det är jag. Caitlin."

Caleb kisade i en sekund, och skakade sedan långsamt på huvudet.

"Jag är så ledsen", sade han, "men jag är rädd att jag inte känner dig."

Caitlin såg Sera greppa Calebs arm, när hon otåligt försökte styra Caleb tillbaka till båten. Sera kom uppenbarligen inte ihåg henne heller; men hon såg fortfarande mycket obehaglig. Ägande, svartsjuk. Som om hon anade något. Vissa saker, insåg Caitlin att de aldrig ändrades.

"Caleb" hade Sera sagt. "Vi måste gå."

Och med dessa få ord, Caitlin, hade hans fru och barn gått in i båten, och med ett fåtal starka roddtag var de på väg ut i vattnet. När de gled längre och längre in i kanalen, vände Caleb sig runt om än en gång, och såg på henne.

Sedan vände han sig tillbaka.

Blake hade kommit upp vid sidan av Caitlin och stod där. Caitlin kände sig mer generad än någonsin, och visste inte vad hon skulle säga.

"Vem var det?" Frågade Blake.

Hon visste inte hur hon skulle svara. Hon var upprörd över att Blake inte hade något minne av honom heller. Var minne verkligen så selektivt?

Och hur kunde hon svara på det? Vem var han?

Nu, när hon satt där, och roddes under himlen, på väg mot Pollys ö, återskapade hon allt i hennes huvud, om och om igen. Hennes tid med Blake; deras dans; deras gondoltur; deras kyss; att ha sett Caleb… Allt tycktes smälta samman, och hon hade svårt att separera det. Varför hade allt skett på en gång?

Hon kände sig illa till mods, deppig. Var hela hennes resa nu meningslös? Nu när hon fann honom, nu när hon såg att han var med Sera, att de hade ett barn, vad var meningen med det hela? Hon kände sig hopplös, helt deprimerad. Och hon kände sig så dum.

Naturligtvis mindes hon nu, att Caleb hade en gång varit lyckligt gift och hade ett barn en gång i tiden. Hon hade bara inte trott att det skulle ha varit den här tiden. Här och nu. Just i det ögonblick då hon var redo att återförenas med honom.

Han var gift och hade barn. Hon var tvungen att acceptera det. Det var en helig sak. Han var tagen. Idén om det skadade henne mer än något annat, men hon var bara tvungen att acceptera det. Det var ett band av äktenskap, och oavsett vad som skulle hända i framtiden, kunde hon inte ingripa. Hon skulle behöva låta honom gå.

Om så var fallet, vad var poängen med att hon kom tillbaka i tiden? Var det verkligen för att hitta sin far, som prästen hade sagt? Var Caleb bara lockbete för att leda henne den vägen?

Eller var hennes öde att vara med Blake i stället? Var det hela anledningen till att hon hade kommit tillbaka? Var det ödets sätt att ge henne ledtrådar?

Å ena sidan, eftersom Caleb var tagen, fanns det inget fel med att vara med Blake, insåg hon. Men en stor del av henne älskade fortfarande Caleb, längtade fortfarande efter honom. Tanken på att vara med Blake kändes på något sätt, fortfarande, illojalt. Illojalt mot vem? undrade hon.

Varför hade hon aldrig tänkt på att det kunde gå så fel? Hon hade trott att kanske hon aldrig skulle hitta Caleb. Men hon hade aldrig trott att något ännu värre kunde hända: att hon hittade honom, och att han skulle vara med någon annan. Och inte ens minnas henne. Det var det värsta hon kunde föreställa sig. Hon borde ha förutsett det. Men om hon hade det skulle hon då ha gjort något annorlunda?

Gryningen bröt igenom helt vid horisonten nu, nyanser av rött och orange och rosa översvämmade himlen, lyste upp lagunen och vattnet. Hon hade varit vaken hela natten, insåg hon, och nu började världen om på nytt igen.

Hon såg ö vid horisonten, och visste att hon skulle vara där inom kort.

Men en del av henne ville inte det. En del av henne ville att deras båt bara skulle fortsätta, och ramla av jordens yta.

KAPITEL FEMTON

Caitlin sprang. Solen stod högt ovan när hon sprang genom ett fält av blommor, tusentals rosor, omöjligt höga, som nådde upp till midjan. De var alla olika färger, röda och rosa och vita och gula, och de snuddade vid henne sakta när hon sprang. Otroligt nog, hade de inga taggar, och känslan av blommorna var slät på benen, medan deras doft fyllde luften.

På horisonten stod hennes far, längre än någonsin, och närmare än hon kunde minnas. Hon kunde nästan se hans ansiktsdrag, och när hon sprang, kände hon sig som om hon var på väg att nå honom.

Men när hon tittade ner, försvann fältet av blommor och ersattes av en liten, gyllene bro. Hennes far, var också borta, och vid horisonten stod en stad, med låga byggnader, alla med röda tegeltak. Den lilla gyllene bron gick upp i en båge och kom ner på andra sidan.

Hon sprang över den, och under henne såg hon det kristallklara vattnet, glödande blått. Hon korsade bron, på väg in i staden, och hennes far dök upp igen, vid ingången till stadsporten. Han bara stod på andra sidan, och när hon sprang mot honom, dök det plötsligt upp två enorma dörrar, fristående, i mitten av gatan, som blockerade hennes väg.

Hon visste att hon inte kunde komma runt dem. De var långa, tre gånger hennes egna höjd, och när hon stannade framför dem, var hon förvånad över att se att de var gjorda av massivt guld. De var utsökt ristade med de vackraste tecken, tecken hon inte kunde förstå. Hon visste att hennes far var bakom dem, på den andra sidan. Hon visste att om hon bara kunde öppna dörrarna kunde hon nå honom, att han väntade på att omfamna henne.

Hon sökte överallt, men hittade inga handtag. Så i stället, nådde hon upp och drog fingrarna längs de snidade, gyllene tecknena. Hon kände mjuka former och konturer, och var förvånad över deras djupa detalj. Det var som ett konstverk.

"Caitlin" hördes rösten. Hon visste att det hennes fars röst. Det var en djup, mjuk, avslappnande röst. Hon längtade efter att få höra den igen.

"Jag väntar på dig", sa han. "Öppna dörren."

"Jag kan inte!" Ropade hon frenetiskt.

"Caitlin!"

Caitlin öppnade ögonen och såg Polly stå ovan henne, och skakade henne.

Caitlin vaknade, desorienterad. Hade det varit hennes fars röst? Eller Pollys?

Hon satte sig upp och såg sig runt om i rummet, letade efter sin far. Men det var bara en dröm. Den hade varit så levande, som ett möte.

Hon satte sig upp, gnuggade ögonen, och kisade mot det hårda solljusets strimmor in i rummet. Dagtid. Hon försökte komma ihåg. När hade hon somnat? Hade hon sovit hela dagen?

Rose kom fram och slickade hennes ansikte.

"Vad är klockan?" frågade Caitlin sömnigt.

"Det är sent på eftermiddagen," sade Polly, "du har sovit hela dagen. Jag ville inte väcka dig. Jag lät dig sova så länge jag kunde. Men nu har det mesta av dagen gått, så jag tänkte att det var ok. Du har sovit tillräckligt, eller hur? Jag bara längtar efter att prata med dig. Hur gick allt i går kväll? Vad hände? Varför kom du inte tillbaka med mig? Förde Blake dig tillbaka? Hur var din tid med honom?"

Som alltid, sparkade Polly fråga efter fråga, och gav knappt Caitlin en chans att tänka. Hon visste inte vilken fråga att besvara först.

"Jag kom inte tillbaka med honom", sade hon. "Jag kom tillbaka ensam. Jag hyrde en båt för att ta mig tillbaka."

Pollys ögon var vidöppna i ilska.

"Vad hände?" Hennes uttryck mörknade. "Om han övergav dig där, ska jag döda honom-"

"Nej, nej," sa Caitlin, "det var ingenting som han gjorde… Jag bad honom att inte göra det."

"Varför?" Pollys uttryck ändrades igen. "Åh, jag förstår", sade hon. "Det gick inte så bra, va? Du tycker inte om honom? Varför, vad sa han? Vad hände!?"

"Nej, det är inget av det" sa Caitlin.

Hon reste sig och sträckte benen, hon behövde andas lite, för att bearbeta det hela. Hon ville svara Polly, men hon visste knappt svaren själv.

"Jag antar att jag bara … behövde tid", sade hon. "Att tänka på det hela, du vet? Jag… jag… sprang in i någon annan igår… någon som jag brukade känna."

Polly tvekade. "Det… var den där Caleb du pratade om, eller hur?"

Caitlin tittade bort, hennes hjärta drog vid ljudet av Calebs namn.

"Ja," svarade Caitlin till slut.

"Så? Vad hände?"

Caitlin tänkte. Vad hände? Hon kunde fortfarande knappt tro det hela. Att Caleb inte kom ihåg henne. Det kändes som om hon hade blivit knivhuggen i hjärtat. Och att se honom tillsammans med Sera, så glad… Det var mer än hon kunde hantera.

"Saker… antar jag… det gick bara inte som förväntat", sa Caitlin.

"Så? Vad sägs om Blake? Vad är det för fel med honom? Ni tycktes dansa så bra tillsammans."

Caitlin försökte tänka. Blake var fantastisk. Det var ingen tvekan om det. Och hennes känslor för honom, de var mycket verkliga. Varför hade allt skett på en gång? Hon kände sig så trasig, så sliten. Hon visste, intellektuellt, att Caleb var tagen, och att det inte var hälsosamt att uppehålla sig vid honom längre. Men på samma gång, var det så snabbt att vara med Blake just nu… det kändes alldeles för fort.

"Det är inget fel med honom", sa Caitlin. "Jag bara… Jag vet inte. Jag antar att jag bara inte har listat ut allt ännu."

Polly nickade. "Jag känner igen mig där", sade hon. "Killar är omöjliga." Hon suckade. "Hur som helst, förlåt för alla frågor. Jag var bara riktigt nyfiken. Jag har saknat dig. Du har ett sätt med människor. För att inte tala om att det är nästan middagstid. Och någon mycket viktigt vill träffa dig. "

Caitlin pinade hennes hjärna. Vem kunde det möjligen vara?

"Aiden", sade Polly. "Han bad mig att kalla på dig."

*

Caitlin gick ned för den yttre korridoren i klostret, förbi kolumn efter kolumn, genom de låga, välvda taken längs innergården. Över hela gården kunde hon se sina klanmedlemmar träna, och hörde klanget av deras svärd, medan de obevekligt fäktades med varandra. Det fick henne att tänka tillbaka till Pollepel, fick henne att inse att ingenting egentligen förändrats under århundradena.

Caitlin fortsatte på väg mot huvudkyrkan San Michele, där Polly berättat att hon skulle hitta Aiden.

Aiden. Hon var glada att se honom igen, en annan länk till hennes förflutna, och ändå nervös på samma gång. Skulle han minns henne? Det föreföll att vissa människor, som Caleb och Polly, inte gjorde det, medan andra, som Blake, gjorde det åtminstone lite grann. Men hur var det med Aiden? Han tyckte sig se mer än de flesta, både i det förflutna och framtiden. Hon hade en känsla av att om någon skulle komma ihåg henne, skulle det vara han.

Som alltid, tyckte hennes möte med Aiden komma vid en lämplig tidpunkt. Hon själv var fullmatat med så många obesvarade frågor, kände sig så mycket vid ett vägskäl. Hon kunde inte sluta tänka på hennes dröm, hennes far, på de stora gyllene dörrarna. Hon undrade vad de betydde. Hon kände, mer än någonsin, att det fanns ett uppdrag brinnande inne i henne, och att hon behövde uträtta det. Men hon visste inte exakt vad det var eller vart hon skulle gå. Skulle hon ge upp om Caleb helt och hållet? Skulle hon leta efter sin far? Om så var fallet, var? Och hur blir det med Blake?

Var hennes resa tillbaka i tiden ett stort misstag?

Eller var allt för en anledning?

Hon kände att om någon visste svaren, var det Aiden.

Caitlin öppnade dörren till den gamla kyrkan, och gick in.

Det var helt tomt, med undantag för en person, knäböjd vid den bortre änden av rummet, framför altaret. Caitlin behövde inte gå längre för att veta vem det var. Aiden.

Hon gick ner i mitten av den långa gången, och hennes fotspår eko.

Hon stannade ett par meter bakom honom. Han knäböjde där, med ryggen mot henne, händerna upp, uppenbarligen i bön. Han var stilla, så stilla, att hon undrade om han ännu var vid liv. Framför honom, vid altaret, var ett stort kors.

Till slut, efter vad som verkade som en evighet, strax innan hon var på väg att säga hans namn, talade han:

"Caitlin", sade han.

Det var ett uttalande, inte en fråga. Som alltid, lyckades han göra även den enklaste saken mystisk.

"Jag är glad att se dig igen", tillade han.

Som alltid, verkade det som om allt han sade skulle kunna tolkas på många sätt. Betydde det att han mindes henne?

Caitlin var osäker på hur det var.

Till slut reste han sig upp, vände sig om och såg på henne. Hans ögon lyste intensivt, ljusblå, och tycktes se rakt igenom henne. Han hade fortfarande långt silvrigt hår och ett silvrigt skägg som matchade, och han såg ut precis som han hade gjort på Pollepel. Det var otroligt. Han verkade som om han inte hade åldrats alls.

"Tack för att ni tar mig tillbaka", sa Caitlin. Och tillade sedan: "Igen."

Aiden visade ett litet leende. "Detta är inte riktigt Pollepel, är det?"

Caitlins hjärta skjöt i höjden. Så, han kom ihåg. Betydde det att han mindes allt?

"Vad tror du?", Sade han, som svar på hennes tankar.

Sedan: "Följ mig."

*

Caitlin och Aiden gick långsamt, sida vid sida, längs utkanten av ön, längs vattnet. Caitlin slogs av lugnet och skönheten av platsen. Ön täcktes av ett lummigt, grönt gräs, och var prickat med italienska Cypress träd, och i fjärran, kantad med små kyrkogårdar. Vattnet var synligt överallt.

De gick långsamt i tystnad. Caitlin började undra om Aiden någonsin skulle prata.

Till slut kunde hon inte ta det längre. Hon hade så många frågor som hon behövde få ställa.

"Hur mycket minns du?"

"'minns' är ett roligt ord", sade han. "Det är mer som… Se vad som kunde ha varit."

Caitlin oroades av hans ordval. "Kunde ha varit?" Frågade hon.

"När du reser bakåt, påverkar du naturligtvis din framtid. Allt hänger ihop. Din framtid är, trots allt, bara summan av ditt förflutna. Oavsett vad du gör nu, kommer dina handlingar i går kväll, den här konversationen vi har – alla dina handlingar i denna tid och plats, kommer att förändra framtiden du skulle ha haft. Det är allt bara en kedja av händelser. Ändra en länk i kedjan, och hela kedjan förändras med den. Du ändrar din framtid just nu, genom att vara här. Och du kommer att fortsätta att ändra den, med alla val som du gör."

Han vände sig om och såg på henne.

"Konsekvenserna är oändliga. Du påverkar inte bara den här tiden. Du påverkar alla tider framöver."

Caitlins sinne vacklade med implikationerna. Hon kände sig rädd för att säga något, att göra någonting; hon kände sig belastad. Hade hon gjort ett misstag att komma tillbaka hit? Fast vad hade hon haft för val? Att bara låta Caleb dö?

"Jag är så förvirrad", sade hon. "Jag vet inte varför jag är här längre. Först trodde jag att det var för Caleb. Det var för Caleb. Jag ville rädda honom. Jag ville vara med honom. Men nu… han är med någon annan."

Aiden suckade. "Tid är en knepig sak, eller hur? Du vill att saker ska vara precis som de var. Men de blir de aldrig."

"Så berätta", sade hon. "Varför är jag här?"

"Det är något du kommer att behöva ta reda på själv."

"Men finns det en anledning? En mening med allt detta?" pressade hon.

"Det finns alltid en anledning. Du ser genom en alltför snäv lins. Vad du fortfarande inte ser är att Caleb är bara en del av ett mycket stort och komplicerat pussel. Han var den drivande kraften som förde dig tillbaka, ja. Men kanske ledde han dig tillbaka i tiden av en annan anledning. Du antar att du tog honom tillbaka i tiden. Men han kanske ledde dig hela tiden."

Caitlins sinne vacklade.

"Du har ett uppdrag, eller hur?"

Caitlin stirrade, och plötsligt kom hennes dröm tillbaka till henne.

"Jag drömde i morse om min far", sade hon. "Samma dröm jag alltid har, men den här gången såg jag dessa gyllene dörrarna. De var så långa, så vackra Jag försökte öppna dem, men jag kunde inte. Jag visste att om jag bara kunde öppna dem, skulle jag nå honom."

"Och hur såg dessa dörrar ut?" Frågade han.

"De var av guld, och de hade dessa ristningar över dem."

"Scener ur Bibeln?" Frågade han.

När han sa det, insåg Caitlin plötsligt att han hade rätt.

"Ja", sade hon, upphetsad. "Hur visste du? Känner du till dessa dörrar? Vad betyder de?"

"Innebörden är för dig att ta reda på", sade han. "De dörrarna du beskriver finns endast på en plats i världen. Florens."

Florens. Caitlin mindes prästens ord: 'du kommer att hitta din far i Florens.'

"Din far har skickat ett meddelande. Han vill att du ska hitta honom där."

Caitlin tänkte hårt. Hade hon misslyckades då hon inte åkt dit direkt? Skulle hon ha undvikit Venedig till att börja med?

"Caitlin, du kommer från en speciell härstamning. Det är inte för mycket att säga att situationen för hela vampyr– och människorasen vilar i dina händer. Och ändå, har du inte helt valt att följa ditt uppdrag. I stället jagar du tidigare älskare. Du följer fortfarande ditt hjärta. Som du visste från början, börjar ditt uppdrag i Florens. Det är dags för dig att omfamna ditt ansvar. Du måste leda oss till skölden. Och hitta din sanna far."

"Men jag vet inte hur jag gör det", sa hon vädjande.

"Jo, det gör du", svarade han. "Du har redan innebörden i din dröm."

Hon såg på honom. Florens. Dörrarna. I det ögonblicket visste hon att det var dit hon behövde åka.

Himlen mörknade plötsligt och en stark vind plockades upp, blåste håret, och hans ögon lyste med mer intensitet än någonsin.

"Du kan inte fly ditt öde."

KAPITEL SEXTON

Caitlin stod själv på kanten av gondolen, rodde den över den breda kanalen i Venedig. Polly var orolig för att skulle åka själv, men efter många om och men hade hon låtit henne låna båten. Caitlin kände att hon kunde hantera det, och hon behövde verkligen vara ensam. Hon behövde tid och utrymme att tänka. Och viktigast av allt, på den plats dit hon var på väg, ville hon inte ha någon vid sin sida. Det var en plats som hon var tvungen att gå till ensam. Rose var den enda hon tog med; Hon satt vid hennes ben uppskattande, glad som alltid för att vara vid hennes sida.

Efter hennes möte med Aiden hade Caitlin insett att han hade rätt. Hon var tvungen att utföra sitt uppdrag. Hon var tvungen att åtminstone försöka, att börja resa, för att följa ledtrådarna, för att se var de ledde henne.

Men samtidigt, insåg hon att hon inte kunde gå ge sig av utan att verkligen klara upp allt med Caleb. Hon behövde veta med absolut säkerhet att han verkligen inte kom ihåg, att han verkligen inte älskade henne, att han verkligen var nöjd med Sera. Efter allt hon hade gått igenom, trots allt att de hade varit med om tillsammans, var hon bara tvungen att veta. Igår kväll, hade allt hänt så snabbt, kanske hade han bara glömt bort tillfälligt. Nu, följande dag, kanske saker och ting skulle vara annorlunda. Kanske hade allt kommit tillbaka till honom mitt i natten.

Om hon såg in i hans ögon, nu, i dagsljuset, och han berättade för henne en gång för alla att han inte kom ihåg, eller att han inte längre älskade henne, skulle det vara nog. Hon skulle nöja sig, och kunde gå vidare på med sitt. Hon skulle lämna Venedig bakom, och fortsätta sin resa ensam. Men tills dess, kände hon sig fortfarande som i limbo, oförmögen att röra sig framåt.

Solen gick ned, och det blev kallare när hon rodde, strömmen plockade upp båten, tillsammans med vinden. Hon rodde hårdare, på väg mot ön vid horisonten, enligt Aidens anvisningar. När hon hade sagt till Aiden att hon vägrade att gå vidare utan att se Caleb, hade han slutligen motvilligt berättat för henne var hon kaunde hitta honom. Den lilla ön Murano, i utkanten av Venedig. Men han hade också varnat henne att inte gå ut efter honom, att det skulle medföra problem.

Men vad hade hon möjligen att förlora, om hon förlorade honom? Hon var tvungen att riskera det. Hon var tvungen att följa sitt hjärta. Hon visste att det inte var säkert. Men det var inte kärlek heller.

Caitlin rundade äntligen en krök, och ön Murano sträckte sig framför henne. Den var vacker, olik något hon hade sett. Det såg ut som en miniatyrversion av Venedig, förutom att alla byggnader var ljust målade i olika färger. När den sena eftermiddagssolen lyste upp dem, såg de ut som en levande regnbåge. Det var mysigt och glatt.

När hon rodde ner för kanalen, mellan de små byggnader, kände hon en känsla av frid och tröst. Det förvånade henne att Calebs klan skulle välja denna plats. Hon hade föreställt sig något mer gotisk. När hon leddes djupare in i ön, såg hon kyrkan Aiden hade beskrivit: Santa Maria e San Donatos kyrka. Det var, förmodligen, var Calebs klan levde.

Hon rodde och rodde, armarna blev trötta, och efter att ha frågat en lokalinvånare, var hon i rätt riktning. Hon fortsatte ner för en annan liten kanal, och såg kyrkan breda ut sig framför henne. Allt var plötsligt så logiskt. Här var en massiv kyrka i mitten av den lilla ön. Den såg gammal ut, stor, halvcirkelformad, och olycksbådande, med kolumner runt.

På sätt och vis, påminde det henne om klostret i New York. Hon kunde förstå varför Calebs folk skulle känna sig bekväma här.

Caitlin band hennes båt och klev ut, med Rose vid sin sida, glad över att vara på torra land.

Hon gick över det breda, stentorget, tom på den sena eftermiddagen, uppför trappan, och genom de främre dörrarna till kyrkan.

Det var mörkt här, tyst. Det var en annan enorm, gammal kyrka, med oändligt högt i tak och fönster med målat glas på varje sida. Det fanns hundratals bänkar, enkla av trä, och alla tomma. I själva verket, så långt hon kunde se, var hela kyrkan tom. Ingen präst, ingenting.

Caitlin gick långsamt ner i gången, tog in allt. Hon nådde till slut altaret, och tittade upp, granskade det. Det fanns en stor staty av en ängel på en piedestal, och bakom det, på väggen, flera stora djurben. Hon hade aldrig sett ben så stor. De såg förhistoriska ut.

"Benen från Draken" hördes en röst.

Caitlin hoppade till.

Där gående mot henne i den tomma kyrkan, var en person som hon kände igen. Först kunde hon inte komma ihåg vem det var. Sedan, när han kom närmare, insåg hon med en chock: det var Samuel. Calebs bror.

Han såg ut som han alltid gjort, med långt hår och skägg, allvarlig, kamp-härdad. Han var en dyster man, mindes hon, men han hade alltid tyckts vara en god människa.

Han stannade bredvid henne, och såg upp på väggen.

"Legenden säger att de är ben från en drake", sade han. "Dödad av en hjälte hundratals år sedan. Naturligtvis är det inte en legend. Den dödades av en av oss. Även om vi naturligtvis inte tar åt oss äran för det."

Hon undersökte skelettet, högt upp på väggen, och undrade. Sedan vände hon sig om och såg på Samuel. Hon undrade om han mindes henne.

"Jag är ledsen att göra intrång såhär" sade hon. "Jag letade efter någon."

"Min bror", sade han bestämt. Det var inte en fråga. Hon stirrade in i hans ögon, och undrade hur mycket han visste.

"Kommer du ihåg?" Frågade hon.

Han nickade lite grann. Hon undrade om det var ett ja.

"Caleb är med sin son", sa Samuel.

Ordet son kom ut som en reprimand, och Caitlin undrade om han gav henne ett meddelande: backa. Lämna Caleb och Sera och deras son ensam.

"Jag skulle vilja träffa honom", sade hon. "Jag behöver träffa honom."

Han stirrade på henne och tänkte.

"Vår klan har bott här i hundratals år", sade han, utan hänsyn till hennes fråga. "Muranos glas – människor har alltid sagt det verkade omänskligt. De undrade hur det kunde vara så överlägset, det bästa glaset i världen. Naturligtvis är det vårat verk. Vi kan inte använda speglar, så glas av denna kvalitet är det näst bästa.

"Vi trivs inte med att skada andra. Vi trivs i industrin, som den mänskliga rasen. Vi befinner oss i fred nu.

"Men när någon ny kommer, någon från en annan flock, och gör besök oanmäld, och strävar efter att tala med folk som hon inte borde prata med, kan det bara ge oss problem."

"Jag vill inte orsaka några problem", sade hon. "Jag vill bara prata med Caleb. Snälla."

"Vet du vad som gör en vampyr sårbar?" Frågade Samuel.

Hon tänkte.

"Det är inte människor. Det är sällan vapen. Det är sällan ens andra vampyrer. Vi klarar oss mot det mesta." Han gjorde en paus. Sedan tillade han: "Det är kärlek."

Caitlin tänkte.

"Kärlek är den svaga punkten i en vampyr. Det kan ändra oss. Det kan leda till vår undergång", sade han. "Du har goda avsikter", tillade han. "Men det betyder inte att det kommer att ge goda resultat."

Med det vände han ryggen åt henne och gick tillbaka ner i gången.

När hon såg honom gå, ville hon säga en miljon saker, men hon var alltför förvirrad av alla hans kommentarer. Hon visste inte hur hon skullr reagera.

Då, plötsligt, när han gick bort, stannade han vid dörren. Han gjorde en paus, och ropade sedan: "Du hittar Caleb vid hamnen med sin son."

*

När Caitlin gick över det breda, stentorget, på väg mot bryggan, började solen att gå ner, och ett vackert orange och rött ljus bröt igenom molnen, och sköljde över allt med dess surrealistiska ljus.

När hon gick, med Rose vid hennes sida, såg hon hamnen i fjärran, och var tacksam att ön Murano, till skillnad från Venedig, var praktiskt taget tom, med ytterst få människor i sikte.

Hon kunde inte se Caleb, dock, och hennes hjärta sjönk. Hade Samuel vilselett henne? Varför hade han varit så orolig för hennes närvaro? Hade han sett något som hon inte hade? Hon hade en alltmer illavarslande känsla, med tanke på varningarna från dem båda.

Hon sökte i alla riktningar, men ändå, inga tecken på Caleb.

Då, när hon tittade ner såg hon en pojke sittandes där, på kajkanten. Han såg ut att vara omkring tio år, och när hon tittade närmare insåg hon att det var hans son. Jade.

Jade satt där ensam, stirrandes på vattnet, med benen dinglande över kanten. Han var så söt när han satt där, en exakt kopia av Caleb. Det fick hennes hjärta att stanna, då det fick henne att undra hur hennes liv med Caleb kunde ha sett ut. Det fick henne att tänka på barnet som de skulle ha haft tillsammans, fick henne att sörja sitt förlorade barn igen. Det fick henne att undra om hon hade tagit fel beslut i att komma tillbaka i tiden.

När Caitlin kom närmare, hoppade Jade plötsligt till. Han var snabb och alert, precis som sin far.

Hon tittade ner på hans brinnande blå ögon och undrade om han var mänsklig, vampyr, eller någonstans däremellan. Hon mindes vagt att Caleb hade berättat för henne att när han först gifte sig med Sera, var hon en människa. Och hon visste att vampyrer inte kunde fortplanta sig med andra vampyrer. Så hon tänkte att barnet var av halvblod. Som hon hade varit.

När de stirrade på varandra, även från detta avstånd, kunde hon känna ett starkt släktskap med pojken. Hennes hjärta värmdes, och hon kände sig nästan som om han vore hennes egen son.

Jade hoppade upp, ögonen öppna brett vid synen av Rose. Han sprang mot henne och gav henne en stor kram, och hon var lika glad vid synen av pojken. Hon höll upp tassarna, kramade honom tillbaka och slicka honom i hela hans ansikte.

"Vad heter hon?" Frågade han, när han smekte hennes päls. Han hade fortfarande en pojkes höga röst.

"Rose".

"Kan jag behålla henne?" Frågade han.

Trots sig själv brast Caitlin ut i skratt. Hon hade glömt hur oväntade barn kunde vara. "Um… Jag är inte säker. Men du kan klappa henne. Det är uppenbart att hon verkligen gillar dig."

"Verkligen?" frågade Jade med ögonen öppna bredare. Han och Rose lekte med varandra, brottades: han kastade huvudet bakåt och framåt, och hon låtsades att bita hans arm, sen släppa. Caitlin förundrades över synen. De såg ut som två gamla vänner som inte hade sett varandra på en evighet.

"Rose, lugn" manade Caitlin, oroad över deras grova lek.

Rose backade genast, och sprang till Caitlins sida.

"Hon lekte bara" sa Jade. Sedan tillade han: "Vem är du, förresten?"

Det var svårt att koncentrera sig med hans ögon på henne. Han såg så mycket ut som Caleb, så intensiv. Caitlin kunde erkänna att detta var en mycket kraftfull pojke.

"Det känns som att jag känner igen dig från någonstans", tillade han.

"Jag är Caitlin", sade hon, och sträckte ut sin hand.

Jade nådde upp och skakade den, försökte sitt bästa för att se ut som en vuxen. Caitlin log, och var tvungen att hålla sig för skratt.

"Jag är Jade", sade han.

"Vad gör du här ute själv, Jade?"

"Jag väntar på min pappa", sade han, sedan vände han plötsligt tillbaka mot vattnet.

Caitlin tittade också ut, men han syntes inte till. "Han kommer vanligtvis runt denna tiden. Innan det blir mörkt. Mamma sa att jag kunde komma hit och vänta."

Jade satte sig där han hade varit på kajkanten, med benen dinglande, och hans rygg mot Caitlin, blickandes ut.

"Du kan vänta med mig om du vill", sade han.

Caitlin kände sig tacksam för erbjudandet. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Detta var inte hur hon hade förväntat saker att gå. Om hon väntade med honom, skulle Caleb bli arg över att se henne sitta där med hans son? Skulle det ge fel intryck? Och vad händer om Sera dök upp?

Fast Caitlin visste inte vad annat hon kunde göra.

Rose tvekade inte. Hon gick över och satte sig bredvid Jade. Caitlin beslutade att följa.

De tre av dem satt på kanten av piren, tittade på vattnet, medan solen sjunkande. Jade nådde upp och strök Roses huvud.

"Du är den damen som vi såg i går kväll, eller hur?" frågade Jade plötsligt.

"Ja", sade Caitlin.

"Min mamma blev galen efter att vi lämnat. Hon frågade pappa vem du var. Han sade att han inte visste. Hon trodde att han ljög", sa Jade.

Caitlin bet tillbaka ett leende. Barn var så ärlig. Hon var frestad att fråga mer, men hon höll sig. Det skulle inte vara rättvist.

De satt i tystnaden, tittandes ut, och Caitlin var förvånad över hur bekväm tystnaden var mellan dem. Det var nästan som om han var en del av hennes familj.

"Har du vänta på din pappa här varje dag?" Frågade hon.

Jade ryckte på axlarna. "För det mesta", sade han. "Han sa att när jag är större, nästa år, kan jag åka med honom. Denna ön är tråkig. Jag vill träna. Jag vill lära mig hur man slåss", sade han, med en bestämd kant i hans röst.

Caitlin såg på honom, förvånad över den plötsliga styrkan i rösten.

"Varför skulle du vilja göra det?" Frågade hon.

"Eftersom jag kommer att bli en stor krigare en dag", sade han. Det var inte övermod. Han sade det så enkelt som om han angav ett faktum. Och Caitlin trodde honom. Hon kunde känna det, strålande från honom, från varje por i hans kropp. Detta var ett stolt barn, född krigare. Han kändes som en gammal själ, och en ädel varelse.

"Och vad tycker din pappa om det?"

Jade ryckte på axlarna. "Han vill att jag ska gå i skolan", sade han. "Jag hatar skolan."

Jades ögon sänktes till Caitlins hals, sedan blev de plötsligt vidöppna.

"Wow!" Utropade han. "Vilket halsband. Det är vackert. Kan jag få det?"

Caitlin nådde ner och kände på hennes halsband; hon hade glömt, som alltid, att hon hade det på. Hon blev förvånad över hur intresserad pojken var av det; hon kände sig dålig för att säga nej, men hon kunde inte ge bort det.

Men återigen, varför kunde hon inte det? Och till Jade av alla människor? Om någon annan hade frågat henne, skulle hon ha vägrat – men det var något med hur han såg på det. På något sätt, av någon underlig anledning, kändes det plötsligt rätt för henne att han skulle ha det. Kanske, på något sätt, skulle det ansluta henne till Caleb, slutföra någon sorts kedja.

Hon tog försiktigt av det och gav det till honom.

Hans ögon öppnades ännu bredare när han tog det.

"Verkligen?", Sade han, uppenbarligen förvånad över att hon gick med på det. "Min pappa skulle döda mig om han visste att jag bad dig om det. Han säger att jag inte borde be om saker."

Caitlin log. "Jag kommer inte att skvallra."

Jade satte på det, och omedelbart såg det ut som att han alltid hade burit det. Han var stolt över det.

Han vände tillbaka mot vattnet, och de satt där i tystnaden, blickandes ut. De tittade tillsammans medan himlen mörknade.

Till slut, efter vad som verkade som en evighet, vände han sig till henne, och fäste sina intensiva ögon på henne.

"Kommer du att vara min mamma?" Frågade han.

Caitlin var chockad. Hon var så överrumplad, att hon knappt visste hur hon skulle reagera. Hon var helt mållös. Varför skulle han ställa en sådan fråga? Hade han sett något i framtiden? I det förflutna?

När hon öppnade munnen för att tala, hördes plötsligt ett ljud från vattnet.

"Pappa!" Utropade pojken, och hoppade upp på fötterna igen, hoppade nästan ur sitt skinn med spänning.

Caleb drog plötsligt sin gondol ända fram till sidan av bryggan. Han säkrade båten och hoppade upp på piren.

Caitlin hoppade snabbt upp på fötter, också överrumplad av den snabbhet med vilken han närmade sig.

Jade kramade Calebs ben ordentligt.

"Pappa, har du träffa Rose?" Frågade han.

Caleb tittade ner, medan Rose slickade hans hand.

Caleb placerat en hand på Jades huvud, och stirrade på Caitlin.

Han tog en paus. "Jade, kan du ge oss en minut?" Frågade han, med ögonen på Caitlin. "Åk hem till mamma. Jag kommer strax."

Jade skyndade över torget, och praktiskt taget hoppade med spänning.

"Kom igen, Rose!" Skrek han.

Rose tog fart efter honom. Caitlin var chockad. Rose hade aldrig lämnat hennes sida innan, för vem som helst. Det gjorde henne ledsen, men också glad att Rose hade hittat någon som hon älskade så mycket.

Caitlin stod där, framför Caleb, som stirrade tillbaka på henne med intensitet. Hennes hjärta dunkade, och hon undrade vad han skulle säga. Hon hade ingen aning om vad hon själv skulle säga.

Hade han äntligen kommit ihåg henne?

KAPITEL SJUTTON

Kyle skyndade ner för trappan, djupt in i Venedigs fängelse, och när han nådde de lägre nivåerna, såg han att det var precis som han mindes det. Det var ett lågt, välvt tak, som en vinkällare, och på båda sidor, var dussintals celler, bakom tjocka järnstänger. Det var högljutt här nere, hundratals fångars händer stack ut genom gallret, och de skrek ut till Kyle när han gick ner i gången.

Han slösade ingen tid. Han drog på järnstänger med sina bara händer, och järnet gav vika när han böjde tillbaka det med ett stönande ljud, precis tillräckligt för fångarna att pressa sig ut. Han gjorde detta med varje cell som han gick förbit, öppnade den ena efter den andra, och inom kort var korridoren översvämmad med stökiga fångar, glada och förvirrade. Alla såg på Kyle, och de verkade alla undra vem han var, hur de hade förtjänat en sådan lycka. De jublade och skrek, segrande.

Kyle höll upp en hand, och de lugnade sig.

"Jag har befriat er alla ikväll," började Kyle i en högt, befallande röst, " för att fullgöra ett uppdrag för mig. Gatorna i Venedig är era ikväll. Ni kommer att våldta och plundra och röva och förstöra och orsaka så mycket problem som ni möjligen kan. Ni kommer inte bli arresterad igen, jag försäkra er om det. Det är därför jag har befriat er. Jag har gjort er en stor tjänst. Jag förväntar mig att ni göra något för mig. Är det någon här som invänder? "

Det var en kort, bedövande tystnad.

"Vad får dig att tro att du kan säga åt oss vad vi ska göra?" skrek plötsligt en ful fånge, en stor skallig man med ett stort ärr över näsan, som närmade sig Kyle hotfullt.

Kyle hoppade mot honom, och i en rörelse slet han mannens huvud bort från hans kropp. Blod sprutade överallt, och liket föll till marken.

Publiken av fångar stirrade på honom, chockerade.

"Har någon annan några invändningar?" Frågade Kyle. Det var inte en fråga.

Ingen annan vågade trotsa honom.

"Gå då!" skrek Kyle.

Med ett rop, spred de sig som möss, brottandes och löpandes upp för trapporna. Utifrån deras jublande skrik kunde Kyle veta att de skulle orsaka de problem han önskade.

Men Kyles arbete var inte färdigt. Han gick ner i korridoren, och ner för en ännu mindre trappa.

Han kom till en ännu lägre, underjordisk nivå av fängelset, den här mörkare, sämre upplyst, med färre celler. Och det var dödstyst. Några facklor lyste svagt, och han gick fram till en cell. Han tog en fackla från väggen och höll den mot metallen, och undersökte den: som han fruktade, var dessa portar inte gjorda av järn. De var gjorda av silver.

När han höll upp facklan dök plötsligt ett ansikte upp på – ett groteskt ansiktet av en vampyr av lagunenklanen, en av de mörkaste och otäckaste av dem alla. Han hade stora huggtänder som stack ut ur hans mun, små läppar och ögon som var helt röd. Han praktiskt taget fräste när han andades. Det var en motbjudande varelse.

Runt omkring honom, kom dessa varelser långsamt till gallrena, och alla grymtade mot Kyle.

Kyle nådde in i en påse på bältet, tog ut ett pulver, och backade när han kastade det på silvret. Han väntade, sedan sträckte han ut handen, tog gallret och slet det från väggen.

Ett dussin vampyrer, några av de otäckaste varelser Kyle någonsin hade sett, gick långsamt ut, alla uppspelta, alla redo att skapa förödelse.

"Följ mig", sade Kyle.

Han kunde känna dem alla följandes, tätt bakom honom. Dessa behövde inga instruktioner. Slita isär saker var naturligt för dem.

Kyle log när de besteg trappan, på väg mot natten.

KAPITEL ARTON

Caitlin såg in i Calebs ögon. När han stod där, kände hon att någon del av honom kände igen henne, försökte att komma ihåg.

"Det är konstigt", sade han. "Jag drömde om dig i natt. Jag känner dig knappt, men på något sätt, kunde jag inte skaka bort tanken av dig."

Caitlins hjärta fylldes med hopp.

"Kommer du ihåg mig alls?" Frågade hon.

"På något sätt … Känns det som jag gör det", sade han. "Men … Jag kan bara inte komma ihåg. Hur vi känner varandra?"

Hon tystnade till och tänkte på vad hon skulle säga. Skulle alla hennes ord, alla hennes handlingar, nu påverka framtiden som Aiden varnade om? Tänk om hon sa fel saker?

Hon bestämde sig för att bara berätta sanningen. Detta var hennes ögonblick. Det var nu eller aldrig.

"Vi känner varandra i framtiden", sade hon, hennes hjärta pumpandes.

Skulle han tro att hon var galen?

Även när hon sa det, önskade hon att hon inte hade det. Hon var orolig för att, genom att säga det, skulle på något sätt skapat en reva i tiden, berätta något för honom som han inte var menad att veta om, påverka hur det skulle spela ut längre fram i tiden.

Han rynkade pannan när han stirrade tillbaka på henne.

"Vi var tillsammans en gång", tillade hon. Hon kunde inte stoppa sig själv; det var för sent nu. "Eller, vi kommer snarare att vara tillsammans en gång. Jag har kommit tillbaka i tiden för att rädda dig. Jag visste inte … jag visste inte att du skulle vara med någon annan. Jag visste inte att du hade ett barn. Åtminstone inte vid denna tidspunkt…förlåt mig. ", sade hon, stammandes och kände sig dum," Jag … menade inte att göra intrång. Jag hade ingen aning. Jag hoppades att du skulle komma ihåg…jag antar… att jag…hoppades på att saker skulle vara annorlunda. Jag inser nu… jag vet, allt detta måste låta galet. "

Caitlin, darrandes, kände sig plötsligt överväldigad av känslor. Hon kunde inte längre kontrollera sina tårar och hon vände sig snabbt om för att gå därifrån.

Men när hon gjorde så, kände hon en stark hand runt hennes handled.

Caleb höll henne där, stoppade henne. Hon kunde känna pulsen genom hans handflata.

Långsamt vände hon sig. Tårarna strömmade nerför hennes kinder när hon stirrade in i hans ögon.

"Förlåt mig.", sade han. "Jag tänkte aldrig att skada dig. Jag känner något mellan oss. Jag gör verkligen det. Men jag vet inte vad det är. Och…" sade han och pasuade,"Jag beklagar, men jag kan bara inte komma ihåg dig."

Caitlin nickade långsamt med förståelse. I det ögonblicket insåg hon att det inte fanns något hopp kvar för dem längre. Hon kände sig så dum att ha kommit tillbaka, att stå här, att inkräkta i hans liv på detta sätt. Hon mådde fruktansvärt dåligt. Hon hade varit så självisk. Hon borde bara ha tagit gårdagens kväll som en avslutning. Varför kunde hon bara inte gått vidare?

Nu, åtminstone, slutligen, var det ställt utom allt tvivel. Så mycket som det gjorde ont, så kände han uppenbarligen inte henne längre. Hon var tvungen att gå vidare.

"Förlåt mig.", sade hon och torkade bort en tår när han lossade sitt grepp.

Hon vände sig om för att gå. Men, innan hon gjorde det, så mötte hon honom en sista gång.

"Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Och jag kommer alltid göra det. "

Och med det, sprang hon iväg och flög upp i luften, hennes vingar spretade sig och bar henne in i solnedgången.

KAPITEL NITTON

När Caleb stod där och såg Caitlin lämna honom, kände han sig förvirrad. En blandning av känslor virvlade i honom, eftersom hans hjärna kämpade för att förstå, att minnas. Han kände sig säker, någonstans, att en del av honom kände denna mystiska flickan. Men han hade bara ingen aning om hur.

När han såg henne ge sig av, kände han en sorg inom sig som han inte kunde förklara. Han hade aldrig upplevt något liknande. En del av honom ville springa efter henne, för att ropa efter henne att stanna. Men om hon lyssnade, skulle han inte ha en aning om vad han skulle säga till henne. Han kände ju inte henne. Och han förstod inte sina egna känslor.

Kanske var han bara påväg att bli tokig, bara låta några irrationella känslor, några konstiga föraningar, ta över och få fram det värsta ur honom. Han var tvungen att hålla sig stark och han påminde sig själv om att hålla sig rationell.Inget av det här verkade vettigt. Han kände ju inte ens henne.

Men när han stod där och såg henne, kunde han inte undgå känslan av att han lät någon värdefull komma undan. Hans känslor fick plötsligt kontroll över honom, och han förberedde sig för följa efter henne.

Han var på väg att ge sig av med ett språng, att flyga upp i luften, när en av hans klanmedlemmar plötsligt skrek ut hans namn, och kom springandes fram till honom.

"Har du hört?" Frågade hans klanmedlem med utvidgade ögon. "Vad som händer i Venedig? Det har varit ett utbrott av fångar. De river sönder staden. Om vi inte gör något så kommer alla människor att dö."

Caleb rynkade pannan i oro.

"Men hur är detta möjligt? Vem ligger bakom det här?"

"Vi vet inte. Men det finns ingen tid att förlora."

Klanmedlemmen sprang, på väg mot vattnet.

När Caleb vände sig om och såg, såg han alla sina klanmedlemmar strömmande ut ur kyrkan och de omgivande klostren, på väg mot vattnet. När de kom fram, började dom att flyga, deras vingar utspridda och lyfte dem högt upp i luften. Hela hans klan hade kallats.

Hans bror Samuel kom springandes mot honom. "Har du hört?" Frågade han stressat.

Caleb nickade, och när han gjorde så, sträckte Samuel ut handen och gav Caleb hans elfenbenstav, medan Samuel rustade sin gyllene stridshandske.

"Kommer du att flyga in i striden vid min sida?" Frågade Samuel.

"I alla tider.", sa Caleb.

under tiden som de gjorde sig redo för att avgå, kom Sera springandes ut, redo för strid, klädd i en tjock, åtsittande, svart kostym, ogenomtränglig för nästan alla vapen, och bärandes på en kort spjut. Hon såg vild ut, som hon alltid gjorde innan en strid.

Caleb var irriterad över att se henne här.

"Vi behöver någonsom stannar med Jade," sade Caleb. "Han borde inte vara ensam."

"Jag tänker inte låta dig gå ut i strid utan mig", sa Sera. "Jade kommer att klara sig. Striden är i Venedig, inte här. Det finns ingenting att frukta. Och jag har beordrat honom att inte lämna kyrkan."

"Jag tycker inte om det här", säger Caleb.

"Min bror," avbröt Samuel, "vi har ingen tid att förlora."

Caleb erbjöd Sera en sista chan, men han kunde se att hon redan hade bestämt sig. Hon var den mest envisa person som han någonsin träffat.

"Bra", sade han. "Låt oss gå."

Och med det, vände sig de tre om och sprang mot vattnet, och inom kort så flög de in i den kommande natten.

KAPITEL TJUGO

Kyle såg på med glädje när hans plan utfördes perfekt. Runt omkring honom, var Venedig i spillror. De patetiska människorna sprang för sina liv samtidigt som de hundratals frigivna fångar skrämde dem i alla riktningar. Äntligen hade människorna slutat att vara så lyckliga, hade slutat med sina dumma spel, slutat spela deras musik, börjat slita av sig sina masker och sprang för sina liv.

De kom inte så långt. Fångarna var i ett raseri av plundring, våldtäkt och mord, medan de frigjorda vampyrerna fokuserade på att dricka blod. De dödade människor på plats, antingen genom att slita av deras huvuden eller genom att dyka direkt mot deras halsar för att sätta sina huggtänder i dem. De fodrade och fodrade och inom kort så såg torget i Venedig ut som ett slagfält. Kroppar låg överallt, skyltfönster krossades, bord vältna…

Och det var bara början. Kyle hade inte varit så lycklig på flera år.

Kyle väntade, iaktog himlen, och när han vakade utöver vattnet, såg han äntligen vad han var ute efter. Himlen mörknade utav massor av vampyrer som flög ovanför. Han visste att det var Calebs klan, på väg mot Venedig. De var så lättledda. De rusade för att stävja våldet, som han visste att de skulle göra, och därigenom lämnade deras ö oskyddad. Kyle hade känt Caitlins närvaro starkt på den ön. Nu, äntligen, kunde han gå och döda henne.

När de rymde upp himlen, som en flock fladdermöss, och flög ner till stranden i Venedig, såg Kyle sin chans. Han flög upp i luften, den enda vampyr som flyger i den andra riktningen, helt obemärkt, och på väg rakt mot Calebs ö.

Hans mun vattnades vid tanken av att finna henne där, alldeles ensam, och fånga henne, eller döda henne långsamt.

Det var äntligen dags för hämnd.

*

Jade stod vid vattnet och tittade upp mot himlen himlen. Rose satt lojalt vid hans sida, och hade inte lämnat den en enda gång.

Jade visste att han inte borde ha lämnat kyrkan, som han hade lovat sin mor. Han mådde dåligt över att bryta sitt löfte, men han var bara tvungen att se vad som hände, att se striden. Strider som denna skedde inte ofta, och han höll på att nästan brista med spänning. Han hade sprungit till vattnet precis när de andra hade gett sig av och hade sett på när hans far hade flygit upp i himlen. Han var så stolt över honom, och hans farbror Samuel, att han nästan kände sitt hjärta hoppa ut ur hans bröst.

Men han brann med frustration. Han skulle göra vad som helst för att få vara bland dem nu, få flyga vid deras sida, få bära hans vapen, få hjälpa dem i strid. Han var nästan tio, trots allt. Varför kan de inte behandla honom som en vuxen redan? Han ville bara ha en chans. Han visste att om han hade varit med dem, hade han bevisat att han var också värdig. Han kunde knappt vänta för den dagen.

Jade visste att han inte kunde gå tillbaka in. Han var alltför upphetsad. Han skulle stå där hela natten om han var tvungen, tittandes på himlen, och vänta tills var och en av dem återvände. Det fanns ingen annan plats han villa vara på.

Under tiden, eftersom han var den enda kvar på ön, inbillade han sig själv som öns enda beskyddare, den ensamma soldaten som utsetts för att stå vakt, för att skydda alla deras värdefulla ägodelar. Ja, insåg han, detta var ett mycket helig ansvar, och när hans far och farbror och mor kom tillbaka, skulle de vara stolta över honom. De alla skulle säga "titta på Jade: han stod vakt för oss utan fruktan. Han är en lika stor krigare som vi."

Samtidigt som Jade iaktog himlen för minsta lilla variation, dök det plötsligt upp, i fjärran, en ensam figur, på väg mot honom. Jades hjärta hoppade. Han kunde se även härifrån att det var en vampyr och att det inte var en från klanen. Vem kan det vara? undrade han. Och varför var han på väg hitåt?

Kanske, insåg Jade med ett bultande hjärta, skulle detta bli hans första test som en soldat. Han stelnade till och höll sitt spjut hög. Han kände efter i sitt bälte och upptäckte sin favorit slangbella och liten påse av stenar. Han hade tillbringat många dagar på jakt efter de rundaste och lenaste stenarna nere vid vattnet, och de alla passar perfekt innanför selen han hade skapat. Han hade tillbringat många eftermiddagar med att öva slunga stenar på trädgrenar och på mål i vattnet. Han hade till och med tagit sikte på fåglar nyligen, och hade lyckats döda en hel del. Ingen annan tog honom på allvar, men han visste att, med detta vapen av sin egen design, hade han blivit en kraft att akta sig för.

Samtidigt som Jade vakade, kom figuren plötsligt mycket nära, som dök och landade på kajen framför honom, på bara några meters avstånd.

Jades hjärta bultade och han kände munnen torka, då han såg storleken på denna vampyr: han var enorm. Han var klädd i svart, i någon form av stridspansar, och när hans vingar veks in, såg Jade hur muskulös han var. Han var ännu större än Jades pappa. Men ännu värre var att han såg skrämmande ut: hälften av hans ansikte var helt förskräckt, som om det hade slitits bort.

Rose morrande spänt.

Jade kände efter vid sin sida efter hans slangbella. Men hans händer darrade, och han var inte så säker på att det skulle göra honom något gott. Den här mannen såg ut som ren ondska.

Jade förtäring.

Mannen tog flera steg mot honom. Jade ville kliva bakåt, men han tvingade sig själv att stå kvar. I stället så försökte han att agera som en man, hålla sin mark, pusta ut bröstet och höja hakan. Han försökte få fram sin elakaste min. Han skulle aldrig tillåta sig själv vara feg. Oavsett vem som närmade honom.

"Stanna där och förklara dig själv!" skrek Jade och försökte använda sin hårdaste röst. Tyvärr hade hans röst inte ändrats, den hade fortfarande för högfrekvent, och den sprack lite.

Mannen skrattade högt och tog två steg framåt.

"Jag varnar er," skrek Jade, "Jag är son till Caleb! Detta är vår ö! Du kommer att göra som jag säger!"

Mannen stannade, och såg verkligen förvånad den här gången.

Jade tog lite tröst i detta. Det verkade som om hans fars namn hade imponerat mannen.

"Det stämmer", sa Jade modig. "Och ingen landar här utan tillstånd. Så det är bäst att du ger av iväg nu!"

Jade försökte nå sin slangbella, men hans händer darrade, och det var svårt att känna exakt vart den var.

Mannen log tillbaka.

"Mycket intressant", sa mannen.

Mannen såg sig omkring, som om han luktade luften, som om han försökte känna något. Efter ett tag verkade han besviken.

"Din far hade en besökare. En kvinna vid namn Caitlin. Var är hon? "Frågade han.

"Hon gav sig iväg före alla andra," sade Jade. "Men hon gav mig hennes halsband. Det är mitt nu. Hon sa att jag kunde ha det. Och om du inte ger dig av nu så kommer min pappa att vara tillbaka när som helst," sade Jade som försökte nämna det mest skrämmande han kunde komma på.

Mannen fräste och verkade besviken.

"Vart tog hon vägen?" Frågade han.

"Jag har ingen aning", säger Jade. "Och även om jag hade det, skulle jag inte berätta för dig."

Mannen log igen, men den här gången var hans flin ondare än tidigare.

"Du är en trotsig liten pojke", sade han. "Precis som din far. Till skillnad från din far, kommer du att betala priset för att ha stått i min väg. Din far har orsakat mig sorg genom århundradena. Med tiden kommer jag att döda honom själv, med mina bara händer. Men under tiden, räcker det för mig att döda dig. Låt detta bli en läxa för honom. "

Med detta började mannen ta flera steg mot Jade.

Jades ögon vidöppnades och hans hjärta dunkade i bröstet. Tiden hade verkligen kommit: tiden för strid. Han hade fått sin önskan uppfylld.

Men nu när det var här skakade hans händer så hårt och det var svårt för honom att kontrollera dem. Svårt för honom att tänka klart, att minnas. Slangbellan. Stenarna. Han frös till, kunde inte att röra sig.

Han ville agera, men eftersom mannen kom närmare, var en del av honom alldeles för rädd för att faktiskt bryta sig loss i rörelse.

Rose, som i avkänning av Jades oförmåga att agera, brast plötsligt ut i ett brummande, och sprang rakt mot mannen.

Hon hoppade upp i luften, och dök rakt mot halsen. Det hände så snabbt att det överaskade mannen. Rose klämde fast hennes käkar hårt runt halsen, vilket fick mannen att vackla tillbaka flera steg, chockad. Han tog tag i Rose och försökte dra bort henne, men han kunde inte. Hon bet alltför hårt. Blod flödade överallt där hon höll på halsen, ovillig att släppa taget.

Slutligen fick mannen tag i henne och kastade henne av honom. Han smällde ned Rose så hårt på stenen som, med en gnäll, tappade luften. Då, med ett morr, lyfte mannen upp sin känga, och Jade kunde se att han var på väg att krossa huvudet.

Jade började agera. I en snabb rörelse, nådde han i bältet, extraherade sin slunga, satte i en sten, och som han hade gjort en miljon gånger innan drog han tillbaka sin arm, siktade just mellan mannens ögon, och slungade den med allt han hade.

Till Jades förvåning, fungerade det. Stenen flög med blixtens hastighet och träffade mannen, på bara meters avstånd, i ett av hans ögon och slog det ur hans skalle.

Mannen tog tag i hans tomma ögonhåla och skrek och skrek, fasansfulla skrik, samtidigt som blodet rann från hans huvud. Jade hade räddat livet på Rose.

Men nu vände sig mannen mot Jade och såg på honom med en skall från helvetet. Jade greppade efter en annan sten, men den här gången var han inte tillräckligt snabb. Mannen kastades sig på honom med blixtens hastighet, snabbare än något Jade någonsin hade sett.

Det sista som Jade såg var hans groteska ansikte, fyllt med ilska och raseri, påväg rakt mot honom

KAPITEL TJUGOETT

Caleb kämpade med sin klan på gatorna i Venedig, mitt i striden. Med Samuel på ena sidan och Sera på andra svängde han vilt med sin elfenbensstav och dödade fångar åt vänster och höger. De tre av dem, i underläge, blev anfallna av ett dussin fångar, men dessa var bara människor, och de tre övervinna dem.

Men Caleb överrumplade plötsligt av ett dussin vampyrer som kom deras väg. Han kände igen dem omedelbart, de var av lagunklanen, förhärdade brottslingar som han trodde ruttnade under fängelserna. Deras närvaro sa honom omedelbart att någon hade släppt ut dem, hade varit bakom allt detta kaos. Att detta bara var en plan.

Men han hade inte mycket tid att begrunda det, för snart, var de åter i stridens hetta.

Caleb och hans män fick separera. En vampyr hoppade mot Calebs ansikte, men Caleb stack honom i halsen. En annan tog tag i hans axel, men Caleb hoppade till och skallade honom. Ännu en anföll bakifrån, men Caleb tog sin stav, och stack den bakåt, och dess spetsiga ände gick rakt igenom halsen.

Ytterligare två anföll framifrån, men Caleb drog staven tillbaka och svingade den, spräckte de bådas huvuden hårt, och skickade dem till marken.

Caleb fångade andan och tittade och såg det gå bra för sin bror, men Samantha, med hennes korta svärd, hoppade bakåt. Han klev in och slet en vampyr av henne, brottade dem till marken.

Vampyren nådde upp med sina långa klor och försökte klösa ut Calebs ögon. Men Kaleb tog dem och vred dem runt, bröt vampyrens handled. Caleb rullade därefter över, tog sitt spjut, och högg vampyrens hjärta. Det dog med ett hemskt skrik.

Efter några minuter av stridande var de slutligen segrarna. De få fångar som överlevde tog fart mot gatorna, medan resten av dem var döda på torget. Även vampyrer låg döda.

Caleb tittade på hans klanmedlemmar, och såg att även flera av dem var skadade och slagna, med ingen hade dött.

Caleb kände en hand på hans axel och vände.

Samuel pekade mot himlen.

"Röken", sade Samuel. "Det kommer från vår ö."

Caleb och Samantha utbytte en orolig blick i samma ögonblick. Med en flygande start, hoppade de i luften, deras klanmedlemmar tätt bakom.

Caleb kände sitt hjärta bulta i bröstet, mer oroad nu än han någonsin hade varit under strid. Hans ö brann. Och hans son var ensam.

*

Caleb landade på sin ö med alla sina klanmedlemmar, och sökte snabbt efter Jade.

"Jade!" Skrek Caleb.

Han sprang fram och tillbaka, medan Samantha sprang till kyrkan, och Samuel sprang till klostret. De täckte alla hörn, sökte i varje riktning när de spred ut sig.

Bränder rasade överallt, lyste upp natten, och Caleb visste att någon hade attackerat. Han insåg nu att vad som hade hänt på Venedig var bara ett utstuderat lockbete; att det verkliga målet var hans ö. Att de hade blivit lurade.

Caleb sökte igenom hamnen, letat överallt, och till slut stannade han.

Och hans hjärta stannade inom honom.

Där, liggandes framför honom, var Rose.

Död.

Det fanns inget sätt, visste han, att Rose någonsin skulle ha lämnat Jades sida. Om inte något hade hänt med Jade.

Caleb sökte igen, och där, i mörkret såg han konturerna av en kropp. Kroppen av en liten pojke, som låg på stenarna.

Han kände hela hans värld kollapsa runt omkring honom. Han kände sig dö inombords.

Han var oförmögen att röra sig, kunde inte andas, inte tänka. Han kände sig i fullkomlig förnekelse, skrikandes för sig själv att det inte kunde vara Jade.

Men även när han började närma sig, visste han att det inte kunde vara någon annan.

Han knäböjde vid kroppen, och vände den långsamt över.

Caleb lutade sig tillbaka och släppte ut ett hemskt klagade, ett av ett djur som aldrig skulle återhämta sig. Det var ett skrik som fyllde natten, som stoppade hela flocken, och som steg upp till himlarna själva.

KAPITEL TJUGOTVÅ

Caitlin flög, himlen färgad i en miljon färger i solnedgången.

Efter hennes hjärtskärande farväl med Caleb, hade hon lyft mot himlen och hade inte slutat flyga sedan dess. Hon hade gråtit i flera timmar, men nu, äntligen, avtog tårarna, och torkade på hennes ansikte. Hon kom långsamt till en ny, fast beslutsamhet. Precis som hon hade alltid varit i livet, var hon nu själv. Hon hade aldrig kunnat lita på komfort och säkerhet av en far eller bror eller pojkvän.

Hon hade velat säga adjö till Polly, och Aiden och de andra. Men hon klarade inte av det. Hon kände att hon var tvungen att komma så långt bort från Venedig som möjligt. Hon kunde inte stå ut med tanken på att vara någonstans i närheten av Caleb när han inte ens kunde komma ihåg henne. Det gjorde för ont.

Hon visste att hon var tvungen att åka till Florens, hon hade vetat det sedan hon hade kommit, och även fast hon inte hade satt ut mot en viss plats, fann hon sig på väg i den riktningen. Söder. Hundratals mil från Venedig.

Efter flera timmar, efter att hon hade slutat gråta, började hon sakta fråga sig vart hon var på väg – och det var när hon insåg att det verkligen var Florens. Det kändes rätt för henne. Hon hade följt hennes hjärta, och det hade lett till sorg. Nu behövde hon fullfölja sitt uppdrag.

Hon beklagade sig över att hon inte hade gjort det förr. Hon hade varit självisk. Det är uppenbart att hon var en viktig person, och hon kunde vara till stor tjänst. Och ju mer hon tänkte på det, desto mer gillade hon idén om att hitta sin far. Att hitta honom var något som hon alltid hade velat, och om att åka till Florens höll svaret, kände hon inget behov av att tveka.

Den enda personen i Venedig hon verkligen beklagade sig lämna bakom utan att säga adjö till, var Blake. Nu när Caleb var tagen, tänkte hon mer och mer på sin natt med Blake. Deras dans. Deras gondoltur. Det hade funnits något verkligt mellan dem. Och hon hade bara kastat bort det. Han skulle förmodligen aldrig förlåta henne, och hon hade bara önskat att hon hade haft en chans att förklara det hela, att säga adjö ordentligt. Men i sitt nuvarande känslomässiga tillstånd, kunde hon inte lita på sig själv att prata med honom.

Pojkar var alltför svåra för henne, alltför förvirrande. De överväldigade hennes känslor, gjorde det svårt för henne att tänka klart. De verkade alltid distrahera henne. Hon hade ett uppdrag att utföra, och hon skulle behöva fokusera. Att vara själv skulle göra det mycket enklare.

Caitlin kände sig också ledsen att lämna Rose bakom, men innan hon lämnade henne, hade hon känt hur stark Rose anslutning var med Jade. Hon var i goda händer med honom. De två av dem var uppenbarligen menade för varandra, och åtminstone skulle det hålla Caitlin ansluten till Caleb på något litet sätt.

Caitlin passerade en bergskedja, och när hon sänkte blicken såg hon framför sig, på avstånd, en häpnadsväckande plats: den massiva, spretigt staden Florens.

Hon dök ytterligare, och cirkulerade den. Den var magnifik, olik någon stad hon någonsin hade sett. Inbäddad i en dal, omgiven av en liten bergskedja, var Florens flankerad av floder, över vilka sträckte sig små, vackra välvda broar. Det sista ljuset av solnedgången pågick i luften, och det var precis tillräckligt för att ge Caitlin ett magnifikt, fågelperspektiv.

Överallt var röda tak, sluttande försiktigt nedåt, vilket fick det att se ut som att staden var glödande i rött och orange. Byggnaderna var låg, de flesta av dem inte mer än ett par våningar höga, och horisonten bröts med en uppsjö av kyrktorn. Vissa kyrkor hade kupoler, andra, fyrkantiga torn. Den vackraste kyrkan höjde sig över allt annat, dess massiva kaklade kupol sken där den steg upp från centrum av staden själv.

När hon flög nära stadens centrum, såg hon stora herrgårdar och slott, de massiva byggnader reste sig över de mindre omkring dem. Mitt bland byggnaderna, var flera kvarter som var öppna kvadrater. Hon kunde redan se att staden inte alls var lika trång som Venedig. Tack och lov, det verkade finnas gott om andrum där nere.

Caitlin cirkulerade staden en tredje gång, tog in all. Arkitekturen var vacker, så ren, så gammal. Det fanns statyer på alla torg, och människor vandrade lugnt, medan andra red på hästar. Floderna som omgav staden lyste rött från himlen, och människor korsade nonchalant många gångbroar.

Caitlin hade ingen aning om var hon skulle börja sin sökning. Hon hade aldrig varit i Florens, och staden var så utspridd. När hon flög, hoppades hon att någon dold mening skulle plockas upp av hennes instinnkter, ett meddelande, kanske, från hennes far. Men ingenting kom.

Hon bestämde sig för att närma sig staden från utsidan, för att få erfarenhet av att gå in i den för första gången. Hon tyckte också att det var klokare att inte landa rätt inne i staden, i fall hon upptäcktes.

Hon korsade över floden, precis när det började att mörkna, och landade i skogen på andra sidan.

Caitlin gick ner för en dammig grusväg, på väg mot älvstranden. Hennes omedelbara oro var att hitta tak över huvudet och mat. Hon var hungrig. Inte på mat, men på blod. Att vara i skogen och i täta dungar, rörde upp hennes hunger. Hon kunde lukta sig till rådjur i närheten.

Caitlin hörde ett prasslande i grenarna, och hon vände sig om och såg en familj av rådjur som stod där, inte mer än 30 meter bort och stirrade.

Hon hoppade mot dem, valde en och jagade ner den.

Det sprang till vänster, sedan höger, men hon stannade den i dess spår. Hon mindes sin tid med Caleb, i Salem, när han lärt henne hur man jagar.

Han lärde henne väl: ögonblicket senare fann hon sig på en liten hjort och sjönk hennes huggtänder i halsen. Det var en direkt träff. Hjorten gick ner, Caitlin ovanpå den. Den sparkade i några sekunder, men slutade sedan, medan Caitlin sög blodet ur kroppen.

När hon drack,kände Caitlin sakta sina krafter återvända.

Och då plötsligt hörde hon ett klick bakom henne, ett högt, distinkt klick.

Hon kände genast igen det som klicket från ett gevär.

Hon frös, och vände sakta.

Där stod över henne en jägare, elegant klädd, och höll ett gevär, som siktade på henne.

"Rör dig inte", sade han till henne, hotfullt.

Caitlin hörde mer prasslande, och såg att han följdes av en grupp på omkring 30 människor, alla pekade armborstar mot henne. Hon var helt omringad.

Hon visste inte hon skulle göra. Hon kunde döda människorna lätt nog, men hon ville egentligen inte skada dem. Hon ville inte tillbringa sin tid här på flykt, rusande ut ur staden innan hon kunde hitta vad hon behövde.

Hon vände sig långsamt, höjda hennes händer.

"Stå upp," sade han. "På fötterna."

Hon reste sig långsamt, händerna högt, debatterade ett tillvägagångssätt. Jägarna bakom honom verkade ivriga att skjut. Pilar och kulor kunde inte döda henne, men de skulle säkert skada.

"Jag vill dig inget illa", sade hon.

"Vi vet vad du är", sa han grymtade. "En vampyr. Din sort medför inget utom ondska. Jag dödade en av er bara i går. Tydligen dödade jag inte tillräckligt."

Mannen drog tillbaka säkringen på sitt gevär, och höjde det högre, rätt mot Caitlins huvud.

Hon insåg att han var på väg att skjuta.

Plötsligt hördes ett prasslade i skogen, och hela gruppen snurrade och såg. En vampyr hade landat från himlen, och hade landat bakom dem alla.

Caitlin var chockerad över att se att det var Blake.

Det var den distraktionen Caitlin behövde. Innan de kunde vända sig igen tog hon tag i jägarens gevär och slet det ur händerna samtidigt som han sköt. Hon hade lyckats höja det tillräckligt högt, så att kulan missade huvudet.

Hon ryckte pistolen från honom, snurrade runt och knäckt hans käke med ändan av geväret, skickade ner honom till marken.

Blake hade också tagit ner tre av dem med ett enda slag.

De andra skyttarna vände tillbaka till Caitlin och skjöt, men hon var snabbare än dem, och hade redan hoppat upp i luften. Hon kom ner snabbt och hårt, sparkade dem i ansiktet. Hon svängde änden av vapnet vilt, knuffade bort flera andra. Det skulle ha varit lättare att döda dem, men det var inte vad hon ville.

Blake var också i strid, duckandes, sparkandes, armbågandes, och slog dem alla.

Av hela gruppen, lyckades endast en få av ett skott. Pilen genomborrade Blakes arm, och han släppte ut ett skrik.

Caitlin snurrade, identifierade jägaren, och sparkade honom så hårt, med både fötterna på bröstet, att han flög tillbaka in i ett träd. Oturligt nog flög han rakt in i en skarp, utskjutande gren, och den punkterade hans hals. Han satt fast på trädet, död.

Alla andra människor var utslagna, medvetslösa.

Caitlin vände sig till Blake, gick över honom, kände sig ansvarig för hans sår. Han stod där, kramade den, pilen fortfarande fast i armen.

"Bryt bort den", sade han genom sammanbitna tänder.

Caitlin tvekade, sedan bröt hon av pilen. Han skrek när hon gjorde det.

"Dra nu." sade han.

Hon såg på honom, osäker, men han nickade, och låste sin käke.

I en stark rörelse, ryckte hon pilen så hårt hon kunde. Blake skrek, när den gick helt genom armen. Blod vällde ut och Caitlin stoppade det med händerna.

Blake nådde ner, slet en remsa av tyg från hans tröja med tänderna, och överlämnade det till Caitlin. Hon tog det och svepte det tätt runt såret.

Till slut slutade blödningen.

Blake böjde sig ner, tog spetsen på pilen, och höll upp den mot månskenet.

"Som jag trodde", sade han. "Silver spets. Dessa var inte jägare. De var vampyr jägare. Sökte speciellt för såna som oss."

Caitlin tittade på pilspetsen, och såg att han hade rätt. Hon såg på hans sår i oro.

"Kommer du att klara dig?" Frågade hon.

Han nickade, men inte på ett övertygande sätt.

"Låt oss gå härifrån." sade han.

*

Caitlin stod bredvid Blake på stenterrassen, lutad mot det utsmyckade marmorräcket. Högt uppe på en kulle, såg hon ut över skogen, över floden, vid staden Florens. Hennes sinne var fortfarande i gungning, försökte fortfarande bearbeta hur hon kom hit, hur det hände.

Hon hade aldrig förväntat sig att vara omringad så snabbt av en grupp människor, särskilt beväpnade med vapen som kunde skada vampyrer. Hon hade inte känt av vampyrjägarna, och det var dumt av henne att sänka sin gard så mycket. Hon hade varit alltför inriktad på Florens, alltför glad över att vara här och alltför hungrig, alltför inriktade på att äta. Det hade varit ett dumt misstag.

Tack och lov för Blake. Att se honom hade ingett en sådan chock. Hon hade trott att han hade glömt henne, och att om han tänkte på henne alls, skulle det bara vara med ilska. När allt kommer omkring, hade hon lämnat honom så plötsligt, när han hade varit så snäll mot henne.

Efter deras möte, skulle han leda henne genom skogen, upp på denna kulle, till denna otroliga herrgård. Det var, förklarade han, en byggnad. Den stod stolt högt uppe på en kulle, hade en bred, marmortrappa, med tjocka, utsmyckade räcken som slingrande sin väg upp till denna enorma stenterrass. Det hela ledde till ett magnifikt, marmorhus, med stora ekdörrar och härliga välvda fönster i varje riktning. Blake hade lett henne in, och hade förklarat att det var ett av hans många hus. Det var magnifikt, passade för en kung. Det gav säker övernattning i skogen.

Efter att ha samlat sig och hjälpt tenderar hans sår hade Caitlin vandrat ut på terrassen, för att få lite frisk luft, för att ta in allt. Han hade vandrat ut efter henne, och nu stod han vid hennes sida.

Hon och Blake hade inte sagt mycket, båda fortfarande i gungning efter chocken av striden. Han såg ut som om han hade ont från pilen, och Caitlin kände sig fruktansvärd över det. Hon blev djupt rörd över att han hade kommit för henne, att han hade räddat henne. Vem vet vad som skulle ha hänt om han inte hade kommit.

De stod där i den varma kvällsluften, blickade ut, båda borta i sina egna tankar.

Tystnaden blev tjock och Caitlin började känna sig nervös. Hon kände hennes hjärta börja slå snabbare. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Hon ville tacka honom. Men hon visste inte hur hon skulle börja.

"Har du kommit hit bara för mig?" Frågade hon sakta, i sommarmörkret.

Han väntade flera ögonblick, sedan nickade han.

"Varför?" Frågade hon.

"Jag kunde inte glömma dig", sade han.

Han vände sig om och såg på henne.

"Vår dans. Vår båttur. Jag trodde vad vi hade var på riktigt."

Han såg på henne.

"Var det?"

Hon såg tillbaka på honom, på den flammande intensiteten i hans ögon, och kunde se hur djupt han kände saker.

"Ja", svarade hon.

Hans ansikte tycktes slappna av.

"Varför lämnade du mig?" Frågade han.

Caitlin suckade och försökte komma på vad hon skulle säga.

Slutligen, sade hon bara: "Jag är ledsen."

"Sticker du alltid när du är intresserad av någon?" Frågade han med ett litet leende.

Hon log tillbaka. "Nu när jag tänker på det, antar jag att jag gör det."

"Det är en dålig vana", sade han, hans leende vidgades.

Han vände sig om och såg på staden, och hon studerade honom när han gjorde det. Han var fortfarande mycket mystiskt för henne. Han var en man av få ord, och han var så lågmäld. Hon kunde känna intensiteten som brann i honom, och det skrämde henne. Han kände sig som en man som levde livet på kanten. Han verkade vara en hopplös romantiker, som någon som alltid var indragen i en passionerad affär.

"Den mannen du talade med häromkvällen," fortsatte Blake, "den med barnet. Hur känner du honom?"

Caitlin var mållös. Hon hade ingen aning om hur man skulle förklara det. "Det är komplicerat", sade hon till sist.

"Har du känslor för honom?" Frågade han.

Caitlin pausats.

"Ja", sade hon, sanningsenligt.

Hon såg Blakes ansikte falla i besvikelse.

"Men", tillade hon, "det var i det förflutna."

Han såg på henne, förvirrad.

"Vad jag ville säga var… vi är inte längre tillsammans."

När hon sa orden högt, smärtade det henne att höra dem, men även som hon sa det, visste hon att det var sant.

Blake såg på henne med ett nytt hopp.

"Jag följde efter dig till Florens och hoppades att du skulle säga det", sade han. "Från det ögonblick jag träffade dig, kunde jag inte sluta tänka på dig. I går kväll besökte jag din ö, och Aiden sa att du hade lämnat för Florens. Jag vet inte varför du är här, men jag kan känna att du söker efter något. Jag vill hjälpa dig. Jag vill vara med dig. "

Han vände sig om och såg på henne, och tog ett steg närmare.

Hon såg upp i hans ögon, på hans släta, felfria hy, och kände sig helt överväldigad av hans närvaro. Hon kunde inte motstå. Han tittade ner på henne, nådde upp och strök sakta hennes ansikte med baksidan av handen. Hon slöt ögonen. Hon mindes den natten på Pollepel, samma känsla hon hade haft. Nu kom den tillbaka, men starkare.

Och när han lutade sig in, och hans läppar rörde hennes, och hon kände hennes hjärta svälla igen. Hon kysste honom tillbaka, träffade hans läppar med lika stor kraft.

Hon smälte, och visste att något inuti henne långsamt kom tillbaka till livet.

KAPITEL TJUGOTRE

Caitlin vaknade till morgonljuset som bröt igenom de stora, välvda fönsterna. Hon nådde över till nattduksbordet, satte två droppar i båda hennes ögon, stängt dem, och väntade på att smärtan skulle försvinna.

Hon öppnade ögonen och såg sig omkring. Hon såg att hon låg i en stor, king size-säng, i ett massivt sovrum, med högt tak, lister över alla väggar och ett marmorgolv draperad i en stor, fårskinn matta. Hon låg på fina sidenlakan, täckt med fina lakan och filtar, huvudet vilandes i en hopplöst mjuk kudde. Hon hade aldrig varit på en sådan lyxiga plats i hennes liv.

Och när hon såg sig omkring, såg hon att hon var inte den enda där.

Blake låg bredvid henne. Och de var båda avklädda.

Hon försökte komma ihåg. Efter kyssen, hade de gått in och tillbringat natten tillsammans. Det hade varit en magisk kväll, och tankar om Blake fyllde hennes sinne. En del av henne, naturligtvis, tänkte fortfarande på Caleb.

Men den delen bleknar långsamt, blir mindre och mindre. Liggandes bredvid Blake, att känna hans energi, kände hon att hon var precis där hon skulle vara just nu.

Caitlin låg där, studerade hans ansikte, som fortfarande sov så fredligt. Hon undrade hur långt tillbaka de gick, exakt hur många liv de hade känt varandra.

Hon kröp slutligen ut ur sängen, hennes nakna fötter kändes sköna mot den svala marmorgolvet, och gick tvärs över rummet till det enorma fönstret. Hon såg upp: fönstret var minst femton fot högt, med spetsgardiner som blåste i vinden.

Hon lutade sig ut och såg gryningen stiga över Florens. Floden lös, glödandes i det mjuka ljuset. Fåglar kvittrade i träden runt omkring henne.

En stark vind kom in som kylde ner henne på den varma sommarmorgonen och blåste tillbaka draperierna. De bolmade i vinden runt henne, samtidigt som hon kände vinden smeka hennes ansikte.

Caitlin såg bort i fjärran, bortom Florens, och för första gången på länge, såg hon fram emot den kommande dagen. Hon kunde knappt hålla sig från att få utforska staden, för att fortsätta sökandet efter sin far, efter skölden, med Blake vid hennes sida.

Äntligen var hon inte ensam.

*

Caitlin och Blake höll i händer när de lämnade sitt palats och tog sig ner för de ändlösa marmortrappa. Hon kände sig som en ny kvinna. Hon hade badat i det enorma badkaret och hade bytit om till en ny utstyrsel som Blake hade gett henne. Han hade faktiskt lagt ut flera plagg för henne. Hon hade valt något enkelt, svart färg, inte för trång, något som var elegant och som ändå verkade passa in med tiden. Hon hade långa, svarta byxor och en ljus, långärmad skjorta, allt i svart och allt gjort av ett silkeslent material. Utstyrseln gjordes fullständig av ett par sandaler. Hon längtade längtade efter att få se sig själv i en spegel.

Hon undrade varför Blake hade alla dessa kläder, men hon ville inte fråga och förstöra ögonblicket. Han hade varit i livet i tusentals år, trots allt, och det var naturligt för honom att ha haft tidigare relationer tänkte hon. Det brydde hon sig inte om och hon var bara tacksam för kläderna.

När de gick ner på vägen, mot floden, vidgade det sig och blev livligare. De smälte in bland folkmassan och höll i hand. Hon tittade upp och var glad att se att hans sår redan hade läkt.

De gick över den lilla bron, över floden Arno i Florens.

"Ponte Vecchio", säger Blake.

Caitlin såg på honom. Han såg glad och nöjd ut, som i sitt rätta element.

"Den är känd som" guldbron. "Ser du köpmännen? Alla de små borden? Det är där de säljer guld. Det finaste guldet i hela Europa. Det är inte bara ingångsbron till Florens, men det råkar också att vara den plats att komma till för att köpa smycken. "

När de spatserade över bron, som erbjöd en otrolig utsikt över vattnet och staden, tittade Caitlin närmare: små bord fodrade bron, runt om stod köpmän och kunder, alla undersökte olika smycken.

Han tog hennes hand och ledde henne till ett litet stånd.

Hon tittade ner och var förvånad över att se det fyllt med guldarmband, halsband, ringar, örhängen … Alla lyste i ljuset.

Caitlin fingrade ett armband.

"Prova på", sa han och log.

Hon skakade på huvudet och la tillbaka det. "Jag var kollade bara. Jag har inte några pengar."

Han plockade upp det.

"Snälla", bad han. "Pengar är inget problem för vår sort. Jag har pengar nog för att räcka i tusen livstider och ettusen mer."

Caitlin tvekade.

Blake nådde över och placerade det runt hennes handled. Det var tunt och elegant, guldet lyste med briljans och det var kantad med små bitar av havsglas. Det fick Caitlin minnas deras tid på Pollepel, när han hade gett henne den där delen av havsglas. Mindes han?

Men det passade inte på hennes handled.

Han försökte öppna låset men det vägrade vika sig.

"Du måste använda nyckeln", sade köpmannen.

Hon tittade upp och såg att han höll en liten nyckel. Blake tog den och satte den i låset och öppnade armbandet. Hon var förbluffad.

"Den är utformad för att endast öppnas med nyckeln", sade köpmannen. "Bara någon nära ditt hjärta får hålla nyckeln. Bara de kan öppna den."

Blake fäste armbandet på hennes handled och sedan låste det. Hon försökte ta bort det, men det gick inta att ta loss.

Hon iaktog det och höll upp det mot ljuset. Det var vackert, havsglaset återspeglar ljuset i alla olika färger. Hon kände sig som om hon var klädd i en del av Blake.

"Är du säker?" Frågade hon.

Innan hon kunde avsluta ställa frågan, hade Blake redan betalat den leende handlaren.

Han tog hennes hand, och de fortsatte ned för bron.

*

Caitlin var i vördnad när de gick in i staden Florens. Det var en av de vackraste platserna som hon någonsin hade varit på. Gatorna var mycket större här än i Venedig och inte alls lika trånga. De var klädda med vackra fasader av byggnader, radhus, skyltfönster… Människor, elegant klädda, tippade sina hattar när de gick förbi och en och annan häst gick makligt ner på samma gata. Det fanns skulpturer och fontäner överallt. Gatorna var klädda med kullersten, och mellan varje få kvarter öppnades det upp till ett inbjudande torg. Detta var en verkligen en stad av ljus.

"Så," frågade Blake efter en tyst promenad "Vart ska vi?"

"Jag måste hitta min far", sade Caitlin. "Och en gammal sköld. En som han kommer att leda mig till."

"Är din far en utav våran sort?"

Caitlin nickade. "Jag har hört att han kom från en speciell klan. Jag har aldrig träffat honom."

Blake nickade tillbaka. "Det är ganska vanligt bland vampyrer. Föräldrarna överger ofta barnen. Det är säkrare på det sättet. På så sätt om föräldern tillfångatas eller dödas, är barnet i säkerhet. Dessutom finns det inte så mycket av ett behov att vara tillsammans: vampyranslutningen är så mycket starkare mellan förälder och barn. Vampyrer behöver inte vara med sina barn fysiskt för att vara nära dem. Vi kan kommunicera genom tankar med tusentals mil mellanrum Och genom drömmar "…

Det skorrade något, fick Caitlin att börja tänka. Hennes dröm. De gyllene dörrarna.

"Egentligen är det vad som ledde mig hit", sade hon. "Jag drömde om min far. Och dessa vackra, gyllene dörrar. Det var som … Jag kan inte förklara det, men det var som … som han pekade mig mot Florens. Jag hade en känsla av att svaret var bakom dessa dörrar. De var så ovanliga, så långa och vackra, och de hade dessa ristningar över dem. "

Blake stannade och såg på henne. "Du talar om kyrkodörrar", sade han, med fullaste allvar. "Det kan inte vara något annat än dessa."

Caitlins ögon vidöppnades.

"Tror du de verkligen existerar?"

"Ja, naturligtvis", sade han. "De är en av de mest kända platserna i Florens."

Caitlins hjärta hoppade av upphetsning. Äntligen något konkret. En riktig, fast ledtråd.

Blake tog hennes hand. "Följ mig."

*

När Caitlin och Blake gick ned Via Dei Calzaiuoli, öppnades den upp till ett stort torg, Piazza del Duomo, och Caitlin blev förbluffad av utsikten. Mittemot dem stod en av de största och mest utsmyckade kyrkor hon någonsin hade sett. Den var byggd i en ljus sten, varje tum täckt med ristningar, statyer, mönster, och sammanflätad med orange färg och grönt kantband. Det var så utsmyckat, så upptagen.

Dess bakre katedral steg i en enorm, orange kupol , den hon hade sett när hon först flög över staden, samma kupol som dominerade stadens silhuett. Den var mycket vacker och helt klart den viktigaste byggnaden i staden.

"Wow", viskade hon.

"Duomo", sade han. "Den största kyrkan i Florens i hundratals år. Helt överväldigande, är inte det? "

Det var det. Men hon såg inga guld dörrar.

"Men dörrarna …", sade hon, "… det är inte dem."

"Nej", sade han. "De dörrar du talar om ligger mittemot katedralen. I dopkyrkan."

Han vände hennes axlar och pekade. "Titta", sa han.

Plötsligt såg Caitlin den. Där mittemot Duomo, satt en åttakantig formad byggnad, som såg liten ut jämfört med Duomo, men som fortfarande var ganska stor, ungefär hundra fot i diameter, och stigande omkring hundra fot hög. Den var så utsmyckligt huggen som Duomo själv, i en matchande sten och matchande färger. Men vad som gjorde det särskilda, vad som gjorde det så kaptiverande för ögonen, var dess magnifika, höga dörrar. Alla ljusa, i skinande guld. Allt omsorgsfullt snidat, med bilder över dem.

Precis som Caitlin hade sett i sin dröm.

Hennes hjärta bultade. Det var så surrealistiskt att se någonting i verkliga livet som hon bara hade drömt om. Nu, mer än någonsin, kände hon att det var ett budskap, att hon var nära, än en gång, att hitta sin far.

I en dvala, gick hon fram till dörrarna, och sakta höll ut handen och rörde vid dem.

Det var precis som hon mindes. Hon kunde inte tro hur slät metallen kändes. Hon förundrade sig över alla dess former, dess intrikata detaljer.

Blake kom upp bredvid henne. "Detta är den äldsta byggnaden i Florens", sade han. "Byggd år 1100. Det tog dem 21 år bara för att bygga dessa dörrar. Allt för hand. De ser ut som guld. Men de är faktiskt brons."

Hon tittade upp, och förundrades över hur högt dörrarna reste sig. Hon tittade närmare på de skildringar, på de små former av människor och djur och änglar.

"Dessa siffror," frågade Caitlin. "Vilka är det?"

"Scener ur Bibeln," svarade Blake "Gamla testamentet, allt du ser framför dig.. Det är Moses som tar emot tabletterna av Gud".

Caitlin tittade närmare. Hon såg änglar, demoner, människor står med vingar … .Det fick henne att tänka på hennes sort.

"Ja", Blake sade läsa tankar. "Vår typ ingår. Tror du verkligen att en människa skulle ha ristat dessa? Dessa dörrar höggs av en av oss."

Caitlin iaktog dem i förundran.

"Min dröm … den berättade för mig att min far skulle ligga bakom dessa dörrar."

Blake öppnade en av dem.

Caitlin drog tillbaka den andra, långsamt. Den var tung, gjord av massivt järn.

"Låt oss ta reda på det", sade han.

*

Det var mörk inuti dopkyrkan, belyst med ljus som bara kom in genom fönster med målat glas. Caitlin tittade upp på det höga taket och hon kunde verkligen se effekten av den åttakants-formade byggnaden. Panelerna i taket, alla ljusfärgade i fresker mot en guldbakgrund, kom till en punkt, med en liten cirkel i dess centrum. Deras fotspår ekade på det vackra marmorgolvet när de gick, och när hon såg sig omkring, såg hon andra människor. Turister.

Trots sin stora skönhet, kunde Caitlin hitta några dolda budskap, ingenting av någon större betydelse. Det var i princip bara en tom struktur, med ett litet altare i ena änden av den. Och hennes far, naturligtvis fanns ingenstans i sikte.

Hon såg sig omkring, om och om igen, letar efter någon ledtråd, ett meddelande. Frustrerad, gav hon till slut upp.

"Jag kan inte se någonting", sade hon.

"Inte jag heller", sade han

.

Hon tänkte om och om igen.

"Vad exaktvar det som hände i din dröm?" Frågade han.

Hon tänkte på sin dröm igen, försökte komma ihåg varenda detalj och undrade om hon hade glömt något.

Plötsligt slog det henne.

"Vad händer om svaret inte ligger bakom dörrarna?" Frågade hon upphetsat. "Tänk om svaret är själva dörren?"

Han såg på henne, förbryllad.

Hon tog hans hand och ledde honom ut ur byggnaden.

De stod tillbaka utanför, innan dörrarna, och hon stirrade intensivt på alla snidade figurer. Hon cirklade strukturen långsamt, gick hela vägen runt, inspekterade varje dörr. Varje dörr hade olika ristningar. Hon kunde känna elektriciteten som löpte genom hennes ådror. Ett meddelande var inbäddat i en av dessa ristningar, hon visste det.

Hon förde fingrarna längs dem när hon gick och försökte känna vilken det skulle kunna vara. Hon slöt ögonen, och cirklade strukturen om och om igen. Till slut stannade honoch kände något. Hon öppnade ögonen och stirrade.

Där var det. Framför henne var en snidad bild av en struktur, en gammal kyrka, med en distinkt form, lång, täckt av tre trianglar, som en bevingad figur knäböjde framför. För människor, kan det se ut som en ängel, men hon visste att det var en av hennes egna. Detta var det. Hon var säker på det.

"Denna plats," frågade hon Blake stressad, andfådd. "Vad är det?"

Han var nära undersökte det. "Det är kyrkan Santa Croce. Det är inte långt härifrån."

Hon kände det, starkare än hon någonsin. Hennes far var här. Och det var där hon var tvungen att gå.

Hon vände sig om och tog hans hand. "Låt oss gå."

*

Caitlins hjärta snurrades med en storm av känslor samtidigt som hon fortsatte ned för gatorna i Florens med Blake. Hon kände att hon skulle komma nära en gång, att hitta sin far, och hennes hjärta slå snabbare vid tanken av det. Det tog också upp en hel rad frågor. Hade han levt i Florens hela tiden? Vad hade han väntat på? Hur var han? Efter att han gav henne skölden, skulle det vara allt? Skulle det vara över? Eller skulle de kunna tillbringa tid tillsammans, som far och dotter?

Mest av allt skulle han älska henne? skulle han vara stolt över henne? I hennes drömmar, kände hon att han var det. Men det var det verkliga livet. Skulle det vara likadant?

Hon kände sig också nervös över Blake. Bara att vara med honom, hålla honom i handen, gå på gatorna i Florens, kände hon så i fred till mods. Hon hade varit så förtvivlad över Caleb och nu kändes det så bra att ha en man vid sin sida.

Men allt det hade hänt så snabbt, och det var så svårt att tänka klart kring honom och hon kunde fortfarande inte riktigt sortera ut allt i hennes sinne. Har hon älskat Blake för vem han var? Eller har hon bara älskat honom nu på grund av vad som hade hänt med Caleb? Hon ville få klart för sig, få veta om hon verkligen älskade honom för den han var; men med tanke på hennes nuvarande tillstånd av känslor, var det så svårt att säga.

Vad det än var som de hade tillsammans, ville hon inte att det skulle sluta. Åtminstone för tillfället, det kändes rätt. Hon ville att han skulle vara vid hennes sida.

Men eftersom de fortsatte att gå genom de majestätiska gatorna i Florens, varje kvarter mer romantiskt än nästa, kunde hon inte låta bli att oroa sig för att allt detta skulle snart komma till ett slut. Hon ville frysa detta ögonblick, för att få det att var, men hon visste att, precis som allt annat i hennes liv, kunde det inte det. Hon fruktade för vad som kan hända härnäst. Vad händer om hennes far verkligen var där? Vad händer med Blake? Skulle han stanna? Och tänkte han hålla sig i närheten? Eller flyga tillbaka till Venedig? Hon var rädd för att fråga honom. Hon ville inte veta svaret.

Men i hennes baktankar misstänkte hon att hon redan visste: ingenting kunde vara för evigt. De var på en vacker, fantastisk resa tillsammans, men så småningom, fruktade hon, hon skulle hitta vad hon var ute efter, och han skulle behöva gå tillbaka hem. När eller hur de skulle skilja vägar, ville hon inte betrakta just nu. Hon ville bara att det skulle pågå. Hon ville så gärna att allt skulle fortsätta att vara.

Och detta dämpade hennes njutning för tillfället. Hon önskade att hon kunde driva alla sina bekymmer ut ur hennes sinne, och bara njuta av stunden, bara njuta av det vackra vädret, vinden, de idylliska gatorna i Florens. Och hon gjorde det. Men inte så mycket som hon skulle ha velat. Hon kunde inte hjälpa känna sig som om hon var bara i stormens öga.

Hon kände sig också orolig eftersom, för första gången på länge, kände hon sig som hemma. Så mycket som hon hade ogillat i Venedig, älskade hon i Florens. Det kändes så bekvämt, med sina röda tegeltak överallt, sitt överflöd av konst, dess fantastiska arkitektur, fontäner, floder, broar … .För första gången sedan hon kom tillbaka i tiden, kände hon sig verkligen i fred, som hemma. Hon ville leva här. Hon ville bosätta sig i ett och samma ställe, en stadsdel, en gång. Hon ville ha en familj, en make, ett hem. Skulle allt detta tas bort?

När de vände ner mot en annan sidogata, öppnade upp den i ett stort torg, med en skylt med texten "Santa Croce." Det var en av de större torgen i Florens, som spretade ut sig i hundratals meter och fodrad med butiker och caféer. Det dominerades av en enorm kyrka, nästan lika stor som Duomo, med liknande färg. Den steg upp i en distinkt form. Hon kände igen den direkt från bilden på dörrarna. Det var den.

"Kyrkan Santa Croce," sade Blake och tittade på den. "En mycket speciell plats. Det är begravningsplats för många celebriteter, bland annat Michelangelo och Galileo. Det är också hem för ett kloster."

Caitlin kände sig mer säker än hon någonsin gjort. De hemligheter hon sökte efter, skulle hon hitta bakom dessa dörrar.

De cirklade runt kyrkan och studerade alla ingångar. När de gick bakom den såg Caitlin att strukturen sträckte sig bakåt flera hundratals steg och såg, fäst vid den, var klostret.

"Vår typ bodde här en gång, i tusentals år", sade Blake. "Det är en mycket speciell plats."

"Och nu då?" frågade Caitlin, hennes hjära pumpandes. Hon undrade om hennes far bor där nu.

"Jag tror inte det," Blake svarade. "Jag tror att det övergavs för hundratals år sedan."

Caitlin hittade en stor, välvd dörr som ledde till klostret. Hon nådde upp, tog metallringen och knackade. Ljudet ekade i hela gården.

Hon försökte öppna dörren, men det gick inte.

Hon såg på Blake och han nickade tillbaka. Hon såg i båda riktningarna, sedan lutade sig tillbaka och sparkade in den. Dörren flög upp. De skyndade sig in och hon stängde den bakom dem.

Det var mörkt här, upplyst endast av solljuset som strömmade in genom ett litet fönster. Det tog en stund för Caitlins ögon för att justera sig. När de gjorde det såg hon hur vackert det var. Liksom de flesta kloster hon hade varit i, det var gjort av enkel sten, med låga välvda tak, en innergård och utomhusvälvda fönster längs dess sida. En smal korridor sprang längs gården.

När de gick in såg Caitlin en rektangulär gård på insidan, kantad med prydligt klippt gräs. På alla fyra sidor av den var välvda väggar, så typisk för ett kloster. Det var lugnt, mycket lugnt, och mycket tomt. Hon kände sig som om de hade platsen för sig själva.

"Det är tomt" sade Caitlin med besvikelse. "Jag känner inte min fars närvaro. Jag känner inte någonting."

De gick ner i en annan korridor. När de gick, märkte Caitlin hur mycket det kändes som klostret i New York, och klostret på Isola di San Michele. De var alla så medeltida, så reserverade, så tomt.

"Jag är ledsen", sade Blake till slut. "Han är inte här."

Caitlin suckade när hon granskade väggarna, letandes efter tecken. Ingenting.

"Jag har hört rykten om det här stället", sade Blake. "En mycket kraftfull klan bodde här en gång. Århundraden sedan. Kanske var din far en medlem."

"Kanske", sade Caitlin tittandes runt för eventuella ledtrådar.

Slutligen, insåg hon att det fanns ingenting mer att hitta här.

"Låt oss söka kyrkan", sade hon.

*

När Caitlin gick in huvudkyrkan Santa Croce, kände hon en våg av energi. Hon slöt ögonen och kände ett stickande i hennes händer och fötter, kände en nästan påtaglig el i luften. Hon var säker på att det var vad hon var tänkt att hitta fanns i det här rummet.

"Vad är det för fel?" Frågade Blake.

Hon stod där, fryst, och öppnade långsamt ögonen.

"Det är här", sade hon. "Vad han vill att jag ska hitta. Det är i det här rummet."

Blake granskade rummet med en ny känsla av förundran. Caitlin gjorde likadant.

Kyrkan Santa Croce var en anmärkningsvärd bedrift av arkitektur. Det var den största som Caitlin någonsin hade kommit in i. Det främsta rummet var hundratals steg långt, med ett tak som var flera hundratals steg högt. Den enorma rummet var klätt med gigantiska pelare, och längs med väggarna målades vackra fresker. Golvet var av marmor och enorma fönster med målat glas tilläts ett vackert ljussken in i rummet.

När hon gick längs med kanten av rummet, tittade hon noga på väggarna, i häpnad. Inuti dem, i små alkover, var sarkofager. Dessa omsorgsfullt snidade sarkofager påminde mycket om dom hon hade sett i klostret i New York. Det såg ut som en perfekt viloplats för en klan av vampyrer, och hon kunde föreställa sig, tillbaka i tiden, att leva här. I själva verket, som hon såg på dem nu, hon kände sig nästan som om vampyrer skulle stiga från var och en av dem.

Men när hon gick, vad som verkligen slog henne var ordet. Där, på avstånd, var en serie av formar, som skjöt ut från golvet. När hon kom nära, kunde hon se att det var ett kluster av gravar, inbäddade i golvet, marmorformer av människor, liggandes, stigandes från själva govlet. Det var som om golvet var en levande kyrkogård, som om dessa kroppar gjorde redo att stiga. Hon tänkte på de sarkofager i klostret i New York, och hon kände sig säker på att detta var en helig plats för vampyrer.

Hon kände en energi som kom från en av dem, och hon lutade sig nära, och läste inskriptionen. Hennes hjärta stannade.

"Vad är det?" frågade Blake och närmade sig.

"Denna sarkofag,", sade Caitlin. "Namnet på den. Elizabeth Payne."

Blake såg på den och såg sedan på Caitlin.

"Vem är det?" Frågade han.

"Min mor", sade hon och stirrade. "De säger att vampyrer kan begravas på många ställen. Detta är den andra graven av henne som jag har sett." Hon såg sig om i rummet. "Jag vet inte vad det betyder, men jag vet att jag är på rätt plats. "

Caitlin granskade allt i rummet med en ny uppfattning. Hon iaktog fresker, statyer, altaret, sarkofager, letade efter något, hon visste inte vad. Men hon kände sig säker på att hon skulle veta det när hon såg det.

Och så plötsligt, gjorde hon det.

Hon kunde inte tro det. Där i mitten av rummet, bredvid en stor marmorpelare, var en kalksten, rund trappa, som vred och vände sig, som slingrade sig upp, ungefär femton steg högt, till en stor predikstol utav sten. Det såg ut precis som predikstolen i kungens kapell i Boston. Predikstolen där hon hittade svärdet. Men den här var större, och helt huggen i sten.

När Caitlin stirrade på det, visste hon att det svar hon sökte var inuti den.

Hon fann sig dragen mot den, som en magnet, och fann sig klättra dess trappor. Som Blake såg, vred hon sig högre och högre, och nådde slutligen toppen.

På toppen var en liten, rund landning, och där uppifrån, hade hon en befallande utsikt över kyrkan. Hon undrade hur många präster som hade stått där uppe under alla århundradena.

Hon undersökte dess små, stenmurar, dess avsatser, letandes efter en ledtråd, vad som helst. Hon mindes predikstolen i Boston, sträckte ut handen och kände på väggarna noggrant för kontrollera om ett hemligt fack fanns där.

Plötsligt sprang fingrarna över något som inte kändes helt rätt. Det var en liten spricka, mellan marmorn. Hon gled in ett finger och undersökte sprickan efter en hemlig spärr.

Hon fann det. Det var en liten spak. Hon tryckte den så hårt som hon bara kunde.

När hon gjorde, hörde hon väsande av förseglad luft som släpptes för första gången i århundraden. Hon drog på stenen, och det var faktiskt ett hemligt fack.

Hon tittade in, och hennes ögon vidöppnades i häpnad. Hon var helt chockad av vad hon såg.

Men innan hon hann reagera, kände sig Caitlin trängd.

Desorienterad, såg hon upp och försökte förstå vad som hände, och när hon gjorde så, såg hon ett silvernät, komma fallande från himlen, som omslöt henne. Hon såg ett dussin vampyrer, skärpa nätet runt henne, och kände sig falla till marken.

Hon tittade upp, och det sista hon såg var Kyle, ståndes över henne, halva ansiktet vanställt och saknade ett öga. Han tittade ner på henne med ett ont flin. Han lyfte sin fot, siktade på hennes ansikte och hon såg det komma ner, närmare och närmare.

Och sedan blev hennes värld mörker.

KAPITEL TJUGOFYRA

Caleb stod i den bakre delen av begravningsgondolen, stod rakt, med hakan stolt framåt, när han åkte med så mycket värdighet som han kunde uppbåda. Liggandes i båten framför honom, insvept i ett svart hölje, var kroppen av hans son. Det var en båt bara för de två av dem, den vanliga begravningsgondolen, helsvart och längre än vanligt.

Sera skulle inte gå med honom. Hon hade varit otröstlig, och hon lade skulden på Caleb. Trots att han var den som hade bett henne att stanna med Jade, var hon irrationell, och kritiserade honom. Hon hade vägrat att delta i begravningen, och vägrade att ens vara i hans närvaro. Hon hade insisterat på en skilsmässa.

Caleb vacklade. Det var så mycket på en gång, men desto större smärta, var pga Jade. Han och Sera hade haft det skakigt på sistone, i alla fall, och han visste att dagen närmade sig snabbt för deras skilsmässa. Men Jade, det var en helt annan sak.

Caleb gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka sina tårar, men det var en meningslös ansträngning. Han hade älskat denna pojke mer än han någonsin kunde uttrycka, hade satt alla sina förhoppningar och önskningar och drömmar i honom. Det var inte möjligt för fullblodsvampyrer att fortplanta sig, och den här pojken hade varit en produkt av hans union med Sera innan han vände henne. Det var en olaglig union, som senare sanktionerades, och därmed var caleb en av de få vampyrer som faktiskt hade ett barn. Men ett barn som detta skulle aldrig komma igen, visste han. När han åkte där och tittade ner på kroppen, visste han att alla hans förhoppningar och drömmar skulle begravas med den.

Mer än det, så verkligen älskade han pojken. Han hade en krigares anda, ett hjärta större än någon vuxen han någonsin träffat. Caleb hade varit stolt att inte bara vara hans far, men också att lära känna honom som en vän, som en landsman på denna jord. Det ödelade Caleb att veta att han inte längre skulle vara med honom. Han skulle sakna att vakna upp till att han var där, hans sällskap, deras samtal. Det var som om en del av Caleb hade huggts bort.

Bredvid Jade, också insvept i en svepning, var Rose. Även under den korta tid de hade tillbringat tillsammans, hade de två av dem en starkare koppling än han någonsin hade sett. Han visste att bli begravda tillsammans skulle vara vad pojken ville.

Medan Caleb rodde, var hela hans klan med honom, hundratals begravningnsgondoler, helt svarta, precis bakom honom. Samuel rodde närmast. De rodde alla högtidligt genom den stora kanalen, på väg mot de dödas ö.

När de nådde ön, var vattenportarna vidöppna för att hälsa dem. Det var en sällsynt sak för två vampyrklaner att komma överrens på alla punker, men i det här, var de alla enade.

Dussintals andra begravningsgondoler väntade för att hälsa på dem, Aidens klan var angelägna om att följa med dem, för att visa sin respekt. Aiden stod i täten av båten. När Caleb rodde igenom i mitten, anslöt de sig till honom och hans folk.

När de slutligen nådde den plats som reserverats för Jade, tog alla, som en kraft, tillsammans pojken och Rose till sin sista viloplats. Kyrkklockor klämtade i bakgrunden, och jämmer av sorg steg upp.

Aiden presiderade över ritualen för vampyrbegravning, medan Caleb personligen skottade smutsen.

"… Att återuppstå en annan dag," avslutade Aiden sitt tal "i Guds yttersta nåd."

Caleb stod där, med tårar i ögonen, och det kändes overkligt, han kände sig som utom hans kropp.

Person efter person gick fram till honom, för att försöka erbjuda sin tröst. Men det fanns ingen som kunde trösta honom.

När Caleb stod där, förvandlades hans sorg långsamt till vrede, till ett långsamt, tyst raseri. Hans son hade dödats. Han hade inte dött av misstag, men hade avsiktligt dödats, kallblodigt. Det var ett verk av en ond vampyrklan, en som hade föresatt sig att förstöra Caleb, och hade funnit hans son i stället. Caleb ville hämnas. Han behövde hämnd.

Och han var inte ensam. Hela hans klan krävde också hämnd, liksom Aidens klan. Detta var en attack mot dem alla, och var helt oacceptabelt. Klanerna förenades.

Caleb harklade sig till slut och talade med en hög röst.

"Mina vänner", började han. "Vad som hände idag var ett angrepp inte bara mot mig, inte bara mot min son, men mot oss alla. Den illvilliga klanen samordnade denna attack, detta brott mot oss, och vi måste svara med samma kraft. Jag kommer att flyga idag för att hämnas detta fruktansvärda, orättvisa mord. För att hämnas oss alla. Om det behövs kommer jag att flyga ensam. Men jag välkomnar er att gå med mig, att hämnas den grymma och skoningslösa döden av min oskyldiga pojke.

"Är någon av er med mig?"

Ett stort vrål av godkännande steg upp, och Calebs hjärta svällde av stöd.

"Flyg då med mig nu!" Skrek han.

Därmed tog Caleb tre steg och flög ut i luften, själv.

Det tog bara ett ögonblick för honom att höra fladdrande bakom honom av tusentals vingar.

Det var en hel armé, mobiliserad för krig.

KAPITEL TJUGOFEM

När Caitlin försökte öppna ögonen, fick hon en sprängande huvudvärk. Hon lyfte sakta på huvudet och såg sig omkring och försökte lugna sig. Hon blinkade flera gånger, och insåg att hon låg hopkrupen på golvet i en sten cell.

Den var liten, spärrade fönster högt upp, och hon kunde känna att gallrena var gjorda av silver, det skulle vara omöjligt att bryta sig ut. En hård solstråle kom igenom det på en vinkel, lyste upp ansiktet och hon kisade av smärta. Hon rullade över, ur vägen.

I det mörka hörnet, andades Caitlin långsamt och satte sig upp, försökte samla sig själv. Hennes huvud höll på att döda henne, när hon försökte komma ihåg.

Hon mindes att hon var i en kyrka. Santa Croce. Hon mindes att hon var med Blake, gick upp i en predikstol. Hon mindes att hon hittade det hemliga facket, öppnade det…

Och sedan hade ett nät kastats över henne, och hon hade tacklats till marken. Och sedan Kyle, som tittade ner på henne, hans groteska ansikte. Han sparkade henne.

Hon satte sig upp rakare och såg sig omkring, kände ett bultande blåmärke på kinden. Hon var i ett fängelse av något slag, troligen satt här av Kyle. Hon undrade hur länge hon hade varit här. Hennes hals var torr, och hon kände sig svag. Hon lyssnade, och på avstånd hörde hon vad lät som ett svagt jubel, följt av en massiv vibration som skakade golvet. Hon undrade var på jorden hon var.

Hon undrade också varför hon levde. Varför hade inte Kyle dödade henne? Han var inte en att visa nåd. Det enda skälet till att han skulle ha hållit henne vid liv var om han planerat att tortera henne. Caitlin vred sig vid tanken.

Hon undrade hur hon hade kommit in i denna röra till att börja med. Allt gick så bra, hennes idylliska tid i Florens, hon kom så nära att finna sin far, ledtrådarna började leda någonstans. Hon hade varit så säker på att hon nästan var framme, precis vid mållinjen.

Det hade gått så fel, så snabbt. Men hur? Hon hade inte anat Kyles närvaro, eller någon av hans folk, någon gång. Han hade lyckats smyga upp på henne så snabbt. Hur hade han hittat henne? Hade han följt henne hela tiden?

Caitlin undrade hur det skulle kunna vara möjligt. Den enda person som visste att hon var där var Blake.

Blake.

Plötsligt stannade hennes hjärta. Hade Blake lett henne till Kyle? Hade han lurat henne hela tiden?

Hon kände hennes hjärta stanna vid tanken. Det gjorde ont mer än något hon kunde föreställa sig.

Det måste vara så. Hon hade blivit bedragen. Hon kunde inte se vad för andra möjliga förklaringar det skulle kunna finnas. Det fanns inget annat sätt Kyle kunde ha hittat henne. Och hur var det med Blake? Hon kunde inte minnas att hon såg honom fångas i kyrkan. Visst, hon hade inte sett mycket när hon togs ned så snabbt. Men hon kom inte ihåg att hon hörde honom ropa eller skrika.

Och om Blake hade fångats, skulle han inte vara här, i fängelset med henne?

"Blake?" Ropade hon.

Hon harklade sig, reste sig och skrek: "Blake!"

Hennes skrik ekade gång på gång under de tomma kamrarna, som om det kom tillbaka för att reta henne.

Inget svar. Det avgjorde saken. Han måste ha svikit henne.

Hon kände sig som en sådan idiot för att ha älskas honom. Hon kände sig så lurade, så förrådd. Så dum.

Caitlin hörde plötsligt gnisslet av en järndörr, följt av fotspår.

Hon stod på fötterna, i hörnet, och väntade, beredd att kämpa för sitt liv.

Hon hade en känsla, att det skulle vara meningslöst. Kyle var inte en man att lämna något oplanerat. Han hade förmodligen flera backup-planer på att hålla henne fast, torteras eller dödas. Hennes chans att fly, visste hon skulle vara näst intill noll.

Kyle syntes plötsligt. Han dök upp på den motsatta sidan av silver gallret, framför henne och flinade. Det var mer som en bister uppsyn.

Kyle hade verkligen sett bättre dagar. Hälften av hans ansikte var vanställt, och nu saknade han ett öga. Han såg hemsk, grotesk ut.

"Vad tycker du om ditt nya boende?" Frågade han.

Caitlin sa ingenting, bara stirrade tillbaka på honom. Till slut spottade hon på golvet i hans riktning.

Han skrattade – ett ont, kusligt buller.

"Du har rätt", sade han. "Blake ledde oss rätt mot dig. Ett lamm till slakt. Hur kunde du har varit så naiv? Ja, äntligen, har jag övertaget. Du har varit en tagg i min sida så länge jag kan minnas. Det är tack vare er som mitt ansikte är vanställt så här. Det var mitt straff för att låta dig gå… Inte den här gången."

Caitlin kunde känna det onda strömma från honom, som en konkret sak. Hon hade en sjunkande känsla av att detta kunde vara den sista stunden i hennes liv, och hon beredde sig mentalt på att möta sitt öde.

"Innan jag dödar dig", fortsatte Kyle: "Vill jag att du ska veta att jag är en mycket vänlig man. Jag kommer att erbjuda dig två alternativ. Att dö snabbt, enkelt och smärtfritt, eller att dö långsamt, och brutalt. Du har fortfarande en chans för det förstnämnda, om du går med på vad jag har att säga, om inte, kommer ditt öde att vara bortom smärtsamt."

"Jag är inte rädd för att dö långsamt," svarade Caitlin med förakt. "Jag skulle hellre dö i tusen helveten än att ge dig vad du vill."

Kyle log bredare.

"Du är en flicka efter mitt eget hjärta", sade han, slickade sina läppar. "Det är synd att du och jag aldrig har haft en chans att vara tillsammans. Vi skulle vara ett fantastisk par."

Hon mådde illa vid tanken. "Jag hade hellre dött", svarade hon.

Han skrattade högt "Oroa dig inte, det kommer du mycket snart. Men innan du gör det kommer jag att ge dig detta erbjudande: Ge mig det objekt som du hittade i predikstolen. Vi sökte och hittade ingenting. Berätta vad du gjorde med det, var du lyckats gömma det innan vi fångade dig. Hade du sönder det? Svalde du det? Var är det? Säg mig, och jag kommer att benåda dig. Faktum är att, om det är ett svar som jag gillar, kanske jag låter dig gå."

Caitlin tänkte med hela hennes hjärna. Hon försökte komma ihåg, men hennes huvud var fortfarande dimmigt. Vilket objekt pratade han om? Vad var det som han trodde att hon skulle ha hittat?

Det började sakta komma tillbaka till henne. Vad hon fann i det hemliga facket. Kyle hade inte sett det, så naturligtvis trodde han att det var ett objekt. Vilken idiot.

Vad han inte visste, och vad hon aldrig skulle tala om för honom, var att det inte fanns något föremål alls. Att det var ett meddelande. Inskriven i stenen. Ett meddelande bara för henne: Rosen och Taggen möts i Vatikanen.

Han skulle aldrig förstå vad det innebar. Och hon skulle aldrig tala om för honom.

Nu var hon nöjd. Låt honom tro att det fanns ett saknat objekt.

"Ja", sa hon ljugande, "Jag hittade ett föremål. Och jag förstörde det med mina bara händer. Precis som jag skulle förgöra dig, om du var man nog att öppna dessa galler och ge mig en chans", sa hon och spottade tillbaka, trotsigt.

Först drog han sig tillbaka, men så började han flina, bredare och bredare.

"Du sviker aldrig", sade han. "Nåja, jag försökte åtminstone. Nu över till den bra delen. Det ska bli kul att se dig dö långsamt och smärtsamt. I själva verket kommer jag att se till att jag har första parkett."

Caitlin hörde plötsligt ett annat jubel, detta högre, och kände hela rummet skaka. Hon undrade igen vad det skulle kunna vara, och var hon var.

"Du har fortfarande ingen aning om var du befinner dig, eller hur?" Frågade han. "Nej, jag kan se att du inte vet. Du är hundra fot under jorden, i källaren av det romerska Colosseum. Ovanför oss, är stadion i bruk. Med det stora vampyrrådet. Det finns tusentals av oss där uppe, som tittar på spelen. Tittar på de brutala slagsmålen mellan vampyr och människa, mellan människa och människa, och mellan vampyr och vampyr. Dessa slagsmål ger oss brutalitet utöver vad vi någonsin kunde hoppas att se någon annanstans. Det är en av våra favorit sporter."

Han gick så nära cellen att hon kunde känna hans dålig andedräkt.

"Och vet du vem som kommer att bli nästa i showen?" Frågade han.

Han skrattade högt.

"Har du någonsin trott att du skulle dö här, av alla ställen?"

Kyle vände för att gå, men innan han gjorde det, stannade han och vände mot henne.

"Förresten," sade han, "en present till dig."

Han kastade något mellan gallret, och det landade på golvet i hennes cell.

Caitlin tittade ner på det: det såg ut som ett liten, silverhalsband. Det såg ut som hennes halsband.

"När pojken dog, ropade han efter dig. Han verkade verkligen gilla dig. Synd att du inte var där för att skydda honom" sade Kyle med en fnysning, sedan vände sig om och stampade bort.

Caitlin slutade andas när hon böjde sig ner och plockade upp halsbandet. Hon tittade närmare och hoppas att det inte verkligen var hennes.

Men det var det. Det som hon hade gett till Jade.

Det fanns inget sätt att Kyle möjligen skulle kunna ha detta, om det inte var sant. Om han inte verkligen hade dödat Jade.

Caitlin kände en sorg som inte liknade något hon någonsin känt. Hon kröp ihop till en boll i mitten av golvet och snyftade. Hennes skrik steg upp, högre och högre, och blandades med ljudet av bruset i fjärran.

KAPITEL TJUGOSEX

Caitlin stod i silverbojor, framför ingången till Colosseum. Hon hade dragits dit av två vampyrvakter, som hade spänt fast henne i hennes cell vid händerna och fötterna, och lett henne upp för stentrappan, nedför en ramp, och till denna plats. Nu när hon hade nått de övre nivåerna, gått ner för rampen, och verkligen var här, tittade hon ut, och vyn var konstig. Och skrämmande.

Hon hade en gång gått till en baseballmatch, och hon mindes känslan av att gå ner i tunneln och först se läktaren, när hela stadion öppnas upp och tusentals ögon var på henne. Det kändes som det. Fast större. Det var den största och mest skrämmande sak hon någonsin hade sett.

Framför henne var det romerska Colosseum, en massiv arena, tillverkad helt i sten. Stenen var trasig och försämrad, och det hade helt klart varit tusentals år sedan dess storhetstid. Men denna vampyrklanen hade på något sätt lyckats föra den tillbaka till livet. De verkade inte bry sig om att de satt i vittrande läktare. Och de hade lyckats täcka det trasiga golvet med ett eget golv, och vända denna gamla relik till ett fungerande Colosseum än en gång.

Tiotusentals illvilliga vampyr satt på läktaren, tittade ner, jublade. Caitlin blev förvånad över att se hur djupt golvet i Colosseum faktiskt gick, sjunkande hundratals meter under jorden, i en labyrint av tunnlar och fällor och fack. Golvet de satt över var täckt av smuts och damm, som steg upp i skyn i solljuset. De två vampyrvakterna puttade henne framåt, drog ner henne mot entrén och ut på bottenvåningen.

Ett stort vrål steg när Caitlin kom ut i det fria. Solen sken ner på henne, och hon kisade mot bländningen, försökte samla sig.

Vakterna låste upp hennes bojor och gav henne en annan hård knuff, och hon flög in i arenan, rullandes på marken.

Ett annat vrål utbröt från mängden.

Caitlin kom upp på fötterna och såg sig omkring, ögonen anpassde sig långsamt till det starka ljuset. Hon stod ensam, med tusentals onda vampyrer tittandes ner på henne, och skakade sina nävar. Hon blickade över läktaren och såg, högt upp i ett särskild bås, stod Kyle. Bredvid honom stod det stora rådet, gamla, och skröpliga vampyrer i svarta kläder och huvor.

Den i mitten klev fram och höjde sina händer, och publiken tystnade.

"Mina vampyrvänner" sade han, och pausade dramatiskt. "Låt spelet börja!"

Ett annat stort vrål skakade Colosseum.

Caitlin hörde ett klang, sedan ett annan, och tittade ner för att se att vakterna hade kastat några vapen vid hennes fötter. Hon plockade upp en sköld, ett svärd och ett spjut, som hon knuffade in henne bältet. Hon var klädd i en tunika, rå och enkel och grov mot hennes hud.

Hon kunde inte tro att detta hände. Dessa sjuka vampyrer hade verkligen som avsikt att döda henne långsamt. På något sätt hade de lyckats återuppliva den grymma gladiatorsport som människor här en gång hade haft tusentals år sedan. Svag, trött, förvirrad, kände hon en känsla av förtvivlan, och undrade hur hon någonsin skulle överleva.

Innan Caitlin hade en chans att ta tag i sina vapen, kom det rusandes mot henne ett dussin stora, muskulösa krigare, alla klädda i full rustning, alla svingande vapen.

Caitlin kunde känna, när de närmade sig, att de var människor. Ändå såg de ut som krigare, stridsärrade, och det såg ut som om de hade gjort detta många gånger förr. Och överlevt.

De sprang rakt mot henne, skrek med ett stridsrop, ville tydligt ha blod.

Caitlin fokuserad, centrerad själv. Hon försökte komma ihåg alla de saker Aiden hade lärt henne, alla tekniker på Pollepel. Hon försökte andas, för att finna lugnet i mitten av stormen.

Hon väntade, som en disciplinerad krigare. När de kom inom räckvidd av henne, hoppade hon plötsligt upp i luften, långt upp, gjorde en kullerbytta ovanför deras huvuden, och landade vigt bakom dem. Hon svängde tillbaka runt och högg av tre av deras huvuden.

De andra fortsatte springa, föll i dammet och knuffade varandra.

Publiken vrålade av förvåning och glädje.

De återstående krigarna vände och var upprörda. De anföll igen.

Den här gången stod hon och slogs. Hon parerade dem, slag för slag.

De var starka, och när ett av deras svärd kom ner på hennes sköld, kände hon det genom hela hennes kropp.

Men hon slog tillbaka tappert. Hon var snabbare än dem alla. Hon var fortfarande en vampyr.

Trots framträdandet, var det en obalans. De var människor, och de föll som människor. Förmodligen bara ett första försök av det stora rådet att värma upp henne, för att se om hon kunde hantera den första vågen av krigare. Hon fick skärsår och blåmärken, men inget allvarligt nog för att få ner henne.

Inom några minuter, låg de dussin krigarna i en hög av kroppar runt henne.

Hon stod där, segrande, och folkmassan lugnade sig, och hoppade sedan upp på fötter och vrålade.

Även härifrån, kunde Caitlin se att Kyle och rådet inte var nöjda med detta.

"Skicka in lejonen!" Skrek rådets ledare.

Det kom ett vrål av godkännande, och Caitlin hoppades att det inte var vad det lät som.

Till hennes fasa var det så. En sidokammare öppnades i Colosseum, och tio lejon sprang rätt mot henne. De var stora, manliga lejon, snabbare än hon kunnat ana, med långa klor och huggtänderna blottade. De tog fart med varje steg de tog.

Caitlin nådde ner och drog hennes korta spjut och kastade det på ett lejon.

En direkt träff mellan ögonen. Han föll.

Men de andra stannade inte. Hon hoppade högt upp i luften precis när de var på väg att kasta sig på henne, hoppade högre än lejonet, och när hon gjorde det, körde hon sitt korta svärd i dess man, bakom nacken. Det föll.

Hon landade på baksidan av ett annat lejon, nådde under det, och skar strupen, och det föll också.

Ett annat lejon kastade sig över henne bakifrån, slog omkull henne, dess klor skrapade på ryggen smärtsamt.

På marken, rullade hon, och högg av dess huvud med sitt svärd.

De andra kastade sig också, men hon var för snabb för dem. Hon fick många sår från klor och huggtänder, men med hjälp av sitt svärd, lyckades hon, efter en lång och hemsk kamp att få ner resten av dem.

Återigen, vrålade publiken med godkännande.

Hon tittade upp och såg att Kyle och domarna var galnare än någonsin. Det såg ut som om de inte hade väntat sig att hon skulle klara sig såhär långt.

Rådet vände sig till Kyle, och han nickade tillbaka allvarligt. Domaren höll sedan ut sin tumme, med tummer ner.

När han gjorde det, öppnades en stor plåtdörr och ut kom en enda krigare.

Han var klädd i helsvart rustning, med en svart hjälm, höll ett svärd och en sköld.

Caitlin kunde känna, även från detta avstånd, att han inte var en människa. Det var en vampyr och en formidabel en. Detta skrämde henne mer än alla andra.

Dessutom kunde hon redan känna att detta inte var en vanlig vampyr. Det var någon som hon kände. Även härifrån, kunde hon känna det.

Och sedan insåg hon: det var Blake.

Blake.

Han drog tillbaka sin hjälm, och stirrade på henne. Caitlin hjärta slets av sorg vid åsynen.

Så insåg hon. Det var sant. Han hade lurat henne trots allt.

Blake skakade på huvudet.

"Caitlin!" Skrek han ut. "Jag har inte förrått dig. De fångade mig också. Jag lovar dig. Jag ledde dem inte till dig."

"Varför står du då där, redo att kämpa mot mig?" ropade Caitlin tillbaka.

"Jag har tvingats in i detta stadium," skrek han tillbaka. "Men jag kommer inte att slåss mot dig. Som jag sa till dem tidigare."

Blake gick ut till mitten av arenan, inför Kyle och domarna, och kastade ner sin sköld, hjälm och svärd.

"Jag kommer inte att slåss mot henne!" Skrek han mot dem.

Publiken buade i ogillande.

Caitlin var chockad över denna vändning. Var det bara ett annat knep? Väntade han barapå att lura henne igen? Eller hade hon haft fel hela tiden om honom? Hade han varit trogen henne hela tiden? Nu var hon inte så säker.

Domaren stod upp. "Om du inte slåss mot henne, kommer du lida en ofattbar död!" Skrek han tillbaka. "Välj"

"Döda mig om du vill," skrek han tillbaka. "Jag skulle aldrig slåss mot henne!"

Publiken buade igen, och domaren nickade mot vakterna.

Plötsligt kände Caitlin sig själv bli kedjad bakifrån av flera vakter, i silverbojor som gjorde henne hjälplös medan hon släpades ut från arenan. Hon grävde hälarna i marken, försökte att göra motstånd, men det var ingen idé. De släpade in henne i en bur, på sidan.

Hon såg Blake stå där, trotsig. Och i det ögonblicket insåg hon. Det var inte ett trick. Han hade aldrig svikit henne. Inte bara det, men han förberedde sig för att offra sitt eget liv för hennes.

Ännu värre, hon hade dragit in honom i den här röran: om han inte hade kommit med henne på hennes uppdrag, skulle han vara kvar tryggt hemma just nu. Hon kände sig värre än någonsin. Och hon kände sig så arg på sig själv för att ha dragit såna slutsatser, för att hon antog det värsta. Varför kunde hon inte ha trott på honom?

När Caitlin stod fastkedjad i buren, hjälplös, såg hon plötsligt en sidodörr av Colosseum öppna, och två dussin av de mest ondskefulla vampyrerna hon någonsin hade sett kom ut, på hästrygg, mot Blake.

Blake duckade och skyndade att ta sitt svärd och sköld.

Han vände mot dem när den kom mot honom, beredd att ta ställning.

De kom mot honom med full kraft, högg på honom, och han slog tillbaka tappert, välte flera av deras hästar. Snart var de för det mesta till fots, kom mot honom från alla håll, och han kämpade som aldrig förr. Han dödade två av dem i ett enda slag.

Men han var underlägsen. När Caitlin såg på brast hennes hjärta, och hon såg att han höll på att bli svagare, och huggen från flera håll. Han skulle inte vinna.

Caitlin kände orättvisa i det hela, och plötsligt kände hon ilska övervinna. Hon blev varm från tårna upp genom hennes kropp, och hon kände sig fyllas med en övermänsklig styrka. Hon ville vara starkare än hon någonsin hade varit, och i en stark rörelse, nådde hon tillbaka, och med all sin kraft, bröt hon sina kedjor.

Hon hoppade över muren, tog tag i hennes vapen, och sprang mot Blake

Publiken vrålade i godkännande, och hoppade till fötterna.

Caitlin anföll gruppen av vampyrer som omgringade honom. En vampyr, på sin häst, var på väg att sticka Blake bakifrån, och Caitlin siktade och kastade hennes spjut på honom; Det gick rakt igenom nacken, och han föll av sin häst, död.

Publiken vrålade.

Hon tog den fallna vampyrens svärd, hoppade på hans häst, och red mot de andra, svingandes när hon red.

Ilskan ökade och ökade, och Caitlin kände en primal styrka hon aldrig haft. Hon svingade och slog och stack, och hon var en virvelvind av förstörelse.

Inom några minuter, hade hon lyckats döda flera av vampyrerna runt Blake.

Hon klev av och stod vid hans sida.

De två av dem stod där, rygg mot rygg, slogs, med bara några vampyrer kvar.

Blake, modig, lyckades döda vampyren framför honom medan Caitlin dödade en till och fokuserade på de andra två.

Hon attackerade en, stack honom i hjärtat, men när hon gjorde, lämnade hon sig själv slarvigt öppen för attack. Den andra vampyr kastade sig på hennes öppen rygg, med sitt svärd siktande rätt mot hennes njure och Caitlin såg det komma. Men hon kunde inte reagera i tid. Hon visste att det var för sent, och att hon verkligen skulle dö.

Hon beredde sig för den fruktansvärda smärtan men till sin förvåning, kom den inte. Istället hörde hon ett hemskt skrik och hon tittade för att se Blake stå där, och se att han hade klivit i vägen, och hade tagit slage istället för henne. Vampyren hade huggt honom rakt genom hjärtat.

Caitlin klev upp och högg av vampyrens huvud. När hon gjorde det föll hennes armband, det Blake hade köpt åt henne, av hennes handled, och ner till marken.

Samtidigt föll vampyren till marken, den sista av dem, död.

Blake sjönk ner på knä, döende.

När han kollapsade till marken, fångade Caitlin honom, satte honom försiktigt ner. Hon sträckte sig upp och försökte ta bort svärdet ur hans hjärta, men han grymtade av smärta, och hon visste att det var bäst att låta det vara.

Hon vaggade huvudet i händerna, och knäböjde över honom och grät.

"Jag vill att du ska veta", sa han med ansträngning, med blod droppande från hans mun, "att jag aldrig svikit dig."

"Jag vet", sade Caitlin genom tårarna. "Blake, jag är så ledsen."

Han nickade, sedan log han mot henne svagt, med blod på sina läppar.

"Jag älskar dig", sade han. "Och jag kommer alltid gör det."

Han lade sin hand i hennes, lade något i hennes hand, och slöt sedan ögonen, död.

Hon tittade ner och såg att det var en bit av havsglas. Biten från Pollepel.

Caitlin lutade sig tillbaka och klagade, ett hemskt skrik av sorg. Hon hade aldrig känt sig så söndersliten. Hon skulle ha gett vad som helst för att svärdet skulle ha träffat henne i stället.

Publiken, först chockad, utbröt nu i ett vrål av godkännande.

"CAITLIN! CAITLIN! ", sjöng de. Deras skrik och stampande skakade hela stadion.

Det var uppenbarligen inte den reaktion som Kyle och domarna hade hoppats på.

De båda gick upp och stormade iväg från sin balkong, stängde spelen för dagen.

KAPITEL TJUGOSJU

Caitlin sprang. Hon var i ett fält av blommor, upp till midjan, blommorna en briljant mix av färger. Det var en ljus dag, solen direkt ovanför, och i fjärran, väntade hennes far.

Men när hon sprang ändrades blommorna till ett fält av svärd, som alla stack ner i jorden, deras spetsar stickande upp och skakande i vinden. Hon gick igenom dem, banade en väg, på väg mot sin far.

Den här gången fanns det ingenting mellan de två. När hon sprang och sprang, närmare hon sig. Hon sprang för allt vad hon orkade och snart var hon i hans famn.

Hon kunde inte tro det, men hon var verkligen i hans armar.

Han kramade henne och hon kunde känna hans styrka genom hennes kropp. Det var en kram av en far som älskade henne, från fadern hon alltid velat ha. Hon ville dra tillbaka sitt huvud, titta upp på hans ansikte, men hon var alltför glad att bara vara i famnen.

"Jag är så stolt över dig", sade han över axeln. "Du är din fars dotter."

Hon log, och kändes helt innesluten i värme.

"När kommer jag träffa dig?" Frågade hon.

"I morgon", sade han snabbt.

Han drog henne tillbaka, och såg ner på henne uppmärksamt. Den fäste ögonen på henne. De var som två brännande solar, som stirrade rätt på henne, och hon var nästan tvungen att titta bort från intensiteten i det.

"I morgon. Vi kommer att vara tillsammans, för evigt. "

Caitlin satt upprätt, andadess tungt.

Hon såg omkring sig själv, och insåg att det var bara en dröm. Hon var tillbaka i sin cell.

Det hade känts så verklig, kändes som om hennes far hade varit med henne, just där i rummet. När hon gned sina armar och axlar, kunde hon fortfarande känna hans värme.

Vad hade drömmen betytt? Dev var så annorlunda från de andra. Hon hade aldrig haft en liknande dröm förut.

Hon skulle träffa honom i morgon. Betydde det att det skulle vara hennes sista dag på jorden? Att hon skulle gå över till andra sidan, att se honom i himlen?

Hon tänkte tillbaka till dagen före, till de hårda striderna. Hon stod upp och sträckte hennes lemmar långsamt, och kände värk i dem alla. Hon var täckt med skärsår och repor och blåmärken, sår som, för en vampyr, borde ha läkt snabbare. Men dessa var djupa sår: från svärd, sköldar, och lejor. Hon var rostig. Det värkte för henne bara att gå tvärs över rummet. Hon hade ingen aning om hur hon skulle överleva en annan dag av strider.

Mer än något annat, smärtade det henne att tänka på Blake. Hon mindes hans sista hemska ögonblick, när han dödades av dessa vampyrer. Hans död i famnen. Hans sista ord. Hon kände sig som att hon skulle dö själv.

Hon hade haft så fel om honom. Hon borde ha sprungit till hans försvar tidigare. Hon skyllde på sig själv. Och hon ville att svärdet skulle ha träffat henne.

Caitlin såg upp, medan flera vampyrvakter plötsligt dök upp, silverbojor i högsta hugg. De öppnade silvercelldörren, och hon visste att inom några ögonblick, skulle hon vara tillbaka ute för omgång två.

Hon tänkte på sin far, om hur de skulle vara tillsammans snart. Åtminstone var det något tröst. Kanske skulle det snart vara över.

*

Stående vid ingången av tunneln blev Caitlin släppt av vakterna, och hon gick fritt ut i Colosseum. Hon behövde ingen knuff den här gången. Hon var ivrig att möta dagen, för att slåss igen, för att äntligen möta sitt öde. Hon var trött, verkligen trött. Alla hon hade älskat, hade hon förlorat. Sam. Caleb. Blake. Hennes far. Rose. Jade… Det verkade inte finns något slut på förlusterna.

Hon var trött på att försöka hålla fast vid allt. Om denna dagen skulle bli hennes sista dag, och de kände hon att det var – så skulle hon vara beredd. Hon skulle gå ner med stil. Hon skulle ge alla dessa makabra vampyrer skådespelet de ville, och slåss med mer grymhet än hon någonsin hade haft.

När hon gick ut i Colosseum, stampade tusentals vampyrer sina fötter, och ropade hennes namn: "CAITLIN! CAITLIN!"

Caitlin tittade upp och såg domaren stå i hans bås, med Kyle vid sin sida. De båda blickade ner på henne.

"Och nu", skrek domaren, "elefanterna!"

Ett stort vrål uppstod. På den bortre sidan av Colosseum, öppnades en enorm dörr.

Caitlin kunde inte tro det. Springandes rätt mot henne, i en enda fil, var en grupp av elefanter. Hon räknade sex av dem. Marken skakade med varje steg de tog.

De höjde sina huvuden och vrålade. Bara ljudet krossade nästan hennes öron.

Publiken, glada, hurrade för dem.

På toppen av varje elefant red en ond vampyr. Dessa vampyrer var större än de andra, och omfattades av en fiffig svart rustning från topp till tå, med groteska masker som täckte deras ansikten. De bar långa svärd, spjut, armborstar, och alla slags vapen.

Caitlin tittade ner på sitt ynkliga svärd och sköld, och insåg att hon var fruktansvärt underläsen. Det skulle inte ens vara en rättvis kamp.

Hon slöt ögonen och andades djupt. Hon försökte att föreställa sig en annan värld, föreställa sig en situation där striderna inte innebar att slåss. Hon försökte komma ihåg allt som Aiden lärt henne.

När du är underlägsen i styrka, gör inte motstånd. Använd din motståndares styrka emot honom.

Caitlin försökte blockera ut allt oväsen, allt jubel omkring henne. Hon tvingade sig att fokusera på den närmaste elefanten, som sprang rakt mot henne.

Vampyren som red på den lutade sig tillbaka och siktade sitt spjut mot henne.

Hon låtsades inte märka det, och i ett sista ögonblicket, kastade han det.

I sista sekund, rullade hon ur vägen, lät spjut slå i marken bredvid henne.

Det var nära, och publiken drog efter andan i besvikelse.

Hon rullade runt, drog spjutet ur marken, och knäböjde lågt. Elefanten var bara på meters avstånd, och när det lyfte sin enorma fot, på väg att stampa på henne, satte Caitlin spjutet i marken, med dess spets pekande uppåt, och gick ur vägen.

Den fruktansvärda skriket av elefanten fyllde luften, när det trampade på spjutet. Skriket skakade hela arenan, när spjutet trängde in i elefantens fot.

Elefanten kollapsade med en enorm krasch, och dess ryttare flög av, med huvudet i marken. När djuret kollapsade, krossade sin ryttare under sig.

De andra elefanterna, precis bakom den, kunde inte stanna i tid. Alla snubblade över sin kamrat, och de föll alla till marken, rullade åt alla håll. Alla deras ryttare flög av.

Publiken vrålade.

Caitlin utnyttjade kaoset. Hon tog ett spjut och kastade det, träffade en vampyr rakt igenom halsen.

Hon gick upp på en annan elefant, slet svärdet från dess desorienterade ägares hand och halshögg honom.

Hon hoppade från elefanten till elefant, sökte efter varje vampyr, och attackerade med svärdet.

Inom kort hade hon dödat nästan alla av dem, alltför skakade för att reagera i tid.

Med undantag för en, som lyckades smita undan henne. Han snurrade runt och slog henne hårt i bakhuvudet med sin sköld.

Hon kände smärta i huvudet när hon föll på ansiktet.

Han stack sitt spjut rätt mot hennes hals, men hon rullade ur vägen precis i tid.

Hon lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt, rätt i ljumsken, och när han knäböjde, snurrade hon åt sidan och sparkade honom hårt i ansiktet. Han föll ner.

Hon hoppade upp på fötter, höjde sitt svärd, och innan han kunde komma upp igen, halshögg hon honom.

Den bedövade stadion var helt tyst för ett ögonblick.

Då, plötsligt, hoppade alla upp på fötterna, och röt hennes namn.

Domaren, upprörd, hoppade upp på hans fötter.

"Ta in jätten!" Skrek han.

Innan Caitlin kunde fånga hennes andan öppnades en annan sidoluckan och ut rusade en massiv jätte.

Publiken vrålade.

Caitlins ögon var vidöppna i misstro. Hon hade aldrig sett ett monster som det här. Denna varelse var minst hundra meter högt och, som en Cyclops, hade det bara ett öga, i mitten av huvudet. Hon ville inte tänka sig att sådana saker gick här på jorden, och hon kunde se dess muskler bölja ut i alla riktningar.

Det lutade sig tillbaka med huvudet och vrålade, och Colosseum skakade; om det var möjligt, var det ännu starkare än ljudet av elefanterna.

Caitlin vred sig. Hon hade ingen aning om hur man skulle bekämpa en varelse som denna.

Innan hon ens kunde reagera, tog jätten ett stort steg mot henne, drog handen ner och smällde till henne.

Caitlin kastades över stadion, hundratals meter, smällde in i en vägg, och kände luften slås ut ur henne.

Publiken vrålade.

Caitlin var på marken, hennes huvudvärk dödade henne, och hon försökte fånga hennes andan. Hon var fortfarande i chock att något så stort kunde röra sig så snabbt.

Jätten svingade igen, och drog näven ner för att krossa henne.

Hon rullade ur vägen precis i tid, och slaget lämnade ett stort hål i jorden, där jättens hand landade.

Caitlin rullade över, tog sitt svärd, och i en snabb rörelse, drog hårt på jättens handled, innan han kunde dra bort näven.

Det fungerade: hon lyckades hugga av hans hand.

Jätten lutade sig tillbaka och skrek, blod sprutade som en flod från hans arm, över hela henne, och hela publiken. I stället för att vara förfärad över det, tycktes vampyrerna njuta av det, försökte även att lappa upp blodet när det landade på dem.

Jätten, i ett raseri, jagade efter Caitlin efter hämnd. Men det var alltför blint av ilska. Det kunde inte tänka klart. Den svepte mot henne vilt med sin fria hand, missade varje gång. Caitlin sprang och sprang, försökte ta sig till det långa spjutet hon såg på avstånd.

Till slut gjorde hon det. Hon tog det, rullade runt för att undvika jättens slägga, och sedan lutade hon sig tillbaka och kastade det med allt hon hade, siktade rätt mot jättens öga.

En fullträff. Den långa spjutet gick igenom jättens öga och ut på andra sidan.

För en sekund, frös jätten. Sedan, som ett enormt träd, föll det i sidled. Det kraschade till marken, skakade Colosseum så hårt att det välte vampyrerna ur sina sitsar.

Publiken blev galen. Det hoppade upp på fötterna, brusande och dånande.

"Hon har vunnit nåd!" skrek publiken. "Släpp henne fri. Låt henne gå!"

En stor kör av godkännande ekade över arenan.

Men domaren gav inte upp. I stället såg han på Kyle, som nickade tillbaka, och sedan stod han upp. Publiken lugnade sig.

"Ta in vår sista krigare!" Skrek han.

Caitlin var så trött, så andfådd, så desorienterad. Hon kunde inte föreställa sig vad de hade att kasta mot henne nu. Hon kände sig säker på att vad det än var, skulle hon inte ha energi kvar att övervinna det.

Dörrarna öppnades och ut kom en enda krigare, en man i hennes storlek, hennes längd, som var väldigt lik henne. Han hade mörkt, monterade vapen och höll en glänsande svärd och sköld.

När han drog upp sin hjälm kunde hon tydligt se hans ansikte.

Det var den krigaren hon visste att hon aldrig skulle kunna döda.

Framför henne, var hennes bror Sam.

KAPITEL TJUGOÅTTA

Caitlin hjärta virvlade med känslor.

Sam. Hennes lillebror. Här. I det förflutna. I Rom. I Colosseum av alla ställen. Å ena sidan, var hon glad att se honom.

Å andra sidan stod han där, i stridsrustning, framför henne, med ett vapen i handen. Och med en blick på hans ansikte som sa att han tänkte döda. Hur kunde detta vara?

Hur hade det blivit så här? Vad hade de gjort med honom?

Hon kunde känna, även från detta stora avstånd, att han var en vampyr. Hon försökte känna hans känslor mot henne, men de var skymda. Som om han avsiktligt blockerade dem.

Mer än något, kände hon sig ledsen. Förrådd. Förvirrad. Var det inte nog att han hade förstört saker för henne på 2000-talet? Hade han varit tvungen att komma tillbaka nu, och göra det ännu svårt för henne?

Och efter allt som hon hade gjort för honom. Under hela sitt liv hade hon alltid sett efter honom, alltid varit den som han kunde vända sig till. Hon hade alltid försökt hjälpa honom, för att rädda honom.

Hade det verkligen kommit till detta? Hade han verkligen hatat sin egen syster nog för att döda henne? Eller var han bara ännu mer förvirrad? Under påverkan av denna onda klanens trolldom?

"Sam!" Skrek hon ut. "Det är jag! Caitlin. Din syster!"

Hon hoppades att genom att säga det, skulle han komma till sina sinnen, och sskulle känna igen henne, sluta upp med detta, och lägga ner sina vapen.

"Jag vill inte slåss mot dig!" Skrek hon. "Jag vill inte skada dig!"

Publiken buade.

Sam gick ut mot centrum, närmare och närmare henne. Men i stället för att släppa sina vapen, som hon hade hoppats, sänkte han sin ansiktsmask med ett slutgiltig klang, och höjde sitt svärd och sköld.

Publiken vrålade i godkännande. Även Kyle log.

Caitlins hjärta bultade. Hon ville verkligen inte skada sin lillebror.

Innan hon kunde tänka, innan hon kunde bestämma vad hon skulle göra, fann hon sig anfallen av Sam.

Han svingade sitt svärd mot henne med en vildsint hastighet, och Caitlin lyckades knappt att ducka undan.

Publiken vrålade.

"Sam!" Ropade hon, desperat och rädd. Hon var rädd att han skulle skada henne, men ännu mer, rädd att hon skulle bli tvungen att skada honom. "Lyssna på mig! Snälla!"

Men han svingade mot henne igen, och hon lutade sig tillbaka och hann knappt undan. Han var snabbare än hon hade trott, och extremt kraftfull.

När han kom mot henne med en uppsjö av slag, lyfte hon skölden. Hon blockerade dem, men hon kände sig bli tillbakapressade längre och längre. Hon kunde inte förmå sig att svinga tillbaka. Men hans slag var så oväntade, så starka, att de kastade henne helt ur balans.

Hon snubblade och föll till marken, och publiken vrålade, stod upp, och ville ha blod.

"Döda henne!" vrålade publiken, där de stod.

"Ge mig spjutet!" Skrek Sam.

Caitlin var chockad över hennes lillebrors röst. Den var så djupt, så mörk. Det var rösten av en man.

Kyle, högt upp, nickade ner till en skötare, och han kom springande ut och överlämnade till Sam ett stort, gyllene spjut.

Caitlin använde tiden för att hoppa tillbaka upp på hennes fötter, för att backa, för att överväga alla sina alternativ.

Vad skulle hon kunna göra? Döda sin egen bror?

Nej, hon kunde inte göra det. Hon var trött på striderna. Och om t.o.m. hennes egna bror ville döda henne, vad var poängen med att fortsätta leva?

Hon stirrade på honom, i hopp om att han skulle komma till sina sinne, att han skulle se att det var hans syster.

Och sedan släppte hon sitt svärd. Och hennes sköld. Och slöt ögonen.

Hon stod där, försvarslös, vidöppen, ett lätt mål.

Sam såg på henne, och sakta lyfte han det tunga, gyllene spjutet.

"Döda henne! Döda henne!" Skrek folkmassan.

Caitlin öppnade ögonen.

I det ögonblicket kände hon hela världen sakta ner. Hon såg varenda detalj, hörde varje litet ljud, medan resten av världen långsamt dämpades. Hon kände vinden på hennes hud, märkte solens briljans. Hon kände starkt att detta skulle bli hennes sista stund på jorden.

Och hon såg fram emot det, att äntligen träffa sin far. Vilket passande sätt att träffa honom på, tänkte hon. Skickad av sin egen sons hand.

Sam tog ett steg framåt, nådde tillbaka, och kastade plötsligt spjutet.

När Caitlin öppnade ögonen, var hon chockad av vad hon såg.

I sista sekunden, hade Sam vänt på klacken och kastat spjutet, inte på henne, utan snarare upp på läktaren.

Direkt mot Kyle.

Allt hände så snabbt, var så oväntat, att Kyle inte hade någon tid att reagera.

Innan han kunde gå ur vägen, gick spjutet genom hans arm, och fortsatte genom domarens hjärta. De två av dem skrek, där de satt ihop.

Hela publiken hoppade i chock och ilska.

"Döda dem!" skrek Kyle.

Men innan någon hann reagera, blev plötsligt himlen svart.

Flygande över Colosseum, kom det plötsligt hundratals vampyrer.

Caitlin behövde inte titta upp för att veta vem det var.

Där uppe i skyn, var den som ledde dem Caleb. Vid hans sida var Samuel, Aiden, Polly, och hundratals andra.

Caleb slösade ingen tid. Han dök rätt mot Kyle, tog tag i honom vid strupen, och brottade ner honom till läktaren.

De hundratals andra vampyrerna landade också förberedda för kamp mot de tusentals andra vampyrerna. Det var ett fullskaligt krig.

Sam kom springande över till Caitlin, och rev av sig hjälmen.

"Jag hoppas att du förstår", sade han. "Jag var tvungen att lura dem. Att fånga dem med deras gard nere. Jag menade aldrig att såra dig. Det var det enda sättet", sade han. "Jag är här, jag har kommit tillbaka i tiden, eftersom jag älskar dig. Och eftersom jag är ledsen."

De omfamnade varandra.

Men de hade ingen tid att förlora. Tusentals vampyrer strömmade ut ur läktaren, rusade mot dem.

Sam vände sig till henne. "Kan du fortfarande flyga?"

Hon nickade, och de båda tog fart i luften, flygandes, steg högt ovanför massan av vampyrer som sprang mot dem.

När de flög över läktaren, passerade de Kyle som brottades med Caleb.

Caleb hade övertaget, men ett ögonblick senare, halkade han; Kyle utnyttjade detta, tog sitt svärd, och nådde tillbaka för att hugga Caleb.

Sam och Caitlin dök lågt. Precis i tid, och sparkade undan svärdet ur Kyles hand; Sam, precis bakom henne, sparkade sedan Kyle hårt i ansiktet, skickade honom flygande över balkongen.

Caitlin nådde ner och tog Caleb.

"Mår du bra?"

Han såg på henne.

"Caitlin", sade han, hans ögon fast i henne. "Jag vet nu. Jag vet vem du är. Jag minns allt," han kramade henne hårt. "Och jag är så ledsen."

Hon kände hela hennes värld värmas inuti henne, när hon kramade honom tillbaka.

Hon drog honom tillbaka och såg på honom med intensitet.

"Jag vet var den är", sade hon snabbt till Caleb. "Skölden."

Sam och Caleb stod båda nära, ivriga att höra, med deras ögon vidöppna.

"Följ mig", sade hon.

KAPITEL TJUGONIO

Caitlin, Caleb, och Sam flög över Rom, tävlandes för att överbrygga den korta sträckan från Colosseum till Vatikanen. Caitlin hade aldrig varit till Vatikanen innan, och hon följde Calebs ledning. Hon hade varit orolig för ett ögonblick att Caleb inte skulle komma alls. Tidigare, i Colosseum, ville han inte ge sig av; han hade sattsat på att dyka ner och hitta Kyle bland publiken för att kräva hämnd för Jade. Men Caitlin hade bett honom låta skjuta upp det till en annan gång. Hon hävdade att han skulle utsätta dem alla i fara genom att fastna i en kamp bland de tusentals vampyrer och att det aldrig skulle åstadkomma vad som var viktigare för loppet: att hitta skölden. Slutligen, motvilligt, hade han gått med på det.

När de rundade en krök, kom Vatikanstaten i sikte och Caitlin blev chockad. Hon hade på något sätt förväntas Vatikanen som en enda byggnad och blev förvånad över att se att det var i själva verket en hel stad. Från detta fågelperspektiv, kunde hon se byggnad efter byggnad, som domineras av den stora kupolen i Peterskyrkan kapell. Hon blev helt mållös av dess magnitud.

"Vi måste landa vid huvudentrén," säde Caleb. "Vatikanen är hårt bevakat av vår sort. Det finns inget väg in eller ut utan tillstånd. Det är den äldsta och mest kraftfulla vampyr klanen som finns. Ingen har någonsin försökt att attackera dem, inte ens Kyles folk, och ingen kommer förmodligen någonsin göra det. De står vakt över vampyrreliker och hemligheter som skiljer sig från allt som världen någonsin har känt.

"De har också vapen som skiljer sig från allt som världen någonsin har sett. Om vi kommer fram till dörrarna och om de inte ger oss tillåtelse, kan de mycket väl döda oss på plats. Att på deras dörr är inte något man gör lättvindigt. Det enda sättet de kommer låta osskomma in är om de uppfattar att du är en av deras egna, en av deras klan. Det beror på vem din far var. Låt oss hoppas. "

Caitlin kände en närvaro bakom henne och när hon vände sig om såg hon på horisonten, en svärm av mörker. Hundratals vampyrer i det stora rådet följde dem. Caitlin såg Kyle i spetsen med blodig arm och full av raseri.

"Ser ut som vi har sällskap", sade hon.

Caleb och Sam vände sig om och rynkade pannan.

"Ingen tid att förlora", sade Caleb.

De tre av dem gjorde en skarp dykning, ända ner till ingången av Vatikanen.

De sprang upp till de stora, stora dörrarna, som plötsligt öppnades. Ut kom en kort gubbe, klädd i en vit kappa och huva.

Han drog tillbaka sin huva för att avslöjade ett par glödande, ljusgröna ögon. Han stirrade på de tre av dem, sedan tog han ett steg mot Caitlin.

"Du har kommit", sade han till henne.

Det var tydligt att han hade väntat på dem. De tre av dem utbytte en blick av lättnad.

Han vände sig om och de följde honom in och han stängde dörren bakom dem.

Sekunder senare, hördes det en hög smäll vid dörren, som hundratals andra vampyrer försökte komma in.

Caitlin, Caleb och Sam ryckte till, redo att strid.

"Oroa er inte," sade mannen lugnt. "Vanliga vampyrer är försvarslösa mot denna byggnad

Caitlin tittade upp och såg andra vampyrer som försökte flyga över muren, att dyka ner. Men när de gjorde så, studsade de tillbaka, som om de slog emot en osynlig sköld.

"Det är skyddat. Bara de heliga kan komma in. "

De gick snabbt ner i korridoren, förbi en vacker öppen innergård med en fontän i mitten. Det kändes väldigt mycket som ett kloster på insidan, när de passerade rader och rader av välvda stenmurar.

De följde med mannen in i en annan byggnad och ner en oändligt lång korridor. Taket var högt och välvt, täckt av ljust målade fresker.

De gick och gick, i snabb takt. Det kändes som om de gick för evigt, tills de slutligen vände ned ännu en korridor, klättrade upp för en uppsättning trappor och trädde in i det mest magnifika rum Caitlin hade någonsin sett.

Hon tittade upp i beundran.

"Sixtinska kapellet" viskade Caleb.

De tre av dem gick in i det stora rummet och hon kunde inte titta bort från Michelangelos tak. Varje tum av det, som spänner sig över hundratals meter, täcktes i ljust målade scener. De var så levande, så verklighetstrogna, det kändes som en levande sak.

Caitlin hörde flera fotsteg och såg hundratals vampyrer i rummet, alla klädda i vitt, klädda i vita kåpor och som uppradade sig tålmodigt längs med väggarna.

I mitten av rummet, på ett upphöjt podium stod ett altare, och dessförinnan stod ytterligare tre vampyrer. Deras klädsel var mer genomarbetade än de andras, i vita kläder med guldtrim.

Vampyren som ledde dem in gjorde en gest för de tre av dem att närma sig altaret.

Caitlin gick långsamt upp för podiet och fram mot de tre vampyrerna, tillsammans med Caleb och Sam. Hennes hjärta bultade. Var hennes far bland dessa män? Vad var detta för klan, exakt? Hon kände sig närmare sin far än vad hon någonsin hade tidigare. Det kändes som om han var i det här rummet med henne.

Vampyren i centrum drog sakta tillbaka sin huva och stirrade på henne med sina stora, glödande, ljusblå ögon. Hans ögon var så stora, så genomskinliga, det kändes som om han inte var från denna jord.

"Vi är medlemmar i den allra heligaste och äldsta och mest kraftfulla vampyr klanen som någonsin känts till för människan. Vi har levt i tusentals år längre än någon annan, och vi vaktar de hemligheter som ingen annan är lämpligt att skydda. Det är tack vare oss att den mänskliga och vampyr-rasen har lyckats överleva. Få känner till vår existens, och ännu färre är medlemmar. Din far är en av oss. Vilket innebär att du också är en av oss. "

Caitlins hjärta dunkade i bröstet. Innebörden av detta verkade överväldigande. Detta var hennes fars folk. Här, i Vatikanen. Hon kände sig så stolt över honom, och kände sig så speciell. Men hon brann med frågor också.

Han höll plötsligt ut en liten, juveltäckt låda.

"Din nyckel, tack." sade han.

Caitlin såg tillbaka på honom, förbryllad.

nyckel?

Hon hade ingen nyckel. Hade de misstagit henne för någon annan?

Han tittade ner och pekade på hennes halsband.

Caitlin nådde ner och kände det, hon hade glömt att det äns var där. Hennes halsband.

Hon tog av sig det, steg fram, och satte in det långsamt i det lilla nyckelhålet.

Hon vred om nyckeln och till sin förvåning, öppnade lådan sakta.

Inuti den var en annan stor nyckel i guld.

"Ta den", sade han. "Den tillhör dig."

Caitlin nådde in och tog nyckeln, hennes sinne rusandes. Den var tung och slät. Hon kände en otrolig kraft komma ut ur den.

"Det är en av de fyra nycklarna", sa mannen. "Bara du kan hitta de andra tre. När du har alla fyra, kommer du att möta din far. Och han kommer att ge dig sköld.

"Du är på ett mycket heligt uppdrag", tillade han. "Du måste hitta honom. För oss alla. "

"Men var är han?" Frågade hon.

"Han lever inte i denna tid", svarade han. "Du kommer att behöva gå tillbaka ytterligare."

Caitlin sinne snurrade. Gå tillbaka i tiden? Igen?

Vampyren nickade, och de hundratals vampyrer i rummet kom fram och trängdes omkring dem, i en tät cirkel.

De tre vampyrerna steg fram, och vardera av dem höll ut en juvel-täckt bägare, fylld med en vit vätska.

"Vitt blod", sade han. "Den heligaste sortens blod. Ni måste var och en dricka tre klunkar."

Caitlin, Caleb, och Sam tog var sin bägare.

Caitlin drack tre klunkar och undrade vad som skulle hända. Hon blev förvånad över hur sött det var.

Fler och fler vampyrer trängdes omkring dem, närmare och närmare. Alla sänkte sina huvuden, som om i bön och började sjunga.

"… Att återuppstå en annan dag," de sjöng färdigt "i Guds yttersta nåd."

Nej, tänkte Caitlin.

Hon började känna sig yr. Detta kunde inte vara sant. Inte så snart. Det fanns så många frågor som hon ville fråga. Vilka var dessa människor? Hur länge hade de levt? Hur kände de hennes far? Hur var han? Vad var nästa steget på hennes uppdrag? Vilken tid och plats skickar de henne till?

Och det fanns så många frågor som hon behövde ställa till Caleb. Hur mycket han kommer verkligen ihåg? Skulle han gå tillbaka med henne, tillsammans, den här gången? Skulle han minnas?

Och mest av allt, skulle han fortfarande älska henne? Skulle han älska henne igen? Skulle de ha ett barn?

Hon behövde lite tid för att förbereda sig för övergången. Även bara några minuter.

Men det var inte tänkt att vara.

Samtidigt som vampyrerna fortsatte med begravningen, upprepar det en andra gång, att hon kände sig alltmer yr.

Hon tog Calebs hand hårt och hon kände hans hand hårt klämd runt hennes. Det kändes så bra att vara med honom, att vara vid hans sida. Hon hoppades att det aldrig skulle ta slut. Hon hoppades att den här gången skulle de gå tillbaka tillsammans, aldrig lämna varandras sidor. Hon ville aldrig skiljas från honom igen.

När de började begravningsgudstjänsten en tredje gång, kände hon honom luta sig över och viska, "jag älskar dig, Caitlin. Och det kommer jag alltid göra."

Hon kände sig bli lättare och lättare, driven mot taket, mot himlen, mot någon avlägsen plats där himmel och jord möttes.

Och hon visste, hon bara visste, att det var något större än den här världen. Att det fanns någon magisk öppning i universum där öde och kärlek rådde. Och att hon och Caleb skulle vara tillsammans igen.

NU TILLGÄNGLIG!

LÄNGTAN

(Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/5 i the Vampire Journals)

I LÄNGTAN (bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/5 i the Vampire Journals), vaknar Caitlin Paine för att upptäcka att hon än en gång har rest tillbaka i tiden. Den här gången har hon landat i 1700-talets Paris, en tid av stort överflöd, av kungar och drottningar – men också av revolution.

Återförenad med hennes sanna kärlek, Caleb, har de två äntligen den tysta, romantiska stund de aldrig hade. De spenderar sin idylliska tid tillsammans i Paris och besöker dess mest romantiska platser och deras kärlek växer starkare. Caitlin bestämmer sig för att ge upp sökandet efter hennes far, så att hon kan njuta av tiden där och spendera resten av sitt liv med Caleb. Caleb tar med henne till ett medeltida slott, nära havet, och Caitlin är gladare än hon någonsin drömt.

Men deras tid tillsammans är inte menad att vara förevigt och händelser inträffar som tvingar isär dem. Caitlin finner sig än en gång återförenad med Aiden och hans klan, med Polly och med nya vänner, medan hon fokuserar på sin träning igen, och på sitt uppdrag. Hon blir introducerad till den frikostiga världen av Versaiiles och stöter på rikedomar hon aldrig kunnat drömma om. Med måltider och fester som aldrig tycks ta slut är Versailles en egen liten värld. Hon blir glatt återförenad med sin bror, Sam, som också har rest tillbaka i tiden och som nu också har drömmar om deras far.

Men allt är inte så bra som det verkar. Kyle har också rest tillbaka i tiden – den här gången med sin onda sidekick, Sergei – och han är mer bestämd än någonsin på att döda Caitlin. Och både Sam och Polly faller djupare in i giftiga förhållanden, som hotar att förstöra allt runt om dem.

När Caitlin blir en sann och härdad krigare kommer hon närmare än någonsin att hitta hennes far och den mytiska skölden. Det action-packade slutet för Caitlin genom genom en virvelvind av Paris viktigaste medeltida platser, på en jakt efter ledtrådar. Men att överleva denna gången kommer att kräva färdigheter hon aldrig dömt att hon skulle besitta. Och att återförenas med Caleb kommer att kräva henne att göra det svåraste valet – och uppoffringen – i hela hennes liv.

"LÄNGTAN är välbalanserad. Det har den perfekta mängden ord och är en fantastisk uppföljare till de andra böckerna. Karaktärerna är väldigt trovärdiga och jag bryr mig verkligen om vad som händer med dem. Introduktionen av en historisk figur var ganska intressant och lämnade mycket att tänka på om denna boken.”

– The Romance Reviews

LÄNGTAN

(Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/5 i the Vampire Journals)

Lyssna på THE VAMPIRE JOURNALS-serien i ljudboksformat!

Böcker av Morgan Rice

KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE

DRAKARNAS GRYNING (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/1)

DE TAPPRAS UPPKOMST (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/2)

TROLLKARLENS RING

HJÄLTARS VÄG (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/1)

KONUNGARS MARSCH (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/2)

/ DRAKARS ÖDE (Book 3)

EN KAMP OM ÄRA (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/4)

ÄRANS LÖFTE (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/5)

ETT TAPPERT ANFALL(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/6)

SVÄRDSRITEN (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/7)

VAPENGÅVAN(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/8)

BESVÄRJELSERNAS HIMMEL (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/9)

ETT HAV AV SKÖLDAR(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/10)

STÅLFURSTEN(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/11)

ELDENS RIKE(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/12)

DROTTNINGARS VÄLDE(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/13)

BRODERSEDEN (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/14)

DÖDLIGAS DRÖM (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/15)

RIDDARES DUST (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/16)

STRIDENS GÅVA (Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/17)

ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ETT: SLAVJÄGARNA(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/1)

ARENA TVÅ(Book /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/2)

THE VAMPIRE JOURNALS

OMVÄND (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/1)

ÄLSKAD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/2)

FÖRRÅDD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/3)

FÖRUTBESTÄMD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/4)

LÄNGTAN (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/5)

TROLOVAD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/6)

LOVAD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/7)

FUNNEN (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/8)

ÅTERUPPSTÅNDEN (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/9)

BEGÄR (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/10)

ÖDESBESTÄMD (Bok /storefb2/R/M-Rice/Forutbestamd/11)

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den storsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna med hittills elva böcker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre böcker, och den storslagna försäljningssuccén, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills sjutton böcker.

Morgans böcker finns både som ljudböcker och i tryck och har hittills översatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (och med översättningar till fler språk på väg).

OMVÄND (bok #1 av En vampyrs dagbok), ARENA ETT (bok #1 av Överlevnadstrilogin), HJÄLTARS VÄG (bok #1 av Trollkarlens ring) och DRAKARS GRYNING (bok #1 av Konungar och häxmästare), kan alla laddas ned gratis!

Morgan älskar att höra från sina läsare! Besök www.morganricebooks.com och skriv upp dig på maillistan, få en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. Håll kontakten på Facebook och Twitter!