Stockholm, februari 2003:
Panka i Bergshamra

Vi flyttade till en trea i Bergshamra. Jack och Henrik gick ut Handelshögskolan. Henrik med toppbetyg. Jack med medelmåttiga. Men ingen av dem sökte jobb. Istället arbetade de dygnet runt med att starta Compare. Företagets affärsidé var telefonförsäljning. Med telefonförsäljare som var mer aggressiva än andra. Jack gillade citatet ”Hungriga vargar jagar bäst”. Den affärsmodellen som jag tog fram åt dem passade hungriga vargar. Framförallt passade den två giriga män som Jack och Henrik.

Vårt vardagsrum var deras kontor. De var envisa och höll högt tempo. Jag var säker på att de skulle lyckas.

Men en dag satt Jack och stirrade tomt framför sig när jag kom hem.

– Hur är det, älskling?

– Vi är panka. Henrik har bränt sina sparpengar. Jag har försökt tigga kapital, men det har inte lyckats. Vi räckte inte till.

– Jag trodde att det gick bra. Ni var jätteglada i går kväll. Jag hörde ju ert telefonsamtal.

– Vi trodde stenhårt på några investerare. Men i dag fick vi veta att de drog sig ur. Så vi är panka. Jag har inte ens betalat min mobilräkning.

Jag tog hans ansikte i mina händer. Vände det mot mig.

– Nej. Jag tänker inte låta dig ge upp din dröm.

– Men hör du inte? Vi behöver pengar. En inkomst. Och du pluggar. Ditt kvällsjobb på caféet räcker inte.

Han såg sorgset på mig. Jack behövde mig, som ingen annan hade gjort förut.

– Jag kan ta ledigt ett år från skolan.

– Men du älskar ju Handels?

Det tändes ett litet hopp i hans ögon. Han protesterade bara lite lamt.

– Jag älskar dig mer. Och jag vet att du kommer att lyckas. Vi är ett team, du och jag. Vi ska ta över världen, det är ju så vi har sagt. Jag kan gå ut skolan ett år senare. Vad är ett år i det stora hela?

– Är du säker?

Jack drog mig till sig.

– Det är klart jag är. Jag vet att du hade gjort samma sak för mig, skrattade jag.

– Det är klart.

– Jag tror på Compare. Vi ska bli miljonärer. Och då får du betala tillbaka.

– Om jag ska. Allt mitt är ditt. Vårt.

Han kysste mig och bar mig mot sovrummet.

Jag meddelade skolan samma kväll. Sedan ringde jag min chef på Café Madeleine och sa att jag ville gå upp till heltid. Chefen blev överlycklig och erbjöd mig jobb som personalchef. Tjugotvåtusen i månadslön. Jag tackade ja.

Den enda som var emot mitt beslut var Chris. Hon kom förbi Café Madeleine.

– Nu ska du och jag prata, sa hon. Jag vet att du inte vill höra det här. Men någon måste säga det. Du gör ett misstag.

Jag suckade. Hur skulle Chris kunna förstå? Det hon och Henrik hade var inte i närheten av det jag och Jack hade.

– Jag vet att du bara vill mitt bästa. Men det här måste göras nu. Jack måste få tid för Compare om deras dröm ska bli verklighet.

– Men din dröm då? Fan Faye, du är så mycket smartare än Jack och Henrik.

– Jacks drömmar är mina drömmar.

– Är du rädd att han lämnar dig om du inte gör så här?

– Nej.

Jag började nästan skratta. Tanken var idiotisk. Jack ville vara med mig lika mycket som jag ville vara med honom.

– Varför kan han inte lägga Compare på is ett år och arbeta? Varför ska du ge upp dina studier för hans skull?

Chris tände en cigg. Hennes händer darrade. Jag passade på och tog en själv. Jag måste köpa tuggummi på vägen hem. Jack gillade inte när jag rökte.

– Ett år, Chris. Då har Jack och Henrik fått fart på Compare. Sedan är jag tillbaka.

Sex månader senare lanserade vi Compare. Det blev en succé direkt. Jacks och Henriks nya sätt att arbeta drabbade Sverige som en armé. Företagen stod i kö för att anlita Compare. Pengarna regnade över oss. En kort tid senare sålde Jack och Henrik nästan allt. De satsade nu på privata äldreboenden, servicehem och skolor. Och lyckades lika bra med det. Efter ett år var vi miljonärer. Varken Jack eller jag tyckte att jag skulle fortsätta plugga. Vi hade redan nått målet. Tillsammans.