– Varför tror ni att … det är han som har gjort det?

– Just nu kan jag inte svara på någonting, sa polisen.

Hon såg inte på Faye.

– Snälla, jag har förlorat min dotter. Att det skulle vara Jack … jag kan inte tro … det måste vara ett misstag.

Polisen såg sig om. Hennes kollega hade gått för att hämta en kopp kaffe. Med låg röst sa hon:

– Vi har inte bara hittat blod i bilen. Gps:en visar dessutom att Jack kört till en hamn vid Vättern. Där hittade vi en båt med blodfläckar. De kommer förmodligen från Julienne.

Faye nickade och grimaserade när såren i ansiktet gjorde ont. Förhöret spelades in. Faye visste att poliserna ville få henne att lita på poliskvinnan framför henne. De ville få henne att samarbeta. De förstod inte att de inte behövde spela spel med henne. Hon skulle samarbeta. Jack skulle inte komma undan.

– Finns det någon vi kan ringa? Någon som du vill ska komma hit?

Faye skakade på huvudet. Det värkte i ansiktet igen. De hade fått sy henne på sjukhuset.

– Prästen är på väg hit. Om du vill får du såklart åka hem. Men du borde inte vara ensam nu.

– Prästen?

Faye förstod inte.

– Ja de som … är i din situation brukar behöva tröst. Någon att prata med.

Faye tittade på henne.

– För att mitt barn har mördats, menar du?

Polisen tvekade. Sedan nickade hon.