Slutet

Faye skickade ljudfilerna till samma reporter som hade fått de tidigare dokumenten. Det nya avslöjandet fick värdet på Compares aktier att störtdyka.

Det hade skett två dödsfall på Compares äldreboenden. Jack Adelheim hade känt till det och försökt hålla det hemligt. Det var en skandal som sträckte sig långt utanför affärsvärlden.

Två dagar senare kraschade Compares aktier. Faye var på lunchmöte om ett nytt Revenge-samarbete. Det var popstjärnan Viola Glad som nyligen hade kommit på sin man i sängen med en 18-åring.

Plötsligt kom ett sms från Kerstin: 49,95 kronor. Nu!

Faye bad Viola om ursäkt och gick på toaletten. Pulsen rusade. Allt hon kämpat för var väldigt nära nu. Hon kunde köpa 51 procent av aktierna. Då skulle hon kontrollera Compares styrelse och se till att Jack fick sparken. Hon ringde sin bankkontakt och bad honom köpa varenda Compare-aktie han kunde. Hon stannade kvar på toaletten i någon minut tills hjärtat slutat banka. Sedan gick hon tillbaka till Viola Glad och fortsatte mötet.

Faye satt och stirrade in i datorskärmen. För tjugonde gången försökte hon sätta sig in i Compares resultat. Jack måste snart få beskedet att han fått sparken. Han var inte bra för företaget. Han måste bort. Inte för att hon ville rädda företaget. En del av henne ville låta företaget försvinna. Men det fanns anställda att tänka på. Hon hade redan hittat en person som ville köpa hennes aktier. Företaget skulle byta namn. Då skulle Compare ändå försvinna. Trots alla skandaler försökte Jack klamra sig fast. Han trodde att han var Compare. Om han bara visste vad som väntade.

– Jag undrar vad Jack säger när han får sparken, ropade Faye från köket.

Hon och Kerstin skulle dricka vin och äta ost. Kerstin svarade inte. Faye gick ut till henne i vardagsrummet. Kerstin satt och stirrade tomt ut i luften.

– Vad har hänt?

Faye la armen om Kerstin. Hon kände hur hennes axlar skakade.

– Han … han …

Kerstin fick inte fram orden. Tänderna klapprade bara mot varandra. Faye strök henne över ryggen. Kerstin var väl inte också sjuk?

– Ra… Ragnar, stammade Kerstin.

Faye stelnade till.

– Ragnar?

– Han … det har vänt. De ringde från sjukhemmet. Han mår bättre nu. De tror att han kommer att komma hem snart.

Kerstin skrattade ett gällt skratt.

– De vet inte att han är en vidrig skitstövel. Att han kommer att göra mitt liv till ett helvete. Varför vågade jag inte kväva honom med en kudde? Varför gjorde jag det inte när jag hade chansen?

Kerstin vaggade fram och tillbaka. Genom blusens tunna tyg lyste ärren på hennes rygg. Vreden dunkade i Fayes huvud. Kerstin var hennes och Juliennes familj. Ingen fick hota henne. Medan Kerstin grät höll Faye henne mot sitt bröst. Faye satt stilla men inom henne rörde sig mörkret. Där fanns inga tårar.

Solen sken. Himlen var klarblå. Människor skrattade, pratade, drack kaffe. Bussarna och tunnelbanan gick som vanligt. Men i en säng på Karolinska sjukhuset förlorade Chris kampen mot döden.

Faye var på väg upp men stod kvar i entrén en stund. I går hade Chris röst varit så skör. Ögonen så trötta. Hur tar man farväl av sin bästa vän? Hur väljer man de sista orden? Hon tog sig fram till hissen. Korridoren var knäpptyst. Hennes steg ekade. Hon knackade på Chris dörr innan hon sköt upp den. Johan tittade upp men sa ingenting. Han strök Chris över håret.

– Det är inte långt kvar nu, sa han. Hon vaknar aldrig igen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Faye visste inte vad hon skulle svara. Istället satte hon sig bredvid Johan.

– Hon har inte ont i alla fall, fortsatte Johan.

– Kan jag få några minuter med henne? viskade Faye.

Johan la handen på hennes axel och gick sedan ut ur rummet. Faye flyttade närmare Chris. Läpparna snuddade vid hennes öra.

– Det gör så ont. Det känns som om jag aldrig mer kommer att bli glad. Men jag lovar att försöka. Du skulle bli arg på mig annars. Jag är ledsen att jag aldrig har berättat sanningen om mig själv. Men jag var rädd för att du inte skulle förstå. Jag borde ha litat på dig. Men jag berättar nu, ifall du hör mig …

Faye viskade sina hemligheter för Chris. Om Sebastian, om mamma och pappa. Om Matilda och mörkret. Hon dolde ingenting. När hon var färdig strök hon Chris hår. Hon kysste henne lätt på kinden. Det var hennes sista farväl.

Faye hämtade Johan. Sedan satt de tysta medan livet lämnade Chris. Sju timmar senare drog Chris sitt sista andetag.

Sorgen över Chris gick över i handling. När Faye lämnade Chris rum tog hon med sig en stor blombukett. Hon satte sig i bilen och googlade fram en adress. Hon började köra med torra ögon. Det fanns inga tårar kvar.

När hon kom fram parkerade hon bakom en stor ek. Hon gick mot ingången. Dörren var olåst. Försiktigt såg hon sig omkring. Entrén och korridoren var tom. Hon hörde röster långt bort. Klirr från porslin. Personalen hade fikarast.

Hon räknade tyst dörrarna på höger sida. Tredje dörren till höger, hade Kerstin sagt. Utan att fråga varför Faye ville veta. Faye gömde sitt ansikte bakom blombuketten. Någon kunde komma ut i korridoren.

Inne i rummet la hon ner buketten på ett bord. Gula rosor. Så passande. Gula rosor betyder döden.

Från sängen hörde hon djupa andetag. Hon smög fram till sängen. Ragnar såg svag ut. Ömklig. Men Kerstin hade berättat tillräckligt. Faye visste att han var ett svin. Ett svin som torterade kvinnor. Han förtjänade inte att andas. Han levde, medan någon som Chris kallnade på en bår.

Faye sträckte sig efter en kudde. Hon hörde ett skratt i korridoren och ryckte till. Det enda som hördes nu var Ragnars andetag. Sakta lyfte hon kudden och la den över Ragnars ansikte. Hon kände ingen tvekan. Ingen oro. Han var bara kött, ännu en ond man. En man som hade lämnat kvinnor med ärr efter sig.

Hon tryckte med hela sin tyngd kudden över hans ansikte. Hon täppte till mun och näsa. Ragnar sprattlade lite när han inte fick luft. Men bara lätta små ryckningar. Faye behövde knappt anstränga sig. Efter en liten stund stillnade han. Faye höll kvar kudden tills hon var helt säker på att han vara död. Sedan la hon kudden på sängen. Hon tog buketten med gula rosor och smög ut från byggnaden.